vill inte gå och lägga mig

[gaAÄÄIAG]

Förrän det känns liite lite bättre

Har bråkat med min 8-åring idag och det känns inte bra, även om vi hade ett litet snack vid läggdags och det hade lugnat sig då. Ibland når jag bara inte fram till honom - även om han säger att det är OK nu, vet jag inte om han verkligen tycker det eller om det är hans sätt att säga att han inte orkar prata mer.

Han fick baka pepparkakor idag och eftersom han är ett "fyrkantigt" barn som behöver vägledas och informeras, sa jag att han kunde få äta deg när han var färdig med baket, om han klarade att låta bli UNDER baket. Orsaken till denna regel är att hans lillebror förra året åt massor av deg och mådde illa sen.

Han klarade inte detta utan åt deg innan han slutat baka, varpå jag sa att han inte fick äta mer deg. Till saken hör att han skulle få äta pepparkakorna sen, samt att han hade lördagsgodis kvar att äta till barnprogrammet, så han skulle absolut inte bli utan. Jag kände bara där och då att det är viktigt som vanligt att inte ge efter när han följer sina impulser - jag är livrädd att jag inte ska klara att lära honom stå emot hans många starka impulser, han har jätteproblem med det!

Jag kanske satte upp en för hård regel fast jag tror att han skulle klarat det om jag promptat honom - jag misstänker att han glömde sig och då inte ville ta konsekvenserna.

Han belv JÄTTEarg och fick världens utbrott och sa hemska saker till mig (orkar inte skriva vad han sa, det gjorde mig iallafall väldigt ledsen), sparkade på möbler, smällde i dörrar osv.

Han har ingen diagnos men väl drag som gör tillvaron tillräckligt jobbig ibland, om han får diagnos eller ej får framtiden utvisa, jag har inget emot om det blir så bara det blir bra för honom i slutänden och att han kan få ett bra liv med rätt mängd stöd för det som är svårt för honom.

Hans pappa och jag skilde oss pga pappans impulsstyrda beteenden, framför allt så fort han blev stressad eller trängd och det blev han extremt lätt. Han slog då ifrån sig för allt vad han var värd, och nu ser jag sonen som en miniatyrvariant av pappan, och det gör mig så RÄDD för som jag ser det är pappan djupt inadekvat i nära relationer. Nä, jag måste nog gå och prata med nån så jag inte tar ut min skräck på sonen, för det här känns bara för tungt.

Vart vänder man sig? Jag behöver prata med nån för att få rätsida på min roll i det här med lite konkreta råd och tips, och inte i första hand utredning av sonen, tror jag. Jag har redan gått föräldrautbildning och de råden använder jag dagligen, så nu behöver jag mer individuell hjälp tror jag, kan man få hem en Marte Meo- person, tror ni?

Frågan är väl egentligen: vad gör ni när era barn får utbrott och inte går att nå med argument, när de säger fula saker, när de håller för öronen när nån annan ska prata med kräver full uppmärksamhet när det gäller deras egna åsikter (exakt som pappan)....är så rädd!!!!

[mamma24h]

Nej, det är inte lätt när man har barn som är impulsiva. Jag har också en son som gör liknande saker som din, men han är 10 år nu. Han har alltid varit sådär impulsiv och tyvärr kan jag säga har jag inte alltid kunnat stå emot hans beteende.

Jag tycker att du ska söka hjälp för att verktyg att jobba efter. Visst kan din son vara lite lika sin pappa, men han är ändå en egen individ och om du och han får hjälp att hantera alla bråk så är det en klar fördel mot vad kanske pappan har haft.

Kramar och ge inte upp!

[gäÄÄÄAGetc]

Tack snälla mamma24h för ditt svar! Jag tror du har rätt i att jag kan behöva lite hjälp för egen del, vet vu vart jag vänder mig för att hitta det?

Du har förhoppningsvis också rätt i att sonen får en bättre chans att klara sig än pappan, för pappan blev slagen som barn och fick inte mcyekt förståelse, han har det inte lätt idag (vi är skilda). Jag har dock svårt att inte bli panikslagen ibalnd när jag inser att det hänger på mig att göra rätt så sonen inte blir som sin far.

Stort tack för ditt inkännande svar!

[mamma24h]

Jag tycker att du ska vända dig till BUP och höra vad de säger. Så att du redan NU börjar jobba med hans beteende. Det är svårare ju äldre de blir. Jag har själv jättejobbigt med honom som nu är inne i någon slags förpubertet.

Fungerar han bra i skolan?