Hej! Är det någon som känner igen sig och som kan ge guidning? Jag bor med pojkvännens två barn. Efter att ha provat olika modeller har vi alla insett att det som alla mår bäst av är att jag lever mitt liv. Sanningen är att jag inte har så stort intresse för barnen, jag har mycket annat i mitt liv och om jag får önska så träffar jag barnen så lite som möjligt de veckor de är här. De har det bra med barnens pappa som hittar på mycket skoj med dom och barnen verkar för det mesta glada och nöjda med tillvaron här. Nu till frågorna. 1. Är det någon styvförälder här som känner igen detta och som också valt den här modellen i ert samboende, alltså att ni bor ihop men lever ert eget liv? 2. Är det någon som levt så och sedan skaffat gemensamma barn? Hur har det då gått?? Tacksam för svar.
1
fråga Hej! Är det någon som känner igen sig och som kan ge guidning? Jag bor med pojkvännens två barn. Efter att ha provat olika modeller har vi alla insett att det som alla mår bäst av är att jag lever mitt liv. Sanningen är att jag inte har så stort intresse för barnen, jag har mycket annat i mitt liv och om jag får önska så träffar jag barnen så lite som möjligt de veckor de är här. De har det bra med barnens pappa som hittar på mycket skoj med dom och barnen verkar för det mesta glada och nöjda med tillvaron här. Nu till frågorna. 1. Är det någon styvförälder här som känner igen detta och som också valt den här modellen i ert samboende, alltså att ni bor ihop men lever ert eget liv? 2. Är det någon som levt så och sedan skaffat gemensamma barn? Hur har det då gått?? Tacksam för svar.
Hej! I efterhand kan jag önska att jag gjort som du. Istället gjorde jag tvärtom och var plötsligt den som alltid packade gympapåsar och plockade fram kläder och kom ihåg tandläkaren. Det ledde bara till att pappan passiviserades och började gnälla om att han ju inte kunde matcha om jag någon gång inte valde ut kläder till barnen... Nej, din modell verkar bra, om det är så att barnen inte bryr sig, och om pappan inte känner att du borde vara mer involverad. Fast får ni egna barn kommer du ju inte att kunna "undvika" sb, ni kan ju inte gärna äta varsin familjemiddag i olika rum med pappan i dörröppningen
2
Hej! I efterhand kan jag önska att jag gjort som du. Istället gjorde jag tvärtom och var plötsligt den som alltid packade gympapåsar och plockade fram kläder och kom ihåg tandläkaren. Det ledde bara till att pappan passiviserades och började gnälla om att han ju inte kunde matcha om jag någon gång inte valde ut kläder till barnen... Nej, din modell verkar bra, om det är så att barnen inte bryr sig, och om pappan inte känner att du borde vara mer involverad. Fast får ni egna barn kommer du ju inte att kunna "undvika" sb, ni kan ju inte gärna äta varsin familjemiddag i olika rum med pappan i dörröppningen
Det beror ju lite grann på hur ofta barnen är hos er. Bor de hos er så ofta som varannan vecka tycker jag att det är svårt att låta den ena leva singelliv medan den andre lever i barnfamilj. Vi fick det i alla fall aldrig att fungera, det som har fungerat bäst är när vi har levt som en familj under barnveckorna. Den som lever singelliv hinner med sina sociala kontakter och annat den vill göra ensam under "singelveckorna" medan den andre ska umgås med vänner, träna, jobba extra osv under veckan när barnen är hos den andre föräldern. Så när ska man ha tid att vårda förhållandet? För oss funkade det inte i alla fall.
Sen tror jag att det är en stor fördel om man skaffar gemensamma barn att man redan fungerar som en familj. Det kan bli väldigt knepigt om man upptäcker att man har olika förhållningssätt och uppfostringsmetoder när man väl har skaffat det gemensamma barnet. Så ta chansen och upptäck såna saker redan nu! Det underlättar.
Ytterligare en sak som blir konstig om man lever uppdelat med gemensamma barn är att den ene föräldern har tre barn den ena veckan när den andre bara har ett barn att ansvara för. Det blir väldigt olika fördelad arbetsbörda och risken är att föräldern som har barn sedan tidigare inte hinner ägna så mycket tid åt det nya barnet. Risken är att du kommer att uppleva att din man favoriserar sina två första barn, fast egentligen måste han kanske göra den prioriteringen eftersom han är ensam om ansvaret för dem varannan vecka.
