av alla behandlingar nu. har bara en cytokur kvar. sen är det till att försöka leva ett vanligt liv med sen stora rädslan för återfall... Har bokat en resa idag som jag ska åka på om två månader. då ska jag njuta..
1
börjar närma mig slutet av alla behandlingar nu. har bara en cytokur kvar. sen är det till att försöka leva ett vanligt liv med sen stora rädslan för återfall... Har bokat en resa idag som jag ska åka på om två månader. då ska jag njuta..
Jag med!
Och jag har ocksâ beställt resa! ;-)
Man tar dagen som den kommer och försöker att inte tänka dumma tankar, sâ kommer man nog in i en god rytm av ett vanligt liv.
2
Jag med!
Och jag har ocksâ beställt resa! ;-)
Man tar dagen som den kommer och försöker att inte tänka dumma tankar, sâ kommer man nog in i en god rytm av ett vanligt liv.
skönt! ja jag ska verkligen försöka få ett normalt liv igen. sjukdomen har tagit flera månader av det, ska jag försöka tänka iställt för att det ska ta flera år av mig!! *försöker peppa mig själv*
3
skönt! ja jag ska verkligen försöka få ett normalt liv igen. sjukdomen har tagit flera månader av det, ska jag försöka tänka iställt för att det ska ta flera år av mig!! *försöker peppa mig själv*
Önskar dig en trevlig resa. Vet precis vad du går igenom, och visst, man är alltid rädd för återfall ,men man får försöka leva så normalt man kan. Vad har du för diagnos ( om du vill svara) . Jag har leukemi och är benmärgstransplanterad för 1 ½ år sedan. HAr två små killar. Kram på dig.
Den friska har 1000 önskningar, den sjuke bara en.
4
Önskar dig en trevlig resa. Vet precis vad du går igenom, och visst, man är alltid rädd för återfall ,men man får försöka leva så normalt man kan. Vad har du för diagnos ( om du vill svara) . Jag har leukemi och är benmärgstransplanterad för 1 ½ år sedan. HAr två små killar. Kram på dig.
Jag har ocksâ varit borta frân det normala livet i flera mânader och är nu pâ väg tillbaka.
Synd att det är lite tabou om att prata om sjukdomar och känslor, i bland känner man sig själv, känner du ocksâ det sâ?
5
Jag har ocksâ varit borta frân det normala livet i flera mânader och är nu pâ väg tillbaka.
Synd att det är lite tabou om att prata om sjukdomar och känslor, i bland känner man sig själv, känner du ocksâ det sâ?
Ja verkligen. Det är lätt att prata fakta om behandlingarna, men hur man verkligen mår, det är jobbigt att prata om. Känner mig väldigt ensam i allt detta trots att jag har min familj.
6
Ja verkligen. Det är lätt att prata fakta om behandlingarna, men hur man verkligen mår, det är jobbigt att prata om. Känner mig väldigt ensam i allt detta trots att jag har min familj.
Tack. Jag har haft livmoderhalscancer som jag opererades för. Nu får jag cellgifter som efterbehandling just för att minska återfallsrisken. Jag har två små tjejer. Barnen gör att man får en stark livskraft men det gör känslorna mkt starkara kring allt oxå, tycker jag.
7
Tack. Jag har haft livmoderhalscancer som jag opererades för. Nu får jag cellgifter som efterbehandling just för att minska återfallsrisken. Jag har två små tjejer. Barnen gör att man får en stark livskraft men det gör känslorna mkt starkara kring allt oxå, tycker jag.
Jag tror inte att min familj vet vad jag känner för jag har oftast inte lust att prata om det.
Det blir att man bollar med tankarna själv och ju tröttare man är desto mer negativa blir tankarna.
Jag tror att nu när behandlingen är över sâ kommer det en tid dâ man deppar lite, man har ju hängt bort vissa tankar under behandlingarna som kommer tillbaka nu.
Jag vet fortfarande inte hur jag fixade min behandling , hur jag orkade!
Kram gumman.
8
Jag tror inte att min familj vet vad jag känner för jag har oftast inte lust att prata om det.
Det blir att man bollar med tankarna själv och ju tröttare man är desto mer negativa blir tankarna.
