Jag har precis förlorat min son och hittat hit.
jag kopierade inlägget från min ankomstgrupp eftersom att det är lite jobbigt att skriva om det just nu.
Här är min berättelse min berättelse om min fina son
Tack alla som tänkt på oss. Jag berättar lite kort vad som hänt eftersom jag inte riktigt orkar ta det till mig än.
Söndagen den 5:e november kände jag mindre sparkar än vanligt från Hjalmar och blev ororlig och samtidigt hade jag kraftiga värkar. Vi åkte in och fick en CTG som ok:ades av BM och vi blev hemskickade trots värkar och min oro. HAn sparkarde ju fortfaranne inte! På måndagen fick jag dödsångest när jag kände hans svaga hicka och låg och skrek i sängen att han dör. Min man lugnade mig med att BM sagt att det är normalt med mindre rörelser. På tisdagen kände jag mer värkar men inte en enda spark så jag åkte själv till förlossningen. Hjärtljuden var fina men accelererade inte som normalt jag fick ringa min man att bebis skulle ut på en gång.
Under tiden gjorde man ett UL och konstaterade stor bebis och fina hjärtslag men inte en enda rörelse. BM ville snitta och jag skrek ut min ångest att bebisen måste ut nu. Läkarna vägrade ordinera snitt utan ville undersöka mig vaginalt. Jag var öppen drygt 3 cm och blev slussad till ett nytt rum. När nästa CTG skulle kopplas hade hjärtat slutat slå. Vi som hade kämpat så, Hjalmar och jag, fick alltså ge upp inne på förlossningen... Min älskade son hade dött. Jag bara skrek och svimmade och skyllde allt på den jävla personalen som inte tagit mig på allvar.
Efter dödsbeskedet började nästa kamp. Överläkaren anmälde själv fallet direkt till Lex maria men nu började min nästa kamp, att få ett snitt. Jag hade dödsångest och vägrade föda ut Hjalmar vaginalt, efter 8 läkarsamtal, 5 samtal med överläkaren på psykiatrin och kuratorn fick jag min vilja genom. Det efter kommentarer som "de flesta mammor som fött sitt barn vaginalt känner att de åtmistonne gjort det för sitt barn", "du kan dö under snitt", "man operar inte ut döda barn hur som hellst" och "vi bestämmer vad som är bäst".
Den 8:e november 16.30 föddes Hjalmar, 3900 g occh 51 cm med svart hår och enligt min make och BM gröna ögon. Han såg ut som en kopia av sin pappa fast med min ögonfärg.
Nu är allt bara kaos, jag gråter hela tiden och frågar varför?
tack till er alla som tänker på oss.
Johanna med Familj
1
Ny här, mamma till en Hjalmar. Jag har precis förlorat min son och hittat hit.
jag kopierade inlägget från min ankomstgrupp eftersom att det är lite jobbigt att skriva om det just nu.
Här är min berättelse min berättelse om min fina son
Tack alla som tänkt på oss. Jag berättar lite kort vad som hänt eftersom jag inte riktigt orkar ta det till mig än.
Söndagen den 5:e november kände jag mindre sparkar än vanligt från Hjalmar och blev ororlig och samtidigt hade jag kraftiga värkar. Vi åkte in och fick en CTG som ok:ades av BM och vi blev hemskickade trots värkar och min oro. HAn sparkarde ju fortfaranne inte! På måndagen fick jag dödsångest när jag kände hans svaga hicka och låg och skrek i sängen att han dör. Min man lugnade mig med att BM sagt att det är normalt med mindre rörelser. På tisdagen kände jag mer värkar men inte en enda spark så jag åkte själv till förlossningen. Hjärtljuden var fina men accelererade inte som normalt jag fick ringa min man att bebis skulle ut på en gång.
