Mina "stora" har haft sportlov och vi har varit hemma hos mina föräldrar några dagar. Jag tycker det är kul att komma hem till samhället där jag är uppväxt, träffa gamla kompisar och så. Och mina barn får träffa sina kusiner som de träffar alldeles för sällan. Vi har haft det härligt!
Men en sak blir jag så trött och ledsen på. Det är när folk (dvs mest människor som känner mig för att de känner mina föräldrar, ni vet nog hur jag menar) glatt säger att "Det är väl mysigt med en sladdis" eller "Vad kul med en sladdis, då har man vett att njuta mer" osv. Det gör så ont i mitt hjärta!!! Ella är ingen sladdis! Det skiljer 1 år och 8 månader på Hanna och Ella.
Jag förstår ju hur de menar och att de inte menar illa. Men det gör inte mindre ont för det! Min store pojk är snart 9 och min stora tjej är 6. Det är kanske självklart att de som inte vet om Hanna ser Ella som en sladdis. (Var nu sladdbarns-gränsen går egentligen). Men många av mina föräldrars bekanta vet ju om att vi förlorade Hanna. Och ändå detta klämkäcka "Åh, så roligt med en liten sladdis!"
När någon frågar hur många barn vi har klarar jag ganska lätt av att säga "Fyra, men vi har förlorat en så vi har bara tre hos oss". Eller när de frågar hur gamla barnen är, då är det också lätt att säga att Hanna skulle ha blivit två i år. Men att avbryta någon som "vet" hur roligt och bra det är att få Ella som en sladdis, det är mycket svårare. Jag byter hellre samtalsämne och sen går jag därifrån med klump i halsen och blir så ledsen att de inte "ser" Hanna längre.
Ja, vad jag ville med detta vet jag egentligen inte. Kanske mest ösa ur mig lite.
Kram till er allihop!
1
Ella är ingen sladdis! Hej!
Mina "stora" har haft sportlov och vi har varit hemma hos mina föräldrar några dagar. Jag tycker det är kul att komma hem till samhället där jag är uppväxt, träffa gamla kompisar och så. Och mina barn får träffa sina kusiner som de träffar alldeles för sällan. Vi har haft det härligt!
Men en sak blir jag så trött och ledsen på. Det är när folk (dvs mest människor som känner mig för att de känner mina föräldrar, ni vet nog hur jag menar) glatt säger att "Det är väl mysigt med en sladdis" eller "Vad kul med en sladdis, då har man vett att njuta mer" osv. Det gör så ont i mitt hjärta!!! Ella är ingen sladdis! Det skiljer 1 år och 8 månader på Hanna och Ella.
Jag förstår ju hur de menar och att de inte menar illa. Men det gör inte mindre ont för det! Min store pojk är snart 9 och min stora tjej är 6. Det är kanske självklart att de som inte vet om Hanna ser Ella som en sladdis. (Var nu sladdbarns-gränsen går egentligen). Men många av mina föräldrars bekanta vet ju om att vi förlorade Hanna. Och ändå detta klämkäcka "Åh, så roligt med en liten sladdis!"
När någon frågar hur många barn vi har klarar jag ganska lätt av att säga "Fyra, men vi har förlorat en så vi har bara tre hos oss". Eller när de frågar hur gamla barnen är, då är det också lätt att säga att Hanna skulle ha blivit två i år. Men att avbryta någon som "vet" hur roligt och bra det är att få Ella som en sladdis, det är mycket svårare. Jag byter hellre samtalsämne och sen går jag därifrån med klump i halsen och blir så ledsen att de inte "ser" Hanna längre.
Ja, vad jag ville med detta vet jag egentligen inte. Kanske mest ösa ur mig lite.
i det du skriver.Det tog ju flera år för oss att lyckas gå igenom en hel graviditet och få ett levande barn efter vår ängel.Många pratade om att det var ju som att ha två ensambarn,sladdbarn och eftersom vi flyttade till ett nytt samhälle och köpte hus var det många som tog för givet att jag bytt karl.Om folk bara kunde sluta kommentera!Mycket de säger är så onödigt.Vet inte vad jag vill säga heller,bara att jag känner igen mig i det du skriver.
Kram Sara,mamma till Emanuel,*Lisa*,Ester,Benjamin och snart en till!
2
Känner igen mig i det du skriver.Det tog ju flera år för oss att lyckas gå igenom en hel graviditet och få ett levande barn efter vår ängel.Många pratade om att det var ju som att ha två ensambarn,sladdbarn och eftersom vi flyttade till ett nytt samhälle och köpte hus var det många som tog för givet att jag bytt karl.Om folk bara kunde sluta kommentera!Mycket de säger är så onödigt.Vet inte vad jag vill säga heller,bara att jag känner igen mig i det du skriver.
Kram Sara,mamma till Emanuel,*Lisa*,Ester,Benjamin och snart en till!
som Compax skriver, att folk måste kommentera överhuvudtaget. Jag har ju inga barn i livet, men få kommentarer nu som att "vad skönt att ni blev gravida så fort", "vad spännande med en bebis". Precis som att Agnes inte räknas. Att vi bara är odelat glada nu när Egon är på väg.
Inte alls samma sak som det du skriver. Men jag förstår att det är jobbigt när du får såna kommentarer.
Jag förstår inte heller som Compax skriver, att folk måste kommentera överhuvudtaget. Jag har ju inga barn i livet, men få kommentarer nu som att "vad skönt att ni blev gravida så fort", "vad spännande med en bebis". Precis som att Agnes inte räknas. Att vi bara är odelat glada nu när Egon är på väg.
Inte alls samma sak som det du skriver. Men jag förstår att det är jobbigt när du får såna kommentarer.
Jag har två pojkar, varav den ena ligger här hos mig och blir två månader om tre dagar, och den andre dog 5 dagar innan han skulle bli två månader förra året som en blixt från klar himmel. En av de vänner jag har som har fått barn några månader efter mig har en fantastisk förmåga att förklara för mig hur det fungerar det här med att ha barn.
Det skulle jag tro känns frustrerande på ungefär samma sätt.
Men så har man ju också fått höra att "det var väl lika bra" respektive "han hade väl inte alla förutsättningar" när han faktiskt dog i PSD, vilket ju innebär att det är ett friskt barn som dör så gott som utan orsak... och mycket värre kommentarer än så vet jag inte om de skulle kunna lista ut om de ens försökte.
4
Jag har två pojkar, varav den ena ligger här hos mig och blir två månader om tre dagar, och den andre dog 5 dagar innan han skulle bli två månader förra året som en blixt från klar himmel. En av de vänner jag har som har fått barn några månader efter mig har en fantastisk förmåga att förklara för mig hur det fungerar det här med att ha barn.
Det skulle jag tro känns frustrerande på ungefär samma sätt.
Men så har man ju också fått höra att "det var väl lika bra" respektive "han hade väl inte alla förutsättningar" när han faktiskt dog i PSD, vilket ju innebär att det är ett friskt barn som dör så gott som utan orsak... och mycket värre kommentarer än så vet jag inte om de skulle kunna lista ut om de ens försökte.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