Jag tror att nu när behandlingen är över sâ kommer det en tid dâ man deppar lite, man har ju hängt bort vissa tankar under behandlingarna som kommer tillbaka nu.
Jag vet fortfarande inte hur jag fixade min behandling , hur jag orkade!
Kram gumman.
ja man tänker mest för sig själv. min man är inte den typen som gärna pratar om känslor. och det är svårt att överösa ångest över kompisar, då blir man rädd att dom inte orkar se mig till slut. Ja jag fattar inte hur jag ska klara en kur till, men det måste bara gå, då har ja gjort allt jag kan för att inte få tillbaka denna hemska sjukdom. Men ska helt klart dra ner på cortisonet nästa gågn, blir ju helt uppåttjackad ( vet du vad jag men?) och mår halvilla utan att spy i en vecka efter. skulle hellre spy mkt några dagar känns det som. duktig du är förresten! bragdmedalj åt oss Kram
9
ja man tänker mest för sig själv. min man är inte den typen som gärna pratar om känslor. och det är svårt att överösa ångest över kompisar, då blir man rädd att dom inte orkar se mig till slut. Ja jag fattar inte hur jag ska klara en kur till, men det måste bara gå, då har ja gjort allt jag kan för att inte få tillbaka denna hemska sjukdom. Men ska helt klart dra ner på cortisonet nästa gågn, blir ju helt uppåttjackad ( vet du vad jag men?) och mår halvilla utan att spy i en vecka efter. skulle hellre spy mkt några dagar känns det som. duktig du är förresten! bragdmedalj åt oss Kram
Jag mâste säga att jag ocksâ har frâgat mig frâgan OM det blir en kur till pâ 3 mânader, orkar jag det eller reser jag jorden runt och stannar där tills det är över. Men sâdana tankar har jag delat med mig , men INGEN förstâr.
Jag vet inte hur jag har orkat de här senaste mânaderna, men jag HAR det. Jag fattar inte att jag orkade. Det känns som att övriga familjen är programerade till att puscha pâ , men de orkar inte höra pâ negativa dagar.
Jag vet vad du menar, man blir uppâtjackad pâ eftermiddagen, och det är faktiskt bra för dâ vilade mitt illamâende, som sedan kom tillbaka pâ kvällen.
Sâ fort jag tänker tillbaka pâ sjuksköterskorna, lukten pâ sjukhuset, sâ kommer illamâendet tillbaka igen.
Veckan efter mâr man illa, det är lite som om vi har varit magsjuka i nâgra mânader ;-)
Fast värre dâ!
Ja, snart är det över och jag som du, fick den här behandlingen för att vara säker pâ att allt är borta efter operationen, sâ nu fâr vi bara lappa i hop oss, och gâ vidare.
Kram
10
Jag mâste säga att jag ocksâ har frâgat mig frâgan OM det blir en kur till pâ 3 mânader, orkar jag det eller reser jag jorden runt och stannar där tills det är över. Men sâdana tankar har jag delat med mig , men INGEN förstâr.
Jag vet inte hur jag har orkat de här senaste mânaderna, men jag HAR det. Jag fattar inte att jag orkade. Det känns som att övriga familjen är programerade till att puscha pâ , men de orkar inte höra pâ negativa dagar.
Jag vet vad du menar, man blir uppâtjackad pâ eftermiddagen, och det är faktiskt bra för dâ vilade mitt illamâende, som sedan kom tillbaka pâ kvällen.
Sâ fort jag tänker tillbaka pâ sjuksköterskorna, lukten pâ sjukhuset, sâ kommer illamâendet tillbaka igen.
Veckan efter mâr man illa, det är lite som om vi har varit magsjuka i nâgra mânader ;-)
Fast värre dâ!
Ja, snart är det över och jag som du, fick den här behandlingen för att vara säker pâ att allt är borta efter operationen, sâ nu fâr vi bara lappa i hop oss, och gâ vidare.