Under tiden gjorde man ett UL och konstaterade stor bebis och fina hjärtslag men inte en enda rörelse. BM ville snitta och jag skrek ut min ångest att bebisen måste ut nu. Läkarna vägrade ordinera snitt utan ville undersöka mig vaginalt. Jag var öppen drygt 3 cm och blev slussad till ett nytt rum. När nästa CTG skulle kopplas hade hjärtat slutat slå. Vi som hade kämpat så, Hjalmar och jag, fick alltså ge upp inne på förlossningen... Min älskade son hade dött. Jag bara skrek och svimmade och skyllde allt på den jävla personalen som inte tagit mig på allvar.
Efter dödsbeskedet började nästa kamp. Överläkaren anmälde själv fallet direkt till Lex maria men nu började min nästa kamp, att få ett snitt. Jag hade dödsångest och vägrade föda ut Hjalmar vaginalt, efter 8 läkarsamtal, 5 samtal med överläkaren på psykiatrin och kuratorn fick jag min vilja genom. Det efter kommentarer som "de flesta mammor som fött sitt barn vaginalt känner att de åtmistonne gjort det för sitt barn", "du kan dö under snitt", "man operar inte ut döda barn hur som hellst" och "vi bestämmer vad som är bäst".
Den 8:e november 16.30 föddes Hjalmar, 3900 g occh 51 cm med svart hår och enligt min make och BM gröna ögon. Han såg ut som en kopia av sin pappa fast med min ögonfärg.
Nu är allt bara kaos, jag gråter hela tiden och frågar varför?
Hemskt hemskt hemskt! Jag förstår dina känslor gentemot personalen som inte lyssnade på dig.
Jag vill gratta dig och din man till er lilla Hjalmar, önskar ni slapp sorgen... när jag läser ditt inlägg kan jag riktigt känna ångesten och förtvivlan. Minns...
Kan tyvärr inte göra annat än att skicka dig en kram
*kram*
2
Hemskt hemskt hemskt! Jag förstår dina känslor gentemot personalen som inte lyssnade på dig.
Jag vill gratta dig och din man till er lilla Hjalmar, önskar ni slapp sorgen... när jag läser ditt inlägg kan jag riktigt känna ångesten och förtvivlan. Minns...
Kan tyvärr inte göra annat än att skicka dig en kram
*kram*
Johanna.. Vad ledsen jag är för er skull, det finns inga ord som räcker till när ett barn inte får stanna kvar. Jag vill samtidigt säja grattis till er fine son också.
Jag är så tom på ord, tårarna rinner för alla vår skull. Det är bara så fruktansvärt och helt utan mening.
Många kramar från Anna-Karin med ÄnglaLilly
4
Johanna.. Vad ledsen jag är för er skull, det finns inga ord som räcker till när ett barn inte får stanna kvar. Jag vill samtidigt säja grattis till er fine son också.
Jag är så tom på ord, tårarna rinner för alla vår skull. Det är bara så fruktansvärt och helt utan mening.
Hej Johanna. Först och främst grattis till lilla Hjalmar för det andra är jag så ledsen för vad som hänt er. Det är helt fruktansvärt det ni har upplevt och det finns inga ord och inga svar... så är det bara... Du ska vara välkommen hit. Vi vet verkligen hur det känns.
Jag blir oxå arg när jag läser hur ni har blivit behandlad av personalen, tyvärr har jag med lite sådana erfarenheter, att inte bli tagen på allvar.... jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.... men du är INTE ENSAM vännen!!
Jag heter Katarina och vi miste en av våra tvillingtjejer den 8:e maj i år. Hon blev tre veckor. Står lite mer om oss i min info. Tänder ett ljus för lille Hjalmar. *KRAM* tänker på er
6
Hej Johanna. Först och främst grattis till lilla Hjalmar för det andra är jag så ledsen för vad som hänt er. Det är helt fruktansvärt det ni har upplevt och det finns inga ord och inga svar... så är det bara... Du ska vara välkommen hit. Vi vet verkligen hur det känns.