Vi hade den här diskussionen och jag vägrade faktiskt skaffa barn med min nya om han inte tog halva ansvaret för mina tidigare barn tillsammans med mig. Han sa först att han kunde ta dubbelt ansvar för det nya barnet varannan vecka istället men då skulle jag känt mig som en avelsko som skaffat ett barn åt honom att ta hand om. Jag vill faktiskt ha tid för _alla mina barn_, annars blir det inga fler barn för mig. Så vi lever inte alls uppdelat nu även om vi började så.
Lycka till!
3
Det beror ju lite grann på hur ofta barnen är hos er. Bor de hos er så ofta som varannan vecka tycker jag att det är svårt att låta den ena leva singelliv medan den andre lever i barnfamilj. Vi fick det i alla fall aldrig att fungera, det som har fungerat bäst är när vi har levt som en familj under barnveckorna. Den som lever singelliv hinner med sina sociala kontakter och annat den vill göra ensam under "singelveckorna" medan den andre ska umgås med vänner, träna, jobba extra osv under veckan när barnen är hos den andre föräldern. Så när ska man ha tid att vårda förhållandet? För oss funkade det inte i alla fall.
Sen tror jag att det är en stor fördel om man skaffar gemensamma barn att man redan fungerar som en familj. Det kan bli väldigt knepigt om man upptäcker att man har olika förhållningssätt och uppfostringsmetoder när man väl har skaffat det gemensamma barnet. Så ta chansen och upptäck såna saker redan nu! Det underlättar.
Ytterligare en sak som blir konstig om man lever uppdelat med gemensamma barn är att den ene föräldern har tre barn den ena veckan när den andre bara har ett barn att ansvara för. Det blir väldigt olika fördelad arbetsbörda och risken är att föräldern som har barn sedan tidigare inte hinner ägna så mycket tid åt det nya barnet. Risken är att du kommer att uppleva att din man favoriserar sina två första barn, fast egentligen måste han kanske göra den prioriteringen eftersom han är ensam om ansvaret för dem varannan vecka.
Vi hade den här diskussionen och jag vägrade faktiskt skaffa barn med min nya om han inte tog halva ansvaret för mina tidigare barn tillsammans med mig. Han sa först att han kunde ta dubbelt ansvar för det nya barnet varannan vecka istället men då skulle jag känt mig som en avelsko som skaffat ett barn åt honom att ta hand om. Jag vill faktiskt ha tid för _alla mina barn_, annars blir det inga fler barn för mig. Så vi lever inte alls uppdelat nu även om vi började så.
Ja de bor hos oss varannan vecka. Eftersom vi har provat familjemodellen så har vi redan varit igenom ett par års stötning och blötning av uppfostran. Vi har väldigt tydliga regler och riktlinjer för vad som gäller i vårt hus och detta vet barnen om. Det var absolut en fördel med att testa att leva som familj. När vi försökte leva som familj så blev det inte alls tid över för förhållandet. Att leva som styvfamilj tog knäcken på oss båda och under de ensamma veckorna ville vi göra egna saker. Nu när jag lever mitt eget liv så kan vi verkligen njuta av vår tid tillsammans, både ensamma stunder under barnveckan och den andra veckan. Jag är i bättre balans och är därför en bättre partner, så vi har defenitivt en bättre relation nu. Jag kan förstå din poäng med ansvaret för barn och att det blir konstigt när man skaffar gemensamma barn. Det är detta jag är mest orolig för. Men ett alternativ är ju att när pappan har barnen varannan vecka så kan väl han dela det ansvaret med farmor och farfar istället för mig, så får jag och pappan tid tillsammans för det nya barnet även under de veckor han har styvbarnen! Jag kan i alla fall inte se varför jag ska behöva må dåligt för att jag tvingas tillbringa tid med två barn som jag inte har något gemensamt med och inte vill vara med. Dom två barnen är ju inte mitt projekt eller mitt ansvar från början, de som är ansvariga för att dom två finns, får ju ta ansvar för dom så gott DOM kan!
