Jag tycker att det verkar som många är stoltare över sina bebisar ju större de är när de föds. Alltså om jag säger att mitt barn vägde 3500 när den föddes så kan folk titta på mig och säga att deras barn minsann vägde 4673 (!!!) och så ser de så väldigt stolta ut över det. Förstår ni hur jag menar? Konstig fundering kanske men jag har känt så ända sen mitt första barn föddes. Så min fråga är helt enkelt: Vad grundar sig detta på. Alltså att man är så stolt över att få ett barn som väger så mycket ?
Hoppas ingen tar illa upp. Jag har bara tänkt så mycket på det här och ville veta hur andra tänker.
1
"konstig" fråga Jag tycker att det verkar som många är stoltare över sina bebisar ju större de är när de föds. Alltså om jag säger att mitt barn vägde 3500 när den föddes så kan folk titta på mig och säga att deras barn minsann vägde 4673 (!!!) och så ser de så väldigt stolta ut över det. Förstår ni hur jag menar? Konstig fundering kanske men jag har känt så ända sen mitt första barn föddes. Så min fråga är helt enkelt: Vad grundar sig detta på. Alltså att man är så stolt över att få ett barn som väger så mycket ?
Hoppas ingen tar illa upp. Jag har bara tänkt så mycket på det här och ville veta hur andra tänker.
Så har jag inte uppfattat det alls.. Nu fick jag en kille på 3550 g så jag har väl bara uppfattat honom som "normal" och snarare kanske tyckte lite synd om föräldrar som får jättestora barn... Det är ju säkert lika fel det!
2
Så har jag inte uppfattat det alls.. Nu fick jag en kille på 3550 g så jag har väl bara uppfattat honom som "normal" och snarare kanske tyckte lite synd om föräldrar som får jättestora barn... Det är ju säkert lika fel det!
Känner precis tvärtom. Min son vägde 4200 g och folk tyckte det var hemskt så stor han var. Man får "försvara" sig lite ibland och säga men han var lång också för då verkar det vara mer accepterat. Min syster fick en pojke på 4600 g och folk tyckte det var konstigt. Känns som alla andra som får "normalstora" barn tror man har ätit sig till barnets vikt vilket i alla fall inte stämde för mig för jag gick ner i vikt under graviditeten.
Jag vill gärna ha ett barn under 4 kilo denna gången fast egentligtn spelar det kanske ingen roll. Bara intressant och se om det är skillnad när dom ska födas :-)
3
Känner precis tvärtom. Min son vägde 4200 g och folk tyckte det var hemskt så stor han var. Man får "försvara" sig lite ibland och säga men han var lång också för då verkar det vara mer accepterat. Min syster fick en pojke på 4600 g och folk tyckte det var konstigt. Känns som alla andra som får "normalstora" barn tror man har ätit sig till barnets vikt vilket i alla fall inte stämde för mig för jag gick ner i vikt under graviditeten.
Jag vill gärna ha ett barn under 4 kilo denna gången fast egentligtn spelar det kanske ingen roll. Bara intressant och se om det är skillnad när dom ska födas :-)
Ja det är klart att det finns fördomar åt andra hållet också. Det jag menar är när man pratar direkt till föräldrar till "större" barn. Jag har alltid fått känslan att de tycker de är bättre för att de klämt ut ett kilo mer än mig. Kan det vara grejen kanske? Att det handlar om förlossningen?
6
Ja det är klart att det finns fördomar åt andra hållet också. Det jag menar är när man pratar direkt till föräldrar till "större" barn. Jag har alltid fått känslan att de tycker de är bättre för att de klämt ut ett kilo mer än mig. Kan det vara grejen kanske? Att det handlar om förlossningen?
Jaha, så har jag aldrig sett på det. Att man ätit sig till ett större barn alltså. Jag är nöjd med att få en "normalviktig" bebis men skulle så klart inte tycka ILLA om att få större. Det är bara den där känslan som jag får att de tycker de är bättre för att ha fått större barn. I alla fall de som jag har runt mig.
7
Jaha, så har jag aldrig sett på det. Att man ätit sig till ett större barn alltså. Jag är nöjd med att få en "normalviktig" bebis men skulle så klart inte tycka ILLA om att få större. Det är bara den där känslan som jag får att de tycker de är bättre för att ha fått större barn. I alla fall de som jag har runt mig.