Jag blir oxå arg när jag läser hur ni har blivit behandlad av personalen, tyvärr har jag med lite sådana erfarenheter, att inte bli tagen på allvar.... jag vet inte vad jag ska skriva riktigt.... men du är INTE ENSAM vännen!!
Jag heter Katarina och vi miste en av våra tvillingtjejer den 8:e maj i år. Hon blev tre veckor. Står lite mer om oss i min info. Tänder ett ljus för lille Hjalmar. *KRAM* tänker på er
Välkommen hit till oss. Hoppas du finner tröst och stöd här i frågor och i våra berättelser... Vi finns här för varandra. Varför kan ingen svara på tror jag.... Tyvärr.. Men förhoppningsvis så ser man några ljusglimtar så småningom när man blickar tillbaka...
Gråt är mitt råd. För mig gör det inte om nån ser om jag är ledsen. Här får du berätta och svammla hur mkt som helst.
Grattis till Hjalmar och beklagar... Du är mamma.
massvis med kramar...
7
Välkommen hit till oss. Hoppas du finner tröst och stöd här i frågor och i våra berättelser... Vi finns här för varandra. Varför kan ingen svara på tror jag.... Tyvärr.. Men förhoppningsvis så ser man några ljusglimtar så småningom när man blickar tillbaka...
Gråt är mitt råd. För mig gör det inte om nån ser om jag är ledsen. Här får du berätta och svammla hur mkt som helst.
Grattis till Hjalmar och beklagar... Du är mamma.
massvis med kramar...
Grattis till Hjalmar, vilket sött namn på er kille. Jag vill också säga hur ledsen jag är att han inte fick stanna hos er.
Jag förstår din frustration i att personalen inte tagit er på allvar. Att kämpa så mycket och ingen lyssnar på er.
Jag är mamma till Agnes. Hennes historia påminner lite om Hjalmars. Agnes rörde sig mindre den dagen. Vi åkte in med värkar. Allt såg bra ut. CTG såg bra ut förutom variation uppåt. Sen hörde vi hur hjärtat slutade slå. Agnes tog dom ut med katastrofsnitt, men hon började inte att andas och dog efter sju minuter.
Du är hjärtligt välkommen hit till forumet som ingen vill tillhöra. Vi finns här och lyssnar och stöttar så mycket vi kan.
Hej Johanna Grattis till Hjalmar, vilket sött namn på er kille. Jag vill också säga hur ledsen jag är att han inte fick stanna hos er.
Jag förstår din frustration i att personalen inte tagit er på allvar. Att kämpa så mycket och ingen lyssnar på er.
Jag är mamma till Agnes. Hennes historia påminner lite om Hjalmars. Agnes rörde sig mindre den dagen. Vi åkte in med värkar. Allt såg bra ut. CTG såg bra ut förutom variation uppåt. Sen hörde vi hur hjärtat slutade slå. Agnes tog dom ut med katastrofsnitt, men hon började inte att andas och dog efter sju minuter.
Du är hjärtligt välkommen hit till forumet som ingen vill tillhöra. Vi finns här och lyssnar och stöttar så mycket vi kan.
.... jag beklagar verkligen det som har hänt. Vi som finns härinne förstår dig väldigt väl just nu. Även om händelsen kring hur och när våra barn dog ser lite olika ut , har vi alla gemensamt att vi har förlorat vårt barn. Tankar som "Varför skulle det här hända oss?", "Det är en mardröm", "Det är inte sant" och många andra saker ekar i huvudet hela tiden... Och så kommer det att fortsätta en lång tid framöver.
Det är hemskt att höra hur du har kämpat för att få respekt för din oro, men hela tiden har blivit negligerad. Det ska inte behöva vara så. Läkarna och barnmorskorna borde ha respekt med tanke på att de säkerligen varit med om att barn dött i magen förut. I mitt fall (du kan läsa på Mys hemsida om du vill veta mer om vad som hände mig) så har vi ingen skuld att lägga på läkarvården som tur är.
