Skrivet: 2007-01-23, 14:48
#1
Måste få skriva av mig(långt)
Hej, har aldrig skrivit här förut, men jag måste få skriva av mig. Dels för att jag är så orolig dels för att jag känner sån skuld.
Min tvååring som varit världens gladaste kille började i november-06 få problem med återkommande infektioner. Inget konstigt med det, vi ringde och rådgjorde med sjukvårdsupplysningen och så var det bra med det. I mitten av december började han få hosta som kom nattetid, han började också se litet blek ut, Inget konstigt med det heller tyckte vi, han var ju dessutom feberfri. Så kom julledigheten. Hostan fortsatte och jag tyckte att han inte riktigt var sig själv, sov mer, var gnälligare, åt dåligt och var fortsatt blek, men under ledigheten hade vi kastat omkull en massa rutiner och inte varit ute så mycket.Han hade inte någon feber nu heller. Under mellandagarna bad jag i alla fall min man som var ledig och inte lika hysterisk som jag att kontakta vårdcentralen, vilket han inte gjorde eftersom han tyckte vår kille var bättre.
Nyårshelgen gick och fungerade hyfsat, men därefter tyckte jag att han försämrades ytterligare. Sjukvårdsupplysningen igen, med rådet att boka tid hos vårdcentralen. Den 4/1 var min man där med sonen. Vår kille var ganska pigg och glad där . Det de kunde konstatera var att han var litet röd i halsen. Sköterskan som tog blodprovet tyckte att blodet såg litet tunt ut, men blodprovet var bra och doktorn sa att det var ok. Enligt min man var det något som låg på 10 vilket var normalt. Vår kille var glad och pigg på kvällen, nu hade det väl äntligen vänt.
Under helgen tyckte jag att han blev sämre igen, vi var ute en stund och han frös så han skakade, blek trött och gnällig, men vi hade ju just varit hos en läkare och allt var ok, eller? Här slog det någonstans slint för mig, jag blev så orolig att jag blev helt handlingsförlamad, medan min man inte var så orolig (till saken hör att jag oroar mig nästan jämt för allting. så man tar mig kanske inte riktigt på allvar). Sjukvårdsupplysningen igen med rådet att kontakta barnläkarmottagningen. På måndagen hade de stängt och idioten jag väntar tills de öppnar nästa dag, då jag får en tid efter ytterligare en dag. Nu tyckte jag att killen var jättedålig och som den superidiot jag är väntar jag på tiden som vi har dagen efter istället för att åka akut.(Förnekade någonstans att det kunde vara något allvarligt, det var väl jag som var hysterisk igen).
Nästa dag tar jag ut pojken i kylan och åker kommunalt till barnläkarmottagningen. Där tittar doktorn på honom och skickar oss till lab med en provtagningsblankett. Alla akutsvarrutor är ikryssade och dessutom har han skrivit brådskande manuellt på blanketten. Nu börjar jag plötsligt förstå att det här är verkligt, det kan vara så att min oro som jag trängt undan så länge är befogad. Efter provtagningen går jag för att köpa en dricka till killen. En sköterska kommer plötsligt springande och säger att vi inte får åka därifrån, de har ringt efter en transport till sjukhuset. Doktorn kommer in och talar iom att han har plats på en avdelning, vi ska inte ta tid på att åka genom akuten. Sjukhuset kommer att möta upp oss. Han har också med sig en praktikant och vill få tillfället att visa upp ett riktigt blekt barn. Det visar sig att HB ligger på 23 och att mitt barn inte kommer överleva länge till utan blod. Väl på sjukhuset visar det sig att det inte går att sätta en infart för han är i så dåligt skick. Efter cirka 10 försök lyckas en inkallad narkosläkare sätta en infart direkt i halsvenen. Blodet sprutar. Det ser ut som hallonsaft inte som blod, min kille som ändå är så utmattad bara skriker och skriker, Jag vill inte, jag vill åka hem och sitta i soffan, mamma! Som tur är har min man nu äntligen lyckats slita sig från sitt viktiga möte på jobbet och är där. Sonen får två påsar blod. Han får feber, utslag och svettas hysteriskt.
Vi får veta att han inte nybildar några röda blodkroppar och att han troligtvis varit sjuk länge. De tror att det är något som heter TEC, men kan inte utesluta annat utan benmärgsprover, de har inte heller varit med om ett så lågt blodvärde tidigare så de vet inte riktigt hur kroppen reagerar. Så nu är vi där. De vet inte riktigt, blodvärdet sjuknker igen och ligger nu på 87 och om han inte har ett normalt HB på måndag så ska de gå in i benmärgen, ändå hävdar sjukhuset att han kan gå på dagis, trots att han fryser ute och inte riktigt orkar. På sjukhustets inrådan tog vi honom dit i två dagar så nu har han dessutom fått diarrè och ont i magen så nu är vi hemma för det istället.
Jag är helt i upplösningstillstånd. Orolig, rädd panikslagen, Vad är det han har? Har han skadats bestående av att ha ett så lågt blodvärde, det är ju ändå det som står för syretransporten. Min skuld är enorm, varför är jag så mesig när jag någonstans i min oro borde ha förstått att det var riktigt? Så fort jag blundar, ser jag det värsta framför mig. Jag antingen gråter för allt, är arg för allt eller är helt handlingsförlamad. Att plocka upp något som ramlat på golvet känns oöverstigligt. Min man och jag har inlett krig, vi anklagar varann för det som hänt, (inte särskilt konstruktivt).. Just nu finns det väl inte så mycket mer att säga, vi väntar och ser. Tack för att jag har fått skriva av mig och tack till dig som orkat läsa.