Jag kan garantera dig att jag inte är stoltare för att ha "klämt" ut ett stort barn men det finns säkert dom som är det, ingen aning. Många verkar tycka att man äter sig till barnets vikt men som jag skrev är det knappast så i mitt fall och ändå var både jag och min man normalstora så jag vet inte varför jag fick ett stort barn. Fast mig kvittar som sagt vilket :-)
8
Jag kan garantera dig att jag inte är stoltare för att ha "klämt" ut ett stort barn men det finns säkert dom som är det, ingen aning. Många verkar tycka att man äter sig till barnets vikt men som jag skrev är det knappast så i mitt fall och ändå var både jag och min man normalstora så jag vet inte varför jag fick ett stort barn. Fast mig kvittar som sagt vilket :-)
Menade att jag och min man var normalstora när vi själva föddes :-)
Alltså verkade det inte genetiskt i vårt fall. Vet ej om det kan vara det för andra.
9
Menade att jag och min man var normalstora när vi själva föddes :-)
Alltså verkade det inte genetiskt i vårt fall. Vet ej om det kan vara det för andra.
Min son var liten, han vägde typ 3100 g och var 49 cm. Han är fortfarande kort, men det var tydligen min man också fram till puberteten. Men jag har alltid känt att han är "för liten", jag tror det började med att de inte ens mätte ordentligt på bb, de sa först att han var 50cm, men jag sa att nejdu, han ligger inte emot med huvudet. Det kändes liksom otänkbart att han var mindre än 50 cm... Sen har svärmor spätt på med att hon undrade hela tiden om vi kollade hans längd och att han ju var så kort, varje gång man själv lyckades sluta oroa sig, så att det kom tillbaks. Men när jag nämner det, så säger alla att jag inte ska oroa mig. Jag har nog slutat oroa mig nu, det är bara lite jobbigt med praktiska saker som att han inte når trappräcket. Och så måste jag erkänna att det inte är så kul när han kusin som är över ett halvår yngre är lika lång som han redan. Oj, det här blev visst rätt långt...
10
Min son var liten, han vägde typ 3100 g och var 49 cm. Han är fortfarande kort, men det var tydligen min man också fram till puberteten. Men jag har alltid känt att han är "för liten", jag tror det började med att de inte ens mätte ordentligt på bb, de sa först att han var 50cm, men jag sa att nejdu, han ligger inte emot med huvudet. Det kändes liksom otänkbart att han var mindre än 50 cm... Sen har svärmor spätt på med att hon undrade hela tiden om vi kollade hans längd och att han ju var så kort, varje gång man själv lyckades sluta oroa sig, så att det kom tillbaks. Men när jag nämner det, så säger alla att jag inte ska oroa mig. Jag har nog slutat oroa mig nu, det är bara lite jobbigt med praktiska saker som att han inte når trappräcket. Och så måste jag erkänna att det inte är så kul när han kusin som är över ett halvår yngre är lika lång som han redan. Oj, det här blev visst rätt långt...
Har också funderat på det där med vikt men tvärtom. I min närhet är det mormödrar och farmödrar, dvs de som födde barn på 60- och 70-talet, som tycker att det är "bättre" om man får ett barn under 4kg, gärna 3-3,5 kg. De säger att "det föds ju bara jätte bebisar nu för tiden" som om det vore något negativt. Eller "hon hade en sån fin liten mage" = ju mindre desto finare. Känner mig som en koloss eftersom min mage nu i v. 28 är lika stor som en "normal" i v. 35. Magen är stor men bebisarna blir förmodligen små eftersom de är två, finns det något rätt eller fel?
Hur som helst har jag hört att det föds större bebisar nu pga att mammorna inte röker vilket de gjorde på 70-talet.
