Kändes som en helt vanlig dag när vi gick upp och vi bestämde oss ganska snart för att gå till stranden då Lucas (den äldsta) velat det i två dagar..
Vi hinner vara på stranden i någon timma innan vi inser att något är fel, vart tog vattnet vägen?
Vatten skotern kan inte längre åka utan pojken som åke på den får hoppa av och gå dom ca 200 metrarna som vattnet dragit sig tillbaka.
Många tog kort på detta "fenomen" och innan förstod vad det var.
Ca tio minuter senare ser man långt borta hur något vitt kommer allt närmare och närmare men fortfarande står alla kvar tills bad vaktern på krasslig engelska börjar skrika åt alla att springa därifrån.
Jag tog Adrian och frugan tog Eddie, dom andra två sprang och höll oss i andra handen.
Vi hinner inte långt innan vi börjar bli blöta och det blir allt svårare att hålla tag i barnen, till min förckräckelse ser jag hur både jag och frugan tappar taget om Leo och Lucas och hur de fumlar efter varandra i vattnet men försvinner utom synhåll för oss.
Jag är livrädd och undrar vart dom tog vägen, allt jag vill är att få se dom må bra, speciellt när jag ser alla andra skadade nu när vattnet dragit sig undan igen.
Vi är i närheten av hotellet och går dit i hopp om att Leo och Lucas redan hunnit dit men bland alla människor syns fortfarande inte våra två barn.
Som så många andra börjar vi istället gå och leta efter dom medans hoppet sakta börjar lämna oss, det är alldeles för många skakade och omkomna på gatorna och allt jag kan tänka på är vart Leo och Lucas är, och varför våra andra två barn måste få se detta?
Efter ca en timmes letande ser vi dom nere i en gränd och blir överlyckliga och springer mot dem, men när vi ser hur hårt Lucas håller i Leo och hur tårarna sakta rinner för hans kinder förstår vi att Leo inte klarade sig. Våran Leo dog sju år gammal i sin brors armar..
Det här var bara början på resan vi var tvugna att göra. Lucas var skadad och var tvunen att få vård och under tiden rådde totalt kaos. Japanerna lämnade Thailand redan dagen därpå och sedan försvann allt fler människor men kvar var vi svenskar och undrade om vi någonsin skulle få komma hem. Och hur skulle vi göra med Leo?
På nyårsafton fick vi åka hem utan Leo trots att vi hela tiden sagt att vi inte skulle åka hem utan honom. Men det fanns inget anant att göra när man bli evakuerad och dessutom ahde vi tre andra barn att tänka på. Vi ville inte ha dem här heller..
Väl på Arlanda får vi vänta på att fylla i papper om oss alla och några veckor senare kommer Leo hem och begravs. Våran Leo..
Yttligare någon månad senare ringer någon stödgrupp och undrar om vi behöver hjälp efter sörjandet av våra TVÅ barn. Va?!
Då har tydligen poliserna tabbat bort Eddies papper så där stod han som död han med..det var ren tur att han inte hamnade brevid sin bror på dödslistan i tidningen..
Resan fortsätter och varje dag undrar vi hur vi ska komma över detta? Vem som helst i familjen kan vakna mitt i natten och fråga vart Leo är fast att vi alla vet att han inte kommer tillbaka.
Om någon undrar något är ni välkomna aatt fråga..nu blev det väldigt långt och jag beundrar er som orkade läsa mitt svammel!
Mvh
Pappan, nu med 5 barn.
1
När vi förlorade Leo (långt!) När vi förlorade Leo
Kändes som en helt vanlig dag när vi gick upp och vi bestämde oss ganska snart för att gå till stranden då Lucas (den äldsta) velat det i två dagar..
Vi hinner vara på stranden i någon timma innan vi inser att något är fel, vart tog vattnet vägen?
Vatten skotern kan inte längre åka utan pojken som åke på den får hoppa av och gå dom ca 200 metrarna som vattnet dragit sig tillbaka.
Många tog kort på detta "fenomen" och innan förstod vad det var.
Ca tio minuter senare ser man långt borta hur något vitt kommer allt närmare och närmare men fortfarande står alla kvar tills bad vaktern på krasslig engelska börjar skrika åt alla att springa därifrån.