4
Ja de bor hos oss varannan vecka. Eftersom vi har provat familjemodellen så har vi redan varit igenom ett par års stötning och blötning av uppfostran. Vi har väldigt tydliga regler och riktlinjer för vad som gäller i vårt hus och detta vet barnen om. Det var absolut en fördel med att testa att leva som familj. När vi försökte leva som familj så blev det inte alls tid över för förhållandet. Att leva som styvfamilj tog knäcken på oss båda och under de ensamma veckorna ville vi göra egna saker. Nu när jag lever mitt eget liv så kan vi verkligen njuta av vår tid tillsammans, både ensamma stunder under barnveckan och den andra veckan. Jag är i bättre balans och är därför en bättre partner, så vi har defenitivt en bättre relation nu. Jag kan förstå din poäng med ansvaret för barn och att det blir konstigt när man skaffar gemensamma barn. Det är detta jag är mest orolig för. Men ett alternativ är ju att när pappan har barnen varannan vecka så kan väl han dela det ansvaret med farmor och farfar istället för mig, så får jag och pappan tid tillsammans för det nya barnet även under de veckor han har styvbarnen! Jag kan i alla fall inte se varför jag ska behöva må dåligt för att jag tvingas tillbringa tid med två barn som jag inte har något gemensamt med och inte vill vara med. Dom två barnen är ju inte mitt projekt eller mitt ansvar från början, de som är ansvariga för att dom två finns, får ju ta ansvar för dom så gott DOM kan!
Med farmor &farfar!? Menar du att din man bara ska träffa sina barn vv och den veckan dela dem med farmor&farfar? För att kunna ta större del av till varon med sitt ev. nya barn? Verkar helt snett i mina ögon.
Naturligtvis är barnen sina föräldrars ansvar, men jag undrar vem som TVINGAR dig tillbringa tid med hans barn öht? Varför inte satsa på särboskap istället?
5
Med farmor &farfar!? Menar du att din man bara ska träffa sina barn vv och den veckan dela dem med farmor&farfar? För att kunna ta större del av till varon med sitt ev. nya barn? Verkar helt snett i mina ögon.
Naturligtvis är barnen sina föräldrars ansvar, men jag undrar vem som TVINGAR dig tillbringa tid med hans barn öht? Varför inte satsa på särboskap istället?
Nej jag är ju inte tvingad, och jag lever ju mitt eget liv, så långt inga problem. Men om vi har gemensamma barn så kan vi ju inte vara särbo, och det är då svårigheterna kommer. För mig känns det rimligt att den som är förälder tar ansvar, dvs pappan för sina gamla + nya och jag för det nya. Det var ju hans eget val att skaffa de första barnen och då får han ju leva med det om det nu innebär att han inte får lika mycket tid med det gemensamma barnet under hans veckor med styvbarnen. Jag uppfattade ett svar ovan som att hon ställt kravet att styvpappan minsann skulle ställa upp för alla barn hela tiden för hon som biomamma inte ville bli lidande och bli en avelskvinna eller hur hon nu uttrckte det. Men jag kan absolut inte se varför inte de som är bioföräldrarna är de som också tar de smällar som följer med? Varför ska jag lida av att någon annan skaffat barn??
6
Nej jag är ju inte tvingad, och jag lever ju mitt eget liv, så långt inga problem. Men om vi har gemensamma barn så kan vi ju inte vara särbo, och det är då svårigheterna kommer. För mig känns det rimligt att den som är förälder tar ansvar, dvs pappan för sina gamla + nya och jag för det nya. Det var ju hans eget val att skaffa de första barnen och då får han ju leva med det om det nu innebär att han inte får lika mycket tid med det gemensamma barnet under hans veckor med styvbarnen. Jag uppfattade ett svar ovan som att hon ställt kravet att styvpappan minsann skulle ställa upp för alla barn hela tiden för hon som biomamma inte ville bli lidande och bli en avelskvinna eller hur hon nu uttrckte det. Men jag kan absolut inte se varför inte de som är bioföräldrarna är de som också tar de smällar som följer med? Varför ska jag lida av att någon annan skaffat barn??
Att ha en farmor o farfar som hjälper till är förstås guld värt. Men att dela ansvaret innebär ju så mycket mer än att farmor o farfar hämtar på dagis/fritids ett par dar i veckan. Det är skjuts till kompisar o aktiviteter på kvällar o helger, läxläsning, nattning, handla kläder , gå till tandläkaren, ta hand om sjuka barn etc. Om farmor o farfar verkligen ska ta del av hälften av det där så innebär det ju att de blir väldigt involverade i ert vardagsliv. Vill du verkligen ha dem i ert hem varannan vecka nattandes barn?? Vill du att de ska gå igenom barnens byråer för att se vad de behöver för kläder? Vill du behöva hänga upp era mattider o annat utifrån farmor o farfars önskemål? För mig låter det som en mardröm, jag skulle inte vilja ha det så.
