"Ränna mellan familjerna"

[Tina40plus]

Hej! En annan synpunkt som jag har gällande detta "rännande" är det som blev aktuellt i min tidigare styvfamilj (höll 1 år); tonårsdottern sprang mellan oss (pappan) och mamman hur hon ville. Jag tyckte det blev jobbigt dels p g a att man aldrig visste hur många vi var vid matbordet, var hon var ifall vi skulle åka iväg någonstans (var hon på väg till oss?? ville hon åka med oss?? osv). P g a åldern (?) var hon ganske lynnig och det var ingen ordning i hennes "rännande" utan hon var i ena stunden här och i andra stunden där. Det värsta var ändå att det var väldigt svårt att lära känna henne p g a detta. Hon utnyttjade också detta på så sätt att hon aldrig tog några konflikter - blev hon ledsen på den ena så stack hon iväg och vise versa => det blev svårt att reda ut konflikter och missförstånd.
Föräldrarna hade dålig kontakt med varandra så de meddelade inte sinsemellan var dottern befann sig. Detta tyckte jag var olustigt - tänk om hon inte var hos någondera utan någon helt annanstans (hände dock aldrig under min tid). =)

[Molie]

gånger, och det är betydligt skadligare att tillåta barnen smita från konflikter än att barnet måste hålla sig till den förälder de har umgängelsevecka med. En del föräldrar saboterar även den andres umgänge med argument som att barnen ska ha rätt att komma när som helst.
Glömda saker kan planeras att hämtas, det behöver inte ske titt som tätt i tid och otid. Bättre då att lära barnen planera och packa rätt.
Jag tycker att många argument om att barnen ska få komma och gå hur de vill för att ha känsla av att höra till är överdrivna och ogenomtänkta.

[annonym]

Mycket av det det är kopplat till den här romantiserade bilden av skilsmässan där alla är fina vänner och lever lyckliga i en enda stor familj efter skilsmässan och där ingen sätter gränser eller tar ansvar. Alla ska komma och gå som de vill och ingen har några krav på hur det ska vara. Detta tror jag bara skapar otrygghet och osäkerhet hos barnen. Barn mår bra av att veta vad som gäller, det är tryggt för dom. Så enkelt är det.

[marib]

se. Från ca 11 - 12 har samtliga barn här (och de är MÅNGA) helt själva valt när de är hos respektive familj.

INGEN har på DET viset kunna komma ifrån konlikter för vi vuxna kommunicerar med varandra och ÄR det så att nån försökt smita så ringer alltid den föräldern upp och berättar.

Såvitt jag kan bedöma så har vi 7 st fina ungdomar med skinn på näsan och förmåga att ta eget ansvar.

JAG skulle känna att jag gav mig själv ett legitimt skäl att välja bort barnen genom att påstå att de blev "otrygga" genom självbestämmande
Och eftersom samtliga hör hemma här så är de alltid välkomna.

[Molie]

av att ha klara och tydliga regler.
Jag tyckte inte ens när jag levde i en kärnfamilj att barnen skulle smita emellan, hade de något oense med pappan så var det där de skulle ta det och tvärsom.
Jag är även nu vän och ense med mitt ex men barnen har samma regler nu som då, det är inget okontrollerat spring emellan.
Jag undrar om det i vissa fall inte handlar om en förälders egen separationsångest att hävda motsatsen. Eller så är det ett kontrollbehov att skicka över barnen till den "barnfria" föräldern. Att ta ansvar över egen umgängelsetid eller tillåta den andre att få göra det är det då inte.

[Molie]

och utifrån den situation man själv befinner sig i.
Det är dock viktigt att inse att den enes verklighet inte är lik den andres.
Det finns faktiskt ogynsamma fall av spring emellan fastän det fungerat bra för er.
Det finns inte den enda korrekta sanningen som alla kan tillämpa.

[Vilda Tilda]

Och om det som gäller är att det är OK att gå mellan mamma o pappa som man vill så blir ju barnen trygga med den kunskapen, eller hur?

[Molie]

under förutsättning att båda föräldrarna är överens om det och kan samarbeta.
Där det inte är ok så ska den som har umgängelseansvaret ta det.

[Vilda Tilda]

Ett kontrollerat "rännande" tycker jag är det bästa. Man måste kunna utgå från att man är utan ansvar för barnen den barnfria veckan så att man kan planera in övertidsjobb, utekvällar och andra kvällsaktiviteter. Jag vill inte få ett telefonsamtal från barnen: "Vi är hos dig mamma och vi är hungriga, var är du?" om jag har planerat att göra något annat en kväll. Jag har alltså bara invändningar mot "rännande" ur rent praktisk synvinkel, känslomässigt är barnen välkomna precis _när som helst_ till mig. En extra tallrik sätter jag gärna fram till middagen, bara jag är hemma när de kommer.

[Vilda Tilda]

Då får man hoppas att era barn kan kontrollera sitt behov av sina föräldrar till 100% så att det inte behöver bli något "okontrollerat spring" mellan föräldrarna. För mig är det något man får ta som förälder - att man får ställa upp på barnens behov av en på oregelbundna tider.

[Molie]

vilket överdrivet upplyftande av sig själv som oumbärlig.
Tillåts barnen få vara trygga med båda sina föräldrar så uppstår sällan akutsituationer där prompt en viss förälder krävs.

