Svar till ALLA, Del 1

[Sonjimus]

Åh, va kul och givande det var att läsa alla era svar!!! Blev jätteglad när jag loggade in och såg att så många har svarat!
Önskar att jag hade tid att svara på alla svar, en och en, men jag måste snart gå och lägga mig. Därför svarar jag i stort vad jag funderat på efter att ha läst era svar och sen kommenterar jag era inlägg enskilt efter det, i detta inlägg. Jag har delat upp mitt svar i två, eftersom det var för långt för AFF... (rekord!?)

Det var många olika åsikter angående om det är bättre att ha tätt mellan barnen eller långt, och om det är bäst att invänta bebissuget eller köra på för att tiden rinner iväg och även om det möjligtvis är lite jobbigt just nu så får man igen det sen.

Det som alla verkar tycka är dock att det inte blir samma sak att gå hemma med barn nummer två som med barn nummer ett. När jag läste det så tänkte jag att jag borde ha förstått det själv, det är klart att man inte kan vara inne i en sådan bubbla med nummer två, men tanken hade inte slagit mig! Blev otroligt glad över att få det påpekat! Ingen mera ”latte-dra-på-stan” vagnspromenader! Hurra!! Jag är en ganska aktiv människa som gillar att jobba och stå i och tanken på att gå hemma i min bubbla igen känns såååå avlägset och jobbigt, men det är klart att det inte kommer att kunna bli så igen! Bara den vetskapen gör att ett till barn inte känns lika motsträvigt .
Tanke nummer två, som också är till fördel för Vandas potentiella lillebror/lillasyster, är det där, som några påpekade, att det må vara jobbigt i början, under en ganska kort tid, men att det sen (kanske för resten av livet) oftast är positivt för, i alla fall barnen, att det är ganska tätt mellan syskonen. (oj, va många kommatecken det blev i denna mening, lite svårt att tro att jag skriver på en avhandling va , men jag får försvara mig med att den ju är på engelska…). Just det där att det är jobbigt nu, men att man inte får glömma att det är en relativt kort period i sitt liv som det kan bli lite körig.
Så, hur känner jag och sambon det nu då? Jag har haft högläsning från era inlägg för honom och vi har diskuterat era olika råd och inställningar. En sak som vi fastnade speciellt för var KMBC åsikt, att tiden då barnen är mellan 8 och 18 månader är den jobbigaste. Även om vi tycker Vanda blir roligare och roligare för varje månad (och vi tyckte hon var riktigt rolig från dag 1 ) så är det kanske så att det inte kommer vara så här intensivt hela tiden!? Vanda är överallt hela tiden och sitter inte stilla en sekund. Hon röjer ut alla lådor/skåp/bokhyllor (fråga inte varför vi inte barnsäkrat eller ändrat något i vår lägenhet sen innan hon kom… det blir aldrig av bara). Hon äter ståendes eller på matbordet och trycker på alla knappar hon kommer åt (hon har ringt upp främlingar och bekanta på telefonen och mobilen, hon sätter på diskmaskinen, TV, datorn och stereon fram och tillbaka, lyckas klättra upp på det som borde vara omöjligt att klättra upp på och når helt plötsligt allt och tänder och släcker alla lampor hela tiden.. osv). Det är kanske inte så underligt att man funderar på hur sjutton det ska GÅ att ha två barn då!? Men, det räcker kanske med att hon är 2 ½ - 3, så har den biten lugnat ner sig…. Detta har vi inte tänkt på… Så jag tror vi nu har kommit fram till att vi struntar i våran planering om att bli med barn i sommar och väntar, till att börja med, in bebissuget. OM suget sen inte har kommit framåt vintern 07/08, så får vi fundera på om vi ska satsa ändå eftersom det (som någon skrev) är leveranstid på barnen plus att (speciellt jag) inte blir yngre med åren. Som det känns nu så kommer vi nog att satsa på barn då om bebissuget inte kommit tidigare (alltså nästa vinter) eftersom vi tror att vi kommer att ångra oss om det visar sig att vi väntade för länge (jag har blivit för gammal för att kunna få barn eller liknande). Jag vet en nära vän till mig som väntade 4-5 år med att skaffa barn nummer två och som ångrar det väldigt mycket idag då det aldrig kom något barn nummer två… Så, sånt kan ju hända också!
Det var en sammanfattning av våra funderingar och beslut efter att ha läst era intressanta inlägg! Jag fortsätter här nedanför och kommenterar era inlägg separat:

KMBC

Som jag skrev tidigare, det där med att värsta tiden är mellan 8 och 18 månader gav oss en tankeställare!
Jag håller med om allt du skriver och som du sa, allt kanske löser sig genom att Vanda har lämnat bebistiden bakom sig nästa vår och då kanske längtan efter ett barn till, faller sig naturligt! Om det inte gör det så blir det kanske en repris på era bekanta, och då får vi verkligen hoppas att svallvågen infaller

Marie med Emil och Ebba

Va skönt att du kände en sådan glädje över graviditeten så snabbt, trots att det först kom som en chock!
Hoppas att Emil och Ebba får ett syskon till sen, när ni känner er redo igen!

Carola J.

Va roligt att få tips och åsikter från en 6 barns mor !!!
Intressant det där med att det är svårast mellan ettan och tvåan. Det är väl mycket för att, som du säger, ettan är så ”fullkomlig” och man förstår inte hur man möjligtvis kan bli lyckligare/älska någon lika mycket som det barnet man redan har. När man väl märker att man gör det så blir det ju bara roligare och roligare ju mer barn man har. En kollega till mig på jobbet har 4 barn och det är ganska långt mellan varje barn (4-5 år). Hon säger att varje barn har ökat mängden kärlek i familjen, den sortens kärlek alltså oändlig = ju fler barn desto mer kärlek. Minns inte exakt hur hon utryckte det men det lät så himla underbart! Om inte åldern var emot henne skulle hon bara fortsätta få fler barn. Det är precis som du skriver: Att ha fler barn är underbart och att ha syskon är underbart!

Va skönt att du inte fick missfall med 2:an, jag kan förstå att en sån sak genererade till mycket dåligt samvete… Jag tycker förövrigt inte alls att det svar var svamligt, utan bara roligt och intressant att läsa!

S-mamman

Det där du skriver om bubblan var så skönt att höra!! Även om du generaliserar, som du säger, så tror jag verkligen att det är så (speciellt när jag tänker på hur vänner till mig agerade när tvåan kom, det var inte lika mycket bebissnack på dem längre…).
Det där med att plugga och vara gravid liknar min kollegas situation i höstas. Hon skulle få nummer 2 i september och disputera i oktober… Ja, jösses! Vi delar rum och hon cyklade till jobbet varje dag och jobbade stenhårt!! Hon glömde alltid bort det exakta datumet till den beräknade dagen och den dagen hon inte kom till vårat rum sa jag på fikarasten till de andra: Idag föder Åsa sin bebis!”. Mycket riktigt, på förmiddagen fick jag ett sms från henne där hon sa att lillebror kom på morgonen. En vecka senare var hon på rummet igen (med lillebror i sjal) och jobbade… ”Ehh, fungera allt med amning och så?” frågade jag lite försiktigt. ”Va, amningen? Ja, visst inga problem!” Blev svaret… Ja, jösses, det var lite skillnad från första barnet som hon var hemma med i över ett år och aldrig hade en tanke på att jobba tillsammans med…
Kul att höra att du vågade satsa på tvåan, trots att inte suget inkommit. Ska tänka på dig nästa vinter

Mian

Åh, det där med dåligt samvete för tvåan känner jag ingen från bekanta!! Men, det blir ju så. Om man hade umgåtts ”lika lite” med ettan som med tvåan hade man ju varit en riktigt dålig förälder!! Vad gjorde man då, när man inte umgicks med dem, satt i telefon eller?? Medan samma ”lilla” tids mängd åt tvåan inte kan anses vara försummelse eftersom tiden som man inte umgås med tvåan går åt till umgänge med ettan… Men som min barnmorska sa apropå någonting: ”Egentligen har nog tvåan det mycket bättre som inte behöver bli så omhuldad och gullad med av alla i släkten, för att inte tala om alla fikbesök och shoppingrundor och andra engagemang som ettan måste utstå”.
Kul att höra att du också känner ”medlidande med dem som är mitt i eländet”

[Linda & Filippa+Måns]

Hej!

