är vi pappor totalt rättslösa

[anonymt namn]

Har sedan min dotter var 6 månader tillsammans med min familj tagit hand om detta snedsteg som utmynnade i ett fantastiskt barn.Allt gick bra så länge vi bodde på samma ort,men efter jag och min familj flyttade så har helvetet brutit ut.Under det ett och ett halvt år på nya orten så har det varit ständiga prokovationer från mammans sida. Det har varit FR,överenskommelser som gäller umgänget halvårsvis,men som mamman bryter efter tre månader för "att mamman mår dåligt",hos kurator säger hon "att hon orkar inte med barnet". Är det någon som tvivlar att man som pappa blir förtvivlad och orolig vad som händer med min dotter. Hon fyller fyra år i år.Sen nya samtal med FR,som märk väl står på mammans sida,en ny överenskommelse samt besöksförbud så att jag inte ska ha någon som helst chans att ha kontakt med min dotter,har inte brytt mig om besöksförbudet utan fortsatt att ringa men då började mamman med den taktiken att inte svara så jag fortsatte att ringa och om hon svarade sa hon att jag inte hade med att göra var min dotter var. Det har nu slutat med att jag har en rättegång för ofredande att vänta med skadestånd. Nya samtal med FR och en ny överenskommelse som hon nu brutit igen för hon "mår inte bra",hon är rädd att jag ska "förhöra min dotter" om vad mamman gör,jo hon lämnar bort min dotter över helgerna till olika personer för att köra taxi på nätterna. Nu har jag inte träffat min dotter på två månader och skulle hämta henne den 25 januari,den 22 januari har dagis anmält mig till Socialnämnden för att de upptäckt tillsammans med mamman att min dotter mår inte bra av att umgås med pappan som inte träffat dottern på 2 månader,hur lyckas man få ett dagis att gå med på något dyligt. Det nämndes inte ett ord om att hon mådde dåligt under Samarbetsamtalet vi hade 10 januari om detta,hon borde talat om detta då tycker man,snarare är det väl så att min dotter mår dåligt på grund av mammans ointresse av dottern,märk väl vi kom överens om en ny överenskommelse för att två dagar före hämtning komma på att dottern far illa av att träffa sin pappa,trots att jag låtit FR tillsammans med mamman skriva dit raden,"Pappan för INTE förhöra Dottern om mammas förehavanden på helgerna ". Men det berättar hon utan att någon frågar,Mamma kör taxi,får aldrig sova hemma,saknar dig pappa,vill komma dig pappa. Värdesätter hon taxikörningen med att slänga bort min dotter, som hon inte ser på den enda lediga tid man har som ensamstående mamma,under helgerna som bättre, än att umgås med dottern. Kan nämnas att mamman har en dotter till med en annan gift man och han har väl inte träffat sin dotter på 6-7 år. Där har hon lyckats att neka umgänge,men inte med mig kommer hon att lyckas för här är vi en familj som tillsammans kämpar för min dotter. Har nu ett nytt besöksförbud men får ringa till min dotters mormor varje helg för att tala med min dotter och lämnat in en ansökan till Tingsrätten för gemensam vårdnad,vi har lämnat ett förslag för resten av året som de har sju dagar att svara på,svarar,mamman NEJ på förslaget är risken stor att hon i slutändan tappar vårdnaden eftersom mamman sen vi flyttade har med alla medel saboterat umgänget med min dotter. Umgänge får jag snart för pappan ,i det här fallet, har alltid rätt till umgänge,så jag längtar så efter att återigen krama min dotter,skulle aldrig komma på tanken att lämna bort en tre-åring hela helger,istället för att tillbringa den lediga tiden med barnen, att köra taxi på nätterna och sova på dagarna,vilket liv för en tre-åring. Varför tror ni min dotter mår dåligt ?
Inte svårt att räkna ut,man behöver inte vara något snille för att komma på det svaret som även Tingsrätten kommer att komma fram till. Som advokaten sa,mamman mår inte bra,hon är svartsjuk,men som tur är så är det bara vart femte år sådana här mammor dyker upp,som sätter sig själv i första rummet,EGON,utan tanke på barnet,huvudsaken man kan jävlas och förstöra så mycket som möjligt för pappan,umgängessabotage,men hon mår ju inte bra och vill att ni ska må lika dåligt........önska mig lycka till. Vi kommer aldrig att ge upp min/vår dotter......

