Förälder med adhd?

[maria_nik]

Jag vet att det finns en del här inne där även den ena föräldern har diagnos. Hur får ni vardagen att fungera med hem och barn och egen/make(a)ns diagnos? Min man går just nu på utredning för adhd och jag är väl rätt övertygad om att han har det (fast det är ju bara min privata åsikt), dessutom är ju psykologen på skolan enig med oss vad gäller sonen (antingen adhd eller add). Mitt problem är att jag får ta det stora lasset här hemma. Min man klarar oftast inte av att slutföra en ska som han har påbörjat (om han överhuvudtaget påbörjar alltså) han måste ha kläderna på rätt plats och i rätt ordning annars hittar han inget. Min son har ingen motor och kommer inte igång med något, klä på sig, göra läxorna, äta, ja allt måste man övervaka och knuffa på honom för att han ska göra. Detta har nu tagit så hårt på mig att jag blivit sjukskriven 25% för att jag ska kunna klara av allt med hem och familj över huvud taget. Många gånger har jag tänkt att det hade varit lättare att bo i en hyreslägenhet ensam med sonen så hade det inte varit så mycket med hus, trädgård och liknande man måste tänka på hela tiden, förutom då att man ibland måste vara mamma även till maken. Missförstå mig inte, jag älskar min man och jag visste att han hade problem när vi flyttade ihop, men jag tänkte inte så långt som att vårt barn skulle får samma problem fast mångdubbelt. Hur gör man för att orka? Jag vet att många här inne är helt ensamma med barnen och dessutom har flera barn med diagnos och jag beundrar er verkligen att ni orkar och ändå har energi kvar att sitta här och peppa oss andra. Men just nu vill jag bara packa en väska och försvinna en tid och låta allt gå som det vill. Det känns övermäktigt och jag vet inte om jag klarar av det.

Så nu har jag fått gnälla lite, det känns genast mycket bättre. Tack för att ni orkar "lyssna" på mig.

[nettan]

Jadu...
Jag vet inte riktigt... jag tror ju att jag har adhd men har inte kommit så långt som att boka tid för utredning.. borde väl kanske få tummen ur och ringa men ...
Det är ju så att dagen rusar på och när kvällen kommer så minns man allt man _borde_ ha gjort men som inte blev gjort därför att det dök upp nåt annat som var roligare att göra .....

Nämen skämt åsido.
Ha inte dåligt samvete för att du gnäller. Vi är alla rustade med olika mycket ork och min vardag som ensamstående behöver ju inte vara vare sig lättare eller svårare än de som har stort nätverk kring sig...

Så gnäll på du. Det är ju därför vi är här.

[Valerina]

Jag är ju gift med en man som har npf och har ju då också barn med npf. Är på jobbet nu, men ska försöka komma ihåg att skriva lite mer till dig ikväll

[Portia]

Asperger med ADHDinslag har min man. Han har ingen diagnos och tycker inte heller att han behöver någon utredning men han acceptererar förklaringen till diagnoserna. Sonen har AS+TS+ADHD och dottern AS. Ibland blir jag galen av att vara den som hela tiden måste strukturera åt familjen. Vi skulle ALDRIG komma iväg på någon semester om inte jag envetet men mycket långsamt körde över min familj med min lilla ångvält. Familjen gillar inte överraskningar men är usla på att planera. Det finns bara två lägen när det gäller att göra något. Antingen gör man det inte alls eller så extremt noga. Gäller t.ex. städning. Det finns ingen "lagomnivå". En annan gemensam svårighet de har i familjen är att byta strategi. De har alltså svårt att komma på "plan B" om det nu inte går att använda "plan A". Maken ringde hysteriskt en morgon till mig på jobbet för att han skulle skjutsa sonen till skolan och var sen men han hittade inte sin nyckel och kunde inte låsa ytterdörren. Jag fick tala om för honom att det var bättre att han slutade leta efter nyckeln och låsa dörren med sonens nyckel istället, skjutsa iväg honom och sen leta efter nyckeln på kvällen (sonen kom hem först och låste upp). De övriga tre har också ett helt annat temperament och "konfliktlösningsmetoder" än vad jag är van vid. Övriga tre i familjen exploderar, skäller ut och är sedan nöjda. Jag har börjat lära mig att bli arg och ge tillbaka med samma metod. En helt annan samtalsnivå än den jag är uppvuxen med. Min överlevnadsstrategi hittills har nog varit att jag har mitt jobb samt att Aspergern dominerar så att övriga tre i familjen behöver mycket tid för sig själva. Vanligt familjemys hemma hos oss innebär att fyra personer sitter framför varsin skärm och trivs! Oj, jag kan prata mycket om detta. Har ibland betydligt större behov av att ventilera synpunkter på livet med min make än med mina barn och skulle gärna ha ett fora för det! Tror vi kan tipsa varandra om mycket!

