Hej!
Vår dotter blev allvarligt sjuk när hon var drygt ett år och höll på att inte klara sig. Förra hösten blev hon friskförklarad, då 2,5 år gammal och idag är hon som vilken pigg, glad och frisk 3,5 -åring som helst.
Nu är jag gravid igen, något vi lägntat efter, men så rädd...tänk om nästa barn oxå blir sjukt (inget genetiskt med dotterns sjukdom), hur ska vi orka? I ett och ett halvt år kämpade vi för hennes liv och det kostade oss allt, ni vet hur det är. Och jag är så fruktansvärt rädd för att behöva uppleva det igen!
Finns det någon här som gått igenom liknande? Någon som kan råda och kanske lugna mig?
Många Kramar
1
Gravid igen... Hej!
Vår dotter blev allvarligt sjuk när hon var drygt ett år och höll på att inte klara sig. Förra hösten blev hon friskförklarad, då 2,5 år gammal och idag är hon som vilken pigg, glad och frisk 3,5 -åring som helst.
Nu är jag gravid igen, något vi lägntat efter, men så rädd...tänk om nästa barn oxå blir sjukt (inget genetiskt med dotterns sjukdom), hur ska vi orka? I ett och ett halvt år kämpade vi för hennes liv och det kostade oss allt, ni vet hur det är. Och jag är så fruktansvärt rädd för att behöva uppleva det igen!
Finns det någon här som gått igenom liknande? Någon som kan råda och kanske lugna mig?
Många Kramar
Jag är inte riktigt i samma sits som dig men nästan. Våran son var svårt sjuk när han föddes vi visste att han hade 50% chans att överleva när han föddes. Idag är han 3 ½ år och mår bra. Han är som andra barn men har försämrade lungor och knapp på magen där han får sin mat. När jag var gravid svor jag på att aldrig mer gå igenom det igen. Sakta men säkert har vi dock bearbetat det som hände oss och nu har vi bestämt oss för att försöka få ett barn till. Att nästan ha förlorat sitt barn det käraste man har kan man aldrig komma över. Försök att glädjas åt det du har i magen ett barn till! Man får aldrig några garantier för att allt ska gå bra men man kan heller inte oroa sig över vad som eventuellt kan hända. (Kan kan man ju men man får försöka att inte göra det) Prata med din barnmorska om hur du känner det brukar kännas bättre när man får prata med ngn utomstående.
Fråga gärna mer och hoppas att du fick lite tips och råd från mig,
M v h
2
Hej Jag är inte riktigt i samma sits som dig men nästan. Våran son var svårt sjuk när han föddes vi visste att han hade 50% chans att överleva när han föddes. Idag är han 3 ½ år och mår bra. Han är som andra barn men har försämrade lungor och knapp på magen där han får sin mat. När jag var gravid svor jag på att aldrig mer gå igenom det igen. Sakta men säkert har vi dock bearbetat det som hände oss och nu har vi bestämt oss för att försöka få ett barn till. Att nästan ha förlorat sitt barn det käraste man har kan man aldrig komma över. Försök att glädjas åt det du har i magen ett barn till! Man får aldrig några garantier för att allt ska gå bra men man kan heller inte oroa sig över vad som eventuellt kan hända. (Kan kan man ju men man får försöka att inte göra det) Prata med din barnmorska om hur du känner det brukar kännas bättre när man får prata med ngn utomstående.
Fråga gärna mer och hoppas att du fick lite tips och råd från mig,
Förstår att ni har starka känslor som far upp och ner hela tiden. Det är ett svårt beslut att i en svår tid bestämma om ett barn.
Personligen var det just vårt svårt sjuka barn som fick oss övertygade om att skaffa ett till. När hon blev sjuk tvingades vi till tankarna om vad som skulle finnas kvar när hon dog. Det låter hemskt men vi som lever nära detta förstår att tankarna finns där oavsett man vill eller inte.
Kvar hos oss skulle då finnas en bror som antagligen skulle må lika dåligt och saknaden efter sin syster, vårt barn skulle vara enormt. Det var också frustrerande att inte veta i vilken situation vi skulle befinna oss i, den dagen barnet skulle födas. Var vår dotter bättre, sämre eller borta?
Beslutat att försöka ge familjen något att glädjas åt, något att tvingas fokusera på var svårt men ändå självklart. För OSS. Detta är olika naturligtvis, men för oss var detta viktigt. När jag var gravid genom genomgick vi fostervattenprov och de tester vi kunde för att försöka se att detta var ett friskt barn, eller så friskt som möjligt, eftersom vi hade allt annat i bagaget var detta viktigt.
Nu, idag, lever får äldsta dotter och är färdigbehandlad men inte friskförklarat. Det finns hopp. Det känns som vi gjorde rätt och som att vi gjorde hela familjen en tjänst. Vår yngsta har verkligen blivit något att samlas kring och barnen är ju jätteglada för lillasyster. En bäbis som känner också vår äldsta dotter som hon är, inte som hon var innan hon blev sjuk.
Ja, det blev lite långt. Men jag ville bara berätta om våra tankar och hur vi resonerade. Ingen, INGEN, vet vilket helvete ni gått igenom, förutom de som själv varit drabbade. Jag tror att ni gör varandra och ert barn en stor tjänst i att ge denne ett syskon.
Hur ni än gör, lycka till.
Kram
3
Förstår att ni har starka känslor som far upp och ner hela tiden. Det är ett svårt beslut att i en svår tid bestämma om ett barn.