[Växelmamman]

Fy då. Det där låter jättehemskt. Stackars barn, påminner mig väldigt mycket om min egen uppväxt med helt knäpp mamma som inte lät mig träffa min pappa. Blä! Jag önskar dig all lycka till, det låter väldigt bra att du kämpar på med att få träffa din dotter. Även om hon kanske inte förstår det nu, så om något år är hon tillräckligt stor för att förstå att pappa gör/gjorde allt han kunde. Det värmer gott i ett barnahjärta det ska du veta!

[bromba]

usch, vad jobbigt detta låter för alla inblandade, vill önska dig lycka till!!!

[Mamma Erik]

En god vän var i sitsen att han inte fick träffa sina söner (trots att han levde ihop med dessa i flera år), mamman skaffade ytterligare ett barn med en ny man och mönstret upprepade sig, efter separationen fick inte den pappan heller träffa sitt barn.
De båda fäderna tog kontakt, hade en gemensam advokat och gemensamt gick upp till tingsrätten och det slutade med umgänge och gemensam vårdnad för fäderna.

Kan också berätta facit, att min gode väns söner har sagt upp bekantskapen med sin mamma, deras två yngsta syskon (jodå, mamman fixade ett förhållande igen och två barn och separation och ...) är via Soc tillbaka hos sin pappa. Mellanbarnet bor kvar hos sin mamma, men träffar sin pappa regelbundet

Så mitt tips är att ta kontakt med det andra barnets pappa, se om det är samma mönster som upprepar sig, ta samma advokat och gör en gemensam stämning.
Om det kan påvisas att mamman har tagit detta i system (mer eller mindre medvetet, det kan vara så att hon inte ser sin egen del i detta) så kan faktiskt det gå igenom.

Lycka till

[stefan64]

Låter jobbigt och ska väl egentligen inte säga att det är skönt att inte vara ensam om liknande situation.
Tyvärr verkar det inte hjälpa med gemensam vårdnad om mamman bestämt sig för umgängesabotage. läs gärna mitt inlägg liten bit ned "Finns det någon lag mot detta?" Barnet har trots gemensam vårdnad inte några rättigheter att träffa mig. Mitt råd: Sök ensam vårdnad direkt!
//Stefan

[sunrise]

Rättslös är du naturligtvis inte eftersom du kommer att vinna i det här fallet om du står på dig.

Om jag bara håller med dig nu så ger jag dig inga nya synvinklar som kanske kan hjälpa dig i kommande tvister. Ursäkta därför om jag försöker se det från mammans sida ett tag. Det kanske kan hjälpa dig.

Du har tagit hand om barnet sen hon var 6 månader skriver du. Så varför har du inte fått vårdnadne tidigare? Du har haft en lågn tid på dig att begära gemensam vårdnad GV. Varför har det dröjt?

Menar du att du utan att ens ha vårdnaden om barnet flyttade med dottern mot mammans vilja? Det var faktiskt riktigt dumt.

När tog mamman över egentligen? Hur mycket träffade mamman barnet under den tid du påstår att du hade hand om dottern?

Du _med_ _din_ _familj_ har tagit hand om dottern skriver du. Hur mycket lämnade du själv bort henne till överiga familjemedlemmar? Varför blir du så upprörd över att mamman anlitar barnvakt då hon jobbar?

Jag känner många mammor som väljer att jobba just natt för att få mer vaken-tid med sina barn. Ett tips: Sluta haka upp dig på det. En mamma är inte en "dålig mamma" bara för att hon måste jobba.

Jag vet av egen erfarenhet hur _ENORMT_ _SVÅRT_ det är att få besöksförbud. Kanske är det lite olika svårt i olika delar av landet men det är inget som delas ut lättvindigt.
Varför har du fått besöksförbud?
Ärligt nu?!
Jag förstår att du inte vill lämna ut för mycket på en anonym sida på internet men... vad har du gjort?

