2
Ojojoj, jag hör inte heller hemma här (utan på vuxna med funktionshinder), men jag har haft problem med ont i kroppen flera år nu.
Och jag skulle vilja säga till dig - när man har ont drar mjukdelarna i kroppen ihop sig, flexion heter det, och har din dotter förkortade baksidor på benen oavsett anledning, så är det klart att hon går på tå. Men sluta tänka att det är något hon kan göra nåt åt med sin vilja - det kan hon inte - det kan inte jag som vuxen heller, ingen kan det. Jag vet att jag skulle ha mindre ont i nacke o huvudet om jag slappnade av i de och de musklerna, men _det_går_inte. Man har så mkt i kroppen som inte är viljestyrt. Genom att gå under behandling med intensivträning i djupavslappning så kan jag uppnå en del av den här effekten - så du kan absolut inte kräva av ett barn att hon ska sluta bara sådär.
Ska man bryta försvarsmönster som kroppen hamnat i, så krävs enligt min erfarenhet sjukgymnastik två-tre ggr i veckan (inte per år!), och inte ens det har hjälpt mig helt.
Hade jag varit du hade jag helt slutat tjata på dottern, det hjälper inte ett dugg, utan får henne bara att känna sig värdelös. Istället ska du förklara för henne om kroppen och hur den fungerar, att det finns försvarsmönster som kroppen har att ta till vid påfrestningar och att om det blir för mycket, så kan kroppen fastna i det försvaret som i en rustning som inte går att ta bort med viljan. Men att det finns olika sätt att hjälpa en människa att slippa detta (nu vet jag ju inte vilka, men för mig som vuxen är det som har fungerat bäst akupressur, feldenkrais-sjukgymnastik, djupavslappning under ledning och traumabehandling).
Och stretching får motsatt effekt på mig, om man nämligen tänjer tills muskeln säger Stopp det gör ont, så får man en motreaktion, där kroppen pga smärtsignalen inte går med på att släppa efter på muskeln, utan istället drar ihop den mer.
Ska man "stretcha" så måste man göra det själv, med ytterligt små rörelser så att man inte kommer till gränsen, utan istället ger kroppen feedback på att "oj kan jag röra den kroppsdelen så här bra, utan att det gör ont, så skönt, då kan jag nog slappna av lite till i den". Och OBS att detta ligger i musklerna, fysiologiskt, det är inget som kan styras med viljan!
Det jag kan göra med viljan, efter flera års träning under bra ledning, är att i tanken skicka typ "varmt ljus" till en ihopdragen smärtande del av kroppen, och en bra dag kan jag få lindring. Men det kan man ju absolut inte kräva av ett litet barn.
Sen finns det ju muskelavslappnande mediciner (för oss vuxna).
Oj vad långt det blev. Men jag kände så för din stackars dotter, och ville mest bara säga - sluta anklaga henne för vad som händer i hennes kropp, och sök vård! (det är inte bra för en människokropp att vänja sig vid att ha ont heller, det ställer till det värre, eftersom försvarsmekanismerna blir mer uppövade och lättare slår till igen). Det som är bra är att barn har lättare att komma ur sådana här mönster än vuxna - men de kan det inte på egen hand, utan hon måste få hjälp!
. Vi har prövat det mesta i övrig väg med uppmuntran, hot, diskussioner, mutor ja allt. Men hon bryr sig inte. Hon vill liksom inte ändra på sitt sätt att gå. Vi köper regäla skor som hon inte skall kunna gå på tå i, men det stärker bara hennes fötter och tillslut lyckas hon gå på tå även i de mest oformliga skorna. Vi gnäller, skäller, bönar, ber och det bara rinner av henne. Vi stretchar och tränar varje kväll, och det hjälper lite, men inte tillräckligt. Snälla, snälla trösta en uppgiven och mycket trött mamma. Det värsta är att jag och min man är så trötta att vi inte ens orkar kämpa för att få mer och bättre hjälp. Vad gör man då?