Sen måste du också ha förståelse för att farmor o farfar kanske inte orkar med att engagera sig i ett barnbarn till om de ska ta sånt stort ansvar för de äldre barnbarnen. Vad händer när ert gemensamma barn säger ”Varför får inte jag vara lika mycket med farmor o farfar?”. Är du beredd på att hantera den svartsjukan som kan uppstå? Du måste också vara beredd att acceptera att farmor o farfar kan få olika känslor inför barnbarnen när de umgås så olika mycket med dem.
En annan fråga du bör ställa dig är om du är nöjd med _ett_ barn? Det kan ju bli så att din sambo totalvägrar att skaffa flera barn med dig. Det är din sambo som kommer att få dra det tunga lasset i er familj om han ska dela ansvar för barn både med sitt ex, sina föräldrar o dig.
Du har rätt i att FRÅN BÖRJAN var inte din sambos barn ditt projekt eller ansvar. Men eftersom _du har valt_ att gå in i förhållandet så gäller inte det längre.
Jag tycker du ska tänka ett varv till på om det här förhållandet verkligen är rätt för dig. Att bilda styvfamilj kräver mycket mer än att bilda en vanlig familj. Förutom de vanliga problem som man brottas med i en kärnfamilj så finns det i en styvfamilj massor av ytterligare potentiella problemområden att vara oeniga på. Många av dessa kommer fram först när man skaffar gemensamma barn. Du kan heller inte veta om din sambos engagemang i barnen kommer att ligga kvar på nuvarande nivå hela tiden. Vad händer om ett eller bägge barnen vill flytta till er på heltid? Om ett eller bägge barnen börjar strula i skolan eller blir sjukt och kräver mer av din sambos tid o omsorg? Kan du hantera det?
7
Att ha en farmor o farfar som hjälper till är förstås guld värt. Men att dela ansvaret innebär ju så mycket mer än att farmor o farfar hämtar på dagis/fritids ett par dar i veckan. Det är skjuts till kompisar o aktiviteter på kvällar o helger, läxläsning, nattning, handla kläder , gå till tandläkaren, ta hand om sjuka barn etc. Om farmor o farfar verkligen ska ta del av hälften av det där så innebär det ju att de blir väldigt involverade i ert vardagsliv. Vill du verkligen ha dem i ert hem varannan vecka nattandes barn?? Vill du att de ska gå igenom barnens byråer för att se vad de behöver för kläder? Vill du behöva hänga upp era mattider o annat utifrån farmor o farfars önskemål? För mig låter det som en mardröm, jag skulle inte vilja ha det så.
Sen måste du också ha förståelse för att farmor o farfar kanske inte orkar med att engagera sig i ett barnbarn till om de ska ta sånt stort ansvar för de äldre barnbarnen. Vad händer när ert gemensamma barn säger ”Varför får inte jag vara lika mycket med farmor o farfar?”. Är du beredd på att hantera den svartsjukan som kan uppstå? Du måste också vara beredd att acceptera att farmor o farfar kan få olika känslor inför barnbarnen när de umgås så olika mycket med dem.
En annan fråga du bör ställa dig är om du är nöjd med _ett_ barn? Det kan ju bli så att din sambo totalvägrar att skaffa flera barn med dig. Det är din sambo som kommer att få dra det tunga lasset i er familj om han ska dela ansvar för barn både med sitt ex, sina föräldrar o dig.
Du har rätt i att FRÅN BÖRJAN var inte din sambos barn ditt projekt eller ansvar. Men eftersom _du har valt_ att gå in i förhållandet så gäller inte det längre.
Jag tycker du ska tänka ett varv till på om det här förhållandet verkligen är rätt för dig. Att bilda styvfamilj kräver mycket mer än att bilda en vanlig familj. Förutom de vanliga problem som man brottas med i en kärnfamilj så finns det i en styvfamilj massor av ytterligare potentiella problemområden att vara oeniga på. Många av dessa kommer fram först när man skaffar gemensamma barn. Du kan heller inte veta om din sambos engagemang i barnen kommer att ligga kvar på nuvarande nivå hela tiden. Vad händer om ett eller bägge barnen vill flytta till er på heltid? Om ett eller bägge barnen börjar strula i skolan eller blir sjukt och kräver mer av din sambos tid o omsorg? Kan du hantera det?
det där lät inget vidare i mina öron. Skulle din sambo ge bort sin pappatid till farmor och farfar för att få vara ensam med dig och ert kommande gemensamma barn?!
