Skrivet: 2007-03-30, 20:31
#1
Hopplöst läge........
Ja, så var det jag igen med min dotter utan diagnos....känner ändå att jag på något sätt hör hemma här, men vad vet jag. Stöd får jag iallafall med era kommentarer. Ja, läget här blir värre för varje dag. Speciellt efter en skoldag. Som jag skrev i tidigare inlägg så slog hon sönder sin dörr häromdagen. Idag har hon slagit sönder hela sitt rum, samt toalettspegel, samt tagit en raid utanför o krossat flaskor mot stenplattorna.
Vad startade det denna gång? Ett nej, såklart. Hon har pratat en del om att följa med kompisar på en Asta Kask-konsert. Vi har satt lite press på henne ( rätt eller fel??? ) att om vi ska prata mer om det får hon försöka gå till skolan, och inte förstöra så mycket här hemma. Och allt hon gapar o skriker åt oss. Det var för ett tag sedan vi sa det till henne. Denna vecka har hon struntat i skolan flera dagar. En morgon gick hon inte för att hon inte fick sitta vid datorn på morgonen. Vilket hon inte hann att göra, då hon redan var sen. Ja då skiter jag i skolan, skrek hon o for upp som en tornado. Så därför , av många orsaker, vill vi inte släppa henne på konserten. Vi kan överhuvudtaget inte säga ordet nej här hemma längre. Har läst boken Explosiva barn, och försöker välja konflikter. Men vi är överkörda.
Så idag trappades ilskan upp i helt otroliga proportioner. Hon gapar o skriker så det hörs långt ut på gatan. Kastar sönder allt hon kan. Nytt för idag är att även vi, mamma, pappa, o syskon är mest hatade i hela världen. Att hon vill döda oss, o dö själv. Hon har aldrig blandat in syskonen förut. Hon var helt hysterisk, började göra sönder sin vägg. Musik på högsta volym. Jag bad henne, lugnt, att vara snäll att sänka för de små skulle sova. Men jag fick ringa farmor som kom o hämtade dem för de var rädda. Vi erbjöd henne att hänga på den trasiga dörren så kunde ju volymen vara lite högre, men det gjorde henne ännu mer hysterisk. Jag ringde Bup:s akutnummer för vi kände att vi inte hanterade situationen. Hon hörde dottern i bakgrunden o ansåg nog att vi hade problem av stora mått. Om vi inte kunde få henne lugn skulle vi ta in henne med våld!! Helt plötsligt började hon lugna sig. Nu ligger hon i soffan o äter chips. Och jag känner mig helt tom....tack gode gud att det är lov nästa vecka. Brukar vara lugnare.
Har tid igen på BUP i slutet på april, men kan vi vänta så länge?? Finns det någon medicin som kan dämpa dessa utbrott? Eller vad är detta? Det har verkligen urartat så fort. Min man vill nog förklara en del med pubertet o det är klart att vissa grejer är det. Men en "normal" ( ursäkta det uttrycket ) tonåring går ju inte utanför sig själv på det här viset o på egendom. Hon säger själv att hon är två personer o det kan jag skriva under på. Och hon säger att jag svikit henne genom att berätta om henne på BUP. Ja, men älskade barn, det är ju för din skull, tänker jag. Hur ska man stå ut med att se sitt barn må så här?? Om någon har liknande situation hur reagerar grannarna?? Har inte bott här så länge o de skickar väl snart polisen på oss o tror vi misshandlar henne eller något.
Så nu helt plötsligt ska ma slå om o fortsätta packa inför imorgon. Jag o min dotter beställde redan i höstas biljetter till Appassionata på globen så vi ska åka tåg imorgon o bo borta över natt. Hon har aldrig åkt tåg o knappt bott borta heller så jag tänkte ett tag att det kanske är det hon oroar sig över. Sa till henne att om hon inte vill åka så gör vi inte det. Under den "arga" perioden så "skiter jag väl i den jävla piss-resan" men nu säger hon att hon inte gjort annat än sett fram emot den o vill jättegärna åka! Så jag hoppas det ska gå bra, för jag har sett fram mot att få ta med henne själv. Hennes rum har vi öåst så ingen kommer in bland allt krossat glas, vi får ta det när vi kommer hem. Erbjöd mej att göra det men det vill hon inte. Hon vill vara med.
Kan ju också tillägga att jag är gravid, halva tiden gången, och jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men just nu så önskar jag så mycket att jag inte vore det. Vilket får mig att känna mig så "rutten". Det kommer ju "upp-dagar" men jag är så osäker på framtiden. Vill min dotter så mycket gott o vet inte alls hur jag ska kunna hjälpa henne nu.....
Till er som orkat ända hit vill jag säga tackSå himla skönt att få skriva av sig lite....
Mamma i familjen A-Ö
