Skrivet: 2007-04-02, 14:10
#1
Vår sessa är här *långt*
Äntligen!
Torsdagen den 29/3 var jag väldigt aktiv och väldigt trött på att det bodde en bebis i magen. Hade trots tröttheten, ett trängande behov av att uträtta saker, fixa och förbereda. Masade mig genom dagen och stupade i säng vid 23 tiden.
Tyckte jag hade en molande mensvärk och planerade att jag kommande dag skulle ringa förlossningen och fråga hur en värk kändes *L*
Kände att det sipprade mellan benen och minns att jag tänkte "gud jag har blivit inkontinent, jag kissar på mig". Att det var daxx att föda barn var inte i tanken, allt vart ju så planerat. Korken släppte och det blev ocean i sängen.
Ställde mig i duschen, växte sambon och kände stress över att inte ha hunnit handla, städa, göra gipsmagen, rensa i rätt stolekar i bebbas garderob,men framför allt över att bebban ville ut. Värkarna började meddetsamma, med jämna fyra minuters mellanrum och eftersom vi hade ett planerat snitt den 11/4 pga min hjärtsjukdom begav vi oss till förlossningen.
Väl där konstaterade man att jag var öppen 4 cm, alldeles för mycket i läkarens smak för att vänta tills på morgonen. Bad om smärtlindring, men nekades då man inte vill riskera pulshöjning. Kardiolog tillkallas, kateter sätts, nålar ordnas med, dusch hinns inte med, barnläkare tillkallas och jag rullas till operation, med beslut om akut kejsarsnitt. Känner mig mer frånvarande än närvarande, har svårt att kommunicera och vill bara att bebban skall få komma ut. Säger gång på gång: "skär ut henne". Narkosläkaren försöker sätta spinalen, vilken misslyckas sju gånger. Stämningen i opsalen är god, medans jag inte alls är intresserad av att vara med. När spinalen lyckas, känns det som om jag kommer till himlen. "Så nu kan vi börja ju". EKG kopplas, injektioner färdigdragna och defribrillatorn i rummet. Lyckligtvis sköter sig hjärtat under snittet. Så skär dom och jag är så fascinerad över att det inte känns. Så skriks det till och en liten argbigga tittar ut. Jag blir helt paff. Är inte förberedd på denna lilla människas entre. Får se henne innan de försvinner med pappa. Tiden därefter är lång. Tårarna rinner, jag vill ha mitt barn, lukta titta, älskar och saknar henne från första stund. Vill få veta att hon är frisk och mår bra.
Bebban väger 3520 g, född i vecka 36 +6, är 50 cm lång, hattmått 35, apgar 9-10-10, förlorar 400 g blod, moderkakan väger 700 g. När pappa och bebis äntligen kommer till uppvak har jag hunnit med en allergireaktion på spinalen och känner mig väldigt främmande för bebis. Tårarna rinner, blandas med lycka, glädje och oändlig tacksamhet över att hon är frisk och inte har påverkats av min sjukdom och medicinering. Min oro och farhågor har varit så stora så länge.
Tänk att jag är mamma nu. Kommer i sinom tid till BB, får enkelrum och pappa får stanna trots att man i denna staden vanligtvis inte får det. Första dygnet är tufft. Bebis har ont i magen, skriker mycket och jag stressas över att inte kunna lugna henne. Lyckligtvis vänder det och tiden därefter är rosa moln. Varvar amning (som funkar väl
Snittet är ett kapitel för sig, tränar på att få igång rörelserna igen, men känner mig rätt mörbultad och överkörd. Antar att allt har sin tid!
Nu skall vi njuta över att ha fått komma hem, att vara familj, innan hjärtoperationen skall göras om ett par veckor. En sak i sänder.
Grattis till alla er som fått, under de dagar jag inte varit här och till er som fortfarande väntar säger jag; håll ut.
Så gick det till när vår lilla ALICE kom till världen, hon är helt underbar och helt perfekt!
"Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan förstå"- Blaise Pascal