Vill inte pappan träffa sina barn från det tidigare förhållandet lika mycket som ert kommande barn? Hur ska du fortsätta leva singelliv när du får ert barn?
8
näe! det där lät inget vidare i mina öron. Skulle din sambo ge bort sin pappatid till farmor och farfar för att få vara ensam med dig och ert kommande gemensamma barn?!
Vill inte pappan träffa sina barn från det tidigare förhållandet lika mycket som ert kommande barn? Hur ska du fortsätta leva singelliv när du får ert barn?
För mig är det inte konstigare att jag "krävde" av min sambo att dela ansvaret för mina tidigare barn om vi skulle skaffa gemensamma barn än att en kompis till mig krävde av sin sambo att han drog ner på sin mycket tidskrävande hobby om de skulle skaffa barn. Det handlar ju om att se till att det finns tid _i bägges liv_ för att kunna ta emot ännu ett barn! Har man mycket omkring sig så måste man vara beredd att ändra på saker i sitt liv för att få utrymme för barn. Är man inte beredd att ändra på saker så är man inte redo för att skaffa barn heller. I vårt fall var det jag som var överbelastad tidsmässigt och då behövde jag få hjälp med det om vi skulle ha utrymme för ytterligare ett barn. Konstigare än så var det inte.
9
För mig är det inte konstigare att jag "krävde" av min sambo att dela ansvaret för mina tidigare barn om vi skulle skaffa gemensamma barn än att en kompis till mig krävde av sin sambo att han drog ner på sin mycket tidskrävande hobby om de skulle skaffa barn. Det handlar ju om att se till att det finns tid _i bägges liv_ för att kunna ta emot ännu ett barn! Har man mycket omkring sig så måste man vara beredd att ändra på saker i sitt liv för att få utrymme för barn. Är man inte beredd att ändra på saker så är man inte redo för att skaffa barn heller. I vårt fall var det jag som var överbelastad tidsmässigt och då behövde jag få hjälp med det om vi skulle ha utrymme för ytterligare ett barn. Konstigare än så var det inte.
Fast jag tycker nog att du eftersom du valt att leva med denne man som du visste hade barn, också har tagit på dig ett ansvar. Inte för dem kanske, men för att ni ska ha en fungerande vardag ihop.
Jag skulle bli väldigt sårad om min partner vägrade umgås med mitt barn och så tydligt visade att han ville träffa henne så lite som möjligt. Barnen är en del av honom, visst att du inte behöver älska dem eller ta en massa ansvar, men om man lever i ett gemensamt hushåll så tycker jag att man kan kräva att man på ngt sätt agerar som en familj.
Finns ju inga egentliga sanningar i detta, men jag skulle nog inte kunnat leva med ngn som hade din inställning. Och om ni dessutom får gemensamma barn så blir ju hans barn syskon till ditt, ska ni ändå inte vara som en gemensam familj, är hans barn enbart hans ansvar då?
I vårt fall har vi såklart huvudansvar för våra egna barn, men vi hjälps åt med det mesta. Dock nattar han sina barn och jag mitt, men jag hjälper till med hämtning och lämning för att minska hans stress (jag jobbar 80%), vilket ju jag också gynnas av.
Men ni måste ju hitta det som funkar för er och barnen. Glöm inte bort dem i det hela. Hur de uppfattar dig och framförallt om ni får ett barn, då kan det bli rätt stor avundsjuka om de andra inte får ngn slags uppmärksamhet av dig. Ni lever ju ändå tillsammans!
Lycka till med allt!
10
Fast jag tycker nog att du eftersom du valt att leva med denne man som du visste hade barn, också har tagit på dig ett ansvar. Inte för dem kanske, men för att ni ska ha en fungerande vardag ihop.
Jag skulle bli väldigt sårad om min partner vägrade umgås med mitt barn och så tydligt visade att han ville träffa henne så lite som möjligt. Barnen är en del av honom, visst att du inte behöver älska dem eller ta en massa ansvar, men om man lever i ett gemensamt hushåll så tycker jag att man kan kräva att man på ngt sätt agerar som en familj.
Finns ju inga egentliga sanningar i detta, men jag skulle nog inte kunnat leva med ngn som hade din inställning. Och om ni dessutom får gemensamma barn så blir ju hans barn syskon till ditt, ska ni ändå inte vara som en gemensam familj, är hans barn enbart hans ansvar då?
