alltså efter ert "speciella" barn menar jag. Hur var det? Var ni mkt oroliga? Mitt speciella barn är som en tvååring ungefär, behöver hjälp med det mesta, så jag känner mig tveksam till fler barn egentligen, men maken vill sååååååå hemskt gärna. Hur blir livet med ett barn till???
1
Ni som fått fler barn... alltså efter ert "speciella" barn menar jag. Hur var det? Var ni mkt oroliga? Mitt speciella barn är som en tvååring ungefär, behöver hjälp med det mesta, så jag känner mig tveksam till fler barn egentligen, men maken vill sååååååå hemskt gärna. Hur blir livet med ett barn till???
Hej
Vi fick ett syskon när Millimetern var 3 år och jag kan bara säga att det blev ett lyft för hela familjen!
För vårt speciella barn som fick en inspirationskälla att härma och busa med och oss som föräldrar att få ett "normalt" barn. Hu, gillar inte uttrycket normalt, men jag tror nog du föstår vad jag menar. Ett barn som man inte behöver ha så mycket extra kontakter med alla möjliga och omöjliga instanser utan en som fixar allt i rätt tid (och ibland mycket tidigare). Mina barn är världens kompisar, de leker gärna och mycket med varandra. Vi får se om det håller i sig när lillebror blir äldre - hoppas det.
Visst är det jobbigt ibland när de kivas och slåss, men det är det ju med alla syskon ;-)
Oroliga var vi, men jag resonerade som så att blixten sällan slår ner på samma ställe två gånger. Livet är en chansning...och med facit i hand kan jag lungt konstatera att det var det bästa vi har gjort.
Lycka till med ditt beslut!
Kramar
2
Ett lyft att få syskon!
Hej
Vi fick ett syskon när Millimetern var 3 år och jag kan bara säga att det blev ett lyft för hela familjen!
För vårt speciella barn som fick en inspirationskälla att härma och busa med och oss som föräldrar att få ett "normalt" barn. Hu, gillar inte uttrycket normalt, men jag tror nog du föstår vad jag menar. Ett barn som man inte behöver ha så mycket extra kontakter med alla möjliga och omöjliga instanser utan en som fixar allt i rätt tid (och ibland mycket tidigare). Mina barn är världens kompisar, de leker gärna och mycket med varandra. Vi får se om det håller i sig när lillebror blir äldre - hoppas det.
Visst är det jobbigt ibland när de kivas och slåss, men det är det ju med alla syskon ;-)
Oroliga var vi, men jag resonerade som så att blixten sällan slår ner på samma ställe två gånger. Livet är en chansning...och med facit i hand kan jag lungt konstatera att det var det bästa vi har gjort.
Orkar man då? Jag tycker att jag nätt och jämt orkar med vardagen som den är. Jag är rädd att jag försummar endera barnet om man får ett till. Och tänk om det barnet också behöver "extra" hjälp. Eller får man extra energi på köpet när nr 2 kommer?
3
Orkar man då? Jag tycker att jag nätt och jämt orkar med vardagen som den är. Jag är rädd att jag försummar endera barnet om man får ett till. Och tänk om det barnet också behöver "extra" hjälp. Eller får man extra energi på köpet när nr 2 kommer?
Nej, tyvärr det får man inte. Men glädjen av att se barnen samspela är onekligen en liten vitamininjektion ;-)
Jag tycker att mitt speciella barn har blivit mer "självgående" sedan hon blev storasyster. Tror också att jag har blivit lite mer avslappnad som mamma eftersom jag måste fördela gracerna litegrann mellan barnen. Försummar...tycker jag låter lite väl hårt, man får försöka att ta sig tid med varje barn, men visst får det "normala" barnet klara sig lite mer själv, t ex vid påklädning, ätning mm. Men å andra sidan så har ju inte lillebror så vansinnigt mycket att jämföra med...det är ju bara jag som mamma som ibland kan tycka att han får klara lite väl mycket själv.
Och om framtiden kan man aldrig sia (angående tänk om man får ett till barn med speciella behov). Jag tror man kan orka med allt, och blir det tungt måste man be om hjälp från släkten, vänner m fl.
Styrkekramar!
4
Extraenergi....
Nej, tyvärr det får man inte. Men glädjen av att se barnen samspela är onekligen en liten vitamininjektion ;-)
Jag tycker att mitt speciella barn har blivit mer "självgående" sedan hon blev storasyster. Tror också att jag har blivit lite mer avslappnad som mamma eftersom jag måste fördela gracerna litegrann mellan barnen. Försummar...tycker jag låter lite väl hårt, man får försöka att ta sig tid med varje barn, men visst får det "normala" barnet klara sig lite mer själv, t ex vid påklädning, ätning mm. Men å andra sidan så har ju inte lillebror så vansinnigt mycket att jämföra med...det är ju bara jag som mamma som ibland kan tycka att han får klara lite väl mycket själv.
