När ens barn inte är omtyckt, önskat, populärt..
Ingen ringer på dörren eller i telefon och frågar om han vill va med. På gården när de leker pantgömme får han vara med på egna villkor… att han är den som står och att han gudnåde inte gömmer sig ihop med någon annan. Inte ”tar deras gömställe” el gör så att de blir upptäckta. För då säger de: ”Nej! Du får inte gömma dig med mig, då hittar de bara mig.” Men när en annan kille sätter sig på samma gömställe går det bra.
Och när han frågar om de ska leka hemma så lurar de honom. Säger att de väntar medan han frågar mamma. Sedan, när han kommer tillbaka står de inte kvar..
Vad gör man? Vad gör man som mamma/förälder när maktlösheten kommer krypande. När man står och ser sitt barn i fönstret på morgnarna gå ensam till skolan medan ALLA andra barn på gården går i sällskap med någon. Men han får inte gå med.. Varför?? Det gör så ont i hjärtat. Det gör mig så ledsen.
Han säger att han inte frågar längre för han vet ändå vad han får för svar..
Är han för töntig?
Har han varit elak själv kanske?
Han är ju lite rund om magen, kan det vara därför? Eller vad ÄR det för fel? Jag har ju försökt lära honom att man ska vara snäll, annars får man inte några kompisar. Är det inte så? Jag kanske hade fel? Eller är det bara jag som uppfostrat mina barn så?
Den här utfrysningsmobbingen. Den här man inte kan ta på, när det inte är elaka ord eg. Utan mer utstötning? Jag kan ju inte gå hem till familjerna och säga att nu banne mig leker ni med min son och tycker om honom, förstått?!
Men vad gör man?
Låter dem som någon sa ”sköta det själva”??
Men det är ju vi vuxna som ska lära barnen hur världen funkar och hur man ska vara mot andra människor, är det inte så? Eller ska de få lära sig det själva? Låt djungelns lag råda på gårdarna, för så är det i livet.. Ska det vara så?
Jag vet inte.. Vet bara att det känns för jävligt och hopplöst. Egna minnen från barndomen kommer upp. Den där känslan av att inte få vara med. Det är en tuff värld de vistas i , barnen…
Jävla skitungar!! De ska fan inte vara jävliga och utnyttja mitt barn!!
Sådana primitiva känslor kommer upp.
Ska vi flytta? Kanske lättare för honom att få kompisar ngn annanstans?
Minns hur det var när vi tittade på huset. Han sprang fram till några killar i samma ålder i lekparken utanför, glad i hågen, ropade Hej! Varpå de tog sina spelkulor, blängde till på honom och sprang därifrån. Kvar stod han.. Han som hittills trott alla om gott, som ett frågetecken.
Och jag som tänkte , oj vad många barn i hans ålder, det här blir ju jättebra!!
Så fel det kan bli..
Jävla skitungar..
Vad ska man göra??
1
En förälders fasa… När ens barn inte är omtyckt, önskat, populärt..
Ingen ringer på dörren eller i telefon och frågar om han vill va med. På gården när de leker pantgömme får han vara med på egna villkor… att han är den som står och att han gudnåde inte gömmer sig ihop med någon annan. Inte ”tar deras gömställe” el gör så att de blir upptäckta. För då säger de: ”Nej! Du får inte gömma dig med mig, då hittar de bara mig.” Men när en annan kille sätter sig på samma gömställe går det bra.
Och när han frågar om de ska leka hemma så lurar de honom. Säger att de väntar medan han frågar mamma. Sedan, när han kommer tillbaka står de inte kvar..
Vad gör man? Vad gör man som mamma/förälder när maktlösheten kommer krypande. När man står och ser sitt barn i fönstret på morgnarna gå ensam till skolan medan ALLA andra barn på gården går i sällskap med någon. Men han får inte gå med.. Varför?? Det gör så ont i hjärtat. Det gör mig så ledsen.
Han säger att han inte frågar längre för han vet ändå vad han får för svar..
Är han för töntig?
Har han varit elak själv kanske?
Han är ju lite rund om magen, kan det vara därför? Eller vad ÄR det för fel? Jag har ju försökt lära honom att man ska vara snäll, annars får man inte några kompisar. Är det inte så? Jag kanske hade fel? Eller är det bara jag som uppfostrat mina barn så?
Den här utfrysningsmobbingen. Den här man inte kan ta på, när det inte är elaka ord eg. Utan mer utstötning? Jag kan ju inte gå hem till familjerna och säga att nu banne mig leker ni med min son och tycker om honom, förstått?!
Men vad gör man?
