Min dotter är 6 år - en vild och ganska lillgammal tjej (hon säger gärna till om något inte är rätt som te.x du får inte slåss osv)
Vår granne har en son som är 7år med diagnos adhd - han har resurs i skolan och medicin (inte ning om vad han tar)
Mamman är väl det stora problemet... Ingen önskar ju sig ett barn som har Adhd.
Mamman har nog svårt att acceptera att han har det och tar åt sig om någon kritiserar eller säger till henne eller honom.
Pojken har utsett men dotter till måltavla för det mesta av sina påhitt när han är på gården. Just nu är det VÄLDIGT roligt att samla ihop de andra killarna och hitta stora pinnar och jaga min dotter. Härom dagen kommer jag till gården (vi bor på samma gård som dagis) då jagar 4 pojar + pojkens lillasyster min dotter. Då har han ett järnrör. Alltså, min dotter är på dagis och blir angripen av ett gäng. dagisfröken jagar bort dem och säger att det är han den pojken, han ger sig bara på din dotter. Jag blev nästan skogstokig.
Jag sprang ikapp pojkarna och skällde ut dem en efter en, när jag börjar säga till pojken ifråga (när jag pratar med honom är jag alltid VÄLDIGT noga med att tänka på hur jag formulerar mig och att man inte skäller utan pratar lugnt.) Jag sa till honom att nu får du faktiskt ta och lägga av och jaga min dotter med pinnar. BANG!!! så står hans mamma framför mig och börjar gapa. - Min son får alltid skulden och du skäller alltid på honom ! Din dotter är fan ingen ängel- hon ger sig alltid på min dotter och jag säger inget för grannsämjans skull!
Jag blev helt ställd. Jag var så arg och rädd. Pojken har ju inga gränser när det gäller våld. och här kommer hans mamma och försvarar honom när han jagat en yngre flicka med järnrör.
Jag sa till henne att jag säger åt alla barn och jag har inte gett honom skulden för detta. det är ett gäng med 4-7 pojkar. men det är ju han som skriker att de skall ge sig på min dotter.
Min dotter bryr sig inte om hans syster, för hon är inget charmtroll heller direkt. Så att min dotter skulle ha bråkat med henne är ju löjligt.
Hursom , mamman är ju i en försvarspostion, fullt förståerligt!
Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är att ha en så jobbig pojke, hur ledsen man blir över allt dumt han ställer till med och hur trött man blir av att aldrig kunna slappna av. Men hur skall jag kunna få henne att förstå att hennes pojke faktiskt har utsett min dotter till måltavla, utan att hon låser sig? Hon har skällt ut andra barn vars föräldrar sagt till hennes pojke när han slagit andra barn. Jag litar inte på henne.
Vad skall jag göra?
Jag är faktiskt allvarligt orolig för min dotter när hon är på gården om han dyker upp.
Skall jag fråga mamman om vi skall hitta på något tillsammans så han lär känna min dotter - skulle det kunna göra att han låter bli henne?
HJÄLP!!!
1
Hjälp!!! Grannens son (adhd) Hej!
Jag vet vare sig ut eller in....
Min dotter är 6 år - en vild och ganska lillgammal tjej (hon säger gärna till om något inte är rätt som te.x du får inte slåss osv)
Vår granne har en son som är 7år med diagnos adhd - han har resurs i skolan och medicin (inte ning om vad han tar)
Mamman är väl det stora problemet... Ingen önskar ju sig ett barn som har Adhd.
Mamman har nog svårt att acceptera att han har det och tar åt sig om någon kritiserar eller säger till henne eller honom.
Pojken har utsett men dotter till måltavla för det mesta av sina påhitt när han är på gården. Just nu är det VÄLDIGT roligt att samla ihop de andra killarna och hitta stora pinnar och jaga min dotter. Härom dagen kommer jag till gården (vi bor på samma gård som dagis) då jagar 4 pojar + pojkens lillasyster min dotter. Då har han ett järnrör. Alltså, min dotter är på dagis och blir angripen av ett gäng. dagisfröken jagar bort dem och säger att det är han den pojken, han ger sig bara på din dotter. Jag blev nästan skogstokig.
Jag sprang ikapp pojkarna och skällde ut dem en efter en, när jag börjar säga till pojken ifråga (när jag pratar med honom är jag alltid VÄLDIGT noga med att tänka på hur jag formulerar mig och att man inte skäller utan pratar lugnt.) Jag sa till honom att nu får du faktiskt ta och lägga av och jaga min dotter med pinnar. BANG!!! så står hans mamma framför mig och börjar gapa. - Min son får alltid skulden och du skäller alltid på honom ! Din dotter är fan ingen ängel- hon ger sig alltid på min dotter och jag säger inget för grannsämjans skull!
