mammig tjej

[mama79]

Sally e fortfarande så mammig,hur länge ska det hålla i sej?

Hon har varit själv m sin pappa flera gånger sista tiden, var en kväll på tjejmiddag ca 5 tim o då hade hon vart lite lessen.
Har varit ute o handlat o varit borta allt från 40 min till 2 tim o då har hon oxå smågråtit typ nästan hela tiden.
Det här känns inte så roligt för varken mej eller sallys pappa.

Ibland undar jag...men jag tycker själv att det låter konstigt...men vissa säger så ibland....kan det vara för att jag ammat så mkt...?!..tycker som sagt var inte att det borde vara det..att hon blivit buren mkt....?..
Hon e rätt blyg för andra msk oxå.
Inte på tex tbana , affär odyl.Då e det spännande att titta.
Men är vi hemma hos morfar så kan inte han ens hålla henne, hon börjar gråta bara.

Ibland tänker jag : de flesta andra bebisar verkar ju vara så framåt...!
varför verkar inte min lillskrutta vara det...det e lite känsligt det här för mej.
Jag vill ju inte att lilla Sally ska vara jätteblyg o rädd när hon blir större.
Men det kanske försvinner?
Hon har ju inte varit såhär hela hennes liv, men sista tiden o det känns så länge.

Hon som får o har fått så mkt närhet o kroppskontakt , har aldrig legat själv eller gråtit.Hon borde ju vara trygg.

Nån med tips eller erfarenhet, som vill dela med sej till en lite lessen mamma?

Kram alla

[Maria m 3 bus.]

Men gumman!! Inte ska du vara lessen ju Det där med att dom är blyga är nog dom allra flesta. Har precis haft en period när Melvin blev helt hysterisk när farfar höll honom eller rättare sagt bara åsynen av farfar gjorde han jättelessen men det gick över....nu funkar det hur bra som helst så oroa dig inte...det går över!!

Sen det där med att vara mammig det är Melvin oxå och inte beror det på ammning ialla fall för det har inte fungerat här så han är uppfödd på flaska men är ändå súpermammig. Jag personligen tror att det hör ihop med att vi (mammor) har burit barnet i magen i nio månader så barnet känner ju igen alla ljud och rörelser och ser det som lugnande, behöver nog inte nödvändigt vara att dom känner sig otrygga med tex pappa osv. Tycker nog att du ska känna dig lugn, vet att det är superjobbigt men det går över!! Skickar en bamsekram!!!

Kram kram

[Karolina.]

Hej!
Sådär är min Alma också. Jag har inte varit borta någon kväll än. Jag har burit och ammat henne massor. MEN hennes storebror som fick liknande "behandling" var jätteframåt i den åldern och inte alls lika mammig. Jag tror att det har väldigt mycket med barnets personlighet att göra. Barn är olika!

Om jag ser på mina barn - storebror kröp iväg på egna äventyr när vi var borta, t.ex. hemma hos någon. Alma håller sig invid mig hela tiden. Hon är sån till sin personlighet, helt enkelt.

Det är väldigt lätt för utomstående att ge det som är lite utanför normen skulden. Att amma mycket och bära mycket kommer då lätt i skottgluggen. Men om ett barn var ovanligt ointresserat av att vara hos mamma så skulle man inte säga att det var för att h*n hade åkt barnvagn så mycket, eller hur? För att åka barnvagn är normen och ifrågasätts inte.

För övrigt undrar jag varför självständighet hos små barn - redan hos bebisar - värderas så högt i vårt samhälle.

Klart att det är lite jobbigt för Sallys pappa när du är mer populär, men det är ju inte så konstigt, med tanke på att du är den som har varit hemma. Ska han vara pappaledig? Då kommer det kanske att bli tvärtom, och du kommer att bli nummer två.