Låter dem som någon sa ”sköta det själva”??
Men det är ju vi vuxna som ska lära barnen hur världen funkar och hur man ska vara mot andra människor, är det inte så? Eller ska de få lära sig det själva? Låt djungelns lag råda på gårdarna, för så är det i livet.. Ska det vara så?
Jag vet inte.. Vet bara att det känns för jävligt och hopplöst. Egna minnen från barndomen kommer upp. Den där känslan av att inte få vara med. Det är en tuff värld de vistas i , barnen…
Jävla skitungar!! De ska fan inte vara jävliga och utnyttja mitt barn!!
Sådana primitiva känslor kommer upp.
Ska vi flytta? Kanske lättare för honom att få kompisar ngn annanstans?
Minns hur det var när vi tittade på huset. Han sprang fram till några killar i samma ålder i lekparken utanför, glad i hågen, ropade Hej! Varpå de tog sina spelkulor, blängde till på honom och sprang därifrån. Kvar stod han.. Han som hittills trott alla om gott, som ett frågetecken.
Och jag som tänkte , oj vad många barn i hans ålder, det här blir ju jättebra!!
Så fel det kan bli..
men jag vet vad jag hade velat att du gjorde om du hade bott här...o min dotter hade varit ett av dom barnen som inte är snälla mot din son....
Jag hade velat veta det, på ett bra sätt.... inte det att "Nu SKA Fia gilla Hugo, o hon MÅSTE leka med honom på tis...." inte så....
Men jag hade velat veta det, så jag hade kunnat prata med min dotter om det, på så sätt att hon ska tänka sej för.... hur det hade känts om det vart hon som varit utanför.. o jag hade sagt till henne att hon kanske kunde gå fram o prata lite med honom ibland.
Och att men behandlar andra så som man själv vill bli behandlad.
Detta hade jag velat att du skulle göra, om du bott här.... MEN jag vet inte om jag hade gjort så om jag varit i dina skor... önskar att jag skulle göra så...
Visst ska dom klara en del problem själva, men lite hjälp på traven åt rätt håll är väl aldrig fel...??!!
Skickar en kram, både till dej o till din kille....
Anette 97_72,2_70
Vägdag lördagar
2
Vet inte vad jag skulle gjort. men jag vet vad jag hade velat att du gjorde om du hade bott här...o min dotter hade varit ett av dom barnen som inte är snälla mot din son....
Jag hade velat veta det, på ett bra sätt.... inte det att "Nu SKA Fia gilla Hugo, o hon MÅSTE leka med honom på tis...." inte så....
Men jag hade velat veta det, så jag hade kunnat prata med min dotter om det, på så sätt att hon ska tänka sej för.... hur det hade känts om det vart hon som varit utanför.. o jag hade sagt till henne att hon kanske kunde gå fram o prata lite med honom ibland.
Och att men behandlar andra så som man själv vill bli behandlad.
Detta hade jag velat att du skulle göra, om du bott här.... MEN jag vet inte om jag hade gjort så om jag varit i dina skor... önskar att jag skulle göra så...
Visst ska dom klara en del problem själva, men lite hjälp på traven åt rätt håll är väl aldrig fel...??!!
Skickar en kram, både till dej o till din kille....
jag känner igen mig i din sin situation eftersom jag var i samma läge som
barn. Det jag hade velat att mina föräldrar hade gjort var följande.
1. Puffat in mig på alla slags organiserade aktiviteteter som finns
MEN inte där skolans/barn finns utan bland barn som inte har någon koppling
till utfrysarna.
2. Flyttat. varför bo på gården om ingen leker med sonen
3. Kolla med skolan om det finns ett annat ensamt barn i någon annan
skolklass som sonen kan leka i par med på fritiden en fritidenbästis.
Din son har dragit nitlotten i en trist social grupp och det är inget som är kopplat till
honom (glöm rund mage och liknade tankar) om ni inte kan flytta/byta skola kan du puffa in honom (ja puffa hans då självkänsla kanske är lite urholkad) i alla andra sociala aktiviteter/grupper som finns i närområdet. Men kolla först att de trista utfrysarna inte deltar i dess aktiviteter, din son ska träffa nya kompisar inte utfrysarna.
3
några tips jag känner igen mig i din sin situation eftersom jag var i samma läge som
barn. Det jag hade velat att mina föräldrar hade gjort var följande.
1. Puffat in mig på alla slags organiserade aktiviteteter som finns
MEN inte där skolans/barn finns utan bland barn som inte har någon koppling
till utfrysarna.