Får bli ett kort svar, ska till jobbet snart

Kanske lite till skillnad mot de flesta här som skaffat barn tätt, har vi valt att göra tvärtom. Jag kände precis som du när Filippa var liten; det fanns inte i min världsbild att få till en ny bebis medans HON var bebis. Jag ville verkligen njuta av bara henne (inte sagt att man inte kan göra det när man har täta barn, men JAG kände det så) och känna att vi skaffade ett till barn för att VI ville det, inte för att man ska eller för att Filippa "måste" få syskon.
Det var underbart mysigt att "börja om" med bebistiden, för den var ju ganska avlägsen då när Måns föddes. Filippa var ju utan blöja, napp, snuttefilt och var ju en stor tjej!

Det blev dryga 4 år mellan barnen och det kan jag säga idag har varit helt perfekt! Inte ett uns svartsjuka, Filippa har vrålälskat sin lillebror från det han låg i magen. Hon hjälper till och de leker tillsammans och har roligt, trots "åldersskillnaden". Filippa har gått på dagis 5 timmar om dagen, jag har under dagarna kunnat ägna mig åt "bebisaktiviteter" så som att sitta och gosa i soffan mm, mm.

Andra barnet, hur lång eller kort tid man än har mellan barnen, är mkt lättare. Man kan allt, man oroar sig inte och man njuter på ett annat sätt.

[jennie m t&tyra]

...en till med "o-tätt" mellan barnen. har ju hela 7 år mellan tintin och tyra. och det har funkat bra! tror, precis som maria th, att ålderskillnad i sig inte avgör om barnen blir nära eller ej utan familjen som helhet. jag menar, är familjen som grupp nära så blir även syskonen nära oavsett åldersskillnad.

fördelen med 7 år mellan barnen är att storebror är i stort helt självgående varför jag inte känt dåligt samvete över att lillasysters alla "måste". brorsan och jag har fått/tagit oss vår tid när lillasyster sovit, varit m pappa osv.

därtill så har jag aldrig märkt av den syskonsvartsjuka som ngr berättar om: sonen är ju så pass stor att han vet vart han har föräldrarna och därmed ej behöver tvivla på vår kärlek, samt att hans ålder gör att man kan diskutera och förklara saker och ting mkt lättare och han förstår varför lillasyster "får" mer tid just nu osv.

sen, jag var 24 när tintin kom och levde då i en annan relation. min "nye" man (tyras pappa) och jag träffades när tintin var 2. diskussionen om barn var då inte högst upp på agendan MEN jag var helt på det klara med att fler barn ville jag ha. och 4 år senare var jag gravid - då kändes det helt rätt för oss åldersmässigt (jag 31, maken 34), ålderskillnad mellan barnen (tintin 6, på det 7:nde) och allt runt omkring.

hamnade inte i ngn bubbla med lillan heller för den delen. har känt mer lugn inför mamma-varandet och tagit saker och ting mer som det kommer. har haft en mer cool attityd och verkligen njutit av 2: an på ett sätt jag inte kan minnas att jag gjorde med ettan.

jaj, som sagt, har "o-tätt" mellan barnen och det är oki det med. *ler* allt blir oki oavsett, tror jag. man har liksom inget val. själv sitter jag och funderar på en trea och isf när?! för jag tänker att jag skulle vilja ha ett till barn och då lite tätare än 7 år emellan - inte för att det varit dåligt då'rå, onej, utan för att jag vill ha en trea...och jag blir 33...och livet är som det är och man måste kanske planera vissa saker?! eller!? *ler*

ha det bäst, sköt om dig, ditt och dina - och stort lycka till med disputationen från mig ock!

förresten, angående alg-bäbisar, var det den 21 april eller 21 maj iår som de blir till??? *ler*

*kram*