[Valerina]

*lååångt*,,,,,,,,,,,,,,,,,Nu har jag tid att sätta mig och skriva lite mer till dig
Jag är alltså gift och vi har 3 barn,,äldsta är NTV, mellanbarnet har npf, yngsta har troligen npf men är ej utredd. Min man har npf,,,är ej utredd på pappret, men är ett solklart fall och har diagnoserna muntligt. Jag är en person med ganska häftigt temerament och ganska stort behov av att organisera saker och ha kontroll, men ej så att det handikappar mig så att jag skulle få nån diagnos på nåt. I familjen finns också en hund och en råtta.

Att leva med min man innebär att det är jag som är spindeln i nätet,,,,det är jag som organiserar allt. T.ex idag var han hemma (sjuk för tillfället) och jag skulle åka direkt och hämta sonen på innebandyn efter jobbet. Vi skulle äta korvstroganoff idag (tillagad igår när jag ändå stod och lagade mat ), men du ska inte tro att HAN tänkte tanken att sätta på spagettin. Jag ringde hem på vägen hem och sa till honom att han ju kunde börja koka spagettin. I det läget är han inte alls inställd på att han ska laga mat så han muttrar ju lite över detta,,,,,men jag har lärt mig att han muttrar när man bryter hans rutiner och tar inte längre ät mig av hans mutter. Dock ska jag väl säga att om jag är på dåligt humör så kan jag haspla ur mig nåt om han minnsann hade kunnat tänka på det själv så skulle jag inte behöva tjata, men för det mesta bryr jag mig inte om att han muttrar.

Han tänker i stort sett aldrig på saker som måste göras,,man måste säga till honom. Han är en sån där som kan kliva rakt över en soppåse för att komma ut på morgonen, men du ska inte tro att han tar med den och kastar den. Förklaringen till det är: Jaha men det tänkte inte jag på

Ibland säger man ju att man ska göra nåt,,,t.ex storrensa i garaget, du vet så där som man säger: "ja vi måste ju rensa i garaget snart". Då om jag går hemma och grejar en dag,,kanske har planerat att köra en tvätt och ta hand om hemmet i största allmänhet och han kommer på just den dagen att han är på humör för att städa garaget så säger han: kommer du nu då så vi kan rensa garaget? Han tänker liksom inte på att jag kan ha andra saker på gång. Om jag då går lite emellan garagestädningen och det övriga,,,hänger en tvätt och startar en ny maskin o.s.v. så tycker han att jag smiter undan från garagestädningen. Medans om jag frågar honom: ska vi rensa i garaget idag och han ej är på det hunöret så har jag brutit hans rutiner och han blir sur.