11
Har också funderat på det där med vikt men tvärtom. I min närhet är det mormödrar och farmödrar, dvs de som födde barn på 60- och 70-talet, som tycker att det är "bättre" om man får ett barn under 4kg, gärna 3-3,5 kg. De säger att "det föds ju bara jätte bebisar nu för tiden" som om det vore något negativt. Eller "hon hade en sån fin liten mage" = ju mindre desto finare. Känner mig som en koloss eftersom min mage nu i v. 28 är lika stor som en "normal" i v. 35. Magen är stor men bebisarna blir förmodligen små eftersom de är två, finns det något rätt eller fel?
Hur som helst har jag hört att det föds större bebisar nu pga att mammorna inte röker vilket de gjorde på 70-talet.
Hur gammal är han och hur lång är han? Min son är 91 cm (eller var i alla fall i augusti) och är född i juli 03. Han ligger gott och väl en och en halv kurva under normalen, men eftersom jag är 159 cm lång och min man 175, så har vi ju inte precis förväntat oss en lång kille. Han är drygt 10 cm kortare än de jämnåriga småkillar vi umgås med.
12
Hur gammal är han och hur lång är han? Min son är 91 cm (eller var i alla fall i augusti) och är född i juli 03. Han ligger gott och väl en och en halv kurva under normalen, men eftersom jag är 159 cm lång och min man 175, så har vi ju inte precis förväntat oss en lång kille. Han är drygt 10 cm kortare än de jämnåriga småkillar vi umgås med.
Jag har också läst någonstans att rökningen spelar roll när vi föder störra barn nu än förr. Låter logiskt då rökning gör att barnen får lägre födelsevikt.
13
Jag har också läst någonstans att rökningen spelar roll när vi föder störra barn nu än förr. Låter logiskt då rökning gör att barnen får lägre födelsevikt.
Vår kosthållning är ju ganska så annorlunda nu också. Just det att vi dricker mer läsk och juice (dvs får i oss mycket socker) sägs ju vara grunden till många stora barn också...
14
Vår kosthållning är ju ganska så annorlunda nu också. Just det att vi dricker mer läsk och juice (dvs får i oss mycket socker) sägs ju vara grunden till många stora barn också...
Fast ytterligare en generation tillbaka så rökte ju inte många mödrar precis... och då föddes ju också barnen relativt små. Fast då kanske det berodde på snålare kosthållning?
15
Fast ytterligare en generation tillbaka så rökte ju inte många mödrar precis... och då föddes ju också barnen relativt små. Fast då kanske det berodde på snålare kosthållning?
Ja det har du rätt i. Sen blir vi väl också längre och längre och med det måste väl vikten öka. Min son var 54 cm lång när han föddes och jag är 173 cm och min man 195 cm så det är klart att det måste påverkar vikten. 4200 g var inte mycket på hans kropp egentligen. Han såg inte alls "rultig" ut.
16
Ja det har du rätt i. Sen blir vi väl också längre och längre och med det måste väl vikten öka. Min son var 54 cm lång när han föddes och jag är 173 cm och min man 195 cm så det är klart att det måste påverkar vikten. 4200 g var inte mycket på hans kropp egentligen. Han såg inte alls "rultig" ut.
Tror det går åt båda hållen. Adrian var relativt stor med tanke på att jag är kort (4215 g och 54 cm till mina 165 cm) och i Tyskland ville de att han skulle testas för att se om jag typ hade diabetes, där anses fortfarande allt över 4 kg vara stort, antagligen för att så många kvinnor röker under graviditeten....
Jag tycker inte han var så stor, var själv stor när jag föddes så jag räknade med en 4 kilosbaby, 54 cm hade jag dock inte räknat med.
Det som var skönt med att han var lite större är att jag aldrig var rädd för att ta i honom, som man ibland kan vara med mindre bebisar, jag är nästan rädd att de går sönder ;-) Men vänder man på steken måste det vara skönt med en mindre bebis som inte är så tung att bära runt på.
Finns fördelar och nackdelar med allt men jag tycker det är bra att nån med stort barn är stolt över det och inte skamsen, däremot kan jag hålla med om att det är konstigt att jämföra, iallafall med någon annan än sig själv....
Var du stolt över ditt barn och frågar nån hur stort det var så kan du ju säga 'alldeles lagom', då är det säkert inte lika kul för dem att utbrista nåt i stil med det du skrev ovan ;-)
17
Tror det går åt båda hållen. Adrian var relativt stor med tanke på att jag är kort (4215 g och 54 cm till mina 165 cm) och i Tyskland ville de att han skulle testas för att se om jag typ hade diabetes, där anses fortfarande allt över 4 kg vara stort, antagligen för att så många kvinnor röker under graviditeten....