2. Flyttat. varför bo på gården om ingen leker med sonen
3. Kolla med skolan om det finns ett annat ensamt barn i någon annan
skolklass som sonen kan leka i par med på fritiden en fritidenbästis.
Din son har dragit nitlotten i en trist social grupp och det är inget som är kopplat till
honom (glöm rund mage och liknade tankar) om ni inte kan flytta/byta skola kan du puffa in honom (ja puffa hans då självkänsla kanske är lite urholkad) i alla andra sociala aktiviteter/grupper som finns i närområdet. Men kolla först att de trista utfrysarna inte deltar i dess aktiviteter, din son ska träffa nya kompisar inte utfrysarna.
Tack för svaret. Och vad skönt att vissa föräldrar tänker så.. Jag håller med dig! Vill också veta om mitt barn är taskigt mot någon el dylikt.
Som jag skrev ovan i svaret till mamma24h så har jag pratat med föräldrarna till de värsta plågoandarna här på gården. Det gav dock inte någon positiv effekt då han nu är utfryst av dessa två. När de ser honom blänger de bara på honom och oss vuxna hälsar barnen inte alls på längre.. Den ena mamman emottog inte nyheten om att hennes dotter var en mobbare på ngt positivt sätt heller för den delen...
Nej det är inga lätta grejer detta..
4
Tack för svaret. Och vad skönt att vissa föräldrar tänker så.. Jag håller med dig! Vill också veta om mitt barn är taskigt mot någon el dylikt.
Som jag skrev ovan i svaret till mamma24h så har jag pratat med föräldrarna till de värsta plågoandarna här på gården. Det gav dock inte någon positiv effekt då han nu är utfryst av dessa två. När de ser honom blänger de bara på honom och oss vuxna hälsar barnen inte alls på längre.. Den ena mamman emottog inte nyheten om att hennes dotter var en mobbare på ngt positivt sätt heller för den delen...
Hej och tack för ditt svar. Tråkigt att höra att du varit med om samma sak. Tack för dina tips!
på ditt första tips..
Finns nog inte många akt. min son inte provat. Kan tillägga att han inte är idrottstypen tyvärr så fritidsaktiviteter är ganska begränsade. Men vi försöker så gott det går att aktivera honom utifrån hans intressen.
Ang. flytt, tanken har slagit mig många ggr må du tro.. Finns dock faktorer som försvårar det. Så länge det inte kommer från honom, att han inte VILL bo här eller gå ut längre får man ta en funderare..
Det var många bra tankar du kom med TACK!
5
Hej och tack för ditt svar. Tråkigt att höra att du varit med om samma sak. Tack för dina tips!
på ditt första tips..
Finns nog inte många akt. min son inte provat. Kan tillägga att han inte är idrottstypen tyvärr så fritidsaktiviteter är ganska begränsade. Men vi försöker så gott det går att aktivera honom utifrån hans intressen.
Ang. flytt, tanken har slagit mig många ggr må du tro.. Finns dock faktorer som försvårar det. Så länge det inte kommer från honom, att han inte VILL bo här eller gå ut längre får man ta en funderare..
Verkligen en fasa. Det första jag skulle göra var att tala med personalen på skolan och be dem vara ärliga om varför de tror eller tror sig veta att det är så här. Ett samtal utan barnet alltså.
7
Verkligen en fasa. Det första jag skulle göra var att tala med personalen på skolan och be dem vara ärliga om varför de tror eller tror sig veta att det är så här. Ett samtal utan barnet alltså.
Känner precis igen mig i din situation och i dina tankar/känslor kring detta. Vi har också förordat gott beteende, god kamratskap, att alla ska få vara med och att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Sen möts barnen av en helt annan verklighet, där den taskige är kung och den snälle blir utfryst. Det är inte lätt att då upprätthålla den empatiska livsfilosofin, men jag tror ändå man är på rätt väg - på sikt.
Min dotter har dock inte råkat ut för den där totala utfrysningen som du beskriver och som måste vara fruktansvärt för en förälder att behöva uppleva. Däremot hamnar hon periodvis utanför den tjejgrupp i skolan som hon absolut vill tillhöra och dessa tjejer kan vara riktigt sofistikerat elaka. Som du beskriver kan de bestämma att hon ska få vara med för att sedan bara försvinna eller inte dyka upp på avtalad plats och tid. Låtsas att någon kille vill ha chans på henne för att hon sedan ska upptäcka att allt var påhittat. Listan kan göras lång och som förälder blir man precis så där oxtokig som du beskriver. Många gånger har jag fått hindra mig själv från att skälla ut dessa ungar och förmodligen förvärra det hela ytterligare.