[*Lillan*]

Men vännen där....inte ska du var ledsen ju. Förstår hur du känner och att det känns jobbigt både för dig och sallys pappa
Så här bukar vi (jag) göra med arvid:
Vd jag brukar göra i vår situation är at bära, bära bära. Sitta ner på golvet och leka in honom i nått och sedan går och grejjar med mitt, jag tala rmed honom hela tiden och jag talar alltid (oftast) om att jag lämnar rummet. Skirker han och vill up så får han komma upp, och tanka lite kärlek och sedan gör vi om det.
Att pappa tar honom och "tränar" jag finns där men syns inte.
Träffar vi andra och han blir blyg så får han gömma sig tills han själv känner att han är mogen för kontakt. Gör man inte så stor affär av det s¨å brukar blygheten försvinna ganska snart (iaf hos arve)
Arvid får oxå närhet och kroppskontakt i överflöd...tror inte det handlar om att barnen inte är trygga i sig utan det är nog en fas som mycket annat. Jag vet ju med erfarenhet av min stora så att det går över tillslut. Men vissa barn tar det längre tid och med anrda kortare.

Massa kramar till dig Elin, hoppas det blir bätre snart

[-Grynet-]

i den här åldern (runt 9-10 mån) kan vara väldigt blyga inför främmande männsikor. Det är mycket som händer i deras liv just nu med utveckling och allt. Min 3 åring var väldigt blyg och ibland riktigt rädd när hon träffade andra männsikor som bebis. Hon är fortfarande försiktig av sig. Kollar alltid först in nya miljöer innan hon slappnar av och kan leka. Tar alltid det säkra före det osäkra osv.. Det är en del av hennes personlighet helt enkelt. Kanske är det samma för Sally. Att hon ÄR så helt enkelt.

Men som sagt, det kan mycket väl vara en fas också, något som går över med tiden. Detsamma tror jag gäller med mammigheten, det är något hon kommer komma över så småningom. Förstår att det känns jobbigt, men håll ut! Det kommer blir bättre.

Kram!

[HannaOSalma]

klart att du INTE har ammat och burit Sally för mycket! KAN man överhuvudtaget göra det? Jag tycker att du är en fantastisk mamma som gett din dotter precis så mycket närhet och kärlek som hon velat ha - och jag är säker på att det gett henne den absolut bästa starten i livet man kan få!

Jag personligen förstår inte alls de som vill göra sina barn självständiga och "vuxna" så snabbt som möjligt. Det där med att klara sig själv, att vara tuff och stark och säker - det måste vi ju hantera i så himla många år som vuxna. Så den yttepytte-korta tid då man är ett litet barn tycker jag att man ska ha rätt att bli kramad och tröstad och omhändertagen så mycket man vill...

Att vara blyg är supervanligt i denna ålder. Salma är helt orädd inför andra barn, men inför vuxna är hon jättejätteblyg - även om det är människor hon träffat förut. Extra skraj har hon varit för sin morfar, han har knappt fått visa sig i samma rum utan att hon börjat darra på läppen. Det har varit så i MÅNGA månader och först nu börjar det gå över.

Vår lilla tjej är en riktig periodare när det gäller mammig/pappig-het. Ena dagen är det BARA jag som duger, och nästa dag ignorerar hon mig fullständigt och klänger som en liten ranka på sin pappa. Visst är det skönt att det är "rättvist", men jag tycker ändå det är jättejobbigt de dagar då hon sitter i min famn och gråter och sträcker armarna mot sin pappa. Usch, vad dissad man känner sig då! Men det är nog bara att härda ut. Förr eller senare kommer lilla Sallys värsta mammighet gå över, jag lovar

Hoppas det känns bättre snart! Kram!

[JessickaK]

Precis så känner jag också - jag som alltid gjort allt för att Estelle ska känna sig trygg, hur kommer det sig att hon är så rädd för allt?
Jag har alltid tagit upp henne när hon har varit ledsen och liksom försökt visa att "mamma är här och kommer om du behöver hjälp".

Och jo, hon är också väldigt mammig fortfarande, även om det går ganska bra för hennes pappa och henne när jag inte är hemma. Men jag tror inte att hon, eller Sally heller, är extrema på något sätt och det går nog inte att utläsa redan hur det blir när de är äldre.