I vårt fall har vi såklart huvudansvar för våra egna barn, men vi hjälps åt med det mesta. Dock nattar han sina barn och jag mitt, men jag hjälper till med hämtning och lämning för att minska hans stress (jag jobbar 80%), vilket ju jag också gynnas av.
Men ni måste ju hitta det som funkar för er och barnen. Glöm inte bort dem i det hela. Hur de uppfattar dig och framförallt om ni får ett barn, då kan det bli rätt stor avundsjuka om de andra inte får ngn slags uppmärksamhet av dig. Ni lever ju ändå tillsammans!
Ansvaret kan naturligtvis ligga helt och hållet hos föräldrarna. Men att leva tillsammans med någon och inte vilja umgås med dennes barn när man har barn gemensamt låter jättekonsigt tycker jag.
Att du drar dig undan och vill leva ditt liv kan ju tyckas vara ett klokt beslut om du inte är intresserad av barnen men när ni skaffar ett gemensamt barn så ändras liksom villkoren.
11
empati med din sambo kanske? Ansvaret kan naturligtvis ligga helt och hållet hos föräldrarna. Men att leva tillsammans med någon och inte vilja umgås med dennes barn när man har barn gemensamt låter jättekonsigt tycker jag.
Att du drar dig undan och vill leva ditt liv kan ju tyckas vara ett klokt beslut om du inte är intresserad av barnen men när ni skaffar ett gemensamt barn så ändras liksom villkoren.
Tyvärr brister det ju i logiken där. Du säger att det är likvärdigt med att en kompis kräver av sambon att dra ner på hobbyn för att det kommer ett gemensamt barn. Det är ju tvärt om, det du krävde av din man är ju likvärdigt med att din kompis hade krävt av sin sambo att han skulle börja engagera sig i HENNES hobby bara för att hon inte skulle behöva ta ansvar för att hon hade en hobby sedan innan, nu när de skulle fått gemensamt barn.
12
Tyvärr brister det ju i logiken där. Du säger att det är likvärdigt med att en kompis kräver av sambon att dra ner på hobbyn för att det kommer ett gemensamt barn. Det är ju tvärt om, det du krävde av din man är ju likvärdigt med att din kompis hade krävt av sin sambo att han skulle börja engagera sig i HENNES hobby bara för att hon inte skulle behöva ta ansvar för att hon hade en hobby sedan innan, nu när de skulle fått gemensamt barn.
Jag vill inte leva singelliv när vi får ett gemensamt barn. Det jag inte vill är att leva med hans barn sedan tidigare och ha ansvar för dom. Jag är villig att ge upp en del tid med honom och vara ensam med vårt gemensamma barn de veckor som han har sina barn. Idén var att han under de veckor som hans barn är hos honom kanske ändå kunde hitta några kvällar i veckan att vara med oss genom att farmor och farfar kunde ta hans barn då. Varför är alla så envisa med att jag som inte har något endaste dugg att göra med hans barn MÅSTE ta ansvar för dom??? Jag ger honom redan jättemycket i hans liv och han är glad att jag finns.
13
Jag vill inte leva singelliv när vi får ett gemensamt barn. Det jag inte vill är att leva med hans barn sedan tidigare och ha ansvar för dom. Jag är villig att ge upp en del tid med honom och vara ensam med vårt gemensamma barn de veckor som han har sina barn. Idén var att han under de veckor som hans barn är hos honom kanske ändå kunde hitta några kvällar i veckan att vara med oss genom att farmor och farfar kunde ta hans barn då. Varför är alla så envisa med att jag som inte har något endaste dugg att göra med hans barn MÅSTE ta ansvar för dom??? Jag ger honom redan jättemycket i hans liv och han är glad att jag finns.
Det här med halvsyskon, då tycker jag att det måste ju vara upp till barnen själva. Om våra gemensamma barn och hans barn trivs tillsammans och tycker om varandra så är ju det en fantastiskt bonus i deras liv. Men jag tänker i alla fall inte tvinga någon till något. Jag tycker så synd om alla barn som slit och slängs hit och dit och föräldrarna tar beslut att nu ska det vara nya barn och då ska det vara ditt syskon eller nu har jag träffat någon som har barn och då ska du leva med dom. Nej, jag tycker synd om alla styvföräldrar och framförallt alla barn som tydligen ska anpassa hela våra liv, göra om oss själva, kompromissa bort delar av oss, bara för att ni frånskilda föräldrar ska kunna leva ett liv där ni kan låtsas om som ni inte har skilt er och har misslyckade familjer bakom er. Ni från skilda föräldrar med barn sedan tidigare, hur kan ni kräva att ni ska få allt och att alla ska anpassa sig efter er? Varför är det aldrig någon som kommer på tanken att det kanske skulle kunna vara den frånskilda föräldern som måste anpassa sig och stå sitt kast? Urtrist!
