Idag har lillkillen haft treårskalas. Förutom mormor, morfar och moster, så hade vi också bjudit en "kompis" från dagis som kom med storasyster, mamma och bebislillebror.
Det var så jobbigt att se att lillkillen inte alls var som tjejen från dagis, som vi ändå visste var en av hans favoriter... Lillkillen lekte inte alls med de andra båda barnen. Han gick undan till andra rum och gillade _inte_ att dagiskompisen lekte med hans saker. Han blev inte agressiv eller så, men det är ju så mycket som han inte kan (prata t.ex, eller ta kontakt eller intressera sig för andra barn och härma dem/interagera). Det är så sällan man (jag) ser andra barn i hans ålder någon längre stund - han är ju endabarn... och så tror jag ju nästan att det bara skiljer _lite_ mellan honom och andra. Man vill ju tro det... Men efter tre timmar med dagiskompisen, så förstår jag ju... att det inte är så... och att det aldrig kommer att bli ens i närheten av andra barn. Att han är på en annan planet... Han är ju så avskärmad... och jag är så ledsen... och vi försöker och försöker och försöker... och han försöker säkert också.
Fast samtidigt så tänker jag ju - eller försöker intala mig - att det kunde varit värre. Han satt ju iaf. med vid fikabordet med alla andra och det har jag förstått kan vara väldigt svårt för många. (Han gillar ju mat, så det var väl en motivationsfaktor...)
Vi har inte haft barnfamilj på besök sedan i somras. Då var lillkillen helt förstörd och hade fullt sjå att bevaka sina saker. Han grät sig till sömns den kvällen, så sedan har vi inte haft hjärta (eller tid och ork heller, med utredning och allt). Vad tycker ni är "sundast" - att bevaka sitt revir eller att vara likgiltig?
Jag vet att jag inte "ska" vara ledsen, men jag är SÅ ledsen.
1
Treårskalas Idag har lillkillen haft treårskalas. Förutom mormor, morfar och moster, så hade vi också bjudit en "kompis" från dagis som kom med storasyster, mamma och bebislillebror.
Det var så jobbigt att se att lillkillen inte alls var som tjejen från dagis, som vi ändå visste var en av hans favoriter... Lillkillen lekte inte alls med de andra båda barnen. Han gick undan till andra rum och gillade _inte_ att dagiskompisen lekte med hans saker. Han blev inte agressiv eller så, men det är ju så mycket som han inte kan (prata t.ex, eller ta kontakt eller intressera sig för andra barn och härma dem/interagera). Det är så sällan man (jag) ser andra barn i hans ålder någon längre stund - han är ju endabarn... och så tror jag ju nästan att det bara skiljer _lite_ mellan honom och andra. Man vill ju tro det... Men efter tre timmar med dagiskompisen, så förstår jag ju... att det inte är så... och att det aldrig kommer att bli ens i närheten av andra barn. Att han är på en annan planet... Han är ju så avskärmad... och jag är så ledsen... och vi försöker och försöker och försöker... och han försöker säkert också.
Fast samtidigt så tänker jag ju - eller försöker intala mig - att det kunde varit värre. Han satt ju iaf. med vid fikabordet med alla andra och det har jag förstått kan vara väldigt svårt för många. (Han gillar ju mat, så det var väl en motivationsfaktor...)
Vi har inte haft barnfamilj på besök sedan i somras. Då var lillkillen helt förstörd och hade fullt sjå att bevaka sina saker. Han grät sig till sömns den kvällen, så sedan har vi inte haft hjärta (eller tid och ork heller, med utredning och allt). Vad tycker ni är "sundast" - att bevaka sitt revir eller att vara likgiltig?
Jag vet att jag inte "ska" vara ledsen, men jag är SÅ ledsen.
Känner igen mig. Det är verkligen jobbigt att träffa jämnåriga till sonen. Vi har inte heller lekkamrater hemma så ofta, för kamraterna tröttnar fort och säger t ex "Mamma, Björnen vill inte leka med mig". Sånt är ju jobbigt att höra. På Björnens kalas brukar det bara vara Mormor, Farmor, Farfar och hans kusiner som är 8 och 13.