[Vilda Tilda]

Tja, vi har i alla fall olika styrkor och svagheter både som föräldrar och människor vilket leder till att barnen ibland har ett större behov av den ena eller den andra av oss. Du har t ex aldrig upplevt att du haft lättare att prata med den ena av dina föräldrar om känsliga saker? Eller att den andre föräldern kanske är bättre på att meka moppe? Men det är väl bara att schemalägga prat och mekning så att det heliga umgängesschemat inte rubbas av något så larvigt som barnens behov...

[Molie]

Det mesta går att lösa och det är inte så ofta som problemen är så akuta som du målar upp

[Vilda Tilda]

Jag är kollugn tack så mycket. Vet inte hur du löser ett problem med en trasig moppe utan att meka med den men det vore jättebra att få nåt tips, jag är inte så bra på att meka nämligen och då kunde vi ju få slut på det "okontrollerade springandet" hos pappa. Pappan är å andra sidan inte bra på matte, så då blir det ett "okontrollerat springande" till mig om matteläxan är svår på pappaveckan. Tur att vi inte har problem med att barnen ränner emellan. Eller kan man be fröken ta hänsyn till umgängesschemat när hon ger ut matteläxorna ??

[Molie]

en tjänst och vidga deras sociala skyddsnät.
Du kanske inte finns förevigt, har du tänkt på det?
Min granne är en hejare på bland annat moppar, finns inget problem där som han inte fixar samtidigt som han lär barnen hur de ska göra så de fixar det själva nästa gång. Mitt ex är lika bra på att prata problem och ha förtroende hos barnen som jag har. Hans sambo är också väldigt bra på det området dessutom är hon jäkligt bra på språk och matte. De gånger barnen har behov av att springa emellan är väldigt få måste jag säga. Men visst är jag nyfiken vad din fröken skulle svara om du la fram ett sånt önskemål

[marib]

påpekade. Vi dömer alla efter vad vi själv har på fötterna före. För vår del så tror jag inte det förekommit vare sig kontrollbehov el behov av nån längre barnfri tid hos nån av oss sex ( 3 familjer * 2 vuxna )

Däremot så måste man självklart kunna planera så vi har kört med nån sorts omvänd rapportering.

Då och Då kommer vi att vara upptagna så då kan vi inte ha några barn. Ok då vet övriga det och planerar därefter. Om inget är sagt så kan frågan däremot dyka upp när som helst:
- kan du skjutsa mig till pappa/mamma? Visst självklart men ring och kolla så att de inte planerat nåt före bara. KLART svårare än så behöver det inte vara.

Lika självklart som att man kollar upp med vem som helst dit man är på väg.

Ibland dyker de bara upp som gubben i lådan och då får man agera efter det. Nu handlar det om tonåringar så har vi planerat att åka nånstans så får de vara hemma själva om de känner för det.
Är det så vi skulle haft fest då skulle de redan fått den infon så de hade inte kommit

JAG skulle tycka det känts konstigt att försöka styra föräldratiden med ungdomarna. De är på väg ut i vuxenlivet med allt vad det innebär och då måste de få styra boendet i viss mån själv. Min åsikt

[~Trixie~]

Mina barn bor vv. Det har dom att hålla sig till, i stort. Jag vill inte att dom ska komma och gå för att det är godare mat hos ena föräldern tex, no way. Däremot, om dom skulle dyka upp här el där för att säga hej, hämta en sak eller liknande så är dom naturligtvis välkommna. Vill dom ändra någon dag tillfälligt, för att dom t ex längtar till den andre föräldern så går det bra om dom säger till i lite tid, typ på morgonen. Så att man kan planera middag, veta om man öht är hemma osv.

[Vilda Tilda]

Eftersom varken jag eller pappan känner oss besvärade av att träffa våra barn så kan jag i lugn och ro låta pappan få meka moppe ihop med sin son även om det skulle inträffa på min vecka, och jag får förmånen att hjälpa mina barn med sina läxor även om den hjälpen skulle efterfrågas på pappa-veckan. Men det bygger förstås på att man inte besväras av barnens "okontrollerade springande". Det låter som att det var lite tur att ni skilde er så att du får barnfri tid - det verkar vara en väldigt viktig sak för dig, att vara utan barnen.

[Mamma Erik]

Jag måste vara en hemsk mamma då, trots att jag inte är separerade med min sons far.
Jag råkar nämligen njuta av min barnlediga tid, förra veckan var grabben hos sina kusiner och vad jag njöt.
Jag tror faktiskt, vilken familjekonstulation man än tillhör, så behöver man egentid, egentid med sin partner, egentid med sina egna barn, etc etc. Och med dagens intensiva schema som många har, så är nog detta ännu viktigare.
När sambons grabbar var föräldraberoende, så hade jag 11 timmar långa dagar på vardagarna inklusive arbetsresor, när lillkillen somnade vid 20-20:30 då var varje sekunde oerhörd värdefull.
En ostrukturerat "rännande" hemma hos oss, hade nog inte fungerat hos oss. dvs hade jag sett fram mot en lugn kväll och denna försvann, hade nog varit oerhört jobbigt.
För mig var mina helger viktiga, vilket gjorde att sa nej till allt ansvar för sambons grabbar, oavsett om de var hos oss eller ej, det var sambons ansvar (var han inte hemma, så var det mammans ansvar, inte mitt)
Jag hade aldrig klarat av en storfamilj, med barn springande överallt. Men jag vet att många njuter av detta, vilket är helt Ok i mina ögon, så länge jag slipper ha denna sits.

[Buttran]

Jag tycker att den situation som du beskriver som "romantiserad" där alla är vänner faktiskt är något att sträva efter, för barnens skull. Den innebär inte att ingen sätter gränser eller tar ansvar.