och började nästan gråta..jag ahr en ätstörning och mycket överviktig därför får int ejag nån ivf utan vår barnlöshetsutredning bröts efter att jag ätit 11 kurer pergo med stark reaktion men int eens en tillstymmelse till greeviditet (även en spolning gjordes på ÄL) men nu ser jag att man kan bara ha max BMI för att adoptera...ÄR det verkligen så?
Jag kommer alltså att ALDRIG bli mamma? så jäkla orättvist.... *gråter*
läste inlägg på adopter.nu och började nästan gråta..jag ahr en ätstörning och mycket överviktig därför får int ejag nån ivf utan vår barnlöshetsutredning bröts efter att jag ätit 11 kurer pergo med stark reaktion men int eens en tillstymmelse till greeviditet (även en spolning gjordes på ÄL) men nu ser jag att man kan bara ha max BMI för att adoptera...ÄR det verkligen så?
Jag kommer alltså att ALDRIG bli mamma? så jäkla orättvist.... *gråter*
Ja, VISSA länder har BMI-krav. Inte alla.
Man ska också komma ihåg att det är länderna som sätter dessa krav för deras barns skull. Givarländerna inser att barnen redan har förlorat det viktigaste de har, sina föräldrar. Och det givarländerna kan göra är att skriva krav på de nya föräldrarna för att de inte ska ligga i rikszonen för att dö/bli allvarligt sjuka osv. Och javisst, jag kan bli överkörd imorgon och Leia kan återigen förlora en mamma men det kan man ju liksom inte gardera sig emot. Däremot kan länderna kräva att jag är välmående, frisk och inte i riskzonen att få diabetes, hjärt/kärlsjukdomar, cancer eller någon annan sjukdom.
Många länder nekar oss (min man och mig) som blivande föräldrar pga att min man har en reumatisk sjukdom. Det är inte så roligt för oss men å andra sidan, ska inte ett barn som förlorat det viktigaste i livet få det bästa möjliga? En fullt frisk förälder?
Orcid, till sist vill jag återigen säga att alla länder har inte BMI-krav.
Och gör gärna ett tankeexpriment. Om du var tvungen att lämna bort ditt barn av olika anledningar, vad skulle du ställa för krav på de föräldrar som fick det dyrbaraste du har?
2
Ja, VISSA länder har BMI-krav. Inte alla.
Man ska också komma ihåg att det är länderna som sätter dessa krav för deras barns skull. Givarländerna inser att barnen redan har förlorat det viktigaste de har, sina föräldrar. Och det givarländerna kan göra är att skriva krav på de nya föräldrarna för att de inte ska ligga i rikszonen för att dö/bli allvarligt sjuka osv. Och javisst, jag kan bli överkörd imorgon och Leia kan återigen förlora en mamma men det kan man ju liksom inte gardera sig emot. Däremot kan länderna kräva att jag är välmående, frisk och inte i riskzonen att få diabetes, hjärt/kärlsjukdomar, cancer eller någon annan sjukdom.
Många länder nekar oss (min man och mig) som blivande föräldrar pga att min man har en reumatisk sjukdom. Det är inte så roligt för oss men å andra sidan, ska inte ett barn som förlorat det viktigaste i livet få det bästa möjliga? En fullt frisk förälder?
Orcid, till sist vill jag återigen säga att alla länder har inte BMI-krav.
Och gör gärna ett tankeexpriment. Om du var tvungen att lämna bort ditt barn av olika anledningar, vad skulle du ställa för krav på de föräldrar som fick det dyrbaraste du har?
det är sant det du säger och givetvis vill man det bästa men för mig är vikten den som stoppar mig och jag kan inte gå ner i vikt pga en ätstörning som jag jobbar nu hårt med att tygla (går på behandling)...men det är ändå liksom moment 22 för mig, ingen ivf förens jag är smal och inte ens då är det äskert att jag får det sa min gyn, jag akn nite göra en magoperation pga ätstörningen och jag har gått ner i vvikt med vv men så fort jag kom på enplatå så vände det och jag gick upp 19 kg plus extra kilon..så jag börjar få panik i min kropp, känns som jag är i en fatsuite och den är hårt åtdragen runt halsen
men jag förstår deras tanke men jag ser bara alla dörrar som bara smälls igen framför snoken på mig och reglas med dubbla reglar......det känns som att det är verkligen inte meningen att jag ska bli mamma och jag får fler och fler indikationer på det och det känns så hemskt
3
det är sant det du säger och givetvis vill man det bästa men för mig är vikten den som stoppar mig och jag kan inte gå ner i vikt pga en ätstörning som jag jobbar nu hårt med att tygla (går på behandling)...men det är ändå liksom moment 22 för mig, ingen ivf förens jag är smal och inte ens då är det äskert att jag får det sa min gyn, jag akn nite göra en magoperation pga ätstörningen och jag har gått ner i vvikt med vv men så fort jag kom på enplatå så vände det och jag gick upp 19 kg plus extra kilon..så jag börjar få panik i min kropp, känns som jag är i en fatsuite och den är hårt åtdragen runt halsen
men jag förstår deras tanke men jag ser bara alla dörrar som bara smälls igen framför snoken på mig och reglas med dubbla reglar......det känns som att det är verkligen inte meningen att jag ska bli mamma och jag får fler och fler indikationer på det och det känns så hemskt
Jag förstår att det käns förjävligt och jag vill inte strö ännu mer salt i dina sår, men så länge läget ser ut som det gör kommer du nog dessutom ha svårt att klara en hemutredning. Psykisk stabilitet och övervikt kommer nog nämligen antagligen att vägas in även där.
