17
Jag svarar på fel frågor nu - men jag känner att det är läge för det.
Alltså, jag var i ett äktenskap där min fru så att säga lämnade mig. Dvs det var hon som tappade intresset för mig, och drog sig helt undan från mig - men det var jag som till slut sa att jag inte längre ville ha det så som vi hade det, det var jag som sa att jag ville skiljas.
Redan där ser man ett problem: vem var det som "ville" skiljas? Var det jag, eller var det hon?
Du skriver "hur jag någonsin skulle kunna förlåta honom". Jag tänkte väl likadant ett tag, kanske, men har sen länge insett, att mitt ex aldrig hade som plan att tröttna på mig! Det var inget hon ville! Hon var lika ledsen över att det blev så som jag var! Och jag har insett att det kan ju lika gärna vara mitt "fel" att hon tröttnade på mig. Jag kanske var en jäkla tråkmåns, jag kanske gnällde på henne för mycket - vad vet jag? Och om det nu var så att jag gjorde hennes liv till ett helvete (nä, det gjorde jag inte, men för resonemangets skull), är det då hennes fel att hon tröttnade på mig? Eller är det mitt fel?
Jag tror det är _mycket_ bra om man försöker låta bli att skuldbelägga. Man är två personer i ett förhållande, och ingen av er lär ha haft som ett långsiktigt mål att skiljas. Och gissningsvis är inte din man heller lycklig över att det blev såhär, även om han är den som vill skiljas.
Sen, om att flytta. Jag förstår dig helt i det du känner, och skulle väl känna likandant. Men, faktum är, att om pappan inte vill att barnen flyttar bort, så lär du inte ens _få_ flytta med dem! Då kommer en tingsrätt helt enkelt döma att barnen får bo kvar hos pappan. Du har ingen självklar rättighet att flytta iväg med barnen.
Och tingsrätten skiter fullkomligt i vem som tröttnat på vem, just precis av de skäl som jag bubblat om här ovan. Hur ska de kunna avgöra "vems fel" det är att ett förhållande spricker? Det måste inte ens vara någons fel, det blir så i alla fall (så tror jag tex det var i mitt äktenskap - vi är fortfarande goda vänner, och har alltid varit). Man växer ifrån varandra, glöden försvinner, kärleken försvinner, man tynar bort.
Precis av samma anledning (att man inte kan bedöma vems "fel" det är att det spricker) är det inte alls solklart att den som säger "Jag vill skiljas" är den som därmed hastigt och lustigt ska flytta ur huset/lägenheten. Sånt skiter en tingsrätt i (om det går så långt) - de bedömer vem som har mest behov av att bo kvar, när de dömer om sånt.
Att bo för nära varandra efter en skilsmässa, i alla fall om man har vv-boende, är inte så bra enligt min mening. Då hamnar man väldigt lätt i utpressningslägen, att så fort barnen tycker "mamma är dum", så springer de över till pappa, och vice versa. Och hur bra förhållande man än har till sina barn, tycker de så titt som tätt.
Det mesta här handlade som sagt inte om det du frågat om, men jag ville skriva om det i alla fall.
Och allt är liksom inte heller ett svar till dig, för det finns nog många andra som läser denna tråd också.
Jag hoppas verkligen ni kan lösa detta på ett bra sätt, även om det blir svårt. Men att inte bli ovänner är i alla fall en bra grund.