På sätt och vis har mamman rätt i att du inte kan kräva att få ringa hur mycket som helst den tid mamman har barnet. (Hon har inte heller rätt att ringa hur mycket som helst när du har barnet.)

Tips 2:
Blanda inte in hennes tidigare barn i striden. Det kan uppfattas som osäklig smutskastning.

Tips 3:
Gör inte det hela till en stor släktfejd. Det här är en sak ni föräldrar måste reda ut. Om ni är flera mot en kommer FR bara tycka synd om mamman. Du ger också mamman en anledning att känna sig rädd för dig som FR har förståelse för. Meningen:
"_VI_ kommer aldrig att ge upp min/_VÅR_ dotter" ger mig lite rysningar. Hur många är ni egentligen?

Tips 4:
Att bryta i ett besöksförbud är dumt. Det ger mamman bevis för att hon inte kan lita på dig.

Du har alltså både FR, Dagis, besöksförbud och mamman emot dig samt du har försökt att flytta med dottern mot mammans vilja utan att ens ha vårdnaden. Har jag fattat det hela rätt?

Vad har du emot mamman egentligen? Att hon mår dåligt för hon är rädd för dig? Att hon har barnvakt när hon jobbar?

Jag hoppas du tar det här på rätt sätt. Jag vill ge dig lite nya infallsvinklar som kan vara till nytta. Självklart kommer du förr eller senare att få kontakt med din dotter och möjlighet att skapa en bra relation. Tyvärr tror jag i ärlighetens namn att du har betett dig väldigt klumpigt.

[waomi]

Jag tycker att anonymt namn ska ta till sig det här som Sunrise skriver och förvalta det väl...

Jag undrar oxå hur man kan få besöksförbud på d grunder som anonymt namn "uppgett".... Det krävs Mer än ganska mycket för att få det.. Det finns en del frågetecken så jag kan bara önska att det går väl för flickans bästa.

[plopper]

Mammor är helt rättslösa också... Vill bara påpeka att man i det här fallet inte ger dig som pappa mindre värde. Pappor får alltid mer cred för engagemang än mammor; en pappa som tar föräldraledigt 25% och jobbar 75% är en duktig pappa, en mamma som gör lika är en rabiat karriärist som försummar sin bebis...
Du har valt att flytta från orten och har åsikter om hur mamman sköter sitt jobb och barnpassning. Varför, tänk efter! Det är hemskt jobbigt att som mamma hamna i sitsen att hur man än löser problem klagar pappan. Har man bara ett jobb och alternativet är arbetslös så ska man förstås ta jobbet, även om det är mindre bra arbetstider. "Nattis" finns inte på alla orter, och man får då lösa det med privat barnpassning av vänner. Hos FR har mamman nästan alltid underläge. Alla hyllar en pappa som engagerar sig, och vill ha sina barn mycket, men en mamma som vill ha sina barn mycket hos sig är manshatare.
När min exsambo lägger av luren så jag inte kan ringa barnen blir jag också irriterad. Jag ser det som en sak mellan mig och barnen, men jag kan inte tvinga honom att vara tillgänglig. Jag har löst det genom att skicka med en mobiltelefon som han ju inte FÅR ta ifrån dem. Jag fattar också att han tycker att jag snokar och stör i "friden", mannen känner sig kontrollerad.
Mamman kommer inte förlora vårdnaden, för det krävs i stort sett knarkmissbruk eller dom för våldsbrott för det. Barnet bor hos sin mamma och är mest anknuten till henne, så du kommer med största sannolikhet inte kunna ändra på det. Man kan säga att du gjorde en ordentlig blunder som flyttade från orten, du har liksom diskat dig själv, eftersom du visade att barnet betydde mindre är anledningen till att du flyttade (nytt jobb ?).
Hamnar man på kant med myndigheterna/dagis/FR är det nästintill att omöjligt att få rätt. Alldeles oavsett om du är mamma eller pappa.

