Rätten att välja...

[Agneta H med 3]

...hur man vill leva sitt liv. Så stor det ofta i tänkvärda citat. Och jag är den förste att hålla med om detta. Jag tycker verkligen det är viktigt. I vårt samhälle (kanske är det så i alla samhälle) upplever jag att det finns vissa levnadssätt som man "förväntas" följa. Jag såg något inslag på tv om s k orginal som i detta fallet lever utan ström ute i skogen. De framställs ju som udda och annorlunda. Samtidigt så var det någon som nämnde där att vi alla föds som orginal men dör som kopior. Och visst kan det kännas så att man ofta likformas, skolan gör ju det tycker jag.

Iallafall, det jag funderar på är hur pass man som förälder har rätt att leva det liv man själv vill. Jag väljer t ex att amma mina barn länge för att jag tror de mår bra av det, de trivs med det och jag trivs med det. Men jag erkänner ärligt talat inte för många att jag ammar min snart 6-årige son. Skulle jag erkänna det kan jag nästan få skuldkänslor för att jag går utanför "normen" och nästan känna som att jag gör fel. Och jag kan känna att det vore taskigt mot honom om andra visste. Inte för att det är något fel utan för att vi inte följer "normen".

Så det här med ordningen. Det har varit mitt dilemma länge. Skulle vi lyckas hålla så ordning som många har så skulle min hälsa bli lidande. Där har jag länge försökt intala mig att jag och min man bestämmer hur vi vill ha det. Samtidigt kan jag få dåligt samvete för att mina barn inte har lika bra ordning i sitt hem som många andra har. Och så dåligt samvete för att vi inte då "fostrar" dem till att bli så ordningssamma som "normen" säger.

Sen har vi "normen" att alla ska ha eget rum. Det finns ju t o m någon nedskriven norm att man är trångbodd om inte alla barn har eget rum. Vi har ett rum för lite för våra tre barn och vi tänkar ibland att vi skulle kunna tänka oss ett fjärde barn i detta hus. Är det sjysst mot barnen att frångå "normen"?

Och så det här med att många tycker det är så viktigt att ha nyrenoverad bostad och att man ska inreda "rätt". Det är inte fel att tycka det är viktigt men vi tycker inte det. Vi prioriterar att lägga pengar på annat, t ex att få mycket tid med barnen vilket automatiskt innebär mindre inkomst och mindre pengar att lägga på materiella ting. Men så kan jag få dåligt samvete ibland för det kanske inte är så kul för barnen att inte ha så "fint" som många andra har?

Detta var exempel från mitt eget liv. Men min centrala fundering är hur mycket man som förälder har rätt att välja sitt sätt att leva sitt liv? Jag menar barnen inordnas ju i det man som förälder väljer. Vore kul att diskutera denna frågeställning.

[Sk0rpan]

Vilken svår frågeställning... verkligen svår!

Jag skulle vilja svara att det är klart att du får välja ditt liv hur du vill, med det enda undantaget: så länge ingen annan kommer till skada.

Problemet är den andra delen av detta. Så länge ingen annan kommer till skada... Det finns ju så många sätt att bli skadad och ärligt talat tror jag inte att man kan undvika att ibland skada folk omkring en, hur godhjärtad man än må vara. Tror man att en "naturlig uppfostran" är det bästa för barnen, så tror man ju att mycket barn utsätts för i vår kultur är skadligt och man får arbeta på att minimera den skadan. Men om man undviker att alls anpassa sig till den rådande kulturen, vilket utanförskap skapar det? Vi är ju beroende av gruppen och mår bra av att passa in, i alla fall när vi kan passa in utan att offra våra sanna jag.

Lite tror jag att "hur man än vänder sig så har man rumpan bak" är lite en beskrivning av det hela...

Lite konkret om dina specifika funderingar:

Amningen: så länge inte din 6 åring tycker att det är pinsamt, utan det tillför er båda något bra. Då ser jag inga bekymmer med den. Ni anpassar er lite lagom genom att hålla amningen privat. Den dag det blir spännt eller du anar att han är besvärad av att det är en privatsak, så kanske ni får omvärdera eller i alla fall prata om det. Men det kanske aldrig händer .