14
Det här med halvsyskon, då tycker jag att det måste ju vara upp till barnen själva. Om våra gemensamma barn och hans barn trivs tillsammans och tycker om varandra så är ju det en fantastiskt bonus i deras liv. Men jag tänker i alla fall inte tvinga någon till något. Jag tycker så synd om alla barn som slit och slängs hit och dit och föräldrarna tar beslut att nu ska det vara nya barn och då ska det vara ditt syskon eller nu har jag träffat någon som har barn och då ska du leva med dom. Nej, jag tycker synd om alla styvföräldrar och framförallt alla barn som tydligen ska anpassa hela våra liv, göra om oss själva, kompromissa bort delar av oss, bara för att ni frånskilda föräldrar ska kunna leva ett liv där ni kan låtsas om som ni inte har skilt er och har misslyckade familjer bakom er. Ni från skilda föräldrar med barn sedan tidigare, hur kan ni kräva att ni ska få allt och att alla ska anpassa sig efter er? Varför är det aldrig någon som kommer på tanken att det kanske skulle kunna vara den frånskilda föräldern som måste anpassa sig och stå sitt kast? Urtrist!
Håller inte med. I både mitt och min kompis fall handlade det om att skapa tid för bägge föräldrarna att vara delaktiga i ett kommande barn. Sen hade vi förvisso helt olika problem med tid som inte räckte till men grunden var densamma.
15
Håller inte med. I både mitt och min kompis fall handlade det om att skapa tid för bägge föräldrarna att vara delaktiga i ett kommande barn. Sen hade vi förvisso helt olika problem med tid som inte räckte till men grunden var densamma.
Du får ursäkta med jag förstår verkligen inte. Båda ska skapa tid för bägge föräldrarna att vara delaktiga i kommande barn, säger du. Men att du inte har tid med det nya barnet på grund av att du har barn sedan innan, det är väl ditt eget problem? Inte din mans? Han har ju redan all tid han behöver för att vara pappa. Ska han ta ansvar för att du har ett trasigt förflutet och därmed få mindre fokus på sitt eget barn för att han måste hålla på med dina barn? Jag kan bara inte fatta det.
16
Du får ursäkta med jag förstår verkligen inte. Båda ska skapa tid för bägge föräldrarna att vara delaktiga i kommande barn, säger du. Men att du inte har tid med det nya barnet på grund av att du har barn sedan innan, det är väl ditt eget problem? Inte din mans? Han har ju redan all tid han behöver för att vara pappa. Ska han ta ansvar för att du har ett trasigt förflutet och därmed få mindre fokus på sitt eget barn för att han måste hålla på med dina barn? Jag kan bara inte fatta det.
Men varför skulle jag ställa upp som avelskossa för honom och föda honom ett barn som jag inte hade tid att vara delaktig i? Då kunde jag väl lika väl ställa upp som surrogatmamma eller adoptera bort barn till höger o vänster till behövande? Att skaffa barn är ett VAL jag gör. Jag skulle aldrig välja att sätta ett barn till världen som jag inte hade tid att ta hand om och det får min nya man förstå. Jag tycker att ett barn behöver både sin mamma och sin pappa och finns inte förutsättningarna för mig att vara mamma så får det vara. Om din man är intresserad av att avla ett barn med dig som han inte kommer att ha tid att engagera sig i så är det upp till honom. JAG skulle inte göra det.
17
Men varför skulle jag ställa upp som avelskossa för honom och föda honom ett barn som jag inte hade tid att vara delaktig i? Då kunde jag väl lika väl ställa upp som surrogatmamma eller adoptera bort barn till höger o vänster till behövande? Att skaffa barn är ett VAL jag gör. Jag skulle aldrig välja att sätta ett barn till världen som jag inte hade tid att ta hand om och det får min nya man förstå. Jag tycker att ett barn behöver både sin mamma och sin pappa och finns inte förutsättningarna för mig att vara mamma så får det vara. Om din man är intresserad av att avla ett barn med dig som han inte kommer att ha tid att engagera sig i så är det upp till honom. JAG skulle inte göra det.
jag tror att du stirrar dig blind på fel saker. Det behöver nödvändigtvis inte handla om att du ska ta ansvar för hans barn.