På vardagarna när man inte träffar så många andra barn inbillar man ju sig att det inte är så farligt och att han är precis som andra barn, men ack vad man bedrar sig. Förstår precis hur du känner dig.
2
Känner igen mig. Det är verkligen jobbigt att träffa jämnåriga till sonen. Vi har inte heller lekkamrater hemma så ofta, för kamraterna tröttnar fort och säger t ex "Mamma, Björnen vill inte leka med mig". Sånt är ju jobbigt att höra. På Björnens kalas brukar det bara vara Mormor, Farmor, Farfar och hans kusiner som är 8 och 13.
På vardagarna när man inte träffar så många andra barn inbillar man ju sig att det inte är så farligt och att han är precis som andra barn, men ack vad man bedrar sig. Förstår precis hur du känner dig.
Jag känner igen det du skriver. När vi är bara familjen hemma kan jag tycka att det inte är något annorlunda med sonen. Men när jag ser honom med andra barn, eller bara hur andra barn på dagis eller i parken leker och stojar med varandra, förstår jag att han inte är som dom. Då blir jag oxå ledsen. Men det måste man väl få vara?
3
Jag känner igen det du skriver. När vi är bara familjen hemma kan jag tycka att det inte är något annorlunda med sonen. Men när jag ser honom med andra barn, eller bara hur andra barn på dagis eller i parken leker och stojar med varandra, förstår jag att han inte är som dom. Då blir jag oxå ledsen. Men det måste man väl få vara?
Bortsett från att våra "nicks" påminner om varandra en del så tror jag att vi har annat gemensamt...
Min kille fyller tre om ett par månader. Jag tror hans kalas kommer att påminna en hel del om din killes - jag känner igen mycket i det du skriver.
Min kille pratar visserligen rätt bra numera (han kom ganska nyligen på att det finns fördelar med det), men han är relativt ointresserad av att interagera socialt med andra barn. Jag har nyss sett detta med egna ögon när jag var med ett par dagar på hans dagis. Däremot leker han rätt intensivt - men i stort sett bara "fysiskt" - med sin storasyster.
Han är ett sjujäkla humör och vägrar att ge med sig det allra minsta (annat än i vissa fall när jag kör med hot och mutor), leker inte särskilt konstruktivt med annat än bilar, allt annat slänger han mest på golvet. Igår kom jag på mig själv på att bli arg på honom för detta och hotade att kasta allt som han ändå bara slänger omkring sig. Då blev han fullständigt förtvivlad och börjar ofta plocka upp allt igen. En annan gång drog han in mig i rummet för att visa "att jag kan visst bygga med klossar också, inte bara slänga".
Vilka lekar gör din kille? Är det också (bara) bilar som gäller? Pratar han någonting eller kommunicerar på annat sätt?
4
Bortsett från att våra "nicks" påminner om varandra en del så tror jag att vi har annat gemensamt...
Min kille fyller tre om ett par månader. Jag tror hans kalas kommer att påminna en hel del om din killes - jag känner igen mycket i det du skriver.
Min kille pratar visserligen rätt bra numera (han kom ganska nyligen på att det finns fördelar med det), men han är relativt ointresserad av att interagera socialt med andra barn. Jag har nyss sett detta med egna ögon när jag var med ett par dagar på hans dagis. Däremot leker han rätt intensivt - men i stort sett bara "fysiskt" - med sin storasyster.
Han är ett sjujäkla humör och vägrar att ge med sig det allra minsta (annat än i vissa fall när jag kör med hot och mutor), leker inte särskilt konstruktivt med annat än bilar, allt annat slänger han mest på golvet. Igår kom jag på mig själv på att bli arg på honom för detta och hotade att kasta allt som han ändå bara slänger omkring sig. Då blev han fullständigt förtvivlad och börjar ofta plocka upp allt igen. En annan gång drog han in mig i rummet för att visa "att jag kan visst bygga med klossar också, inte bara slänga".