Och om framtiden kan man aldrig sia (angående tänk om man får ett till barn med speciella behov). Jag tror man kan orka med allt, och blir det tungt måste man be om hjälp från släkten, vänner m fl.
Vi får nog stå över. Det är tungt redan nu och vi saknar släkt och vänner vi kan få hjälp av. Den lille gör oss väldigt lyckliga (även om det som sagt är tungt) så det är väl inte hela världen om det inte blir fler barn.
5
Vi får nog stå över. Det är tungt redan nu och vi saknar släkt och vänner vi kan få hjälp av. Den lille gör oss väldigt lyckliga (även om det som sagt är tungt) så det är väl inte hela världen om det inte blir fler barn.
nu är jag inte i dina skor Men måste få lägga till att jag strycker under på Millimeters inlägg
ett syskon vore en gåva och den tyngd du just nu känner blir inte mer Men den glädje du känner blir dubbel Och att du skulle välja bort dit speciella barn för ett syskons uppmärksamhet Ja du det är helt natruligt i en syskongrupp att barnen får olika behov och uppmärksamhet Jag skulle säga att du ger ditt speciella barn ett mera normalt liv med syskon och glädje Så tänk tänk Kan ju vara så att ni skulle prata med ert barns läkare om er oro för allt detta
6
nu är jag inte i dina skor Men måste få lägga till att jag strycker under på Millimeters inlägg
ett syskon vore en gåva och den tyngd du just nu känner blir inte mer Men den glädje du känner blir dubbel Och att du skulle välja bort dit speciella barn för ett syskons uppmärksamhet Ja du det är helt natruligt i en syskongrupp att barnen får olika behov och uppmärksamhet Jag skulle säga att du ger ditt speciella barn ett mera normalt liv med syskon och glädje Så tänk tänk Kan ju vara så att ni skulle prata med ert barns läkare om er oro för allt detta
Vi skaffade en tredje 4 år senare (fick tvillingar). Vi har inte oroliga även om vår son behöver hjälp med mycket. Vi kände att det var rätt helt enkelt.
7
Vi skaffade en tredje 4 år senare (fick tvillingar). Vi har inte oroliga även om vår son behöver hjälp med mycket. Vi kände att det var rätt helt enkelt.
Tack för alla svar. Jag vet fortfarande inte hur vi ska göra, vi får se framöver. Rädd är jag, både för att jag ska få ett barn till med speciella behov och för att jag ska känna att jag inte mäktar med allt. Tack iaf för att ni delade med er av era tankar!
8
Tack för alla svar. Jag vet fortfarande inte hur vi ska göra, vi får se framöver. Rädd är jag, både för att jag ska få ett barn till med speciella behov och för att jag ska känna att jag inte mäktar med allt. Tack iaf för att ni delade med er av era tankar!
Att skaffa ytterligare ett barn, efter det speciella barnet (vår dotter är född med DS), var inget vi hade tänkt göra egentligen - önskan växte fram med tiden. Nu hade vi ändå ett "normalt" barn innan vi fick vår dotter med DS, så att skaffa ytterligare ett barn, innebar att vi plötsligt fick tre stycken att ta hand om! Vi, som från början hade tänkt oss att bara skaffa ett barn, vi tyckte det räckte då!
Så här efteråt (nu är vår ds-tjej 4,5 år och lillasyster 2,5 år), så kan jag säga att det är det bästa vi har gjort! Att se hur mycket lillasyster "drar med" vår ds-tjej i lekar och övningar är den bästa träning hon någonsin kan få. Men det var tufft, att ha en dotter på knappt två år som inte klarade något själv och sedan få en nyfödd bebis. Det var som att ha tvillingar, det den ena dock krävde mer hela tiden, den perioden skulle jag inte vilja ha tillbaka... men som sagt nu har det vänt och det är helt underbart att se vilken glädje och nytta tjejerna har av varann!
Jag skulle definitivt råda dig till att tänka om... att få/ha syskon är en enorm styrka, både för barnet och för er som föräldrar.
Lycka till, hur ni än väljer!
Anna med Malva
9
Det bästa vi gjort! Att skaffa ytterligare ett barn, efter det speciella barnet (vår dotter är född med DS), var inget vi hade tänkt göra egentligen - önskan växte fram med tiden. Nu hade vi ändå ett "normalt" barn innan vi fick vår dotter med DS, så att skaffa ytterligare ett barn, innebar att vi plötsligt fick tre stycken att ta hand om! Vi, som från början hade tänkt oss att bara skaffa ett barn, vi tyckte det räckte då!