Trångboddhet. Jag tror behovet av eget rum är väldigt överdrivet, i alla fall före tonåren. I tonåren behöver man kanske en vrå skiljd från mindra barn som leker stojigare lekar och ett rum som inte är pojk och flick rum, efter som man då om inte förr kan börja bli lite pryd. Vi är trångbodda. En 3:a på 4 personer och givet att storkillen så småningom flyttar ut ur familjens säng, kanske samtidigt som lillasyster (de trivs rätt gott att sova tillsammans de två nu) , så ser jag inget hinder för en bebis till här, fast när den bebisen blir större behöver vi nog en större lägenhet . Fast just nu är det ingen bebis på gång.

Städning... Det är ett område jag lider på. Vi har svårt att hitta en balans som duger, inte för andra, men för vår egen trivsel... Hmmm... Kanske för andras skull också, som det är nu händer det att jag drar mig för att bjuda hem folk, utom några få härdade *s*, för att det är förfärligt här hemma. Det är tråkigt, för vi gillar att ha folk här och jag tar också gärna hem familjer med bebisar med amningsproblem i hjälpmammandet och då behöver det vara rimligt snyggt här. Vi håller oss nog precis på rätt sida gränsen för när ett hem glider över och blir en sanitär olägehet ibland... Det plågar mig, men det är inte alltid jag har energin att ta hand om det. Jag saknar det där "plock-beteendet" som många kvinnor tycks utveckla... Fast jag vill heller inte bli familjens plockare, det känns som en klassisk kvinnofälla.

Renovering och designade möbler tycker jag är smått bortkastat innan yngsta barnet är minst 7-9 år *s*. Kritor på tapeten och fläckar i soffan är ju sånt som händer. Det viktigaste där är att man trivs. På den punkten tycker jag att normen kan fara och flyga. Jag tycker att det är ganska uppskruvat med heminredning just nu. Det finns viktigare saker i vårt liv, även om vi givetvis gärna skulle ha det supersnyggt här, om vi kunde få det genom att knäppa med fingrarna.

Det är kort sagt en balans gång. Leva som man vill, stärka barnens självkännsla men vara kyhörd för när olikheterna går över gränsen och kan leda till utanförskap. Det är så olika hur originallitet påverkar barn, en del klarar att bära sin speciella stil och vara coola, andra klarar det sämmre och kan ju om man har otur bli lättare offer för mobbning.

Så supersvårt helt enkelt och jag ser fram emot att läsa vad andra svarat.

[Karolina.]

Jag tycker att det är alldeles för snäva normer när det gäller föräldraskap i Sverige. Till exempel: Man ska amma bebisen när den kommer men man ska sluta innan ettårsdagen. Sätter man barnet på dagis vid ett års ålder tittar många snett på en, men väntar man tills efter två så hämmar man barnets sociala utveckling. Man ska öva in flaska så att man kan vara borta från sin bebis och få "egen tid", annars är man ohälsosamt bunden, men börjar man jobba när barnet är tre månader gammalt så är man inte en bra mamma. Listan kan göras hur lång som helst.

Det är väldigt mänskligt att vilja passa in i gruppen och därför gör man som alla andra. Men jag stör mig något så fruktansvärt på att man så lätt hamnar utanför normen och folk tycker att man är lite konstig.

Jag tror att många i hemlighet skulle vilja våga ha det lite stökigare. Det kan vara en befrielse att komma hem till någon och se att de har det lika rörigt som vi.

Nu är mina barn fortfarande små (den äldste är drygt tre) men om man gör val som man vet är annorlunda så tror jag att det är bra att motivera för sina barn varför man gör så. Då hjälper man barnen att sätta ord på varför man gör annorlunda och då kan de förklara för sina kompisar med de orden. Självklart ska man som Skorpan skriver inte skada sina barn, men det är ju knappast det vi diskuterar här, med ledning från dina exempel.

När jag växte upp så fungerade _aldrig_ argumentet "alla andra får ju...". Min mamma (ensamstående) gjorde en del val som går utanför normen och jag respekterade henne helt och fullt för det, och gör det fortfarande. Vissa saker är jag stolt över :-)

Fram för fler som vågar avvika, säger jag.