Vilka lekar gör din kille? Är det också (bara) bilar som gäller? Pratar han någonting eller kommunicerar på annat sätt?
Åh känner igen det där! Fast min son som nu är 5 år har förbättras lite på just detta...Vi måste tro på att det finns hopp för våra ungar! Förstår att du blir ledsen, det har varit precis likadant för mig och min enda son...(enda barn). När yngre barn på förskolan går om ens eget i utvecklingen känns också hårt. Kram!
5
Åh känner igen det där! Fast min son som nu är 5 år har förbättras lite på just detta...Vi måste tro på att det finns hopp för våra ungar! Förstår att du blir ledsen, det har varit precis likadant för mig och min enda son...(enda barn). När yngre barn på förskolan går om ens eget i utvecklingen känns också hårt. Kram!
vad menar du med bevaka sitt revir eller vara likgiltig? Jag förstår inte frågan, förklara gärna.
Min pojke som är 3,5 har varit på ett kalas hos en dagiskompis. Då var jag och hans lillasyter med. Han lekte ingenting alls "med" de andra barnen men hade roligt ändå. De lekte hela skeppsbrott och han klättrade runt på sakerna utan att "vara med" och sen när de lekte vildare lekar så var han på pojkens rum och lekte med hans lego och järnväg etc. Det var han, hans lillasyster och en annan mindre pojke som gjorde det. Han var glad efteråt och hade haft kul. Fast han lekte ingenting med de andra barnen.
Visst känner jag också en sorg när jag ser hur annorlunda han är mot de andra jämnåriga barnen på dagis. Och jag tycker att skillnaderna blir större och större ju äldre de blir. När han är hemma så är det lättare att "tro att han är normal". (är han synsk? Just som han skriverdet här så pratar han om pojken han var på kalas hos i somras. Han brukar aldrig prata om honom. Hm. Komiskt)
Samtidigt så utvecklas han mycket och lär sig mycket, och han lär sig otroligt mycket om lek och social samvaro av sin lillasyster. Men han kommer ändå aldrig att bli som de andra...
6
vad menar du med bevaka sitt revir eller vara likgiltig? Jag förstår inte frågan, förklara gärna.
Min pojke som är 3,5 har varit på ett kalas hos en dagiskompis. Då var jag och hans lillasyter med. Han lekte ingenting alls "med" de andra barnen men hade roligt ändå. De lekte hela skeppsbrott och han klättrade runt på sakerna utan att "vara med" och sen när de lekte vildare lekar så var han på pojkens rum och lekte med hans lego och järnväg etc. Det var han, hans lillasyster och en annan mindre pojke som gjorde det. Han var glad efteråt och hade haft kul. Fast han lekte ingenting med de andra barnen.
Visst känner jag också en sorg när jag ser hur annorlunda han är mot de andra jämnåriga barnen på dagis. Och jag tycker att skillnaderna blir större och större ju äldre de blir. När han är hemma så är det lättare att "tro att han är normal". (är han synsk? Just som han skriverdet här så pratar han om pojken han var på kalas hos i somras. Han brukar aldrig prata om honom. Hm. Komiskt)
Samtidigt så utvecklas han mycket och lär sig mycket, och han lär sig otroligt mycket om lek och social samvaro av sin lillasyster. Men han kommer ändå aldrig att bli som de andra...
Han leker i stort sett inte alls med sina leksaker spontant. Däremot undersöker han dem gärna med händer o mun. Sista månaderna har han börjat köra lite, lite fram o tillbaka med bilar (sedan vi kom igång med beteendeträning så smått).
Han hade uppemot 60-70 ord för ett drygt år sedan, men tappade det mesta under förra våren. Lite har kommit tillbaka och vissa ord dyker upp o försvinner igen. Han kommunicerar genom att ta oss i handen osv. Vi ska komma igång med tecken som stöd under våren - får se vad det ger.