Jag tycker inte han var så stor, var själv stor när jag föddes så jag räknade med en 4 kilosbaby, 54 cm hade jag dock inte räknat med.
Det som var skönt med att han var lite större är att jag aldrig var rädd för att ta i honom, som man ibland kan vara med mindre bebisar, jag är nästan rädd att de går sönder ;-) Men vänder man på steken måste det vara skönt med en mindre bebis som inte är så tung att bära runt på.
Finns fördelar och nackdelar med allt men jag tycker det är bra att nån med stort barn är stolt över det och inte skamsen, däremot kan jag hålla med om att det är konstigt att jämföra, iallafall med någon annan än sig själv....
Var du stolt över ditt barn och frågar nån hur stort det var så kan du ju säga 'alldeles lagom', då är det säkert inte lika kul för dem att utbrista nåt i stil med det du skrev ovan ;-)
Jag tycker inte alls att det är så. Själv har jag inför olika bokprojekt läst oerhört mycket om bebisars födelsevikt i relation till olka faktorer så jag tänker mest på det ur ett hälsoperspektiv. Forskningen säger att de viktigaste faktorerna till att det föds fler lite tyngre bebisar numera är, som nämns ovan, att kvinnor röker i lite lägre utsträckning samtidigt som de äter mer och mer onyttigt. Antalet överviktiga och feta mammor ökar och det ökar risken för ett tyngre barn. Därmed naturligtvis inte sagt att man MÅSTE vara överviktig eller äta fel för att få ett tyngre barn (tyngre än vad som räknas som normalvikt), men enligt statistiken finns det ett tydligt samband mellan mammans vikt och kosthållning och bebisens födelsevikt.
Själv hoppas jag på ytterligare ett normalviktigt barn - inte för att det skulle vara "bättre" ur någon slags finhetsperspektiv, utan endast för att ju tyngre barnen är vid födseln, desto större risk för komplikationer. Ju större barn, desto större risk för att barnet fastnar på väg ut och därmed större risk för akut snitt. Det är också större risk att barnet drabbas av urledvriden axel, och att förlossningen drar ut på tiden samt att barnet drabbas av syrebrist. Återigen: detta måste ju inte alls hända och i majoriteten av fall går det i slutändan bra ändå, men eftersom risken är större ju tyngre barnet är, känner jag personligen att jag önskar mig ett normalviktigt barn.
Däremot kanske man kan se det som så att den mamma som fått fram ett eller flera större barn på sätt och vis gjort en väldigt stor prestation, själva framfödandet blir ju sannolikt betydligt jobbigare än om bebisen är liten?! Kanske är det det de föräldrar menar som stoltserar med att deras barn var tunga?
OM det är så att mamman är kraftigt överviktig eller fet eller om hon ätit på ett sätt som bidrar till att barnet blivit tungt , så löper dock barnet större risk att födas som eller bli diabetiker till exempel, så det behöver ju inte alls vara så att det är en positiv grej att barnet är "så tungt som möjligt".
Sedan vill jag betona att det är väldigt stor skillnad på vikt och vikt - kraftig kroppstyp hos föräldrarna ger ofta ett kraftigt barn (alltså inklusive när "kraftig" innebär muskulös) och det är ju inte förenat med någon hälsorisk (utöver det där med att förlossningen kan bli mer komplicerad, men som tur var är det ju inte så vanligt).
18
Jag tycker inte alls att det är så. Själv har jag inför olika bokprojekt läst oerhört mycket om bebisars födelsevikt i relation till olka faktorer så jag tänker mest på det ur ett hälsoperspektiv. Forskningen säger att de viktigaste faktorerna till att det föds fler lite tyngre bebisar numera är, som nämns ovan, att kvinnor röker i lite lägre utsträckning samtidigt som de äter mer och mer onyttigt. Antalet överviktiga och feta mammor ökar och det ökar risken för ett tyngre barn. Därmed naturligtvis inte sagt att man MÅSTE vara överviktig eller äta fel för att få ett tyngre barn (tyngre än vad som räknas som normalvikt), men enligt statistiken finns det ett tydligt samband mellan mammans vikt och kosthållning och bebisens födelsevikt.