Han skulle aldrig rasta hunden om inte jag sa till honom,,,,,jo han tar honom om han är ensam hemma för då VET han att ansvaret ligger på honom,,,,är jag hemma så vet han liksom inte vem som har ansvaret så då glömmer han bort att hunden ska ut. Vi har som rutin att han alltid tar hunden de morgnar vi ska iväg till jobb och skola allihop. Och jag tar honom alltid kvällarna innan.
Då är det så här att min man tycker att det ju är självklart att jag ska ta hunden kvällen innan han ska ta hunden på morgonen, eftersom vi ju har bestämt så,,,men när jag då säger att då kan ju du ta hunden på fredagkväll så får jag till svar; ja men jag tog ju honom i morse (barnen rastar hunden när de kommer hem från skolan ska jag väl tillägga). Ja men jag kommer ju att ta hunden på lördagmorgonen och ska man då följa det logiska i vår bestämmelse så skulla ju maken isåfall ta hunden kvällen innan jag tar morgonkissningen eller hur? Men nej så ser inte han det
Kan ju också här tillägga att jag oftast tar hunden med mig på mina motionspromenader så detta är ju inte stort dilemma hos oss, men jag skriver med det så att du kan fatta hur min man tänker
Om jag vill att Patrik ska ta hunden en kväll så måste jag säga till lite i förväg,,,,,jag kan inte säga vid kl 22: "nu går jag och lägger mig, du får ta hunden",,,då blir han skitsur,,,,jag måste säga till innan: "ikväll får du ta hunden".

Kan som tips (om du orkade läsa ända hit ) säga att det underlättar för oss om vi har klara arbetsuppgifter,,,vi är ite en sån där familj som delar på tvätt, städ och trädgård,,,,då skulle jag få göra allt. Han behöver veta vad som förväntas av honom och därför har vi en mycket gammaldags uppdelning hemma. Han har ansvar för trädgård, renoveringar och bilarna, jag har ansvaret för markservicen. Det är också alltid (så gott som) jag som går på alla möten i skola och sjukhus. Han är inte social av sig och gillar inte såna saker, medans jag faktiskt tycker om den biten.

Vet inte om du blev nåt klokare av mitt mycket långa och svamliga svar, men nu har jag iallafall skrivit
Kram

[Bölgrodornas mamma]

Har du "knyckat" min sambo :-)?

Han är precis så där. Och ja, han skulle absolut behöva utredas.

Är ofta rätt övertygad om att jag har _fem_ barn och inte _fyra_.

[Valerina]

Hehe. Ja ibland brukar jag och Katah säga att vi har samma man Så visst kan jag ha samma som dig också,,,,jag kan "köpa 3 för priset av 1"

[maria_nik]

Tack för ditt svar. Oj vad jag kände igen mycket av min man i det du berättar. Just det där med fast uppdelning av vad som ska göras har vi faktiskt också, problemet för oss är bara att min man ska planera allt i minsta detalj innan han gör något, och när han väl planerat färdigt så är det för sent den dagen att göra något och sedan kan det gå två tre dagar (ibland veckor) utan att det händer något och då hittar han inte planeringen från förra gången och måste då göra om hela proceduren. Under hela den här tiden har han då en "morsa" (jag alltså) som tjatar på honom att det måste göras, vilket naturligtvis är mycket irriterande för honom och det händer att det blir ett riktigt bråk av små bagateller.

Det enda han gör och aldrig (nåja nästan aldrig) glömmer, det är att gå ut med hunden, det är hans jobb att ta kvällsrundan eftersom jag är oerhört mörkrädd och vi bor långt ut på landet, så nu på vinterhalvåret är det hans jobb.

Många tycker att det är lite konstigt med oss, när någon frågar honom (vilket är naturligt för många att fråga mannen i huset) om var vi har försäkringar, vilken ränta vi har på lån, vilket elpris vi har etc etc så har min man inte en aning om dessa saker, det är jag som helt och hållet håller i våra finanser, han skulle inte kunna komma in på vårt konto på datorbanken om så hans liv hängde på det, han har helt enkelt inte en susning om vår ekonomi, tack och lov är han heller ingen som handlar så mycket så det är ingen risk att han övertrasserar.