Om du tänker efter riktigt nogrannt (är inte säker på att du kan förstå det här innan du fått barn själv men jag försöker) hur tror du att det känns för din man att behöva avstå från sina två barn under ett par kvällar när han ändå inte har dem mer än varannan vecka? Tror du inte att han längtar efter de här två barnen och att han alltid kommer att älska dem lika mycket som han kommer att älska ert gemensamma barn? Är det rätt att förneka honom det? Går han verkligen MED på det? Att välja bort sina tidigare barn till förmån för ert gemensamma?
Hur tänker ni på syskonbiten? Det barn ni får gemensamt är ju faktiskt syskon till hans tidigare? Är inte den relationen också viktig?
18
Det handlar inte om ansvar jag tror att du stirrar dig blind på fel saker. Det behöver nödvändigtvis inte handla om att du ska ta ansvar för hans barn.
Om du tänker efter riktigt nogrannt (är inte säker på att du kan förstå det här innan du fått barn själv men jag försöker) hur tror du att det känns för din man att behöva avstå från sina två barn under ett par kvällar när han ändå inte har dem mer än varannan vecka? Tror du inte att han längtar efter de här två barnen och att han alltid kommer att älska dem lika mycket som han kommer att älska ert gemensamma barn? Är det rätt att förneka honom det? Går han verkligen MED på det? Att välja bort sina tidigare barn till förmån för ert gemensamma?
Hur tänker ni på syskonbiten? Det barn ni får gemensamt är ju faktiskt syskon till hans tidigare? Är inte den relationen också viktig?
Håller med dig, det kan vara hur trist som helst med föräldrar som inte inser hur viktigt deras förhållande med barnen är.
Skulle aldrig falla mig in att välja en karl som inte kan välja mig OCH mina barn, hela paketet eller inget. Tål de inte det så får de gå någon annan stans. Jag ÄR förälder och som sådan har jag ett ansvar att välja en partner som tillåter och bejakar det som är nödvändigt för mina barn, samtidigt vill jag naturligtvis ha en partner som väljer mig för den jag är utan att försöka kapa bort någon bit av det väsentliga i mig, bl a föräldraskapet då.
Man behöver inte dela allt, men om man inte kan ha gemensamt utbyte av väsentligheter så finns det inte så mycket att hänga upp det hela på.
19
Jag står mitt kast Håller med dig, det kan vara hur trist som helst med föräldrar som inte inser hur viktigt deras förhållande med barnen är.
Skulle aldrig falla mig in att välja en karl som inte kan välja mig OCH mina barn, hela paketet eller inget. Tål de inte det så får de gå någon annan stans. Jag ÄR förälder och som sådan har jag ett ansvar att välja en partner som tillåter och bejakar det som är nödvändigt för mina barn, samtidigt vill jag naturligtvis ha en partner som väljer mig för den jag är utan att försöka kapa bort någon bit av det väsentliga i mig, bl a föräldraskapet då.
Man behöver inte dela allt, men om man inte kan ha gemensamt utbyte av väsentligheter så finns det inte så mycket att hänga upp det hela på.
jag kan svara!
vi hade varsin treåig dotter när vi träffades, så när jag var barnledig förr i tiden, då passade jag på att vara just det. oavsett om styvdottern var här eller inte.
sen vi fick gemensamt barn, så har det där spelat mindre roll, iaf om nån av oss velat gå ut på kvällen eller så.
men vi har alltidgjort mycket saker ensamma med våra barn, både ett och två av dom, och en del saker tillsammans alla fem.
jag vet inte om det har varit det ultimata sättet att leva familjeliv, men tydligen passade det oss.
och att packa min styvdotters gympapåsar, det gör jag _verkligen_ inte.
20
jag kan svara!
vi hade varsin treåig dotter när vi träffades, så när jag var barnledig förr i tiden, då passade jag på att vara just det. oavsett om styvdottern var här eller inte.
sen vi fick gemensamt barn, så har det där spelat mindre roll, iaf om nån av oss velat gå ut på kvällen eller så.
men vi har alltidgjort mycket saker ensamma med våra barn, både ett och två av dom, och en del saker tillsammans alla fem.
jag vet inte om det har varit det ultimata sättet att leva familjeliv, men tydligen passade det oss.
och att packa min styvdotters gympapåsar, det gör jag _verkligen_ inte.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