7
Han leker i stort sett inte alls med sina leksaker spontant. Däremot undersöker han dem gärna med händer o mun. Sista månaderna har han börjat köra lite, lite fram o tillbaka med bilar (sedan vi kom igång med beteendeträning så smått).
Han hade uppemot 60-70 ord för ett drygt år sedan, men tappade det mesta under förra våren. Lite har kommit tillbaka och vissa ord dyker upp o försvinner igen. Han kommunicerar genom att ta oss i handen osv. Vi ska komma igång med tecken som stöd under våren - får se vad det ger.
När han "bevakade reviret" så sprang han runt och ryckte sina leksaker ur de gästande barnens händer - inte för att själv leka med dem, men för att ingen annan skulle få ta hans grejer. Han grät o skrek också för att de skulle gå.
Nu visade han iofs. att han inte ville att de andra tog i hans saker, men när vi visade att det var ok för se andra att leka med hans saker o försökte få honom att leka tillsammans, så gav han upp och gick lungt o sansat iväg istället.
Mindre protest, men också så att han gav upp - om du förstår vad jag menar?
8
När han "bevakade reviret" så sprang han runt och ryckte sina leksaker ur de gästande barnens händer - inte för att själv leka med dem, men för att ingen annan skulle få ta hans grejer. Han grät o skrek också för att de skulle gå.
Nu visade han iofs. att han inte ville att de andra tog i hans saker, men när vi visade att det var ok för se andra att leka med hans saker o försökte få honom att leka tillsammans, så gav han upp och gick lungt o sansat iväg istället.
Mindre protest, men också så att han gav upp - om du förstår vad jag menar?
Jag tror ändå det var bra att ni visade honom att det var ok för de andra att leka med sakerna. Han kanske behövde fundera på det. Det skulle nog ha varit ett för stort steg för honom att genast börja leka ihop med de andra.
9
Jag tror ändå det var bra att ni visade honom att det var ok för de andra att leka med sakerna. Han kanske behövde fundera på det. Det skulle nog ha varit ett för stort steg för honom att genast börja leka ihop med de andra.
Min kille kunde nog inte några 60-70 ord för två år sedan. Han sa i stort sett inget alls mer än enstaka ord före två års ålder, därefter kom utvecklingen stötsvis. Sista två månaderna har han börjat med fullständiga satser där han kallar sig själv för "jag", böjer i korrekt tempus etc. Numera pratar han rätt bra och jag tror, till skillnad från vid 1,5-årskontrollen, inte att han längre kommer att få någon anmärkning på språket när han gör sin 3-årskontroll. Det som nu oroar mig är bristen på socialt umgänge med jämnåriga och, i viss mån, hans karaktär - den fysiska livligheten, envisheten, ilskan...
Men att döma av det jag har kunnat se av min killes snabba språkliga utveckling tycker jag att man vid våra söners låga ålder ändå kan vara öppen för att mycket positivt, som man inte trodde var möjligt, kan hända på kort tid.
10
Det låter bra att komma igång med tecken.
Min kille kunde nog inte några 60-70 ord för två år sedan. Han sa i stort sett inget alls mer än enstaka ord före två års ålder, därefter kom utvecklingen stötsvis. Sista två månaderna har han börjat med fullständiga satser där han kallar sig själv för "jag", böjer i korrekt tempus etc. Numera pratar han rätt bra och jag tror, till skillnad från vid 1,5-årskontrollen, inte att han längre kommer att få någon anmärkning på språket när han gör sin 3-årskontroll. Det som nu oroar mig är bristen på socialt umgänge med jämnåriga och, i viss mån, hans karaktär - den fysiska livligheten, envisheten, ilskan...
Men att döma av det jag har kunnat se av min killes snabba språkliga utveckling tycker jag att man vid våra söners låga ålder ändå kan vara öppen för att mycket positivt, som man inte trodde var möjligt, kan hända på kort tid.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