[servisa]

Ja, måste tyvärr svara ja på den frågan. I detta samhälle är det i de flesta fall mamman som räknas. I de flesta fall vinner ALLTID mamman i rätten (även i FR). I de flesta fall tror man ALLTID på mamman i rätten (även FR). I de flesta fall tycker man att mamman är den bästa för barnet/barnen och pappan får tyvärr oftast stå vid sidan om och känna sig rättslös och utanför sitt barns liv. Att det är så här tror jag beror på att det på något sätt är "inbyggt" i sysyemet hos "myndighetsfolk" (och ja även "vanligt folk") att det i de flesta fall är mamman som SKA vårda barnet/barnen, och pappan får i de flesta fall inte vara med i vårdnads- och boendebiten. Pappan får i de flesta fall inte vara med och vinner i de flesta fall INTE i rätten. Man tror i de flesta fall enbart på mamman. Observera NOGA att jag skriver __i de flesta fall__ och att jag då INTE pekar ut EN specifik mamma, eller att jag skulle mena något annat som jag inte har sagt/skrivit!! Observera NOGA att det jag skriver inte är de facto som står i någon specifik källa som jag kan ange. Det är mina slutsatser efter vad jag själv har läst lite varstans och vad jag själv har erfarenhet av (och från andras erfarenheter).

[plopper]

Nej, så är det inte ens generellt. FR strävar ALLTID efter gemensam vårdnad och växelvis boende. Har den ena föräldern haft barnet boende hos sig längre tid kan den personen yrka på större del av boendet och ha större chans att vinna, oavsett kön. Har en person ett våldsmål (förlorat) bakom sig har denne ingen större chans att få boendet. Man utgår alltid ifrån att ingen ljuger, båda talar sanning, och om historierna skiljer sig år ta man hjälp av dagis, anhöriga etc för att få en klar bild, i Tingsrätten får man ta in vittnen. Man säger inte att någon ljuger, men att man har olika uppfattning, man uppfattar verkligheten olika. Motsätter sig den ene föräldern växelvis boende eller umgänge har man skyldighet att ta reda på om det finns fog för detta innan man dömer alt gör ett utlåtande från FR. FR bedömmer sedan ytterst generöst, och tar gärna till ursäkter för den som krånglar (han har inte bearbetat separationen fördigt etc), så att man trots umgängessabotage kan förorda växelvis boende.
Finns det misstanke om våld räcker inte detta ens om man har bevis, om detta inte är DÖMT eftersom FR prövar inte brottsmål. Således kan en misshandlande förälder få halva boendet och halva vårdnaden om man inte varit klurig nog att ta med vittnen hem på kvällarna när misshandeln skett. Blåmärken kan skyllas på lek osv.
Rätten kan tom döma boendet helt till en misshandlande pappa (exvis) om han har en bra advokat som kan vända historien till att mamman har en tendens att överbeskydda, överdriva och få hysteriska utbrott inför andra.. Lagen är digital och könlös. Man ser aldrig mamman som lämpligare än pappan, såvida det inte är en ammande bebis. Man har 3 år som riktmärke, men dömer alltför ofta till växelvis på tvååringar mot -oftast- mammans vilja.
Tyvärr har jag alltför stor erfarenhet för att våga påstå detta.

[Anonym]