[Karolina.]

Tillägg:
Samtidigt är det viktigt att man inte gör barnen till förkämpar för sina egna käpphästar. För att ta ett väldigt banalt exempel; jag gillar inte riktigt "tjejiga" kläder med rysch och pysch, men om min dotter vill ha det framöver så OK, det är hennes val. Det går ju bara till viss del att skilja på personen och familjen, men det är nog viktigt att man är uppmärksam på vem det är som får betala det högsta priset för de "annorlunda" val man gör, man själv eller barnen.

Och en grej till: det är inte säkert att ni uppfostrar era barn till att bli mindre ordningssamma genom att ha det stökigt. Jag är uppvuxen i ett mycket välstädat och välordnat hem, själv är jag världens slarvmaja. Jag har skärpt till mig mycket på senare år, men det är enbart för min mans skull, han är mycket mer ordningssam än jag någosin kommer att bli.

[Susanne m V&D]

Det där med ordning... Vi städar ganska ok tycker jag, men mellan varven stökas det ju till rejält. När vi bjuder hem vänner brukar vi dock se till att snygga upp så de som kommer hem till oss ser ju aldrig det värsta kaoset, utan tvärtom ett ganska välstädat hem för det mesta. Så är det nog med andra också och det finns ju till och med ett välkänt sarkastiskt uttryck att "det bästa med att bjuda hem folk är att man få en anledning att städa..."

Därför tror jag att man lätt får uppfattningen att andra har det så himla städat jämt fast det inte alls är så. Och det där med välrenoverat och fint inrett... Visst är det många som gillar att pyssla med sitt hem, men för många är ju det en stor hobby. Vi har grannar som snickrar på sina hus jämt och lägger all sin lediga tid på det. Jag och min man har helt andra intressen och lägger hellre tiden på att umgås med vänner än att fixa med hemmet. Men var och en blir ju salig på sin fason och jag tror att det är ett ganska djupt rotat mänskligt beteende att boa så det måste ju folk få ägna sig åt om de vill det. Själv tycker jag om att handla vackra ljuslyktor på Indiska och hänga upp överallt, men annars är vi inga inredningsfreak precis... ;-)

[Suskiv]

Att växa upp i ett stökigt hem tyckte jag var jobbigt. Jag tyckte det var pinsamt att ta hem kompisar när det var så stökigt (och skitigt). Och jag blev tyvärr en slarvmaja. Men sen en dag tog jag en titt på boendet och på kaoset runt omkring oss och insåg att "NEJ, mina barn ska inte växa upp med samma känsla av skam för att det inte är städat" och numera håller jag en ovanligt hög städstandard för att ha två små barn hemma och jag gör det med bekostnad av min egen hälsa.

Jag skulle säga att det är lättare att stå utanför normen ju yngre barnen är. Ju äldre de blir ju mer medvetna om skillnaderna blir de och tyvärr så kan det slå fel. Inga barn borde behöva skämmas ingför sina kompisar om hur de lever. Samtidigt så ska ju inte alla behöva ha det precis likadant.

[Agneta H med 3]

...hur man än lever så skadar man nog sina barn på ett eller annat sätt. Det svåra tycker jag är balansgången. Hur balanserar jag som förälder mellan mina val och barnens välmående? Nu står ju inte alltid det i opposition mot varandra förstås.

Synd att vi inte bodde närmare varandra så kunde vi kika på varandras stök.;o) Jag kan uppleva det mer jobbigt ju äldre barnen är. Här är ständigt många barn. Det är inte ovanligt att vi har 8 barn här om man räknar barnens kompisar. Och så kommer en del av deras föräldrar och hämtar och ser stöket... Samtidigt har jag insett att ska vi ha det så superordning så offrar jag min hälsa och DET har jag märkt går ut över barnen i de perioder jag försökt. Stöket har de aldrig sagt de har lidit av.

[Agneta H med 3]

...det är för snäva normer tycker jag också. Det klassiska exemplet är vällingflaskan där frågan inte handlar "OM" man ska börja med välling utan "NÄR" för det utgås från att alla gör det.

