Förfärliga dagislämningar

[madridemma]

har jag haft med Sofia de ca senaste två veckorna. Hon har totalvägrat och det första hon säger på morgonen är att hon inte vill på dagis, att hon är sjuk osv.
Hon började dagis för första gången i sitt liv i september som nybliven treåring och det gick hur bra som helst och hon har älskat det från första stund och fått kompisar direkt osv (dock mkt äldre än henne). För tre veckor sedan eller så fick hon influensan eller nåt liknande och var hemma och deckad i en vecka och någon dag. Strax efter att hon blivit frisk har hon gjort allt för att slippa gå på dagis och vi har fått lämna över en hysteriskt skrikande tjej som jag mer eller mindre fått bända fingrarna från mig eftersom hon klamrat sig fast, urjobbigt. Till råga på det har det varit vikarier på dagis en del och det har ju inte gjort saken lättare. Nån dag tog jag med henne hem igen vilket ju är dumt, men vikarien där gjorde ingenting för att möta Sofia så jag blev arg och tog demostrativt hem henne och sedan begärde vi möte med dagsledningen om detta (alltså vi meddelade att Sofia var inne i en krisperiod och ej ville gå på dagis och att den här vikarien inte ansträngde sig det mista för att underlätta vid överlämningen osv). Ordinariefröken är tillbaka nu och jag ringde just för att höra om Sofia lugnat ner sig och hon säger att det går jättebra efter att jag gått och det har jag även förstått innan, men det känns ändå lite jobbigt att inte veta varför hon blir så otroligt ledsen, Sofia har alltid varit väldigt "lätt" annars med sådana saker, inte så lätt känslig liksom och inskolningen gick hur lätt som helst, endast en dag eller två när hon började i höstas. Förmodligen är det väl saker som sammanfallit lite oturligt, att hon var sjuk, vikarien och kanske det typiska för treårsåldern att de upptäcker att världen är så stor och därmed mer otrygg osv, men jag kan ändå inte låta bli att släppa tanken på om det kan vara nåt annat, om hon vill säga nåt, att det hänt nåt på dagis, att hon är sjuk osv, jobbigt känns det verkligen, men det är väl fömodligen en kort period som går över snart hoppas jag. Vet att ni är andra som haft dessa problem, var det inte HIB och NYMaria?Hur har de gått för er?

[Isa Sve]

Usch vad jobbigt. Jag har haft jättejobbiga perioder med A. Jag skriver mer ikväll!

[HiB.]

Inte kul, nej. Jag har lämnat ledsna barn i förskolan (och kanske på "dagis" också - men då var de under 2,5 år), men väldigt sällan har de varit så ledsna att de klamrat sig fast vid mig. F sa' väl nästan hela hösten att hon inte ville gå till skolan (i morse också, när jag tänker på saken), men väl där har det gått bra. Länge var det rasterna hon inte tyckte om, nu är det matsalen - så om jag säger att det bara är skola och inte matsal är hon nu nöjd. Dock vill hon att jag ska följa med henne in i salen varje morgon, och hjälpa henne att sätta sig vid bordet där man ritar. I princip inga andra föräldrar går in i salen, och jag tror att fröken egentligen föredrar att man stannar utanför, även om hon inget sagt till mig. Hon ser väl det jag ser: på vårt sätt fungerar det, F känner sig trygg och börjar sin dag i lugn och ro!

Tycker du gjorde alldeles rätt som tog hem Sofia när vikarien inte såg henne. Och att du tog upp saken med dagisledningen. Det är lite jobbigt med skolan här: de är ju bara två vuxna på 30 ungar (eller nu är de 40 barn igen, för den här veckan är den sent inkomna vikarien till den mammalediga fröken sjukskriven för ont i ryggen - jag hoppas han är tillbaka nästa vecka!), och det finns inte alltid utrymme att ta hand om ett ledset barn. Franska föräldrar är dessutom väldigt "äh, larva dig inte nu" eller "om du inte slutar gråta får du en smäll" eller "vill du att alla ska titta på dig". Jag har tyckt synd om ledsna barn mer än en gång. På dagis var det mycket bättre, alltid någon vuxen som tog hand om ett halvledset barn vid lämning.

Angående varför Sofia är ledsen. Troligen bara en massa småsaker som sammafallit. Hon tyckte kanske det var mysigt att vara hemma när hon var sjuk. Vikarien verkar inte överdrivet "seende", Sofia kanske kände sig liten och ensam på dagis några dagar. Fortsätter hon att vara ledsen, får du kanske be dagispersonalen "luska" lite. Och prata med henne. Men det är inte säkert att hon vet själv. Min S tyckte i alla tre förskoleåren illa om att gå till matsalen (dit hon gick två da'r i veckan). Hon kunde aldrig förklara varför, vad det var hon inte gillade (maten, ljudvolymen, bordssällskapet, den en-timmes-långa rasten efteråt?), och då har hon i vanliga fall inga problem att uttrycka sig. I höstas när hon började "riktiga" skolan var matsalen plöstligt helt ok (trots att hon då var bland de yngsta - de stora barnen i femman skulle kunna vara skrämmande tycker jag). Nu får de nämligen välja bord och med vem de vill äta, vilket de alltså inte får i förskolan. Ibland behövs så lite.

Hoppas du hittar en orsak som går att åtgärda, eller att Sofia blir sitt vanliga jag igen. Tror inte du behöver oroa dig så mycket, om personalen säger att allt går bra, när lämningen är över. Men visst är det urjobbigt att behöva lämna ett ledset barn.