Hej ! Jag har aldrig skrivit här. Min son Philip som är 6 år ramlade för 2 1/2 vecka ned från högsta höjden från vårat trappräcke när han skulle åka ledstång och föll handlöst 3 meter och slog huvudet i skrivbordet under trappan. Från början hade han ont i ena handen och foten och ont i huvudet men reste sig och sa att det var bra. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att ont i huvudet får han ha. Jag sa att han var svullen över hela övre pannan och de sa att vi skulle lägga på is och om han blev sämre skulle vi komma in. Han blev bättre men 23 timmar efter olyckan fick han jätte ont i huvudet och somnade. Vi ringde igen och den här gången vart de förskräckta och skickade oss till akuten på en gång. På vägen in kräktes han och var knappt medveten. Läkarna tog omedelbart hand om honom men trodde bara att han fått en hjärnskakning men eftersom han var så dålig skickade de honom till röngen. Efter det blev det fart eftersom han hade fått en skallfraktur som gick ifrån ena örat till andra och en blödning på 7 cm * 1,2 cm som tryckte mot hjärnan. Där nånstans bestämde jag mig för att stänga av för att inte bryta ihop inför philip. Ville inte att han skulle se att jag var ledsna och orolig. Blev ambulans med blåljus från örebro sjukhus till Uppsala och vi fick inte plats eftersom narkos sköterska var tvungen att vara med om han blev sämre under färden. Vi fick åka taxi i 20 mil helt omedveten om hans tillständ. Vi kom till uppsala och det enda vi hade med oss var philips skor i handen och han hade förflyttats till intensiven för skallskador.Han var kopplad till massor med apparater och var blek och trött men vid liv. Läkarna på iva sa att han ändå var osedvanligt pigg med tanke på skadorna men han kunde snabbt bli sämre och då skulle de borra hål i skallbenet och släppa ut blodet. Dagarna gick på intensiven med väckning en gång i timman men som tur var var han stabil och kunde förflyttats till en barn avdelning. Nu är han hemma igen och är pigg och glad men han har kvar blödningen i huvudet och skallfrakturen kommer ta 6- 8 veckor att läka. På ytan kan man inte se vad han har råkat ut för men jag oroar mig hela tiden för att det kan blöda till igen eller börja trycka på hjärnan. Han har kvar en rad undersökningar för att se att allt är stabilt och går åt rätt håll. Grejen är den att nu när den kritiska tiden är över har jag börjat tänka någonstans där jag stängde av på akuten. Att det faktiskt var möjligt att han kunde ha dött eller fått bestående hjärnskador. Läkarna sa redan från början att han var ett medicinskt mirakel eftersom han var han var så pass "opåverkad" efter så svåra skador.
1
skallfraktur o blödning långt Hej ! Jag har aldrig skrivit här. Min son Philip som är 6 år ramlade för 2 1/2 vecka ned från högsta höjden från vårat trappräcke när han skulle åka ledstång och föll handlöst 3 meter och slog huvudet i skrivbordet under trappan. Från början hade han ont i ena handen och foten och ont i huvudet men reste sig och sa att det var bra. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att ont i huvudet får han ha. Jag sa att han var svullen över hela övre pannan och de sa att vi skulle lägga på is och om han blev sämre skulle vi komma in. Han blev bättre men 23 timmar efter olyckan fick han jätte ont i huvudet och somnade. Vi ringde igen och den här gången vart de förskräckta och skickade oss till akuten på en gång. På vägen in kräktes han och var knappt medveten. Läkarna tog omedelbart hand om honom men trodde bara att han fått en hjärnskakning men eftersom han var så dålig skickade de honom till röngen. Efter det blev det fart eftersom han hade fått en skallfraktur som gick ifrån ena örat till andra och en blödning på 7 cm * 1,2 cm som tryckte mot hjärnan. Där nånstans bestämde jag mig för att stänga av för att inte bryta ihop inför philip. Ville inte att han skulle se att jag var ledsna och orolig. Blev ambulans med blåljus från örebro sjukhus till Uppsala och vi fick inte plats eftersom narkos sköterska var tvungen att vara med om han blev sämre under färden. Vi fick åka taxi i 20 mil helt omedveten om hans tillständ. Vi kom till uppsala och det enda vi hade med oss var philips skor i handen och han hade förflyttats till intensiven för skallskador.Han var kopplad till massor med apparater och var blek och trött men vid liv. Läkarna på iva sa att han ändå var osedvanligt pigg med tanke på skadorna men han kunde snabbt bli sämre och då skulle de borra hål i skallbenet och släppa ut blodet. Dagarna gick på intensiven med väckning en gång i timman men som tur var var han stabil och kunde förflyttats till en barn avdelning. Nu är han hemma igen och är pigg och glad men han har kvar blödningen i huvudet och skallfrakturen kommer ta 6- 8 veckor att läka. På ytan kan man inte se vad han har råkat ut för men jag oroar mig hela tiden för att det kan blöda till igen eller börja trycka på hjärnan. Han har kvar en rad undersökningar för att se att allt är stabilt och går åt rätt håll. Grejen är den att nu när den kritiska tiden är över har jag börjat tänka någonstans där jag stängde av på akuten. Att det faktiskt var möjligt att han kunde ha dött eller fått bestående hjärnskador. Läkarna sa redan från början att han var ett medicinskt mirakel eftersom han var han var så pass "opåverkad" efter så svåra skador.