Jag tycker också det är en befrielse att komma hem till folk som har det stökigt. Jag är ingen ordningsmänniska och min man är snäppet värre. Fast vi har skärpt oss jättemycket. Det skulle nog ingen tro som kom hem till oss. Här håller ordningen i max 5 minuter efter vi städat. Iofs kanske det är värre just nu eftersom vi har en pillig 1-åring som började gå innan han blev 9 månader och därför är både snabb och bra klättrare vid detta laget.

Hur vet man vilka val som skiljer sig tillräckligt för att de ska behöva motiveras för barnen?

[Agneta H med 3]

...växte också upp i ett stökigt hem och kunde nog tycka det var lite jobbigt som tonåring. Fast nu har jag börjat få förståelse för att det inte är så himla enkelt. Dessutom gjorde jag ju inget direkt för att minska på stöket.

Jag råkade själv ut för utmattning för 2,5 år sedan och i princip låg en hel sommar för att jag inte orkade stå på benen. Huvudanledningen var att jag trodde att jag behövde ha ett perfekt hem och var stressad för att jag inte hann. Det tror jag inte var så nyttigt för barnen. Tror de lider mindre av ett icke välstädat hem faktiskt.

Jag har en släkting vars fru växte upp i ett stökigt hem och som verkligen är pedant i ordets rätta bemärkelse. Aldrig att en penna ligger på snedden där och ringblommorna står i raka rader med exakta avstånd i rabatten. Hon får gärna ha det så men tyvärr så drar jag mig för att bjuda hem dem. För henne är ordningen viktig och jag känner att jag inte kan leva upp till hennes krav. Jag är också nervös om vi är där för att barnen ska råka stöka till. Nu tror jag förstås i hennes fall att det beror på mer än bara stöket.

[Agneta H med 3]

...vi städar också när folk ska komma men perfekt är det aldrig och en del skulle nog betrakta vårt välstädade som småstökigt. Men, med äldre barn så har man ju folk här jämt. Vi har ofta en 8 barn här. En del går hem själv men en del blir hämtade och har föräldrar som kommer in i hallen. De som kommer till oss som gäster när vi har välstädat är de människor som vi har nära kontakt med och som inte bryr sig. Jag funderar mer över kompisar och deras föräldrar...

[*H-n*]

Ack ja, du sätter verkligen fingret på något som jag som förälder kan få kval inför ibland. Hur mycket ska mina val få styra barnen? Mina föräldrar var udda på många sätt och jag tyckte det var jobbigt ibland. Men det verkligt jobbiga var ju att de inte såg mig och inte hade någon direkt glädje av mig. Jag tror att det viktiga är att barnen får kärlek och trygghet hemma. Om de inte får det hemma så söker de det på annat håll, och då kan det nog bli väldigt viktigt att passa in.

Jag blir glad över att läsa att ni vågar göra egna val! Det tyder ju på god självkänsla, om man får tro Mia Törnblom som skrivt en så populär bok om detta.

Jag trro att om barnen får trygghet och frihet att vara som de är, så blir de trygga och väljer sitt liv utifrån vad de själva tror på. Fortsätt du med dina egna val, de verkar så kloka så! Du har ju dina barns bästa för ögonen.

[magnolia]

Men det är ju skillnad på att ha ordning och på att vara pedant. Ordning tror jag att alla människor mår bra av. Det minskar stressen att veta var grejerna finns när man behöver dem och man sparar tid då man slipper leta vantar över hela huset och i värsta fall hitta dem dyblöta i ett hörn en iskall morgon. Om ringblommorna är planterade på ett exakt avstånd är ju helt irrelevant, men om man vet var sakerna i huset finns och att var sak har sin plats underlättar vardagen och gör det faktiskt lugnare hemma.