Ska fatta mig kort,du har missuppfattat det hela,men förstod att en kvinna tillslut skulle göra det för att sätta mamman i centrum och hon gör inga fel.Så här ligger det till. När min dotter var sex månader och mamman slutade amma så tog vi hand om henne varje lördag,ibland även hennes syster,även vissa ggr. när min dotter var sjuk så kom hon hem till oss. Hon har hela tiden bott hos mamman,jag är bara umgängesförälder. Så pågick det hur bra som helst,min fru hade accepterat att hon fanns och jag fick stanna kvar inom familjen som består av ytterligare tre barn. Så flyttade vi pga av att vår dotter är döv och vad fanns det för alternativ,jo flytta till en ort med specialskola för döva. Det innebar att de möjligheter som vi förrut hade klarat av att bara gå emellan varann och umgås och hjälpa varann,den möjligheten försvann,för nu var det drygt 20 mil mellan oss. Då bestämde mamman och min familj att jag skulle få umgås med min dotter tre dagar i månaden plus resdagar,så hon har aldrig bott hos oss eller min familj,så min enda möjlighet att nå min dotter var via telefon eller brev. Men efter ett tag så började mamman att krångla med allt och för att hindra mig att nå min dotter via telefon så kom det första besöksförbudet när hon tyckte jag ringde för mycket. Jag fortsatte att ringa men hon svarade aldrig och när hon svarade så fick både jag och min fru höra att det hade inte vi med att göra var min dotter var.Det behövs inte mycket för att få ett besöksförbud om man gråter ut hos FR. Så jag kämpar för att få träffa min dotter tre hela dagar plus två resdagar,eftersom hon har fått dagis att förbjuda mig att åka och hälsa på så vill jag ha den möjligheten. Så du har fått det hela om bakfoten. Ang hennes nattjobb,man sitter inte och skriver till FR att nu är det lungt på företaget hennes så nu kan hon ta ledigt och få mer tid för barnen,för att i nästa andetag lämna bort min tre-åring för att köra taxi på nätterna hela helger när hon vet hur orolig jag är för att min dotter far illa av detta. Men nu har min advokat tillsammans med Socialnämnden kallat in BUP,Barn och Ungdomspsyk,för att ha ett enskilt samtal med min dotter varför dagis och mamman säger att hon mår dåligt över att träffa sin pappa som inte sett henne på 2 månader,oron hos min dotter började när mamman lämnade bort henne över helgerna för att arbeta på nätterna,men det har BUP sagt att sanningen får vi alltid fram och i ditt fall så är det nog till din fördel när det gäller umgänget. Den andra gifta mannen ska de också tala med om han som inte sett eller umgåtts med den dotter under 6-7 år om det finns en tendens att hon agerar på detta sätt.Det enda ofredande jag gjort, det är i min oro för min dotter ringt,kanske för mycket,men det tar jag ,min dotter betyder mycket för mig som hon alltid gjort. Så jag hoppas du ändrar dina funderingar nu hoppas jag,vill bara träffa min dotter tre dagar plus två resdagar i månaden. Är det för mycket begärt,samt att hon får följa med sin syster 1 timma på fredag till skolan för att lära sig lite tecken varje gång en gång i månaden. Jag försöker bara göra det som jag tycker känns rätt,varför ska jag och min familj straffas när vi bara tänker på min dotter. Mamman får arbeta hur mycket hon vill hur många nätter som helst,men jag vill veta var min dotter är så jag eller hon kan tala med varann men det får vi inte. Lycka Till alla ni som förstår min situation med era funderingar kring era barn,jag får försöka att lösa mina men helst vill man ju backa tiden till hur det var när allt fungerade,min fru och mamman umgicks,handlade tillsammans,badade med barnen tillsammans,krogen tillsammans,varför skulle 20 mil förstöra allt som varit så bra....?

[servisa]