Ingen ska behöva hamna på det här forumet, men nu när du har gjort det så tycker jag att du ska använda oss andra så mycket du kan och orkar för att få stöd att gå vidare. Det här blev min livlina under den första tiden efter att My dött. Jag har också fått vänner för livet genom denna sida.
Du kan inte göra annat nu än att försöka ta hand om dig själv och din man och försöka göra det ni kan för och med lille Hjalmar.
Många styrkekramar från Anna
Anna, mamma till *My* f/d 6/1-06 och Isak 19/3-07
9
Välkommen hit .... jag beklagar verkligen det som har hänt. Vi som finns härinne förstår dig väldigt väl just nu. Även om händelsen kring hur och när våra barn dog ser lite olika ut , har vi alla gemensamt att vi har förlorat vårt barn. Tankar som "Varför skulle det här hända oss?", "Det är en mardröm", "Det är inte sant" och många andra saker ekar i huvudet hela tiden... Och så kommer det att fortsätta en lång tid framöver.
Det är hemskt att höra hur du har kämpat för att få respekt för din oro, men hela tiden har blivit negligerad. Det ska inte behöva vara så. Läkarna och barnmorskorna borde ha respekt med tanke på att de säkerligen varit med om att barn dött i magen förut. I mitt fall (du kan läsa på Mys hemsida om du vill veta mer om vad som hände mig) så har vi ingen skuld att lägga på läkarvården som tur är.
Ingen ska behöva hamna på det här forumet, men nu när du har gjort det så tycker jag att du ska använda oss andra så mycket du kan och orkar för att få stöd att gå vidare. Det här blev min livlina under den första tiden efter att My dött. Jag har också fått vänner för livet genom denna sida.
Du kan inte göra annat nu än att försöka ta hand om dig själv och din man och försöka göra det ni kan för och med lille Hjalmar.
Jag vill krama om dig!
Det är helt enkelt för jävligt... Vilken kamp du orkade med. Starkt av dig. Men hur kunde det få sluta så här? Min Lisa tar hand om Hjalmar i himlen, jag lovar. Underbart namn, Hjalmar!
Bamsetröstkramar från Pernilla
11
Jag vill krama om dig!
Det är helt enkelt för jävligt... Vilken kamp du orkade med. Starkt av dig. Men hur kunde det få sluta så här? Min Lisa tar hand om Hjalmar i himlen, jag lovar. Underbart namn, Hjalmar!
Bamsetröstkramar från Pernilla
Så orättvist, vet inte vad jag ska börja med, Grattis till lille Hjalmar, blir så ledsen av din berättelse. Vill hälsa dig varmt välkommen in till sidan som ingen borde tillhöra VSFB, men härinne ska du när du vill kunna skriva av dig,skrika av dig,gråta,skratta,bli cyberkramad,bli hysterisk...ja allt som hör till dina känslor...Härinne finns de som förstår precis vad du går igenom,och det är ett härligt gäng som du säkert kan hitta mycket tröst hos.
Många stora kramar till dig och din familj i en tuff tid som denna....
______________________________ ___
Sarah m *Josephine* f/d 060131 i v 39
12
Så orättvist, vet inte vad jag ska börja med, Grattis till lille Hjalmar, blir så ledsen av din berättelse. Vill hälsa dig varmt välkommen in till sidan som ingen borde tillhöra VSFB, men härinne ska du när du vill kunna skriva av dig,skrika av dig,gråta,skratta,bli cyberkramad,bli hysterisk...ja allt som hör till dina känslor...Härinne finns de som förstår precis vad du går igenom,och det är ett härligt gäng som du säkert kan hitta mycket tröst hos.
Många stora kramar till dig och din familj i en tuff tid som denna....