[Lagom Stökig]

Håller med Magnolia! Det måste ju ödslas massor av negativ energi i att leta i stöket, tänka på stöket, skämmas för det. Kom igen! Rensa och gör rent, då frigör man massor av energi till annat. För xtra inspiration läs Karen Kingstons bok i ämmnet" Rensa i röran" Just do it! Finns en städinspirationsbok också "Städa" av E Bengtsdotter
! Jag skriver inte för att skuldbelägga någon utan för att inspirera. Börja med nåt litet rensa plånboken bara så ser du att du genast mår bättre, faktiskt!!

[Mamma Erik]

Åh, jag är så lik mín mamma där, så det är nästan pinsamt *ler*
Vi båda är ordentligt duktiga på att röra till det för oss, vi bara släpper sakerna och jag kan nog få ett välstädat rum bli stökigt på en halvtimme, ge mig bara möjligheten så......
Men (mamma är väl inte lika duktig länge, får väl skylla på åldern) jag är också en hejare på att städa, är jag på humör tycker jag det är roligt att städa och ju rörigare och mer kaosartat det är när jag börjar, desto roligare är det. Knepigt va?

Min syster är rörigheten själv, men det är hennes val, men hennes skåp har en perfekt ordning och bänkarna i köket skiner, skåpluckorna är blanka (inte hos mig, jag hatar torka skåpluckor).

Brorsan, hade det hur kaotiskt som helst innan han blev stadgad, men nu minsann, det är perfekt hemma hos honom

Men till saken, jag trivs med att ha städat hemma, men tycker inte om att småstäda, utan vill ha kaos innan jag börjar

[Mamma Erik]

OK, amingen kommenterar jag inte, jag har en liten annan inställning till att amma äldre barn än vad många andra har.
Flaska, tja där bröt jag mot mönstret genom att inte gå genom eld och vatten för att amma, utan ansåg att det viktigaste var att min son fick mat.
Eget rum är nog ett starkt behov i vår familj, ärligt sagt så hade vi haft möjligheten hade jag nog gärna haft ett aldelse eget sovrum (man fixar det andra ändå *ler*), så för mig är trångboddhet inget val utan när vi varit trångbodda har det varit "under protest". Min dröm är ett superstort hus med massor av plats, då trivs jag.
Städning, som jag skrev i ett tidigar inlägg, jag trivs när det välstädat, men tycker bäst om att städa ett kaotiskt hem, när jag levde singel så både höst och vårstädade jag _ordentligt_.
STryka däremot, älskar jag, jag stryker mycket och ser de som en avkoppling.
Så kommer den känsligaste frågan, sonens rum, vika krav skall man ställa.
Vi kräver en bas, jag vägrar att ha ett äckelrum i det hem jag bor i, så jag kommer nog aldrig att acceptera halvätna smörgåsar överallt, snubbla på skitiga kalsonger etc. Bor man tillsammans med andra, så får man också acceptera en viss miniminivå på renlighet.
Likaså om han inte trivs i sitt rum pga röran och börjar flytta ut verksamheten permanent i vardagsrummet så blir det protester från mig och sambon. Då är det städning som gäller.

[*Filur]

Är det verkligen så här snävt att vi inte får välja våra liv. Är Sverige verkligen så här homogent som du beskriver. Jag vet inte det? Och i vilket fall. Hur skulle ni må av att ägna varje kväll åt städning, att sluta amma din pojk mot er vilja, att gå upp i arbetstid alt byta jobb för att ha råd att köpa en Bang Olofsen TV med tillhörande högtalar för 95 000 kr (jag häpnade just över den annonsen)?

Jag kan tillägga att när jag växte upp var det _inte_ städat och att andra barn ville komma hem ill oss för att titta på röran... inte så kul, men jag har inte heller så städat och är ofta arg när jag städar, medans systern min gått och blivit pedant. Så kan det gå...

[Karolina.]

Jag vet inte... Nu spånar jag vilt, mina barn är som sagt så små än att jag inte har någon erfarenhet av det här som förälder, bara gentemot min egen mamma. Men borde man inte kunna lita på att barnen själva tar upp, eller i alla fall antyder, om det som känns jobbigt? Alternativt att man pejlar läget lite försiktigt, tar upp det till diskussion. Vissa saker är kanske mer givna, som det här med amningen. Jag tycker att det är jättehäftigt att du ammar ditt mellanbarn (heja!) men det är ju definitivt mycket ovanligt i Sverige i dag. Vad säger han själv?