Jo, envisas jag med att skriva/säga. Det är visst så som jag påstår i många fall, liksom att det är så som du beskriver i ditt inlägg i andra fall. Jag vågar påstå att mamman är _vinnaren_ i boendeärenden. T.ex spelar det ingen som helst roll att pappan "vinner" boendeutredningen, för rätten tar ingen som helst hänsyn till detta, eftersom pappa är pappa och mamma är mamma, så mamma vinner ändå! Jag vågar påstå detta eftersom jag har erfarenhet av detta (3 omgångar i TR samt 2 omgångar i HR samt 2 skilda boendeutredningar i FR olika kommuner). Pappan "vann" boendet av FR, i båda utredningar, men i rätten var det ÄNDÅ mamman som vann. Ingen hänsyn togs till omständigheter som att tex mamman "snodde" med sig barnen efter skilsmässan och talade inte om vart de befann sig förrän långt senare, när barnen s.a.s. hade "rotat" sig, som så vackert Skatteverket kallar det med sin undantagsregel i vart barnen ska vara skrivna. Mamman vann pga att hon hävdade att man inte skulle byta miljö på barnen igen, detta trots att barnen opponerade sig mot flytten och ville bo hos pappan, men fick inte detta för mamman. Och pappan var rättslös. Mamman manipulerade och drog valser i rätten och FR, ljög om mångt och mycket och man trodde henne! Fast numera bor barnen här och vi kämpade i 9 år! Slutligen föll hon, på sitt eget grepp *lol* Hon blev tvingad att skriva på. Barnen mår mycket bättre här hos oss. Skall tillägga att här förekom inget våld eller drogmissbruk, vare sig mot barn eller vuxna, inte heller brist på pengar av någon av föräldrarna, så ekonomiskt var det likvärt. Men jag hävdar att mamman i de flesta fall bedöms som lämpligare boendeförälder. Och jag pratar inte om växelvist boende eller där det förekommer våld eller droger hos ena eller andra parten. Till grejen hör att mamman hade en J-a b_h till advokat, men till slut vann vi, inte pga av fula metoder som hennes advokat tog till utan med schyssta metoder. *haha*

[plopper]

Jag förstår att du med dina erfarenheter tycker att man som pappa jobbar ur underläge med det utfall ni fick. MEN jag skrev också att om barnen bott mer hos ena föräldern -oavsett HUR det gått till eller vem föräldern är- så har denne större chans att få både det interrimistiska och slutgiltiga beslutet/domen/rekommendationen om boendet. Det gör man för barnens bästa i första hand, för att de ska slippa bryta upp. Det innebär att det lönar sig att "sno" med sig barnen. Du har säkert läst om fall där barn fått bo hos pappan också och mamman sitter och fattar noll, pappan har ju gjort både det ena och det andra. Men sådan är lagen, man ska inte ta hänsyn till föräldrarna i första hand. Det finns massor av kvinnor på rymmen i Sverige där pappan tilldömts boendet för att mamman först gått med på växelvist, därefter krånglat och vägrat lämna ut barnen. Barnen anses då vara vana vid växelvis, och om inte mamman samarbetar får pappan HELA boendet för att han är den som tillser barnets behov av båda föräldrarna (som då beslutats vara bäst för barnen för att man började så). DÄR kör man över mamman som oftast undanhåller barnen pga incest eller misshandel, men där bevisen inte räcker till fällande dom. Mammorna i dessa fall hoppas att så många år ska gå att barnen då anknutit till mamman istället, och att de kan "komma fram" igen efter typ 3 år. Precis som pappor som tar med barnen utomlands.
Jag skulle vilja påstå att lagen har enorma luckor som så digitalt går på hur barnen bott direkt efter separationen. Som du själv nämner kan man ljuga och gömma sig till boendet pga denna praxis. Men faktum är att det är helt oberoende av förälderns kön, mamma eller pappa.
Hur lyckades ni till slut, får man ta del?

[Ellen _ _ _]

så är det nog på individnivå..skitföräldrar har det för lätt att få gehör för sina krav än vad bra föräldrar har för att få igenom sina krav..oavsett kön på föräldern..

det enda råd jag har är att stå på dig..ge inte upp..fortsätt att försöka vara en närvarande förälder..

[.............]

Du menar väl inte att han ska fortsätta överträda ett besöksförbud?

[Anonym]

Pappor rättslösa? Är du representativ för papporna som grupp? Vilka lagar lever du efter? Vilka lagar har du överträtt? Vilken förebild är du för ditt barn?

[sunrise]

Jag fortsätter att ge dig lite nya tankar som kanske kan hjälpa dig i kommande tvister. Om jag bara håller med dig nu så ger jag dig inga nya synvinklar.

Jag förstår bättre nu varför du var tvungen att flytta. Beklagar din dotters handikapp. Men du frågar: ” varför skulle 20 mil förstöra allt som varit så bra....?” Självklart så förstör 20 mil det mesta om man har ett barn gemensamt.