MEN... Det finns faktiskt ett väldigt stort hopp och det är faktiskt det bästa alternativet av alla - du kan bli frisk. Och jag vet... Det är verkligen inte så j-vla lätt, men det går. Och mycket, mycket av det går att styra själv bara man verkligen ger sig f-n på att lösa problemen man har och vara beredd på att det visserligen kommer vara skitjobbigt, men att det går.
Att ha kontakt med en bra psykolog är jätteviktigt för en sådan process. Har du en redan? Och när det gäller vikten tror jag det viktiga är att inte tänka på att gå ned i vikt, utan att sluta göra "sjuka" saker. Det innebär att i princip bara angripa det psykiska och försöka koppla bort allt som har med vikt och sånt att göra. Slänga ut vågen kanske? Försöka äta regelbundet och på ett bra sätt. Och när det går fel fundera på varför du gjorde något du egentligen inte ville och försöka hitta andra alternativ. Det kanske går att ringa någon eller helt enkelt säga till din partner att du mår skit och vill äta för att må bättre. En duktig, kognitiv psykolog kan antagligen hjälpa dig att hitta tricken som funkar för just dig.
Medicin kan ju också hjälpa. Om det är ångest som får dig att äta kanske milda, icke beroendeframkallande lugnande kan vara ett stöd under en period. Antidepressiva hjälper definitivt (fast det kanse du redan har) etc.
Kort sagt - se till att få så mycket psykiskt stöd och vård som möjligt. Och tro på att du kan lösa det, för det är jag övertygad om att du kan!
4
Hej! Jag förstår att det käns förjävligt och jag vill inte strö ännu mer salt i dina sår, men så länge läget ser ut som det gör kommer du nog dessutom ha svårt att klara en hemutredning. Psykisk stabilitet och övervikt kommer nog nämligen antagligen att vägas in även där.
MEN... Det finns faktiskt ett väldigt stort hopp och det är faktiskt det bästa alternativet av alla - du kan bli frisk. Och jag vet... Det är verkligen inte så j-vla lätt, men det går. Och mycket, mycket av det går att styra själv bara man verkligen ger sig f-n på att lösa problemen man har och vara beredd på att det visserligen kommer vara skitjobbigt, men att det går.
Att ha kontakt med en bra psykolog är jätteviktigt för en sådan process. Har du en redan? Och när det gäller vikten tror jag det viktiga är att inte tänka på att gå ned i vikt, utan att sluta göra "sjuka" saker. Det innebär att i princip bara angripa det psykiska och försöka koppla bort allt som har med vikt och sånt att göra. Slänga ut vågen kanske? Försöka äta regelbundet och på ett bra sätt. Och när det går fel fundera på varför du gjorde något du egentligen inte ville och försöka hitta andra alternativ. Det kanske går att ringa någon eller helt enkelt säga till din partner att du mår skit och vill äta för att må bättre. En duktig, kognitiv psykolog kan antagligen hjälpa dig att hitta tricken som funkar för just dig.
Medicin kan ju också hjälpa. Om det är ångest som får dig att äta kanske milda, icke beroendeframkallande lugnande kan vara ett stöd under en period. Antidepressiva hjälper definitivt (fast det kanse du redan har) etc.
Kort sagt - se till att få så mycket psykiskt stöd och vård som möjligt. Och tro på att du kan lösa det, för det är jag övertygad om att du kan!
tack! ja jag kämpar hårt med ätstörningen och jag har en bra psykolog och äter medivcin...problemet är nog att vägen till att bli bra är så oändligt lång och jag blir bara äldre och äldre, rädd att jag snart är för gammal för att få egna barn elelr att adoptera :/
6
tack! ja jag kämpar hårt med ätstörningen och jag har en bra psykolog och äter medivcin...problemet är nog att vägen till att bli bra är så oändligt lång och jag blir bara äldre och äldre, rädd att jag snart är för gammal för att få egna barn elelr att adoptera :/
Hej Orcid, jag har varit i "branchen" länge. Det är 18 år sedan min man och jag bestämde oss för att vi ville bli föräldrar. Det är vi nu men vägen var lång. På den långa vägen har jag mött många och hittills har jag intr träffat en enda människa som velat bli förälder som inte blivit det! Förr eller senare, på ett sätt eller annat. Du kommer inte bli den första, din tid kommer! Styrkekramar, Sist (förr Sofia*)
7
Hej Orcid, jag har varit i "branchen" länge. Det är 18 år sedan min man och jag bestämde oss för att vi ville bli föräldrar. Det är vi nu men vägen var lång. På den långa vägen har jag mött många och hittills har jag intr träffat en enda människa som velat bli förälder som inte blivit det! Förr eller senare, på ett sätt eller annat. Du kommer inte bli den första, din tid kommer! Styrkekramar, Sist (förr Sofia*)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