Jag tog Adrian och frugan tog Eddie, dom andra två sprang och höll oss i andra handen.
Vi hinner inte långt innan vi börjar bli blöta och det blir allt svårare att hålla tag i barnen, till min förckräckelse ser jag hur både jag och frugan tappar taget om Leo och Lucas och hur de fumlar efter varandra i vattnet men försvinner utom synhåll för oss.
Jag är livrädd och undrar vart dom tog vägen, allt jag vill är att få se dom må bra, speciellt när jag ser alla andra skadade nu när vattnet dragit sig undan igen.
Vi är i närheten av hotellet och går dit i hopp om att Leo och Lucas redan hunnit dit men bland alla människor syns fortfarande inte våra två barn.
Som så många andra börjar vi istället gå och leta efter dom medans hoppet sakta börjar lämna oss, det är alldeles för många skakade och omkomna på gatorna och allt jag kan tänka på är vart Leo och Lucas är, och varför våra andra två barn måste få se detta?
Efter ca en timmes letande ser vi dom nere i en gränd och blir överlyckliga och springer mot dem, men när vi ser hur hårt Lucas håller i Leo och hur tårarna sakta rinner för hans kinder förstår vi att Leo inte klarade sig. Våran Leo dog sju år gammal i sin brors armar..
Det här var bara början på resan vi var tvugna att göra. Lucas var skadad och var tvunen att få vård och under tiden rådde totalt kaos. Japanerna lämnade Thailand redan dagen därpå och sedan försvann allt fler människor men kvar var vi svenskar och undrade om vi någonsin skulle få komma hem. Och hur skulle vi göra med Leo?
På nyårsafton fick vi åka hem utan Leo trots att vi hela tiden sagt att vi inte skulle åka hem utan honom. Men det fanns inget anant att göra när man bli evakuerad och dessutom ahde vi tre andra barn att tänka på. Vi ville inte ha dem här heller..
Väl på Arlanda får vi vänta på att fylla i papper om oss alla och några veckor senare kommer Leo hem och begravs. Våran Leo..
Yttligare någon månad senare ringer någon stödgrupp och undrar om vi behöver hjälp efter sörjandet av våra TVÅ barn. Va?!
Då har tydligen poliserna tabbat bort Eddies papper så där stod han som död han med..det var ren tur att han inte hamnade brevid sin bror på dödslistan i tidningen..
Resan fortsätter och varje dag undrar vi hur vi ska komma över detta? Vem som helst i familjen kan vakna mitt i natten och fråga vart Leo är fast att vi alla vet att han inte kommer tillbaka.
Om någon undrar något är ni välkomna aatt fråga..nu blev det väldigt långt och jag beundrar er som orkade läsa mitt svammel!
Känns tungt att veta att han fick se sin bror dö i sina armar..och dessutom inte veta om vi andra hade klarat oss eller inte..
Men på ett sätt känns det ändå skönt att Lucas var där så att Leo inte dog helt ensam..
3
Känns tungt att veta att han fick se sin bror dö i sina armar..och dessutom inte veta om vi andra hade klarat oss eller inte..
Men på ett sätt känns det ändå skönt att Lucas var där så att Leo inte dog helt ensam..
Och när Leos lärare ringde senare och undrade hur det hade gått och fårgade när Leo skulle komma tillbaka till skolan efter julen, att vara tvungen att säga att hon inte skulle få tillbaka Leo till sin klass..många tog för givet att alla i familjen hade klarat sig.
4
Och när Leos lärare ringde senare och undrade hur det hade gått och fårgade när Leo skulle komma tillbaka till skolan efter julen, att vara tvungen att säga att hon inte skulle få tillbaka Leo till sin klass..många tog för givet att alla i familjen hade klarat sig.
Tårarna rinner, herregud vad sorgligt att läsa. Tänk att hålla sin döende bror i sina armar. Det går bara inte att förstå vad ni fått gå igenom och fortfarande gör.
Jag tycker inte det var ett dugg svamligt och självklart orkade jag läsa allt.
Ikväll brinner Lillys ljus för er Leo också.