Jag blev helt ställd. Jag var så arg och rädd. Pojken har ju inga gränser när det gäller våld. och här kommer hans mamma och försvarar honom när han jagat en yngre flicka med järnrör.
Jag sa till henne att jag säger åt alla barn och jag har inte gett honom skulden för detta. det är ett gäng med 4-7 pojkar. men det är ju han som skriker att de skall ge sig på min dotter.
Min dotter bryr sig inte om hans syster, för hon är inget charmtroll heller direkt. Så att min dotter skulle ha bråkat med henne är ju löjligt.
Hursom , mamman är ju i en försvarspostion, fullt förståerligt!
Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är att ha en så jobbig pojke, hur ledsen man blir över allt dumt han ställer till med och hur trött man blir av att aldrig kunna slappna av. Men hur skall jag kunna få henne att förstå att hennes pojke faktiskt har utsett min dotter till måltavla, utan att hon låser sig? Hon har skällt ut andra barn vars föräldrar sagt till hennes pojke när han slagit andra barn. Jag litar inte på henne.
Vad skall jag göra?
Jag är faktiskt allvarligt orolig för min dotter när hon är på gården om han dyker upp.
Skall jag fråga mamman om vi skall hitta på något tillsammans så han lär känna min dotter - skulle det kunna göra att han låter bli henne?
Varför skulle det vara löjligt att din dotter skulle ha bråkat med hennes dotter? Du kan ha rätt men det kan den andra mamman också ha. Din dotter kanske inte är en ängel när du inte ser?
Jag vet inte vem som har rätt i detta men jag tycker helt klart att den andra mamman gör fel när hon försvarar sin son som precis jagat barn med rör (oavsett vilket barn han jagat). Dessutom var ju detta när din dotter gick på dagis så de kan väl vittna om vad som utspelade sig?
Men när det gäller din dotter och hennes dotter kanske ni båda ska fundera på vad de gör mot varandra? De kanske inte är så snälla nån av dem?
2
Varför skulle det vara löjligt att din dotter skulle ha bråkat med hennes dotter? Du kan ha rätt men det kan den andra mamman också ha. Din dotter kanske inte är en ängel när du inte ser?
Jag vet inte vem som har rätt i detta men jag tycker helt klart att den andra mamman gör fel när hon försvarar sin son som precis jagat barn med rör (oavsett vilket barn han jagat). Dessutom var ju detta när din dotter gick på dagis så de kan väl vittna om vad som utspelade sig?
Men när det gäller din dotter och hennes dotter kanske ni båda ska fundera på vad de gör mot varandra? De kanske inte är så snälla nån av dem?
Klimpen var väldigt dum mot en flicka när han gick i ettan. Det var Klimpens sätyt att visa att han gillade henne. Vi hade ett möte med flickan o flickans föräldrar där hennes föräldrar fick berätta för Klimpen hur lessen och dåligt hon mådde över hur Klimpen var. Det gick in för Klimpen iaf att flickan inte tyckte mer om honom om han gjorde "dumheter" och i vårt fall blev Klimpen snäll mot flickan efter mötet.
3
Klimpen var väldigt dum mot en flicka när han gick i ettan. Det var Klimpens sätyt att visa att han gillade henne. Vi hade ett möte med flickan o flickans föräldrar där hennes föräldrar fick berätta för Klimpen hur lessen och dåligt hon mådde över hur Klimpen var. Det gick in för Klimpen iaf att flickan inte tyckte mer om honom om han gjorde "dumheter" och i vårt fall blev Klimpen snäll mot flickan efter mötet.
Konstigt att du reagerar över just den lilla meningen.
Jag VET att min flicka inte slår andra barn. Jag vet att hon kan vara en besserwisser.
Vad du inte utläste var det faktum att mamman reagerar med att gå till personangrepp DIREKT. Faktum - hennes son jagar min dotter med järnrör. Skall jag blunda för detta? Eller skall jag analysera hurvida min dotter har sagt något till hennes dotter?
När ett barn blir oprovocerat attakerat tycker jag det är åt helvete.
Jag bad om hjälp om hur jag kan närma mig mamman för att lösa detta - inte kritik om att min dotter har någon skuld i att hon blir ett offer.
tack och hej
4
Konstigt att du reagerar över just den lilla meningen.