Jag har istället gjort som någon av alla inlägg rekommenderade, nämligen pushat henne att ta kontakt med andra barn som hon träffar på dansen, ridningen, gymnastiken etc. och som inte bor i samma område eller går i samma skola. Jag har aktivt försökt hjälpa henne etablera dessa kontakter genom att föreslå att hon ska ringa dem och fråga om de vill följa med oss på bio, konsert etc. Samtidigt har hon själv bestämd uppfattning om vilka hon vill vara med och vilka hon inte vill vara med. Tyvärr har hon en dragning åt det taskiga tjejgänget och man frågar sig varför.
Det jag tror är viktigt är att inte visa alltför öppet vad man egentligen tycker om dom där skitungarna som bara utnyttjar ens barn när det passar, eller dom som är öppet taskiga. Försöka att inte göra för stor sak av det hela och kom ihåg att du har helikopterseende och livserfarenhet. Du ser alltihop från ditt vuxna perspektiv och kunskap om den sociala spelet. Barn ser, och förstår tack och lov inte alla taskigheter.
Flytta tror inte jag är någon lösning. Däremot ska man inte bagitelisera det hela. Vi läser allt för ofta om barn som tappar lusten att leva...
Stor kram till dig och din pojke
8
Känner precis igen mig i din situation och i dina tankar/känslor kring detta. Vi har också förordat gott beteende, god kamratskap, att alla ska få vara med och att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Sen möts barnen av en helt annan verklighet, där den taskige är kung och den snälle blir utfryst. Det är inte lätt att då upprätthålla den empatiska livsfilosofin, men jag tror ändå man är på rätt väg - på sikt.
Min dotter har dock inte råkat ut för den där totala utfrysningen som du beskriver och som måste vara fruktansvärt för en förälder att behöva uppleva. Däremot hamnar hon periodvis utanför den tjejgrupp i skolan som hon absolut vill tillhöra och dessa tjejer kan vara riktigt sofistikerat elaka. Som du beskriver kan de bestämma att hon ska få vara med för att sedan bara försvinna eller inte dyka upp på avtalad plats och tid. Låtsas att någon kille vill ha chans på henne för att hon sedan ska upptäcka att allt var påhittat. Listan kan göras lång och som förälder blir man precis så där oxtokig som du beskriver. Många gånger har jag fått hindra mig själv från att skälla ut dessa ungar och förmodligen förvärra det hela ytterligare.
Jag har istället gjort som någon av alla inlägg rekommenderade, nämligen pushat henne att ta kontakt med andra barn som hon träffar på dansen, ridningen, gymnastiken etc. och som inte bor i samma område eller går i samma skola. Jag har aktivt försökt hjälpa henne etablera dessa kontakter genom att föreslå att hon ska ringa dem och fråga om de vill följa med oss på bio, konsert etc. Samtidigt har hon själv bestämd uppfattning om vilka hon vill vara med och vilka hon inte vill vara med. Tyvärr har hon en dragning åt det taskiga tjejgänget och man frågar sig varför.
Det jag tror är viktigt är att inte visa alltför öppet vad man egentligen tycker om dom där skitungarna som bara utnyttjar ens barn när det passar, eller dom som är öppet taskiga. Försöka att inte göra för stor sak av det hela och kom ihåg att du har helikopterseende och livserfarenhet. Du ser alltihop från ditt vuxna perspektiv och kunskap om den sociala spelet. Barn ser, och förstår tack och lov inte alla taskigheter.
Flytta tror inte jag är någon lösning. Däremot ska man inte bagitelisera det hela. Vi läser allt för ofta om barn som tappar lusten att leva...
o jag hade pratat med min dotter om din son.... så får jag ju inte säga det till min dotter... att du ringt o "skvallrat"...
Jag måste ju lägga upp det på så sätt att vi liksom bara "halkar in" på att prata om kompisar o utanförskap o om det finns någon som hon vet är utanför osv osv....
Anette 97_72,2_70
Vägdag lördagar
9
Men om du hade ringt mej... o jag hade pratat med min dotter om din son.... så får jag ju inte säga det till min dotter... att du ringt o "skvallrat"...
Jag måste ju lägga upp det på så sätt att vi liksom bara "halkar in" på att prata om kompisar o utanförskap o om det finns någon som hon vet är utanför osv osv....
Tack för dina kloka ord...
Tråkigt att din dotter har det så tråkigt med sina "kompisar"
Ja, det är konstigt det där att de ändå dras till de som är taskiga. Det gör min son ideligen. Jag försöker pusha honom att leka med de som är schyssta i stället, men han kan inte låta bli att söka kontakt med de taskiga.
