Jag fick nyligen reda på att vi inte kan få fler barn. Jag och min man var alltid inställda på att ha minst två barn, men nu blir det så att vi har vår son och fler blir vi inte i vår familj. Jag har börjat acceptera att det inte alls kommer att vara en katastrof för vårt barn att växa upp utan syskon, mycket tack vare att läsa på denna sidan. Men jag och min man då? Ibland när jag leker med sonen och vi har det så roligt så blir jag ledsen och tänker, det här kommer jag aldrig mer få uppleva med något annan. Min man och jag pratatde om det häromdagen. Vi kommer aldrig mer titta på en ny liten bebis och känna den förälskese som nya föräldrar känner, inte bära i Babybjörn och krama de små fötterna, inte uppleva de fösta stegen osv osv, allt det som var så fantastiskt med vår son. Är vi bara giriga och dumma och riskerar att missa det underbara med vårt barn som vi har bara för att vi funderar så mycket på det som kunde varit? det måste varit flera av er här som går eller har gått igenom samma känslor. Hur kommer man vidare och känner sig tillfreds med det man har istället för att vara så ledsen för det man inte kan få?
1
inga fler barn hej
Jag fick nyligen reda på att vi inte kan få fler barn. Jag och min man var alltid inställda på att ha minst två barn, men nu blir det så att vi har vår son och fler blir vi inte i vår familj. Jag har börjat acceptera att det inte alls kommer att vara en katastrof för vårt barn att växa upp utan syskon, mycket tack vare att läsa på denna sidan. Men jag och min man då? Ibland när jag leker med sonen och vi har det så roligt så blir jag ledsen och tänker, det här kommer jag aldrig mer få uppleva med något annan. Min man och jag pratatde om det häromdagen. Vi kommer aldrig mer titta på en ny liten bebis och känna den förälskese som nya föräldrar känner, inte bära i Babybjörn och krama de små fötterna, inte uppleva de fösta stegen osv osv, allt det som var så fantastiskt med vår son. Är vi bara giriga och dumma och riskerar att missa det underbara med vårt barn som vi har bara för att vi funderar så mycket på det som kunde varit? det måste varit flera av er här som går eller har gått igenom samma känslor. Hur kommer man vidare och känner sig tillfreds med det man har istället för att vara så ledsen för det man inte kan få?
Hej
Vi är i den situationen att vi hade svårt att få barn, vi kämpade aktivt med många missfall i över tre år innan vår dotter kom. och jag förstår den där besvikelsen av att inte kunna bestämma över barnantalet själv. Det jag försöker tänka på när jag får ett återfall i "barnlöshetsångesten" är att när hon väl kom efter alla år blev jag bara så nöjd, och den där drivkraften som behövs för att orka gå igenom fertilitetsbehandlingar igen bara försvann. Ibland när jag ser små bebisar kan jag naturligtvis få lite bebissug, men för det mesta njuter jag bara av de fördelarna som finns att bara ha ETT barn - och de är många! Och lika avendsjuka blickar jag riktar mot bebisar, riktar andra föräldrar mot mig när de ser hur mycket tid vi har med vårt barn och alla roliga saker vi kan göra ihop.
Kram
2
Hej
Vi är i den situationen att vi hade svårt att få barn, vi kämpade aktivt med många missfall i över tre år innan vår dotter kom. och jag förstår den där besvikelsen av att inte kunna bestämma över barnantalet själv. Det jag försöker tänka på när jag får ett återfall i "barnlöshetsångesten" är att när hon väl kom efter alla år blev jag bara så nöjd, och den där drivkraften som behövs för att orka gå igenom fertilitetsbehandlingar igen bara försvann. Ibland när jag ser små bebisar kan jag naturligtvis få lite bebissug, men för det mesta njuter jag bara av de fördelarna som finns att bara ha ETT barn - och de är många! Och lika avendsjuka blickar jag riktar mot bebisar, riktar andra föräldrar mot mig när de ser hur mycket tid vi har med vårt barn och alla roliga saker vi kan göra ihop.
Kram
Tack för ditt svar! Ja, det gäller ju att glädja sig åt det barn vi faktiskt har, och det gör vi ju, bara det att vi skulle vilja ha fler. Men du har rätt, det finns många fördelar med ett barn, och att man har mycket tid för barnet är väl kanske den största. Trots detta känner jag mig ändå väldigt ledsen, säkert för att det fortfarande är så nytt, det här att vi inte kan få fler barn.
Kram
3
Tack för ditt svar! Ja, det gäller ju att glädja sig åt det barn vi faktiskt har, och det gör vi ju, bara det att vi skulle vilja ha fler. Men du har rätt, det finns många fördelar med ett barn, och att man har mycket tid för barnet är väl kanske den största. Trots detta känner jag mig ändå väldigt ledsen, säkert för att det fortfarande är så nytt, det här att vi inte kan få fler barn.