Jag VET att min flicka inte slår andra barn. Jag vet att hon kan vara en besserwisser.
Vad du inte utläste var det faktum att mamman reagerar med att gå till personangrepp DIREKT. Faktum - hennes son jagar min dotter med järnrör. Skall jag blunda för detta? Eller skall jag analysera hurvida min dotter har sagt något till hennes dotter?
När ett barn blir oprovocerat attakerat tycker jag det är åt helvete.
Jag bad om hjälp om hur jag kan närma mig mamman för att lösa detta - inte kritik om att min dotter har någon skuld i att hon blir ett offer.
Jag får en känsla när jag läser din berättelse att pojken får skulden för att han har adhd (och möjligheten finns ju att mamman känner detsamma). Sedan skriver du: "han har *ju* inga gränser för våld", menar du att det skulle vara vanligt bland adhd att det inte finns några gränser för våld?
Naturligtvis ska han inte få jaga din dotter med varken pinnar eller järnrör så jag tycker att du gjorde rätt som sa till honom, men jag kan förstå mamman också, det är kanske så att hennes son får skulden allt för ofta pga att han har ett funktionshinder. Du är ju inte ensam om att berätta för henne att hennes son ställer till det. Det är lätt att lägga skulden på någon som har problem. Tänk på att det kan vara så att några av dom andra barnen har kommit på att han är lätt att få igång, dvs han handlar före han tänker så det är kanske så att någon har gett honom ideen och då gör han det innan han hinner tänka efter om det är rätt eller fel. Det kan faktiskt också vara så att de barnen som han slår eller blir ovän med vet precis vilka knappar dom ska trycka på så att han blir skogstokig (en kommentar eller en handling som dom vet att han inte gillar) och sedan är det han som får skulden eftersom han inte kan hejda sig och det är detta föräldrarna ser. (Nu säger jag inte att det är så i detta fallet).
Så man måste vara medveten om hans svårigheter men även försöka se _varför_ han blir så arg. Barn med adhd har oftast en anledning att bli arga, även om det inte är en anledning som du och jag tycker är rätt, men för dom kan det vara hela världen.
Vad gäller era döttrar så håller jag med bullen 71. Varför skulle inte din dotter bry sig om hennes bara för att hon inte är ett "charmtroll"? Det är kanske just därför som din dotter bråkar med den andra flickan, eller för att brodern är dum mot din dotter så ser hon en chans att ge igen lite på den andra flickan (ingen ovanlig reaktion kan jag berätta). Ens egna barn är inte små änglar hela tiden man måste ha öppna ögon för vad både andras barn och sina egna kan göra.
Vad du framförallt kan göra allra först är att prata med mamman, kanske ni kan komma på något sätt att få pojken att sluta att jaga andra barn med pinnar och dylikt.
Hur usel dagen än varit, så lyser alltid stjärnorna/Dogbert
5
Jag får en känsla när jag läser din berättelse att pojken får skulden för att han har adhd (och möjligheten finns ju att mamman känner detsamma). Sedan skriver du: "han har *ju* inga gränser för våld", menar du att det skulle vara vanligt bland adhd att det inte finns några gränser för våld?
Naturligtvis ska han inte få jaga din dotter med varken pinnar eller järnrör så jag tycker att du gjorde rätt som sa till honom, men jag kan förstå mamman också, det är kanske så att hennes son får skulden allt för ofta pga att han har ett funktionshinder. Du är ju inte ensam om att berätta för henne att hennes son ställer till det. Det är lätt att lägga skulden på någon som har problem. Tänk på att det kan vara så att några av dom andra barnen har kommit på att han är lätt att få igång, dvs han handlar före han tänker så det är kanske så att någon har gett honom ideen och då gör han det innan han hinner tänka efter om det är rätt eller fel. Det kan faktiskt också vara så att de barnen som han slår eller blir ovän med vet precis vilka knappar dom ska trycka på så att han blir skogstokig (en kommentar eller en handling som dom vet att han inte gillar) och sedan är det han som får skulden eftersom han inte kan hejda sig och det är detta föräldrarna ser. (Nu säger jag inte att det är så i detta fallet).
Så man måste vara medveten om hans svårigheter men även försöka se _varför_ han blir så arg. Barn med adhd har oftast en anledning att bli arga, även om det inte är en anledning som du och jag tycker är rätt, men för dom kan det vara hela världen.