Sedan tror jag att det liksom ingår i uppväxandet att tycka att ens förälder är lite pinsamma, och att det ingår i jobbet som förälder att stå ut med att vara lite pinsam ibland.

När jag var barn var vi en ovanlig familj på så sätt att det bara var min mamma och jag från start (inte så vanligt på tidigt 70-tal). Mamma förklarade noga att man visst kunde vara en familj på två också och att det gick precis lika bra. Likaså när hon började studera och vi fick det mycket knapert ekonomiskt, hon förklarade att nu är det såhär och visst var det tufft ibland gentemot bästisen som fick allt hon pekade på men på det stora hela tror jag att den perioden är ett av skälen till att jag inte är särskilt materialistisk. Som *H-n* skriver är det viktigaste att man ser barnen och tar dem på allvar.

Intressant!

[Karolina.]

Spånar vidare... Kan det vara så att man accepterar "annorlunda" val (utanför normen) lättare om de är väl genomtänkta och föräldrarna har en klar ståndpunkt? Som med städningen. Om ni gör ett medvetet val att prioritera ner städningen eftersom ni vill prioritera upp tiden med barnen, och är tydliga med det, så kanske det blir mindre laddat och ni slipper dåligt samvete?

Om jag tänker mig in i framtiden så finns det ett val jag har gjort som kanske kommer att störa mina barn, och det är att deras pappa är äldre än de flesta jämnårigas pappor. Det är annorlunda och utanför normen. Men jag kan inte se att jag hade kunnat göra annorlunda (och det blir ju konstigt att tänka så eftersom han är barnens pappa, men ändå), vi har det så sanslöst bra ihop, jag tänker dagligen på hur bra jag har det som är gift med just honom.

[-Allis-]

Vi kom att diskutera detta förra helgen då en gammal vän kom ner på besök. L är glad i undersökningar och hade just läst att lesbiska mammor tenderar att amma sina barn längre än heterosexuella. Inte så konstigt egentligen sa han, ni har ju redan brutit mot normen, då är det kanske lättare att fortsätta göra sina personliga val.

Jag växte upp med mycket hög materiell standard där villor, sommarhus och utlandsresor var självklarheter. Som vuxen bor jag i hyreslägenhet tillsammans med sonen och funderar ibland på detta med vad man förväntas längta efter. Vi reser en del för att det är roligt men något hus skulle inte ekonomin tillåta. I vart fall inte i Helsingborg och det är ju här vi bor. Vi äter förmodligen inte gängse barnmat hemma men det är väl bara bra om ens barn får lite vidgade vyer kring mat. Vi läser massor med böcker, pysslar och far runt på små utflykter. Det är egentligen ett fantastiskt bra liv vi har, sonen och jag.

Jag förmodar att min son kommer att göra uppror mot mig så småningom, protestera, ha egna åsikter, välja sin egen väg. Det är bra och det är nu hans möjligheter att känna verkliga val i livet grundläggs. Men vad ska hans protest bli? Golfspelande kristdemokrat ?

[Morgontrött]

Håller helt med. Lite trött blir jag också på den typen av inlägg som alltför ofta insinuerar (enligt min uppfattning) att om man har ordning och reda prioriterar men det framför att leka med barnen och att man försöker uppfostra/fostra barnen i någon slags militäranda.
För mig är det en milsvid skillnad mellan att inreda hemmet efter senaste trenden-putsa fönstren med jämna mellanrum och har flera uppsättningar gardiner i varje rum. alltid ha senaste modet vad gäller barnens kläder och t ex att alla hänger upp kläderna på sina krokar och plockar upp sin egen smutstvätt - att barnen har hela och rena kläder - att vi skurar toan ibland och dammsuger hela huset någon gång per månad.
Att alla hjäälpas åt att röja kan ocks¨å vara en gemensam aktivitet med barnen. Att man sedan också ofta insinuerar att man blir dömd och inte får leva sitt eget liv tycker jag mer antyder att man själv dömer de "pedanta, som jobbar för mycket, som säger åt sina barn" osv osv.