Kram
skönt att "prata" med nån som är i samma situation, jag har känt mig väldigt ensam under den här tiden som sagt. Känns som att jag är den enda under 60 med cancer på hela jorden. När jag var gravid var jag oxå mkt illamående, men det här är ju som värre när man vet vad det beror på ( och inte är en bebis i magen) så jag tror det e lite psykiskt för mig oxå. Vi kämpar på! Kram
11
skönt att "prata" med nån som är i samma situation, jag har känt mig väldigt ensam under den här tiden som sagt. Känns som att jag är den enda under 60 med cancer på hela jorden. När jag var gravid var jag oxå mkt illamående, men det här är ju som värre när man vet vad det beror på ( och inte är en bebis i magen) så jag tror det e lite psykiskt för mig oxå. Vi kämpar på! Kram
Hej! Och grattis till att ni snart är klara med era behandlingar! Jag vill inte förta er glädje och, men var lite beredda på att det ofta kommer en ny psykisk smäll efteråt. Alla andra kommer att vilja dra ett streck över det som hänt och ta för givet att ni ska vara som vanligt igen. De flesta kommer ha väldigt svårt att förstå oron för återfall, sorgen över allt som hänt och tycka att ni ska vara glada som klarat er. Och själva kommer ni kanske hinna ifatt era erfarenheter , när ni inte längre har nästa behandling att ladda inför. Njut av att ni är klara, men bli inte förvånade eller skrämda ifall ni blir deppiga. Så är det för de allra flesta. Livet blir aldrig som förut. Det behöver inte bli sämre, men det blir definitivt annorlunda.
Kram
Sofia, med två sjukdomsrundor i bagaget.
12
Hej! Och grattis till att ni snart är klara med era behandlingar! Jag vill inte förta er glädje och, men var lite beredda på att det ofta kommer en ny psykisk smäll efteråt. Alla andra kommer att vilja dra ett streck över det som hänt och ta för givet att ni ska vara som vanligt igen. De flesta kommer ha väldigt svårt att förstå oron för återfall, sorgen över allt som hänt och tycka att ni ska vara glada som klarat er. Och själva kommer ni kanske hinna ifatt era erfarenheter , när ni inte längre har nästa behandling att ladda inför. Njut av att ni är klara, men bli inte förvånade eller skrämda ifall ni blir deppiga. Så är det för de allra flesta. Livet blir aldrig som förut. Det behöver inte bli sämre, men det blir definitivt annorlunda.
Kram
Sofia, med två sjukdomsrundor i bagaget.
Jag tänkte oxå på att förbereda men vågade inte riktigt. Min man var överlycklig i några dagar efter avslutad behandling sen föll han... som en sten. Sen ska man som sagt lära sig att leva med den nya situationen. Det gör man olika bra. Hoppas att det går så smärtfritt som möjligt för er här.
13
Jag tänkte oxå på att förbereda men vågade inte riktigt. Min man var överlycklig i några dagar efter avslutad behandling sen föll han... som en sten. Sen ska man som sagt lära sig att leva med den nya situationen. Det gör man olika bra. Hoppas att det går så smärtfritt som möjligt för er här.
Mmm. Jag har precis samma erfarenhet, plus att jag lärt känna ganska många andra fd cancerpatienter som också varit i samma situation. Under behandlingen är man så fokuserad på att komma vidare, ta varje etapp tills man till sist är vid målet, att man skjuter upp bearbetning av många tankar och känslor. Det är bra att komma ihåg att kuratorerna på sjukhusen är vana vid att ställa upp efter behandling, ibland långt efter. Hon jag gick till berättade att folk ibland kommer tillbaka tio år senare...
14
Mmm. Jag har precis samma erfarenhet, plus att jag lärt känna ganska många andra fd cancerpatienter som också varit i samma situation. Under behandlingen är man så fokuserad på att komma vidare, ta varje etapp tills man till sist är vid målet, att man skjuter upp bearbetning av många tankar och känslor. Det är bra att komma ihåg att kuratorerna på sjukhusen är vana vid att ställa upp efter behandling, ibland långt efter. Hon jag gick till berättade att folk ibland kommer tillbaka tio år senare...