Själv hoppas jag på ytterligare ett normalviktigt barn - inte för att det skulle vara "bättre" ur någon slags finhetsperspektiv, utan endast för att ju tyngre barnen är vid födseln, desto större risk för komplikationer. Ju större barn, desto större risk för att barnet fastnar på väg ut och därmed större risk för akut snitt. Det är också större risk att barnet drabbas av urledvriden axel, och att förlossningen drar ut på tiden samt att barnet drabbas av syrebrist. Återigen: detta måste ju inte alls hända och i majoriteten av fall går det i slutändan bra ändå, men eftersom risken är större ju tyngre barnet är, känner jag personligen att jag önskar mig ett normalviktigt barn.
Däremot kanske man kan se det som så att den mamma som fått fram ett eller flera större barn på sätt och vis gjort en väldigt stor prestation, själva framfödandet blir ju sannolikt betydligt jobbigare än om bebisen är liten?! Kanske är det det de föräldrar menar som stoltserar med att deras barn var tunga?
OM det är så att mamman är kraftigt överviktig eller fet eller om hon ätit på ett sätt som bidrar till att barnet blivit tungt , så löper dock barnet större risk att födas som eller bli diabetiker till exempel, så det behöver ju inte alls vara så att det är en positiv grej att barnet är "så tungt som möjligt".
Sedan vill jag betona att det är väldigt stor skillnad på vikt och vikt - kraftig kroppstyp hos föräldrarna ger ofta ett kraftigt barn (alltså inklusive när "kraftig" innebär muskulös) och det är ju inte förenat med någon hälsorisk (utöver det där med att förlossningen kan bli mer komplicerad, men som tur var är det ju inte så vanligt).
Min kille, 6 år, är också liten. Var 49 cm lång o vägde 3300 vid födseln och har legat under normalkurva hela tiden sedan dess. Kompisarna i skolan är ett huvud längre än honom! Nu när han blivit lite äldre så tycker han själv att det är tråkigt, även om ingen har retat honom (än). Jag är 162 cm o pappan 173 så lång lär han aldrig bli. Men på 5,5 års kontrollen så nämnde sköterskan att om han fortfarande är väldigt kort när han blir ca 13 år kan man göra särskilda tester där man mäter skelettet och kan räkna fram hur lång han kommer att bli som vuxen. OM det då kommer fram att han skulle bli onormalt liten så kan de ge tillväxthormoner då. Jag har slutat oroa mig, och jämför honom inte längre med andra barn. han är språkligt och motoriskt väldigt normalt, kanske t.o.m tidigt, utvecklad. Det är viktigast!!
Kram!
19
Min kille, 6 år, är också liten. Var 49 cm lång o vägde 3300 vid födseln och har legat under normalkurva hela tiden sedan dess. Kompisarna i skolan är ett huvud längre än honom! Nu när han blivit lite äldre så tycker han själv att det är tråkigt, även om ingen har retat honom (än). Jag är 162 cm o pappan 173 så lång lär han aldrig bli. Men på 5,5 års kontrollen så nämnde sköterskan att om han fortfarande är väldigt kort när han blir ca 13 år kan man göra särskilda tester där man mäter skelettet och kan räkna fram hur lång han kommer att bli som vuxen. OM det då kommer fram att han skulle bli onormalt liten så kan de ge tillväxthormoner då. Jag har slutat oroa mig, och jämför honom inte längre med andra barn. han är språkligt och motoriskt väldigt normalt, kanske t.o.m tidigt, utvecklad. Det är viktigast!!
Kram!
Lustigt - vår kille som är 3 år och 3 månader är ju också mycket mindre och MYCKET tidig språkligt... Han pratade innan han kunde gå, läser lite grand och skriver sitt namn... ;-)
20
Lustigt - vår kille som är 3 år och 3 månader är ju också mycket mindre och MYCKET tidig språkligt... Han pratade innan han kunde gå, läser lite grand och skriver sitt namn... ;-)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
