Jag har inte varit här på så länge nu, på gott och ont. Har liksom överlevt ändå, men nu har den stora ångesten över livet och sonens framtid fallit över mig. Sonen gick i vanlig klass fram till sexan, med assistenthjälp. I sjuan gick det inte alls, och vi fick till vår lycka en plats i AS-klass där han går sedan strax före jul.
Den första tiden har jag bara tyckt att allt blev så lugnt - inte en massa ångest över hans läxor, att se till att han har med sig saker och hålla koll i största allmänhet på att det fungerar i skolan. De sköter allt.
Men när den direkta lättnaden över att slippa det pedagogiska ansvaret har klingat av, så har samtidigt den här oron över hans framtid vuxit sig allt starkare. Det var precis som om jag förut bara var tvungen att klara vardagen, och därför lät bli att tänka framåt, men nu när jag har "tid" så ramlar all ångest och oro över mig över hur det ska gå sedan. Han blir ju bara särare och särare på något vis.
Jag älskar honom, men samtidigt vet jag inte hur jag ska orka - kommer han någonsin att kunna klara sig själv? Han har ju inget driv alls, vill bara sitta framför datorn eller tv:n, tar inget ansvar för sitt rum eller sin egen hygien.
Samtidigt är han så snäll och rar, och det gör mig så ont att det är en sida som liksom döljs för de flesta som bara ser de andra sidorna som inte är positiva. Jag känner mig så fruktansvärt ensam om sonen, pappan har flyttat till en annan stad och min man står mer ut än finns där när det gäller sonen. Jag skulle så gärna vilja gå och prata med någon om just det här, Om oron för sonen, om oron för att inte räcka till, för ångesten att känna att det kan vara svårt att älska min son - till och med jag som är hans mamma kan ju känna det ibland även om jag vet att jag faktiskt gör det längst in. Det gör att jag blir extra känslig för kritik mot honom. Hur ska man orka? Vad blir framtiden? Vad händer när jag en dag inte kan ta hand om honom - det dröjer förhoppningsvis länge ännu, men någon gång sker det ju. Kommer han bli en ensam kuf. När inte jag finns, vem ska älska honom då? De här tankarna gör mig så ledsen och nedstämd. Är det bara jag som oroar mig så här? Hur tänker ni på framtiden?
1
Vad händer sedan? Jag har inte varit här på så länge nu, på gott och ont. Har liksom överlevt ändå, men nu har den stora ångesten över livet och sonens framtid fallit över mig. Sonen gick i vanlig klass fram till sexan, med assistenthjälp. I sjuan gick det inte alls, och vi fick till vår lycka en plats i AS-klass där han går sedan strax före jul.
Den första tiden har jag bara tyckt att allt blev så lugnt - inte en massa ångest över hans läxor, att se till att han har med sig saker och hålla koll i största allmänhet på att det fungerar i skolan. De sköter allt.
Men när den direkta lättnaden över att slippa det pedagogiska ansvaret har klingat av, så har samtidigt den här oron över hans framtid vuxit sig allt starkare. Det var precis som om jag förut bara var tvungen att klara vardagen, och därför lät bli att tänka framåt, men nu när jag har "tid" så ramlar all ångest och oro över mig över hur det ska gå sedan. Han blir ju bara särare och särare på något vis.
Jag älskar honom, men samtidigt vet jag inte hur jag ska orka - kommer han någonsin att kunna klara sig själv? Han har ju inget driv alls, vill bara sitta framför datorn eller tv:n, tar inget ansvar för sitt rum eller sin egen hygien.
Samtidigt är han så snäll och rar, och det gör mig så ont att det är en sida som liksom döljs för de flesta som bara ser de andra sidorna som inte är positiva. Jag känner mig så fruktansvärt ensam om sonen, pappan har flyttat till en annan stad och min man står mer ut än finns där när det gäller sonen. Jag skulle så gärna vilja gå och prata med någon om just det här, Om oron för sonen, om oron för att inte räcka till, för ångesten att känna att det kan vara svårt att älska min son - till och med jag som är hans mamma kan ju känna det ibland även om jag vet att jag faktiskt gör det längst in. Det gör att jag blir extra känslig för kritik mot honom. Hur ska man orka? Vad blir framtiden? Vad händer när jag en dag inte kan ta hand om honom - det dröjer förhoppningsvis länge ännu, men någon gång sker det ju. Kommer han bli en ensam kuf. När inte jag finns, vem ska älska honom då? De här tankarna gör mig så ledsen och nedstämd. Är det bara jag som oroar mig så här? Hur tänker ni på framtiden?
många som tänker så här. Ett tipps är att försöka fylla din egen tid med något roligt som du tycker om. Eller bara börja leva ditt liv. För när man är så van att oroa sig och sköta allt runt sitt barn så har man ingenting annat när det försvinner och då gäller det att fylla upp med något annat än sitt barn. Man har liksom blivit ett med sitt barn. Och det ska bort nu.
Oron för framtiden kan bli mindre då. Och framtiden kommer ändå.
2
Nä vi är många som tänker så här. Ett tipps är att försöka fylla din egen tid med något roligt som du tycker om. Eller bara börja leva ditt liv. För när man är så van att oroa sig och sköta allt runt sitt barn så har man ingenting annat när det försvinner och då gäller det att fylla upp med något annat än sitt barn. Man har liksom blivit ett med sitt barn. Och det ska bort nu.
Oron för framtiden kan bli mindre då. Och framtiden kommer ändå.
Oj vad jag känner igen mig! Den där lättnaden över att slippa det tunga ansvaret för skolarbetet, samtidigt som insikten kommer att detta ju faktiskt är ett livslångt funktionshinder som inte försvinner eller blir mindre för att man har en diagnos! Även om ju diagnosen underlättar mycket!
Försök att tänka mer på dig själv! Du kan inte leva din sons liv, även om du alltid kommer att vara viktigt för honom och han kommer att behöva dig länge än! Men även våra barn blr vuxna och måste på något vis stå på egna ben, med mer eller mindre hjälp och stöd utifrån!
Och visst-våra barn är inte alltid så lätta att älska-inte ens för oss föräldrar som ju innerst inne ändå älskar dem! Jag känner så igen mig i den beskrivningen också!
Du får ärna messa mig om du vill!
Kram!
3
Oj vad jag känner igen mig! Den där lättnaden över att slippa det tunga ansvaret för skolarbetet, samtidigt som insikten kommer att detta ju faktiskt är ett livslångt funktionshinder som inte försvinner eller blir mindre för att man har en diagnos! Även om ju diagnosen underlättar mycket!
Försök att tänka mer på dig själv! Du kan inte leva din sons liv, även om du alltid kommer att vara viktigt för honom och han kommer att behöva dig länge än! Men även våra barn blr vuxna och måste på något vis stå på egna ben, med mer eller mindre hjälp och stöd utifrån!
Och visst-våra barn är inte alltid så lätta att älska-inte ens för oss föräldrar som ju innerst inne ändå älskar dem! Jag känner så igen mig i den beskrivningen också!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