Min man precis som sonen har ingen motor och har svårt att komma igång med något, utom att dagdrömma som exempel kan jag ju ta att vi har byggt ut huset med 20 kvadratmeter, gjort ett helt nytt kök och ett rum på ovanvåningen. Detta påbörjades i mars 2006 och vi har ett fungerande kök, men det är mycket för att jag jagade på honom och gjorde allt utom det tyngre jobbet själv. Jag gjorde vid golvet (la papp, masonit och spacklade - han la mattan), jag satte ihop alla skåpen från IKEA (34 st) och alla lådorna (40 st) och satte skåpen nere på plats - han satte upp ovanskåpen med min hjälp. Spisen är fungerande men inte satt riktigt på plats, alla lister, socklar och liknande är kvar att göra, jag har målat och lackat fodret runt fönstren och dessutom mätt och sågat upp alla och sen skulle han bara sätta upp dom, men dom ligger där fortfarande för han kan inte hitta just sådana skruvar som han tänkt sig använda när han skruvade upp dom.
Detta är faktist min man i ett nötskal och jag hoppas att han får sin diagnos och kanske kan medicinera för att han ska få det lättare med sitt liv.

Detta blev långt och när jag nu läser igenom det låter det som om jag bara gnäller på min man, men det är inte menat så, utan är bara det att jag ibland måste få ur mig allt sådant, som jag känner är onödigt att ta upp med min man eftersom jag vet att han inte kan hjälpa att det är så här och att han inte menar att lämpa över allt ansvar på mig, det bara blir så.
Tack än en gång för att jag får låna era öron här

[maria_nik]

Det känner jag faktiskt igen på mig själv, Allt som inte blev gjort för att jag hittade något som var roligare. Tack och lov är varken jag eller min man några pedanter vad gäller vårt hem.

[maria_nik]

Man skulle tro att du beskriver min man inte din egen Vi skulle heller inte vara ute någonstans på semester om han skulle planerat något, det är alltid jag och precis som hos dig så måste det förberedas noga hos framförallt sonen som absolut inte tar överraskningar på ett bra sätt.

Även när det gäller andra saker som t ex städningen känner jag igen min man. Om jag ska städa lite snabbt så kan jag plocka undan lite och dammsuga, städar min man så ska han plocka undan, dammtorka, dammsuga, moppa golven flytta skåpen för att komma åt att städa under, och för att orka flytta skåpen, måste man ju tömma allt först och ställa de någonannanstans och den platsen måste då först rengöras och städas så att allt får plats etc etc i timmar. När han städar ett rum så har jag städat resten av huset.
Ja faktist tror jag att vi hade haft en del gemensamt och kunnat prata om vad gäller våra respektive.

[Valerina]

Javisst känns det ibland som at man gnäller,,,men det är så skönt att kunna prata/skriva med nån som känner igen sig och inte bara tycker att man är gift med ett UFO
Vi byggde om vårt kök för flera år sedan och vi har ännu inte fått upp taklisterna Men där ska jag väl säga att jag är lika lat som min man,,köket fungerar och då är jag ganska nöjd med det

Min man har inte samma behov av att planera så som din man,,,,iallafall visar han det inte lika öppet. Däremot känner jag igen det där att man inte kan fortsätta med en grej om man inte hittar rätt skruv,,,då avstannar liksom arbetet

[Valerina]

Ja vi borde ha en "hustru/sambo"-träff

[maria_nik]

Jaaa, det kunde ju bli riktigt roligt. Skämt å sido så känns det väldigt skönt att kunna prata med någon som vet vad det innebär att bo tillsammans med någon som har dessa problem.
Jag har blivit mer och mer medveten om min mans problem på grund av att vi pratar väldigt mycket om hur han känner det och har känt det när han var yngre i hopp om att vi på så sätt ska kunna förstå och hjälpa vår son så att han slipper ta dom värsta smällarna som min man fick ta. Han känner ju igen så mycket av vår sons beteende och tankar sedn han själv var så liten och det hjälper många gånger eftersom han nu kan förklara i ord hur tankarna går. Det blev lite rörigt, men jag hoppas ni förstår.

