Skrivet: 2006-11-01, 21:30
#1
Det BLEV en födelsedagsbebis!
Jovisst, numera är vi två i familjen som delar samma födelsedag :-). Jag och den lilla (nåja) guldklimpen som ligger här brevid mig. Vi är fortfarande kvar på BB, ska åka hem imogon.
Vi åkte tillbaka till förlossningen på söndag kväll, innan jag åkte in hade jag hyfsat regelbunda värkar, men så fort vi satt oss i bilen kom de var femte minut regelbundet. Kom in på förlossningen och träffade samma BM som vi träffat både på rundvandringen för några månader sen och på kontrollen en vecka tidigare. CTG togs och det verkade OK, jag duschade och bytte om och andades mig igenom värkarna. Det gick rätt bra fram till halv ett-tiden, då började jag fundera på lustgas. BM undersöker mig och jag är bara öppen ett par centimeter! Shit, jag har skitont ju! Tänker att jag överreagerar och lägger mig och försöker vila med vetekudden och maken får pressa mot ryggen samtidigt. Det funkar hjälpligt. Två timmar senare funkar det inte längre och jag börjar med lustgasen. Lycka :-). Ytterligare ett par timmar senare hjälper fortfarande inte lustgasen och jag, som verkligen inte alls vill ha någon EDA har jag tänkt, tänker om. Narkosläkaren råkar vara på förlossningen då så jag får bedövning så fort det bara går. Underbart! Jag är då öppen endast 5 ynka centimeter! Jag lyckas sova ordentligt i två timmar och slumra mellan värkarna i ytterligare en timme. Sen är det dags för dagpersonalen att ta över, vi får tillbaka "vår" barnmorska från söndagen, känns superskönt det också. Det är också med en sjuksköterskeelev.
Värkarna tilltar såklart, jag testar ett gäng olika ställningar och det blir lustgas igen. När dagpersonalen går på är jag i alla fall i princip helt öppen, någon kant finns kvar men BM hjälper till att peta undan den. Men bebisen låter vänta på sig. Det går ganska bra fram till 10 ungefär, sen är det skitjobbigt. Vid 11 börjar jag krysta. Jag krystar och krystar och bebisen flyttar sig bara millimeter. Förlossningsläkaren är inne flera gånger och han tycker att vi ska fortsätta, bebisen mår jättebra, har en skalpelektrod på huvudet. Jag krystar, har krafter så det räcker till kl 12.30 ungefär, sen orkar jag verkligen inte mer. Försöker i alla fall en stund till men det finns inte ork nog, jag har hållit på att föda för fullt i 16 timmar vid det här laget! Klockan 13 kommer förlossningsläkaren in och sätter sugklocka, jag krystar två gånger och klockan 13.11 föds en STOR flicka som alla först tror väger över fem kilo, men det visar sig att hon "bara" väger 4704 g :-). Hon kommer dessutom i vidöppet läge, så det kanske inte var så konstigt att det gick lite tungt :-))).
Tyvärr sprack jag lite i ringmuskeln så jag fick snällt åka ner till operation och sy ihop. Annars sprack jag faktiskt inte alls, trodde det skulle bli värre med sugklocka, men det var rätt OK trots allt, även om det var trist att åka iväg sådär och lämna bebis ifrån mig. Men hon hade det ju bra hos pappa, och pappa och bebis och storasyrran fick komma till mig på uppvaket sen. Jag var inte heller sövd utan fick påfyllning på EDA:n så det blev inte så jobbigt, var uppe på benen ganska snart ändå, iaf fem timmar efter förlossningen.
Lilla bebis blir tilläggsmatad pga att hon är så stor, låter lite bakvänt, men tydligen gör man så med barn som väger över 4,5 kg. Hon är ständigt mätt och belåten och sover mest, lite gul just nu och vi hade båda lite höjda värden som tydde på infektion, tydligen pga långdragen förlossning efter vattenavgång. Det kollades under hela förlossningen och kollas fortfarande, jag äter penicillin.
Jag undrar vart de där korta och bra förlossningarna tog vägen i vårt fall? *S*, fanns nog inte några kvar till mig ;-). Helt fantastiskt var det i alla fall, trots att det tog sån tid och ärligt talat gjorde extemt skitont på slutet, mycket bättre än min första där jag varken fick styra själv någonting, eller knappt minns hälften pga petidinet. En fantastisk upplevelse!
Bebisen har en extramamma här också, sjuksköterskeeleven som var med, det var hennes första förlossning. Hon var helt tagen kan man väl lugnt säga :-). Hon är nog nästan lika stolt som jag över bebisen ;-). Ser helt lycklig ut när man träffar henne här på dagarna *skrattar*.
Nu måste jag nog läsa ikapp lite :-)
