Skrivet: 2007-01-19, 08:58
#1
Nämen oj...vad nu?
God morgon, god morgon, mina damer I det Lovénska palatset råder återigen sjukdom. Denna gång är det moi som har varit värst däran, med förkylning, feber och bihåleinflammation, men nu är barnen allt sämre också. Jag blir så utled på det. Det har gått i ett sedan september, och jag har börjat undra om det kan ha något att göra med fukt eller mögel också...vi har nämligen silverfiskar _överallt_ här, och det verkar kunna finnas fuktskador både i vårt och flera av grannarnas radhus. Inte så konstigt iofs, för det finns ingen vettig ventilation i något av badrummen. Och så det här med silverfiskarna. De finns överallt. En sak är badrummen, det är ju ingen överraskning, men när jag hittar dem i skafferiet, de övriga köksskåpen, garderoberna osv, så blir jag lite less. Stora är de dessutom, några mycket större än vad som beskrivs på tex Anticimex sida. Jag har sett ett par stycken som var 3 cm långa...(!). Trodde först det var något annat, men efter att ha lusläst och tittat på bilder av allt av ohyra som man kan få, så återstår det lik förbaskat bara silverfiskar. Äckligt är det. Och lika äckligt var det när jag hittade en påse havremust i skafferiet i förrgår, som var fullt i stora, döda insekter. Tror det var silverfiskar också, men jag tittade inte så noga faktiskt. Uäck! De må vara harmlösa, men vackra är de inte. Och nu på morgonen hittade jag en rackare på spisen. Om jag ändå hade kunnat dressera jäklarna att städa och laga mat...
Annars så...ja, jag är slut. Har ingen ork alls, och det känns bara jobbigt att börja högskolan på måndag. Vilket får mig att undra om jag inte borde skjuta upp skolstarten tills hösten trots allt...De senaste åren har ju varit rätt intensiva, och kroppen är inte alldeles på topp. Och sen är det det här med J och hans jobb i Norge...Vi mår jättekasst, både han och jag, vi fungerar inte så himla bra när vi ska vara ifrån varandra så där. Det har vi aldrig gjort. Och barnen saknar ju pappa. Och som det ser ut, så är det väl ingen överhängande risk att J får något nytt jobb här i trakterna inom överskådlig framtid, om det nu någonsin kommer hända. Det hela har lett till att diskussionen kring att flytta till Norge fick förnyad aktualitet. Nu har ju J jobb där, han har fått norskt personnummer, han har varit där lite, fått prova på och känna efter litegrann...och vi börjar luta åt att det enda vettiga är att röra sig dit. Vi har ju pratat om det i flera år, då får vi vara tillsammans allihopa, jag kan ju plugga där lika gärna som här (jag skulle rent av kunna överväga läkarstudier igen, eftersom vi vill bo nånstans i närheten av Oslo isf), det vore ju lättare för barnen med en flytt nu när de är så små rent språkmässigt (nå, barn lär sig ju snabbt i vilket fall, men ändå)....Det är så många tankar som snurrar just nu, och den enda som är någorlunda klar är att det här är det enda vettiga. J har jobb där, det finns massor med jobb för honom, och jag kan plugga...vi kommer klara oss ekonomiskt. Och det är mitt hemland, inte andra sidan jordklotet...Men oj, vad det känns som ett stort beslut. Och sen hitta bostad...få ihop till depositum, till flytt...Det bara snurrar i skallen. Och när ska jag då få träffa er igen?!?
AniLov & Kidsen
http://anitha.famlov.info/