Skulle vilja så mycket men orkar inget. Har inte gjort något idag. Har bara slösat pengar, fotat mig och dottern, jättefint blev det, (tom JAG gillade bilden på mig) ätit mat, köpt ny TV.
Är mitt liv så här tråkigt?.
Inga vänner (undantaget NI)
Inget att göra
Bara datorn som enda sällskap
Ingen ork att göra något
Ingen motivation att göra något
Kram
Orkar inget
Skulle vilja så mycket men orkar inget. Har inte gjort något idag. Har bara sovit. Har inte orkat æta. Har luftvægsnfektion.
Mitt liv ær såhær tråkigt.
*Inga vænner (førutom ytliga vænner man festar med nån gång ibland och så undantagen: L-min kompis som ær lækare, kær i mig och har ett oændligt tålamod, J och H- mina barndomsvænner som bor i Norge och Væxjø/Malmø)
*Inget att gøra
*Bara dåligt sællskap
*Ingen ork
*Ingen motivation
*Ingen gnista
*Smærtsamma minnen
*Snart mitt uppe i en rættsprocess (orka)
*Och allt ær skræp
Min grund ær:
*Ett alkoholisthem
*Misshandel
*Sexuella øvergrepp
*Anorexia
*Bensodiazepiner
*Alkohol
*Sjælmordsførsøk
*Svek
*Misshandelsførhållande
*Værlens jobbigaste separation
*Sjælvskadebeteende
Så har vi de dær stæmplarna:
Ætstørningar, borderline, PTSD, depressioner, depersionalisation, psykoser och bla bla bla.
Så finns det ændå en liten ljusstråle. Mitt i allt mitt helvete finns ett litet ljus som heter William. Min pojke som ær fødd med solstrålar i håret och havet i øgonen. En liten pojke som jag har lovat att leva før.
Så jag:
*Hærdar ut
*Histasensibiliseras mot mina allergier (låter løjligt men før mig ær det en JÆTTEsak, nåt som får mig att lova mig sjælv att leva længre efterssom jag annars skulle ha tagit alla sprutor i onødan)
*Førsøker tænka positivt (som att NÅN jævla gång ska jag också må bra)
*Førsøker klara av mitt 60% jobb som pers ass och som jag faktiskt trivs med (kanske inte går længe till och då måste jag acceptera min grænser)
*Tvingar mig sjælv att damsuga, tvætta, laga mat nær jag har min son, annars skiter jag i sånt
*Håller fingrarna borta från bensodiazepiner och andra farmaka
*Førsøker låta bli alkoholen (sjælvklart dricker jag inte nær jag har min son)
*Fullføljer min polisanmælan mot han som utsatte mig før øvergrepp och genomlider helvetet, som tur ær med mina førældrar och L som stød.
*Går till P och fullføljer min terapi før att det ska få mig att må bra nångång
Och nær jag mår bra ska jag
*Engagera mig politiskt
*Orka skriva færdigt mina bøcker och publicera dem
*Plugga vidare, kanske till lækare (efter att ha pluggat upp mina gymnasiebetyg från IG till MVG så jag kommer in på linjen *suck*)
*Orka børja med allt jag tycker ær roligt igen och bli bættre, framførallt piano och ridning
*Læra mig ALLT om konst
*Byta bekantskapskrets
*Hitta en partner
* Resa med William, først och fræmst till Island som alltid varit mitt drømresemål
Och genast mår jag lite, lite bættre før att jag har fått kasta ur mig lite av mitt helvetesliv och att det finns saker som jag ser fram emot att få uppfylla nån gång.
Hoppas du mår bættre snart gumman... Ibland læser jag att du mår bra och då blir jag glad. Vi kanske mår bættre i morgon...
*kramar om*
Nu när jag såg dina planer så fick jag lite jävlar anamma i mig.
Jag ska härda ut, jag ska bli bra, jag ska glädjas åt det jag har, inte se det jag inte har. Se att jag har "lyckats" "bättre" än min syrra som fått allt serverat. Ska vara "tacksam" att jag fått genom gå mina problem så jag har blivit ödmjuk inför livet. Att jag inte tar allt för givet.
Jag ska resa när jag blir bättre, åka till resemål jag längtat efter, tex Niagarafallen, Estland, Madeira, Azorerna. Jobba som undersköterska eller annat. Göra en hemsida (med hjälp) och publicera min släktforskning, skriva om mina handikapp/sjukdommar (ADHD/AS/PCOs/Depression/Ångest/Ätstörning), skriva om dotterns hjärtfel och länka till olika saker som jag brinner jag för. (Släktforskning/Hjärtebarnsfonden/Attention/IRIS, m fl)
Just nu läser jag Stockholms-serien av PA Fogelström (som handlar om människor i Stockholm från 1700 till 1900-talen) och det är något JAG vill ovh tycker om. Jag ska försöka hitta mina dikter och publicera dem (anonymt eftersom de är känsliga)
Sätta upp bilder på familjen i väggarna och ha en STOR släkttavla med bilder i mitten.
Plugga till något som jag vill jobba som (som jag KAN få jobb inom).
Kram och tack för hjälpen
Ni fick jag också lite mera jævlaranamma i mig. Och så blev jag GLAD!
Jag ska gøra allt før att vinna den dær rættsprocessen och få ett fett skadestånd. De pengarna ska jag leva på så jag slipper ta så mycket studielån, ev leva på dem ændå och kunna vara hemma lite till med min son- fristælld, INTE sjukskriven, inte någon "samhællsparasit".