Kramar/Anna-Karin
5
Tårarna rinner, herregud vad sorgligt att läsa. Tänk att hålla sin döende bror i sina armar. Det går bara inte att förstå vad ni fått gå igenom och fortfarande gör.
Jag tycker inte det var ett dugg svamligt och självklart orkade jag läsa allt.
Ikväll brinner Lillys ljus för er Leo också.
Kramar/Anna-Karin
Det är fortfarande oklart vad som egentligen hände..Lucas minns inte riktigt säger han...men han har sagt att de kom ifrån varandra och att han senare såg Leo och gick fram till honom och såg redan då att han inte skulle klara sig..
Lucas säger att han åkte in i ett hus och fick massa bråte på sig..
Skulle göra vad som helst för att det skulle vara jag och inte mina barn som råkade ut för det som hände
8
Det är fortfarande oklart vad som egentligen hände..Lucas minns inte riktigt säger han...men han har sagt att de kom ifrån varandra och att han senare såg Leo och gick fram till honom och såg redan då att han inte skulle klara sig..
Lucas säger att han åkte in i ett hus och fick massa bråte på sig..
Skulle göra vad som helst för att det skulle vara jag och inte mina barn som råkade ut för det som hände
Ja det är nog ingenting man vill göra..
men jag är ändå glad att Lucas var där så att Leo inte var helt ensam men jag är samtidigt väldigt ledsen för det som Lucas gick igenom under den tiden och fortfarande gör..
9
Ja det är nog ingenting man vill göra..
men jag är ändå glad att Lucas var där så att Leo inte var helt ensam men jag är samtidigt väldigt ledsen för det som Lucas gick igenom under den tiden och fortfarande gör..
Det kan vara skönt att skriva av sig ibland
Anhöriga frågade vad som hade hänt när vi kom hem under första veckan ungefär, sen är det ingen som frågat mer om Leo..känns som att de glömt bort våran son.
Hoppas också att helgen blir bra.
11
Det kan vara skönt att skriva av sig ibland
Anhöriga frågade vad som hade hänt när vi kom hem under första veckan ungefär, sen är det ingen som frågat mer om Leo..känns som att de glömt bort våran son.
Har läst dina inlägg och bilderna av hur det såg ut därnere far igenom mitt huvud. Ord känns så futtiga, även för mig som miste min My för 1 år sedan nu. Men ni har alla mina sympatier och tankar, speciellt på årsdagen av Tsunamin.
Jag blir väldigt illa berörd av att folk omkring er inte pratar om Leo. Jag har många gånger funderat på hur folk hade bemött oss om de hade träffat My (hon dog i magen i sista graviditetsveckan). Men av det du berättar och vad jag även läst om andra föräldrar så är det tyvärr inte helt ovanligt. För mig är det så svårt att förstå...
Sköt om er, många kramar från
/Anna
Anna, mamma till *My* f/d 6/1-06 och Isak 19/3-07
13
Välkommen Har läst dina inlägg och bilderna av hur det såg ut därnere far igenom mitt huvud. Ord känns så futtiga, även för mig som miste min My för 1 år sedan nu. Men ni har alla mina sympatier och tankar, speciellt på årsdagen av Tsunamin.
Jag blir väldigt illa berörd av att folk omkring er inte pratar om Leo. Jag har många gånger funderat på hur folk hade bemött oss om de hade träffat My (hon dog i magen i sista graviditetsveckan). Men av det du berättar och vad jag även läst om andra föräldrar så är det tyvärr inte helt ovanligt. För mig är det så svårt att förstå...
Även om ord känns futtiga är det väldigt mycket värt att veta att någon bryr sig iallafall.
Våra anhöriga pratade om honom första veckan och lite under begravningsveckan men sen var det stopp ungefär..
På hans födelsedag pratade inte heller någon om honom..och på årsdagen var det en enda som ringde dom andra var tysta som musar..
Beklagar att eran My inte fick stanna.
14
Även om ord känns futtiga är det väldigt mycket värt att veta att någon bryr sig iallafall.
Våra anhöriga pratade om honom första veckan och lite under begravningsveckan men sen var det stopp ungefär..
På hans födelsedag pratade inte heller någon om honom..och på årsdagen var det en enda som ringde dom andra var tysta som musar..
Hej o välkommen!