Vad bra att ni lyckades ha en bra kontakt innan du flyttade. Mamman verkar ju ha varit väldigt tillmötesgående då. Ni umgicks allihopa! Wow!

Förr rekommenderade man inte växelvis boende (att barnet lämnades ensam med umgängesföräldern) förrän barnet var ca 3 år och kunde prata själv. Hade mamman velat så hade hon som ensam vårdnadshavare kunnat neka dig umgänge helt då.

OJ! Vad du verkar ha blandat in hela din släkt i det hela! Jag ryser när du skriver vissa formuleringar.
Du skriver:
” När min dotter var sex månader… …så tog VI hand om henne varje lördag.”
Vi? Vilka vi? När du har umgänge med din dotter är det för att DU ska bygga en relation med henne.

Du skriver också:
” både jag och min fru höra att det hade inte vi med att göra..”
Din fru ska självklart inte hålla på och ringa mamman. Självklart inte!

Det där med att du inte får komma till Dagis och hälsa på kan du inte klandra mamman för. Så ÄR reglerna på dagis.

När en vuxen kommer på besök så påverkar det _hela_ dagisgruppen. Din närvaro påverkar det sociala samspelet mellan ALLA barnen i gruppen. Alla dagis har restriktioner för hur mycket vuxna får komma och vara med. Även oroliga mammor förbjuds att komma ofta. Vuxna vårdnadshavare tillåts besöka dagis för att titta på verksamheten INTE för att umgås med sitt barn.

Jag upprepar att det krävs MYCKET för att man ska få ett besöksförbud. Ni måste ha ringt _väldigt_ mycket. Telefonterror typ. Dessutom har mamman helt rätt. Hon behöver inte hålla på och redovisa för dig exakt var dottern är hela tiden, vilka barnvakter hon anlitar osv. Du har inte heller rätt att ständigt få prata med din dotter på telefon.

Bra att du har anmält det hela så Soc och BUP får göra en ordentlig utredning. BUP får alltid fram sanningen och jag hoppas också för din dotters skull att du accepterar det BUP och Soc kommer fram till. Mamman vet jag egentligen inget om men det framgår av det du skriver här att du själv har agerat väldigt dumt.

Tips i all välmening:
Sluta överträda besöksförbudet!
Sluta dra in hela din släkt i det hela!
Inse att 20 mil mellan er gör att ni aldrig kan bli lika mycket ”föräldrar” bägge två.

[Anonym]

Med"vi" menar jag min familj,vår gemensamma släkt har inget att göra med detta.
Telefonterror ja,men varför svarar man inte när man ser att det är pappan som ringer.
Nu är det problemet löst,vi kommer på inrådan av advokat och FR där vi bor införskaffa en egen mobil till min dotter.
Ska jag bara lägga mig ner och dö för ynka 20 mil,nej så mycket är min dotter värd som om det så vore 120 mil så skulle jag kämpa.
Skulle du inte bli orolig när mamman sitter hos olika kuratorer och mår dåligt och säger citat från förundersökningen:"jag orkar inte med barnen" slut på citat,vem ansvarsfull förälder vill hitta sitt barn dränkt i badkaret,inte jag,självklart är jag orolig.
Men du hjälper mig med att jag får chansen att förklara för dig för bakom din hårda mask finns en förälder.
Tack.

[Oxå anonym]

Men nu får du väl skärpa dig! Att mamman mår dåligt och inte orkar betyder väl inte att hon ska dränka sitt barn! Förstår att ni har problem när du drar såna förhastade slutsatser.

[Anonym]

Jag ser mig själv bara som en pappa som vill träffa sitt barn,att ringa och fråga efter sin dotter, med besöksförbud, ser inte många som fel eftersom det är mamman som genom sitt uppträdande ser till att jag hamnar i den situationen.
Det var väl aldrig tänkt av Lagskrivaren ang. Besöksförbud att det skulle användas som slagträ mot en pappa,jag trodde han menade att förbudet var till för misshandlare,förföljare,de som hotar folk,jag vill bara tala med min dotter men svårt när mamman inte svarar.....