Kram
För mig har den sorgen kommit och gått i flera år. Ibland tror jag det har gått över, men så händer det något och så är man där igen. Det är säkert olika för alla, men kanske är det inte något man kommer över utan istället lär sig leva med. Har egentligen inga tröstande ord mer än att jag förstår att det måste kännas svårt, Stor kram till dig!
Malin
4
För mig har den sorgen kommit och gått i flera år. Ibland tror jag det har gått över, men så händer det något och så är man där igen. Det är säkert olika för alla, men kanske är det inte något man kommer över utan istället lär sig leva med. Har egentligen inga tröstande ord mer än att jag förstår att det måste kännas svårt, Stor kram till dig!
Malin
Känner igen mig i sorgen du beskriver. Jag är också enbarnsmamma till en underbar tjej som tog fyra år på sig, flera upprepade missfall, utredning och sorger. Men hon kom och lyckan var total.
Idag lever jag med en ny man. Vi drömmer om att få ett gemensamt barn och min dotter ett syskon. Vii fick efter en utredning i höstas reda på att jag inte längre kan få barn, inte på naturlig väg i alla fall. Sorgen och smärtan och chocken var och är fruktansvärd! Fortfarande.
Vi hoppas på någon annan möjlighet, men jag har tvingats börja acceptera tanken på att min dotter kanske är och förblir mitt enda barn. Jag känner en stor lycka och tacksamhet över henne förstås, men ändå med sorg över det gemensamma barn vi önskar och som kanske aldrig kan komma. Vet inte vad jag ville med detta... annat än att säga att jag känner med dig och din känsla. Skickar dig en stor, varm och ömsint lyckönskning inför framtiden. Hur den än blir...
Kram
lillawi
5
Hej!
Känner igen mig i sorgen du beskriver. Jag är också enbarnsmamma till en underbar tjej som tog fyra år på sig, flera upprepade missfall, utredning och sorger. Men hon kom och lyckan var total.
Idag lever jag med en ny man. Vi drömmer om att få ett gemensamt barn och min dotter ett syskon. Vii fick efter en utredning i höstas reda på att jag inte längre kan få barn, inte på naturlig väg i alla fall. Sorgen och smärtan och chocken var och är fruktansvärd! Fortfarande.
Vi hoppas på någon annan möjlighet, men jag har tvingats börja acceptera tanken på att min dotter kanske är och förblir mitt enda barn. Jag känner en stor lycka och tacksamhet över henne förstås, men ändå med sorg över det gemensamma barn vi önskar och som kanske aldrig kan komma. Vet inte vad jag ville med detta... annat än att säga att jag känner med dig och din känsla. Skickar dig en stor, varm och ömsint lyckönskning inför framtiden. Hur den än blir...
Kram
lillawi
..och om det inte blir barnbarn så finns det så många som längtar efter en extramormor till sina barn.
Det finns så många andra barn du kan ge din tid och kärlek till.
Vänners barn, ditt barns vänner, du kan kanske tänka dej fosterbarn i framtiden osv.
8
Ja.. ..och om det inte blir barnbarn så finns det så många som längtar efter en extramormor till sina barn.
Det finns så många andra barn du kan ge din tid och kärlek till.
Vänners barn, ditt barns vänner, du kan kanske tänka dej fosterbarn i framtiden osv.
jag kände tidigare dåligt samvete gentemot mitt barn för att det inte får något syskon och fick ta psykologhjälp för att komma över detta. Det räckte med två samtal. Numera tänker jag att vårt barn är fantatiskt och vad tänker jag mer....att vara här och nu och inte där och då.
9
jag kände tidigare dåligt samvete gentemot mitt barn för att det inte får något syskon och fick ta psykologhjälp för att komma över detta. Det räckte med två samtal. Numera tänker jag att vårt barn är fantatiskt och vad tänker jag mer....att vara här och nu och inte där och då.
Där slog du huvudet på spiken "att vara här och nu och inte där och då". det är bara så svårt att komma dit... Hur hjälpte psykologen dig? Jag var en sväng hos en, men hon ville bara att jag skulle prata och det hjälper inte mig. jag ville att hon skulle visa mig någon sätt att hantera känslorna på.
10
Där slog du huvudet på spiken "att vara här och nu och inte där och då". det är bara så svårt att komma dit... Hur hjälpte psykologen dig? Jag var en sväng hos en, men hon ville bara att jag skulle prata och det hjälper inte mig. jag ville att hon skulle visa mig någon sätt att hantera känslorna på.
hon hjälpte mig med mitt dåliga samvete gentemot
mitt barn genom att påpeka att alla barn kan egentligen sakna någon en bror en syster att vara minst i syskonskaran osv. Men att man egentligen inte tänker så mycket på det. Om din psykolog inte kan hjälpa dig ska du byta det är olika hur olika personer fungerar med varandra.
11
hon hjälpte mig med mitt dåliga samvete gentemot
mitt barn genom att påpeka att alla barn kan egentligen sakna någon en bror en syster att vara minst i syskonskaran osv. Men att man egentligen inte tänker så mycket på det. Om din psykolog inte kan hjälpa dig ska du byta det är olika hur olika personer fungerar med varandra.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