[Valerina]

Det svåra för min man är at trots att han känner igen sig i dotterns beteende så har han så svårt att sätta ord på det Så man kan inte alltid få så mycket hjälp av honom heller. Dessutom gör hans egna svårigheter att han ibland blir tjurskalligoch barnslig som en 3-åring och man nästan måste gå in och medla mellan barnen och honom och den bitan kan jag tycker är tung,,,,att han liksom inte agerar vuxet alltid

[maria_nik]

Åååhh, jag som trodde att min man var den enda som gjorde så. Han hatar att förlora i spel och han kan bli sur och gå ifrån leken om sonen uppför sig fel i hans ögon. Och att medla mellan pappa och son på samma sätt som man kan göra mellan syskon är inte lätt. Om jag sedan nämner detta för min man vid ett tillfäller när vi är ensamma blir han som en femåring och säger "det gör jag ju inte" eller "det var han som började" och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Som tur är så är det oftast i samspelet med sonen han är sådan, i de allra flesta fall så uppför han sig som han borde för sin ålder.

Men precis som sonen så är han snällheten personifierad, han deltar sällan i diskussioner eftersom han måste tänka efter innan han säger något ifall någon närvarande kan ta illa upp av vad han tänker säga och när han kommit fram till att det går nog bra så har diskussionen redan framskridit så långt att hans kommentar inte passar in längre. Sonen har en tendens att bli likadan.

[Valerina]

Ja att min man blir som ett barn syns också mest i samspelet med barnen,,,i övrigt är han vuxen
En annan sak hans funktionshinder ställer till med är konsekvenser till barnen,,,,,,om barnen bråkar över nåt så kan mannen säga åt dem att sluta (eller om de tjafsar med honom) så kan han slänga ur sig ett straff/en konsekvens utan att tänka efter om den är genomförbar. Han skulle t.ex kunna säga till ett barn att det får utegångsförbud fast barnet ska på kalas dagen efter,,,,och man kan ju inte neka barnet att få gå på kalas så då blir ju den konsekvensen ganska harmlös (har aldrig hänt men bara som ett exempel),,,,,,,,,,,,,,,en annan sak (som har hänt) öär att barnen ofta bråkar om hur man ska sitta i vardagsrummet om nån äter där. Barnen kan inte se var gränsen går för att ha fötterna på bordet om nån äter,,,om jag sitter i ena hörnet och äter och nån sätter upp en fot på andra sidan så stör ju inte det mig,,,men om nån sätter upp en fot precis brevid min tallrik eller min macka så är ju inte det lika kul,,,,,,därför har vi som regel at man inte har fötterna på bordet alls om nån äter där. Men ändå kan barnen börja tjafsa om detta (eller andra saker) och då kan min man bli förbannad och säga att från och med nu äts det inte i vardagsrummet alls,,,,,,,,,,,,,,,,det han inte tänker på då är att vi började ju låta barnen ära i vardagsrummet ibland för att sära på dem för att få mindre bråk kring köksbordet,,,,,vi BEHÖVER att man ibland äter i vardagsrummet, men det tänker inte han på då när han är förbaskad. Så den konsekvensen kan ju då inte gälla och detta är ju inte bra inför barnen,,,,,"det pappa säger gäller inte" blir ju tyvär budskapet.

[Portia]

Ja! Vi kanske i alla fall kan prata mer på något forum? Jag var på EN träff hos Autismföreningen i Sth men det var så deprimerande för alla var skilda eller skulle skilja sig. Jag var nog den enda vars man uppmanat sin fru att gå dit! Jag var med på ett amerikanskt forum för kristna fruar med AS-män vilket i och för sig var kul just för att alla kom med tips, idéer och uppmuntran. T.ex. "hur löser ni släktträffar.." Hann dock inte med att hänga där jämt och saknade förstås mer svenska förhållanden (är ju varken hemmafru eller håller på med homeschooling). Var med på ett annat forum för anhöriga till AS för flera år sedan men det blev komplicerat för att många aktiva hade själva npf och tog tyvärr illa vid sig i vissa diskussioner.

[Valerina]

Hur går det till för att lägga upp ett sånt här forum? Är det nån som har koll på det?