Måste bara få skriva av mig lite......har tänkt på aborten mycket på sista tiden och fy vad jobbig den var!!!!
Fattar inte att den kunde sätta såna spår i mig....kan knappt tänka på annat när tankarna väl går dit. Men va hjälper det att med gråten i halsen sitta här och önska den ogjord???? skit...........
Dom säger att jag borde prata med nån om det, men vad hjälper det??
mitt dumma jävla beslut går ju inte att ta tillbaka...
Det är mitt beslut och min ångest som jag kommer att få bära resten av mitt liv...
åh, denna ångest!!!!
Jag var ju så dum oxå när jag var hos barnmorskan för att få tiden till aborten.
Dom gör ju alltid ultraljud för att se hur långt man har gått och jag bad att få se bebisen......det skulle jag aldrig ha gjort, inte för att det var så jobbigt då men nu......bilden av bebisen är bränd på min näthinna, känns det som ibland.
Men det var ju rätt beslut! eller det kändes så iallafall,
även om jag hade en liiiten tvivels-klump i bröstet innan ingreppet,
trodde jag ju att det var det jag ville.
Den lilla tvivels-klumpen blev till en stor sten som växte i mitt hjärna och när jag hade fått tabletten som mjukar upp livmodertappen och jag började få ont i magen.....sen när jag kände att nu kommer blodet.......då trillade stenen ner i hjärtat på mig och där har den stannat.
Den ångesten jag kände när blodet rann ur mig längs benen på abort klinikens förberedelserum, vill jag ALDRIG känna igen.... :-(
När går det över? när kommer jag att sluta gråta? när kommer den tiden då jag inser att det var faktiskt rätt beslut och slutar att önska att man kunde vrida tillbaka tiden.......?
Mina skäl till aborten är inte viktiga, har sett att många har gett råd till andra att om man är det minsta osäker, ska man inte göra det. Håller verkligen med....
"Du levde i min kropp en kort stund, jag såg dig i framtiden
kände sån stor stolthet av att du fanns inuti mig
trotts detta gjorde jag ett val.....
jag vet att du har det bra i himlen, kommer alltid att älska dig
och minnas dig min lilla bebis...."
1
skriva av mig lite...... Hej.....
Måste bara få skriva av mig lite......har tänkt på aborten mycket på sista tiden och fy vad jobbig den var!!!!
Fattar inte att den kunde sätta såna spår i mig....kan knappt tänka på annat när tankarna väl går dit. Men va hjälper det att med gråten i halsen sitta här och önska den ogjord???? skit...........
Dom säger att jag borde prata med nån om det, men vad hjälper det??
mitt dumma jävla beslut går ju inte att ta tillbaka...
Det är mitt beslut och min ångest som jag kommer att få bära resten av mitt liv...
åh, denna ångest!!!!
Jag var ju så dum oxå när jag var hos barnmorskan för att få tiden till aborten.
Dom gör ju alltid ultraljud för att se hur långt man har gått och jag bad att få se bebisen......det skulle jag aldrig ha gjort, inte för att det var så jobbigt då men nu......bilden av bebisen är bränd på min näthinna, känns det som ibland.
Men det var ju rätt beslut! eller det kändes så iallafall,
även om jag hade en liiiten tvivels-klump i bröstet innan ingreppet,
trodde jag ju att det var det jag ville.
Den lilla tvivels-klumpen blev till en stor sten som växte i mitt hjärna och när jag hade fått tabletten som mjukar upp livmodertappen och jag började få ont i magen.....sen när jag kände att nu kommer blodet.......då trillade stenen ner i hjärtat på mig och där har den stannat.
Den ångesten jag kände när blodet rann ur mig längs benen på abort klinikens förberedelserum, vill jag ALDRIG känna igen.... :-(
När går det över? när kommer jag att sluta gråta? när kommer den tiden då jag inser att det var faktiskt rätt beslut och slutar att önska att man kunde vrida tillbaka tiden.......?
Mina skäl till aborten är inte viktiga, har sett att många har gett råd till andra att om man är det minsta osäker, ska man inte göra det. Håller verkligen med....
"Du levde i min kropp en kort stund, jag såg dig i framtiden
kände sån stor stolthet av att du fanns inuti mig
trotts detta gjorde jag ett val.....
jag vet att du har det bra i himlen, kommer alltid att älska dig
och minnas dig min lilla bebis...."
gumman...känner inte dig,men känner med dig.
Jag gjorde abort 1988 och det är min stora sorg i livet.Jag tänker på det nästan dagligen..hur jag kunde ta rätten att avsluta en liten människas liv,ett litet pyre som bosatte sig under mitt hjärta.
Hon valde fel mamma,stackars min älskling,hjärtat..
Någon ggn varje vecka kommer en riktig sorgevåg över mig..och jag undrar som du,ska man nånsin kunna tänka att det var det bästa beslutet?
Stor kram till dig
2
gumman...känner inte dig,men känner med dig.
Jag gjorde abort 1988 och det är min stora sorg i livet.Jag tänker på det nästan dagligen..hur jag kunde ta rätten att avsluta en liten människas liv,ett litet pyre som bosatte sig under mitt hjärta.
Hon valde fel mamma,stackars min älskling,hjärtat..
Någon ggn varje vecka kommer en riktig sorgevåg över mig..och jag undrar som du,ska man nånsin kunna tänka att det var det bästa beslutet?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