Förstår er oerhörda förlust o traumatiska händelse! Både för er och för Lucas. Att förlora syskon är inte "lättare" än att förlora barn, tror jag, utan att veta.
Du är väldigt välkommen till vårt forum här. Det är inte så många här med så stora barn som din Leo, men känslorna är i stort desamma för föräldrarna. Så skriv och dela med dig!
Ni kommer inte över Leos död, målet måste bli att lära sig leva med den. Så ser jag på livet efter en stor förlust! Och min förlust är nog "mindre" än din, åtminstone inte så traumatisk. Vi brukar vara noga här på snacket att inte "jämföra" sorg, men jag känner ändå att du har upplevt nåt betydligt "värre" än jag nånsin gjort.
Stor kram o en hälsning till din familj.
15
Hej o välkommen!
Förstår er oerhörda förlust o traumatiska händelse! Både för er och för Lucas. Att förlora syskon är inte "lättare" än att förlora barn, tror jag, utan att veta.
Du är väldigt välkommen till vårt forum här. Det är inte så många här med så stora barn som din Leo, men känslorna är i stort desamma för föräldrarna. Så skriv och dela med dig!
Ni kommer inte över Leos död, målet måste bli att lära sig leva med den. Så ser jag på livet efter en stor förlust! Och min förlust är nog "mindre" än din, åtminstone inte så traumatisk. Vi brukar vara noga här på snacket att inte "jämföra" sorg, men jag känner ändå att du har upplevt nåt betydligt "värre" än jag nånsin gjort.
Ofattbart.....
Har varit i Thailand 2 ggr så jag vet hur där är. Hur kunde denna hemska olycka ske, ? Och ta med sig en fin 7-åring bara på ett ögonblick..
Hur kan man leva med detta?
Var rädda om varanndra!!!!!!!!!!!!!!
Stor kram på er i familjen,
Pernilla
17
Ofattbart.....
Har varit i Thailand 2 ggr så jag vet hur där är. Hur kunde denna hemska olycka ske, ? Och ta med sig en fin 7-åring bara på ett ögonblick..
Hur kan man leva med detta?
Var rädda om varanndra!!!!!!!!!!!!!!
Stor kram på er i familjen,
Kramar i mängder, jag finner inga ord för att trösta.Din otroligt fina berättelse får mig till tårar.Vilken fin storebror som gjorde vad han kunde.Kan tänka mig att det är jobbigt för honom,men han måste veta vilken stark å duktig kille han är som förökte...Och era minnesbilder,för dig och din fru...hitta era barn på detta sätt...jag vet inte vad jag skall säga...Jag förstår er sorg och saknad,vi fick ett barn,vi förlorade ett barn...sorgen finns alltid i våra hjärta,vi måste lära oss leva utan våra barn och leva med sorgen.Inga val vi gjort men det har blivit en del av oss som människor.
Mitt ljus kommer brinna för er son,min dotter och alla andra änglabarn på julafton...
de varmaste kramar till dig och din familj
/sarah m *Josephine* f/d 060131
18
Kramar i mängder, jag finner inga ord för att trösta.Din otroligt fina berättelse får mig till tårar.Vilken fin storebror som gjorde vad han kunde.Kan tänka mig att det är jobbigt för honom,men han måste veta vilken stark å duktig kille han är som förökte...Och era minnesbilder,för dig och din fru...hitta era barn på detta sätt...jag vet inte vad jag skall säga...Jag förstår er sorg och saknad,vi fick ett barn,vi förlorade ett barn...sorgen finns alltid i våra hjärta,vi måste lära oss leva utan våra barn och leva med sorgen.Inga val vi gjort men det har blivit en del av oss som människor.
Mitt ljus kommer brinna för er son,min dotter och alla andra änglabarn på julafton...
de varmaste kramar till dig och din familj
/sarah m *Josephine* f/d 060131
Tack så mycket.
ja Lucas vet att han är stark men detta med Leo blev för mycket för honom men det skulle det skert bli för oss alla om vi vore i den situationen.
20
Tack så mycket.
ja Lucas vet att han är stark men detta med Leo blev för mycket för honom men det skulle det skert bli för oss alla om vi vore i den situationen.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