Vad gäller era döttrar så håller jag med bullen 71. Varför skulle inte din dotter bry sig om hennes bara för att hon inte är ett "charmtroll"? Det är kanske just därför som din dotter bråkar med den andra flickan, eller för att brodern är dum mot din dotter så ser hon en chans att ge igen lite på den andra flickan (ingen ovanlig reaktion kan jag berätta). Ens egna barn är inte små änglar hela tiden man måste ha öppna ögon för vad både andras barn och sina egna kan göra.
Vad du framförallt kan göra allra först är att prata med mamman, kanske ni kan komma på något sätt att få pojken att sluta att jaga andra barn med pinnar och dylikt.
Hur kallar man till möte då utan att mamman blir skogstokig och intar försvarställning?
Skall jag fråga henne rakt upp och ner?
Det finns en föräldrakurs i vår stadsdel som är gratis och som hanterar bla svårhanterliga barn.
Skall man fråga mamman om vi kanske kan gå den tillsammans?
Hade du blivit arg eller glad om du var i mammans situation?
Tack för ditt svar!
6
Hur kallar man till möte då utan att mamman blir skogstokig och intar försvarställning?
Skall jag fråga henne rakt upp och ner?
Det finns en föräldrakurs i vår stadsdel som är gratis och som hanterar bla svårhanterliga barn.
Skall man fråga mamman om vi kanske kan gå den tillsammans?
Hade du blivit arg eller glad om du var i mammans situation?
först och främst - min dotter och pojkens lillasyster leker aldrig och har aldrig bråkat öppet - det finns ingen konflikt där. mamman som du säger är väl van vid att få ta sin son i försvar och blir säkert desperat och vill väl på sitt sätt påpeka att alla barn kan. vilket stämmer - min dotter ÄR ingen ängel- men när det gäller hennes dotter så är hon det. Hon har aldrig velat leka med henne för hon är inte särskilt snäll helt enkelt.
Alla Adhd barn är olika - jag vet. men just denna pojke är väldigt våldsam och har inte gränserna.
visst tror jag att det är så att de andra barnen kan trissa upp honom. men han ger sig på henne när han är själv med. han tycker väl inte om henne helt enkelt?
frågan är inte om min dotter har någon skuld i att hon blir jagad, utan hur jag kan närma mig mamman
7
först och främst - min dotter och pojkens lillasyster leker aldrig och har aldrig bråkat öppet - det finns ingen konflikt där. mamman som du säger är väl van vid att få ta sin son i försvar och blir säkert desperat och vill väl på sitt sätt påpeka att alla barn kan. vilket stämmer - min dotter ÄR ingen ängel- men när det gäller hennes dotter så är hon det. Hon har aldrig velat leka med henne för hon är inte särskilt snäll helt enkelt.
Alla Adhd barn är olika - jag vet. men just denna pojke är väldigt våldsam och har inte gränserna.
visst tror jag att det är så att de andra barnen kan trissa upp honom. men han ger sig på henne när han är själv med. han tycker väl inte om henne helt enkelt?
frågan är inte om min dotter har någon skuld i att hon blir jagad, utan hur jag kan närma mig mamman
Oavsett ADHD eller inte har du rätt att säga till om hennes son gör något dumt. Och det här är väldigt dumt att jaga någon med järnrör. Även om det inte är han som är ledaren måste alla sägas till, som du gjorde i detta fall.
Jag tror inte alls att det gagnar hennes son om hon hela tiden tar honom i försvar. Säkert drar han på sig skäll även om han inte alltid gjort något, men det tror jag mer beror på att han har gjort dumma saker och att det blir så att de därav tror att det alltid är han.
Så har det varit med min son. Han hade sönder saker när han var liten, knuffade till andra, tog i för hårt, fattade inte riktigt att ta det lite lugnt. Inte med vilje alltid utan bara att han inte kunde. Så ibland blev så här "det var X" som gjorde det eller det. Men det bottnade ju i att han faktiskt gjorde massor av dumma saker (och fortfarande gör). Jag har aldrig försvarat honom utan tagit tag i kritiken. Visst det har inte varit roligt när föräldrar var på. Ibland tänkte jag om det verkligen alltid var han.
Den enda gången jag ordentligt tog sonen i försvar var när han var 1,5 år och var lite vild i sandlådan, Då trampade han sönder en 2 årings sandkakor. Hennes föräldrar var hysteriska och började gapa om min son. Jag tycker att det var lite väl överbeskyddande mot sin dotter.
10
Oavsett ADHD eller inte har du rätt att säga till om hennes son gör något dumt. Och det här är väldigt dumt att jaga någon med järnrör. Även om det inte är han som är ledaren måste alla sägas till, som du gjorde i detta fall.