Konstigt det där.. Blir som någon kamp, jag SKA vara med de som är tuffa, typ..
Svårt att förstå.. Det är en tuff verklighet man skickar ut sina barn i dag efter dag..
10
Tack för dina kloka ord...
Tråkigt att din dotter har det så tråkigt med sina "kompisar"
Ja, det är konstigt det där att de ändå dras till de som är taskiga. Det gör min son ideligen. Jag försöker pusha honom att leka med de som är schyssta i stället, men han kan inte låta bli att söka kontakt med de taskiga.
Konstigt det där.. Blir som någon kamp, jag SKA vara med de som är tuffa, typ..
Svårt att förstå.. Det är en tuff verklighet man skickar ut sina barn i dag efter dag..
Även om detta är ett "gårdsproblem" så undrar jag om inte problemen är lika stora i skolan? Alla skolor har en mobbingplan och MÅSTE jobba med alla ärenden och då behöver inte du som förälder vara den "elaka" (man är inte speciellt välformulerad och lugn när ens barn blir utsatt heller) och prata med de andra barnen/föräldrarna. Då blir det utbildade stödpersoner inom skolan som varit med om detta förut som agerar och pratar med mobbarna/deras föräldrar och det är en mycket bättre väg tror jag.
Har själv två barn som tidvis haft det som din son.
Dottern åt inte ens i skolmatsalen på flera veckor för att hon inte hade någon att sitta med...
Det finns en väg ut ur detta och det viktiga är att ingjuta självförtroende i sina barn att egenvärdet INTE har att göra med hur många som tycker om en och om man får gå med någon till skolan eller inte...och att man hittar NÅGON kompis i alla fall...kanske en kusin man kan hälsa på på helgerna, kanske en äldre kompis man kan spela dataspel tillsammans med...eller syskon...det är tufft att vara ensambarn om man dessutom är utfryst bland kompisarna...
Lycka till!
11
Även om detta är ett "gårdsproblem" så undrar jag om inte problemen är lika stora i skolan? Alla skolor har en mobbingplan och MÅSTE jobba med alla ärenden och då behöver inte du som förälder vara den "elaka" (man är inte speciellt välformulerad och lugn när ens barn blir utsatt heller) och prata med de andra barnen/föräldrarna. Då blir det utbildade stödpersoner inom skolan som varit med om detta förut som agerar och pratar med mobbarna/deras föräldrar och det är en mycket bättre väg tror jag.
Har själv två barn som tidvis haft det som din son.
Dottern åt inte ens i skolmatsalen på flera veckor för att hon inte hade någon att sitta med...
Det finns en väg ut ur detta och det viktiga är att ingjuta självförtroende i sina barn att egenvärdet INTE har att göra med hur många som tycker om en och om man får gå med någon till skolan eller inte...och att man hittar NÅGON kompis i alla fall...kanske en kusin man kan hälsa på på helgerna, kanske en äldre kompis man kan spela dataspel tillsammans med...eller syskon...det är tufft att vara ensambarn om man dessutom är utfryst bland kompisarna...
Lycka till!
Hej! Jag håller med om vad andra skrivit: försök att hitta aktiviteter där han får lära känna nya kompisar, allt är ju inte sport... finns ju aktiviteter med musik, schack, inom kyrkan, med djur... osv.
Och tänk på: barn är så oförutsägbara, helt plötsligt kan populariteten bara vända *talking by experience*
Lycka till!
12
Hej! Jag håller med om vad andra skrivit: försök att hitta aktiviteter där han får lära känna nya kompisar, allt är ju inte sport... finns ju aktiviteter med musik, schack, inom kyrkan, med djur... osv.
Och tänk på: barn är så oförutsägbara, helt plötsligt kan populariteten bara vända *talking by experience*
Lycka till!
Hej! Tack för ditt svar!
Precis som du beskriver har vi gjort . Han har provat ett gäng sporter, Handboll, innebandy, fotboll. Schack har han provat och just nu är det pistolskytte som gäller och keyboardlektioner. Så han är inte sysslolös så sett, men det där med kompisar i närområdet tycker jag ändå skulle vara kul om det löste sig.
Får se, hoppas det vänder..
13
Hej! Tack för ditt svar!
Precis som du beskriver har vi gjort . Han har provat ett gäng sporter, Handboll, innebandy, fotboll. Schack har han provat och just nu är det pistolskytte som gäller och keyboardlektioner. Så han är inte sysslolös så sett, men det där med kompisar i närområdet tycker jag ändå skulle vara kul om det löste sig.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