Så här efteråt (nu är vår ds-tjej 4,5 år och lillasyster 2,5 år), så kan jag säga att det är det bästa vi har gjort! Att se hur mycket lillasyster "drar med" vår ds-tjej i lekar och övningar är den bästa träning hon någonsin kan få. Men det var tufft, att ha en dotter på knappt två år som inte klarade något själv och sedan få en nyfödd bebis. Det var som att ha tvillingar, det den ena dock krävde mer hela tiden, den perioden skulle jag inte vilja ha tillbaka... men som sagt nu har det vänt och det är helt underbart att se vilken glädje och nytta tjejerna har av varann!
Jag skulle definitivt råda dig till att tänka om... att få/ha syskon är en enorm styrka, både för barnet och för er som föräldrar.
Hej!
Vi har ett vanligt barn på fem och ett halvt år. Ett med ett ovanligt syndrom på snart tre och så kom ett syskon till efter bara två år.
Vi ville ha ett barn till, men vi tänkte vänta tills mellanpojken blev tre år...
Direkt vi fick diagnosen kände vi att vi ville ha ett barn till. För att äldsta pojken skulle få ett vanligt syskon också. Kanske tänkte vi lite på hur det blir sen när pappan och jag blir gamla och dör, att de är två som kan se till honom.
Men det är för hemskt jobbigt! Oj, oj. Vi har en mormor som kan hjälpa ibland. Hon bor en bit bort. Vi har just fått kortis och en fin avlösare. Men det är alltså precis så att det går. När vi är friska.
Fast jag har faktiskt aldrig ångrat lillebror. Tröstar mig med att vanliga barn blir ju stora. Om man jämför med mellanpojken, så är ju jobbet med de andra barnen att spott i havet!
Skaffa fler är mitt råd!
10
Vi har två syskon till Viggo Hej!
Vi har ett vanligt barn på fem och ett halvt år. Ett med ett ovanligt syndrom på snart tre och så kom ett syskon till efter bara två år.
Vi ville ha ett barn till, men vi tänkte vänta tills mellanpojken blev tre år...
Direkt vi fick diagnosen kände vi att vi ville ha ett barn till. För att äldsta pojken skulle få ett vanligt syskon också. Kanske tänkte vi lite på hur det blir sen när pappan och jag blir gamla och dör, att de är två som kan se till honom.
Men det är för hemskt jobbigt! Oj, oj. Vi har en mormor som kan hjälpa ibland. Hon bor en bit bort. Vi har just fått kortis och en fin avlösare. Men det är alltså precis så att det går. När vi är friska.
Fast jag har faktiskt aldrig ångrat lillebror. Tröstar mig med att vanliga barn blir ju stora. Om man jämför med mellanpojken, så är ju jobbet med de andra barnen att spott i havet!
...din fråga om vi var oroliga.
Jag gjorde fostervattenprov, eftersom det är en kromosomskada vår pojke har.
Om det hade visat att nåt var fel hade jag gjort en väldigt sen och förmodligen hemsk abort. Jag hade ALDRIG medvetet skaffat ett barn till med ett handikapp. Men man kan ju aldrig veta vad för tokigheter som kan uppstå. Barnet kan ju få en hjärnskada, autism eller andra jobbiga saker som inte går att se på fosterdiagnostik.
Men jag var och är inte särskilt orolig.
11
Glömde... ...din fråga om vi var oroliga.
Jag gjorde fostervattenprov, eftersom det är en kromosomskada vår pojke har.
Om det hade visat att nåt var fel hade jag gjort en väldigt sen och förmodligen hemsk abort. Jag hade ALDRIG medvetet skaffat ett barn till med ett handikapp. Men man kan ju aldrig veta vad för tokigheter som kan uppstå. Barnet kan ju få en hjärnskada, autism eller andra jobbiga saker som inte går att se på fosterdiagnostik.
Men jag var och är inte särskilt orolig.
Om man tänker låångt fram i tiden så är det nog skönt för en vuxen med särskilda behov att ha syskon jag har sett många ensamvuxna inom olika spectran bli förkrossade när deras nära och kära försvinner och dom blir ensamma kvar.Det låter långsökt men är en kall verklighet...
12
Om man tänker låångt fram i tiden så är det nog skönt för en vuxen med särskilda behov att ha syskon jag har sett många ensamvuxna inom olika spectran bli förkrossade när deras nära och kära försvinner och dom blir ensamma kvar.Det låter långsökt men är en kall verklighet...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