Personligen var det just vårt svårt sjuka barn som fick oss övertygade om att skaffa ett till. När hon blev sjuk tvingades vi till tankarna om vad som skulle finnas kvar när hon dog. Det låter hemskt men vi som lever nära detta förstår att tankarna finns där oavsett man vill eller inte.
Kvar hos oss skulle då finnas en bror som antagligen skulle må lika dåligt och saknaden efter sin syster, vårt barn skulle vara enormt. Det var också frustrerande att inte veta i vilken situation vi skulle befinna oss i, den dagen barnet skulle födas. Var vår dotter bättre, sämre eller borta?
Beslutat att försöka ge familjen något att glädjas åt, något att tvingas fokusera på var svårt men ändå självklart. För OSS. Detta är olika naturligtvis, men för oss var detta viktigt. När jag var gravid genom genomgick vi fostervattenprov och de tester vi kunde för att försöka se att detta var ett friskt barn, eller så friskt som möjligt, eftersom vi hade allt annat i bagaget var detta viktigt.
Nu, idag, lever får äldsta dotter och är färdigbehandlad men inte friskförklarat. Det finns hopp. Det känns som vi gjorde rätt och som att vi gjorde hela familjen en tjänst. Vår yngsta har verkligen blivit något att samlas kring och barnen är ju jätteglada för lillasyster. En bäbis som känner också vår äldsta dotter som hon är, inte som hon var innan hon blev sjuk.
Ja, det blev lite långt. Men jag ville bara berätta om våra tankar och hur vi resonerade. Ingen, INGEN, vet vilket helvete ni gått igenom, förutom de som själv varit drabbade. Jag tror att ni gör varandra och ert barn en stor tjänst i att ge denne ett syskon.
Tack för ditt svar, och visst har du alldeles rätt jag måste försöka se och känna det positiva i att få ett till barn. Vissa stunder är det lättare, andra så får räddslan grepp om mig. Jag har även haft tre missfall så det ligger ju oxå i bakhuvudet. Det tog lång tid med våran dotter innan jag insåg att alla inte har det så kämpigt med småbarn som vi hade. Men eftersom jag inte vet något annat eftersom hon hittills är vårt enda barn så är det svårt att sätta sig in i hur det är för dom som har friska barn. Vad skönt att ni kommit fram till att försöka skaffa ett barn till, det vore ju synd om vi lät vår rädsla stå ivägen eller hur!?
Tack än en gång för ditt svar, jag känner mig lite lugnare nu.
Kram
4
Hej! Tack för ditt svar, och visst har du alldeles rätt jag måste försöka se och känna det positiva i att få ett till barn. Vissa stunder är det lättare, andra så får räddslan grepp om mig. Jag har även haft tre missfall så det ligger ju oxå i bakhuvudet. Det tog lång tid med våran dotter innan jag insåg att alla inte har det så kämpigt med småbarn som vi hade. Men eftersom jag inte vet något annat eftersom hon hittills är vårt enda barn så är det svårt att sätta sig in i hur det är för dom som har friska barn. Vad skönt att ni kommit fram till att försöka skaffa ett barn till, det vore ju synd om vi lät vår rädsla stå ivägen eller hur!?
Tack än en gång för ditt svar, jag känner mig lite lugnare nu.
Kram
om vad som skulle bli kvar om vår dotter inte hade klarat sig. Det är nog som du skriver något som bara vi som varit där kan förstå. Jag sa till mig själv att jag inte ville ha fler barn för att det är för svårt, känslomässigt. Men nu när jag fått perspektiv så vill jag väldigt gärna ha fler barn och är mycket glad över livet som växer i min mage. Tack så mycket för ditt utelämnande svar, jag ska försöka glädjas istället för att se vad som KAN hända. Vår dotter längtar jättemycket efter syskon och visst skulle vi göra henne en otjänst om hon aldrig fick några.
Ja, mycket känslor kring allt det här...
Kram till dig
5
Jag känner igen tankarna om vad som skulle bli kvar om vår dotter inte hade klarat sig. Det är nog som du skriver något som bara vi som varit där kan förstå. Jag sa till mig själv att jag inte ville ha fler barn för att det är för svårt, känslomässigt. Men nu när jag fått perspektiv så vill jag väldigt gärna ha fler barn och är mycket glad över livet som växer i min mage. Tack så mycket för ditt utelämnande svar, jag ska försöka glädjas istället för att se vad som KAN hända. Vår dotter längtar jättemycket efter syskon och visst skulle vi göra henne en otjänst om hon aldrig fick några.
Ja, mycket känslor kring allt det här...
Kram till dig
som ni...vi kände att vi blev så otroligt mkt mer ödmjuka inför livet. Nu blev det aldrig någon bebis av den graviditet som påbörjades när vår mellantjej var sjuk för jag fick tidigt mf, men vi hann ju tänka mycket ändå. Vår trea kom senare och den barnmorska jag hade då var väldigt förstående och frågade om jag ville göra extra ul och så om jag var orolig...men då kände jag mig aldrig särskilt orolig.
7
Vi tänkte i samma banor som ni...vi kände att vi blev så otroligt mkt mer ödmjuka inför livet. Nu blev det aldrig någon bebis av den graviditet som påbörjades när vår mellantjej var sjuk för jag fick tidigt mf, men vi hann ju tänka mycket ändå. Vår trea kom senare och den barnmorska jag hade då var väldigt förstående och frågade om jag ville göra extra ul och så om jag var orolig...men då kände jag mig aldrig särskilt orolig.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