JTack för ditt svar! Du har helt rätt! Jag var tvungen just då att vara stark eftersom min man bröt ihop och fick gå ut. För Philps skull bestämde jag mig för att inte tänka och stänga av hjärnan och det var nog bra beslut. Min man ville under de första kritiska dagarn prata om hur illa allt var och vad som skulle kunna hända men det ville inte jag. Jag ville inte veta hur illa det var och bara tänka positivt. Det är när det värsta är över som jag kan tänka och känna men då verkar omgivningen nästan glömt bort det.
3
JTack för ditt svar! Du har helt rätt! Jag var tvungen just då att vara stark eftersom min man bröt ihop och fick gå ut. För Philps skull bestämde jag mig för att inte tänka och stänga av hjärnan och det var nog bra beslut. Min man ville under de första kritiska dagarn prata om hur illa allt var och vad som skulle kunna hända men det ville inte jag. Jag ville inte veta hur illa det var och bara tänka positivt. Det är när det värsta är över som jag kan tänka och känna men då verkar omgivningen nästan glömt bort det.
inlägget ovan bara skickade i väg sig själv. hmmm. Nåja det var inte det jag skulle snacka om. Jag förstår precis hur du känner dig och hur du reagerade. Har varit med om det själv när sonen blev sjuk. Någon stans mellan tumör och operation stängde jag av mig själv på något vis. När läkare på läkare anslöt till röntgenrummet för att titta på pojkens MR bilder fattade jag att skulle jag klara detta så var det bara att koppla bort. Var nog superstark under hela sjukhusvistelsen.Läkaren undrade hur jag kunde vara så oberörd och samlad. Hu han skulle bara veta. Sonen var 9 år. Inte kunde väl jag bryta ihop då.....Sedan när allt var klart och vi var hemma igen efter hela den omtumlande upplevelsen så var det som att öppna en kran. Då var det min tur att reagera. Och precis som du säger då var det av omgivningen nästan glömt. Jovisst gick allt bra men... Då kom ju alla tankar på vad som kunde ha hänt(och det var mycket). Skönt att både din och min son har klarat sig bra genom sina sjukhusvistelser. Sköt om er. Kram från Marianne
5
men vad konstigt- långt- inlägget ovan bara skickade i väg sig själv. hmmm. Nåja det var inte det jag skulle snacka om. Jag förstår precis hur du känner dig och hur du reagerade. Har varit med om det själv när sonen blev sjuk. Någon stans mellan tumör och operation stängde jag av mig själv på något vis. När läkare på läkare anslöt till röntgenrummet för att titta på pojkens MR bilder fattade jag att skulle jag klara detta så var det bara att koppla bort. Var nog superstark under hela sjukhusvistelsen.Läkaren undrade hur jag kunde vara så oberörd och samlad. Hu han skulle bara veta. Sonen var 9 år. Inte kunde väl jag bryta ihop då.....Sedan när allt var klart och vi var hemma igen efter hela den omtumlande upplevelsen så var det som att öppna en kran. Då var det min tur att reagera. Och precis som du säger då var det av omgivningen nästan glömt. Jovisst gick allt bra men... Då kom ju alla tankar på vad som kunde ha hänt(och det var mycket). Skönt att både din och min son har klarat sig bra genom sina sjukhusvistelser. Sköt om er. Kram från Marianne
Vi verkar har reagerat likadant och jag tror att det var rationellt i en svår situation. Skönt att även din son klarade sig igenom sjukhusvistelsen.
Kram Bettina
6
Vi verkar har reagerat likadant och jag tror att det var rationellt i en svår situation. Skönt att även din son klarade sig igenom sjukhusvistelsen.
Kram Bettina
Hej
Vi har varit med om något liknande, det blev ambulanshelikopter till Oslo.
Stängde också av, och allt gick bra.
Detta hände för 2 år sen och han har inga men efter det.
Sen kommer hemska tankar om vad som skulle kunna hänt, men nu gick det ju faktiskt bra,
synd att man inte bara kan vara glad för det utan man ältar vad som skulle kunnat hänt.
Skönt att allt går åt rätt håll, krama grabben!
Kramar Anki
7
Hej
Vi har varit med om något liknande, det blev ambulanshelikopter till Oslo.
Stängde också av, och allt gick bra.
Detta hände för 2 år sen och han har inga men efter det.
Sen kommer hemska tankar om vad som skulle kunna hänt, men nu gick det ju faktiskt bra,
synd att man inte bara kan vara glad för det utan man ältar vad som skulle kunnat hänt.
Skönt att allt går åt rätt håll, krama grabben!
Kramar Anki
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