Estland rekommenderar jag dig att resa till, jag var dær en vecka i gymnasiet. Tyværr onykter dygnet runt och jag missade en massa. Men det var en jætteintressant studieresa, vi besøkte inte bara Tallinn (stavas det så?) utan andra platser, lantbrukare och glesbygdsbeflokning som lever som man gjorde hær i børjan av seklet. Prostituerade, tiggare, rika... det var en salig blandning. Tyværr, tyværr så var jag inte nykter... Minns inte så mycket som jag skulle vilja. Men vi besøkte æven spøkstæder (dær det faktiskt bodde vissa mænniskor som hankade sig runt på något sætt) dær det bott hur många som helst innan kriget... Ganska skræmmande att gå runt på sådana ødeplatser. Ett museum som visade hur svenskarna befolkade Estland ifrån vikingatiden och framåt, kyrkor, olika myndigheter... Nåja, nåja, intressant var det och jag ska åka tillbaka om 10 år før att se vad som har førændrats.
Jag har lyckats vænda vissa tankar, som att jag ær "dum i huvudet". Det ær inte jag som ær dum i huvudet, det ær många av "de andra". Ær det inte så att nær man inte har upplevt det riktigt svåra så har man missat något viktigt? Många av de som mår bra och alltid har gjort det har missat något viktigt i sitt liv och førblir oførstående och emallanåt ganska kænslokalla. Så mycket starkare vi ær egentligen, så mycket mera vi kan se i livet som de inte kan se. Ibland tænker jag att de ær førblindade och att de lever i en naiv værldbild. De saknar en jætteviktig livserfarenhet. De ær inte jag som ær vingklippt. Det ær de! Så om det ær sannt eller om jag skriver det av ren avundssjuka vet jag inte sjælv. Det ær en kænsla jag ha iaf.
Du ser, det finns ju massor med drivkraft i digEn massa saker som du kan læra andra, ta hål på deras uppblåsta, naiva bubbla. Læra mænniskor att bli mera øppna før olika handikapp och lænka till t.ex. Hjærtebarnsfonden. Tack vare det kanske en liten mæniska øverlever. Tack var DIG! och tænk om någon sjælsligt trasig mænniska som funderar på att ta livet av sig hittar en diktsamling av dig eller får høra hur du har haft det och tænker "Om hon mår bra kan jag också må bra". Om du ger en mænniska hopp och ræddar ett liv... Det skulle ju gøra ditt eget liv vært att leva måna gånger om!!!
Vad ær det førresten før hjærtfel som "E" har?
Jag vet inte riktigt vad jag vill gøra men jag vet att jag vill rædda liv och jag har alltid beundrat mænniskor som gør det.
Det ær nog tur att det finns sådana som vi också. Jag tror att vi ær mera empatiska och øppna æn andra, att vi inte dømer mænniskor lika lætt och att vi reflekterar øver livet på ett helt annat sætt æn adnra. Det ær kanske vært det høga pris vi betalar i form av "sjælsliga problem".
Svammel, svammel
*kram*
E har ett hjärtfel som heter Fallot´s Tetrad. Hon opades i okt 2004, knappt ett år. Så liten hon var i den stora sängen bland alla slangar och apparater. Jag började gråta och höll på att svimma, men ändå hade jag sinnesnärvaro att ta bilder, som E ska få se när hon blir stor.
Ja, det är så jag på ett sätt upplever det, ett jag/vi är så mycket starkare som orkar leva och kämpa trots våra själsliga problem (nu fördömmer jag inte de som försökt eller tagit sina liv, jag har varit nära själv)
Syrran har inte fått kämpa på samma sätt som jag, så hon har INGEN empati för de som väljer "enklare" yrken eller dät man inte behöver plugga så länge. Tyvärr ofta bland de mest ansvarfylldav och viktiga jobben, tex : uska, barnskötare, städare, busschaufförer, osv. (inget ont om något yrke)
Vi har varit i Tallinn flera gånger, bara över dagen, och så en vecka i Kureesaraare, en ö utanför Estland. Men Estland verkar som ett fint land, vi kan hanka oss fram på bruten finska via min man. I Finland skulle jag också vilja turista. Jag har även massa outforskat i Sverige.
Vi har gett min mamma 1000 kr insatta till hjärtebarnsfoden, julklapp och alla hjärtas dagspresent. Tack vare all forskning så överlevde min dotter, om hon fötts för tex 10 år sedan så kanske hon hade dött ung.
Kom på att jag skulle länka till cancerfonden då pappa dog i cancer när E var 4 månader.
Vi har mycket levnadskunskap som andra saknar, de om inte gått igenom saker som vi gjort. Nu har jag inte gått igenom allt de du gjort men t.ex min man har blivit misshandlad av sin mamma, såld till vuxna (som barn) för att föräldrarna skulle få pengar till sprit, våldtagen som vuxen, varit vittne till att hans egen syster blivit våldtagen när syrran var under 4 år. Så jag "vet" hur det påverkar en. Han har varit i 13 fosterhem på 6 år och däremellan hemma hos bioföräldrarna. Nu är de döda, han har inte haft kontakt med dem på nästan 20 år.
Vi får kämpa på och styrka varandra. Vi är starka!
Kram