______________________________ ___
Sarah m *Josephine* f/d 060131 i v 39
vad ledsen jag blir att du misste din pojke. Det är så frustrerande när man inte kan göra nåt för att rädda sitt barn.
Jag vill dock påpeka att snitt när man förlorat barn inte är att rekomendera.
Min pojek föddes iofs levande vid ett planerat snitt...helt ovetandes om att han var sjuk och 3 dgr senare skulle vara död.
Han hade fel på lungorna o låg i respirator.
Jag kände dock att snitt var ingen kul upplevelse direkt då det gick som det gick..att ha ont efteråt i flera veckor, ärret på magen...men inget barn fick vi hem..så mycket smärta och så fick vi inte ens vårt barn levande med oss hem därifrån.
De flesta, ja nästan alla..föder sina barn vaginalt då de dött i magen. Eftersom det är det bästa för mamman, man slipper se det där fula ärret på magen o påminnas om det hemska och så slipper man all smärtan efteråt i magen..mitt upp i all sorg och begravning m.m
massa kramar till dig...du valde säkert det bästa sättet för dig att föda fram ditt barn.
13
vad ledsen jag blir att du misste din pojke. Det är så frustrerande när man inte kan göra nåt för att rädda sitt barn.
Jag vill dock påpeka att snitt när man förlorat barn inte är att rekomendera.
Min pojek föddes iofs levande vid ett planerat snitt...helt ovetandes om att han var sjuk och 3 dgr senare skulle vara död.
Han hade fel på lungorna o låg i respirator.
Jag kände dock att snitt var ingen kul upplevelse direkt då det gick som det gick..att ha ont efteråt i flera veckor, ärret på magen...men inget barn fick vi hem..så mycket smärta och så fick vi inte ens vårt barn levande med oss hem därifrån.
De flesta, ja nästan alla..föder sina barn vaginalt då de dött i magen. Eftersom det är det bästa för mamman, man slipper se det där fula ärret på magen o påminnas om det hemska och så slipper man all smärtan efteråt i magen..mitt upp i all sorg och begravning m.m
massa kramar till dig...du valde säkert det bästa sättet för dig att föda fram ditt barn.
tillägg....att påminnas om det hemska...ja alltså det gör man ju ändå..men ett fult ärr på magen vill man kanske inte ha direkt om man misst sitt barn..det är ju en sak iofs om man gjort snitt innan o redan har ett ärr på magen.
14
tillägg....att påminnas om det hemska...ja alltså det gör man ju ändå..men ett fult ärr på magen vill man kanske inte ha direkt om man misst sitt barn..det är ju en sak iofs om man gjort snitt innan o redan har ett ärr på magen.
Mitt snitt skulle jag inte vilja vara utan. Det jag fortfarande upprörs över är hur vården kategoriserar människor, snitt var bäst för mig av flera anledningar, vaginalt kan vara bäst för andra. Jag orkar inte försvara mitt beslut men jag säga att jag har barn sedan tidigare och den kraften det gick åt att föda henne skulle jag inte hittat efter kaoset runt Hjalmars död.
Vad det gäller studier kring vad som psykologiskt är bäst är dessa svårtydda eftersom till och med de mammor som vill ha snitt nästan alltid övertalas till att föda vaginalt. Jämförelsen blir alltså svår.
Tack för dina kramar
/
Johanna
15
Mitt snitt skulle jag inte vilja vara utan. Det jag fortfarande upprörs över är hur vården kategoriserar människor, snitt var bäst för mig av flera anledningar, vaginalt kan vara bäst för andra. Jag orkar inte försvara mitt beslut men jag säga att jag har barn sedan tidigare och den kraften det gick åt att föda henne skulle jag inte hittat efter kaoset runt Hjalmars död.
Vad det gäller studier kring vad som psykologiskt är bäst är dessa svårtydda eftersom till och med de mammor som vill ha snitt nästan alltid övertalas till att föda vaginalt. Jämförelsen blir alltså svår.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