Lilla mamman, Jag kände mig också väldigt ensam som ung med cancer, men lyckades komma med i en samtals- och träningsgrupp för andra tjejer under 40 som också blivit cancerbehandlade. Egentligen var jag inte "kvalificerad" eftersom de andra haft bröstcancer eller gyncancer och jag hade lymfom, men jag fick till sist plats i gruppen. Vi träffades två gånger i veckan för träning, föreläsning och samtal och det var radiumhemmet på KS i Solna som höll i trådarna. Det var fantastiskt att träffa andra i samma situation, men också jobbigt eftersom vi fäste oss vid varandra och två dog. Vi är fem kvar nu och vi håller kontakt, trots att fem år har gått. Vi är extremt olika och skulle aldrig ha umgåtts i annat fall, men efter sjukdomen förstår vi varandra precis.
15
Lilla mamman, Jag kände mig också väldigt ensam som ung med cancer, men lyckades komma med i en samtals- och träningsgrupp för andra tjejer under 40 som också blivit cancerbehandlade. Egentligen var jag inte "kvalificerad" eftersom de andra haft bröstcancer eller gyncancer och jag hade lymfom, men jag fick till sist plats i gruppen. Vi träffades två gånger i veckan för träning, föreläsning och samtal och det var radiumhemmet på KS i Solna som höll i trådarna. Det var fantastiskt att träffa andra i samma situation, men också jobbigt eftersom vi fäste oss vid varandra och två dog. Vi är fem kvar nu och vi håller kontakt, trots att fem år har gått. Vi är extremt olika och skulle aldrig ha umgåtts i annat fall, men efter sjukdomen förstår vi varandra precis.
sâ skönt att höra det frân andra.
Jag fick precis höra för nâgra dagar sedan att jag är lite nedstämd och inte som förut. Och det vet jag att jag är, allt är i dag förändrat och inget blir som det var.
Jag känner att jag gâr och drar pâ nâgot, jag vet inte vad det är.
I gâr kväll mâdde jag illa hela tiden och tänkte pâ att om behandlingen inte vore slut sâ skulle jag pâbörja en ny veckas kur i dag, och bara genom den tanken sâ kommer illamâendet tillbaka.
Jag tänker dagligen pâ att inget är skrivet som 100% lyckat, utan nu kommer en period dâ man gâr igenom nya scanners, irm mm och nya blodprover och säkert en NY dos av ângest.
16
Men gud
sâ skönt att höra det frân andra.
Jag fick precis höra för nâgra dagar sedan att jag är lite nedstämd och inte som förut. Och det vet jag att jag är, allt är i dag förändrat och inget blir som det var.
Jag känner att jag gâr och drar pâ nâgot, jag vet inte vad det är.
I gâr kväll mâdde jag illa hela tiden och tänkte pâ att om behandlingen inte vore slut sâ skulle jag pâbörja en ny veckas kur i dag, och bara genom den tanken sâ kommer illamâendet tillbaka.
Jag tänker dagligen pâ att inget är skrivet som 100% lyckat, utan nu kommer en period dâ man gâr igenom nya scanners, irm mm och nya blodprover och säkert en NY dos av ângest.
Jag kände mig nästan skyldig som inte längre var strålande lycklig över att allt gått bra. Men både min man och jag fick en tung tid när allt var över. Tyvär känner jag ingen som haft cancer och min läkare sa inget om det. Men när ångesten sätter in så läser jag om cancer på internet. Ibland känner jag mig morbid som läser om det jag inte behöver men på något sätt hjälper det att veta att jag inte är ensam.
För mig tog det några månader innan de negativa känslorna kom, när semestern som jag firade med var över tog orken slut. Jag tog ledigt några dagar när jag kände att jag inte kunde koncentrera mig på arbetet. Nu känns det bättre men det kommer och går liksom rädslorna.
Skönt att ni känner lika.
Mahonia
17
Också känt så Jag kände mig nästan skyldig som inte längre var strålande lycklig över att allt gått bra. Men både min man och jag fick en tung tid när allt var över. Tyvär känner jag ingen som haft cancer och min läkare sa inget om det. Men när ångesten sätter in så läser jag om cancer på internet. Ibland känner jag mig morbid som läser om det jag inte behöver men på något sätt hjälper det att veta att jag inte är ensam.
För mig tog det några månader innan de negativa känslorna kom, när semestern som jag firade med var över tog orken slut. Jag tog ledigt några dagar när jag kände att jag inte kunde koncentrera mig på arbetet. Nu känns det bättre men det kommer och går liksom rädslorna.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Kram