Jag tror inte alls att det gagnar hennes son om hon hela tiden tar honom i försvar. Säkert drar han på sig skäll även om han inte alltid gjort något, men det tror jag mer beror på att han har gjort dumma saker och att det blir så att de därav tror att det alltid är han.
Så har det varit med min son. Han hade sönder saker när han var liten, knuffade till andra, tog i för hårt, fattade inte riktigt att ta det lite lugnt. Inte med vilje alltid utan bara att han inte kunde. Så ibland blev så här "det var X" som gjorde det eller det. Men det bottnade ju i att han faktiskt gjorde massor av dumma saker (och fortfarande gör). Jag har aldrig försvarat honom utan tagit tag i kritiken. Visst det har inte varit roligt när föräldrar var på. Ibland tänkte jag om det verkligen alltid var han.
Den enda gången jag ordentligt tog sonen i försvar var när han var 1,5 år och var lite vild i sandlådan, Då trampade han sönder en 2 årings sandkakor. Hennes föräldrar var hysteriska och började gapa om min son. Jag tycker att det var lite väl överbeskyddande mot sin dotter.
Jag hade nog inte gillat det förslaget. För det första så är mamman redan i försvarsposition och har nog svårt att ta åt sig just nu vad du än säger. För det andra så, av vad du skrivit innan, så tror jag att hon kan ta det som om du var nedlåtande.
Så hade ialla fall jag reagerat om jag varit som mamman. En mamma som känner att sonen får skulden för allt utan att vara skuld till allt tar nog inte ett sådant erbjudande på rätt sätt.
Kan du inte försöka att prata med henne och fråga vad hon tycker ni ska göra för att reda ut situationen så att det inte händer igen. Kanske lägga upp det så att du säger: "Vad kan jag och min dotter göra för att det inte ska hända igen?" Istället för att fråga vad hon och hennes son ska göra.
Hur usel dagen än varit, så lyser alltid stjärnorna/Dogbert
11
Jag hade nog inte gillat det förslaget. För det första så är mamman redan i försvarsposition och har nog svårt att ta åt sig just nu vad du än säger. För det andra så, av vad du skrivit innan, så tror jag att hon kan ta det som om du var nedlåtande.
Så hade ialla fall jag reagerat om jag varit som mamman. En mamma som känner att sonen får skulden för allt utan att vara skuld till allt tar nog inte ett sådant erbjudande på rätt sätt.
Kan du inte försöka att prata med henne och fråga vad hon tycker ni ska göra för att reda ut situationen så att det inte händer igen. Kanske lägga upp det så att du säger: "Vad kan jag och min dotter göra för att det inte ska hända igen?" Istället för att fråga vad hon och hennes son ska göra.
Skall jag försöka mig på att fråga om vi kan gå föräldrakursen ihop? (hon har redan gått den...)
Mamman är ju problemet enligt mig, för det är ju jobbigt för henne och det gör henne ledsen och försvarande när hennes son får skäll.
Men som du säger - man måste ju säga till ALLA barn när de gör dumma saker.
Saken är den att hon ofta refererar till Adhd till hans handikapp -som en ursäkt liksom... te.x när han gjort något dumt - ja, det är ju svårt för honom med hans handikapp. Istället för att säga till honom att han gör andra barn ledsna och at han inte får göra så.
Hur skall jag få henne att förstå att jag inte är ute efter en syndabock och att hon inte behöver försvara sig/honom för mig?
Gudarna skall veta att jag haft lust att dänga till honom själv många gånger...men han är ett barn med ett funktionshinder och det visar sig på sätt som detta. Han brukar vara VÄLDIGT uppkäftig. Om jag hejar och frågar hur det är och hur det är i skolan får jag ofta till svar. - Skall du skita i din jävla idiot!
Hans vokabulär är inte dålig när det gäller fula ord... men som sagt jag tar det med ro även om jag inom mig blir väldigt upprörd.
Så visst måste det vara en stor sorg när ens barn inte blir ett gulligt välartat snällt litet fotbollsspelande mönsterbarn. Men man måste låta andra föräldrar sätta ner foten och också berätta för barnet att det inte är ok att göra vissa saker.
Jag är ju ingen perfekt mamma heller, men jag är mån om mitt och andras barns välbefinande. Och detta är ingen bra situation...
Tips och råd om hur man kommer förbi försvarsmuren?
12
Jösses ! det där med sandkakorna! tjena!
Hur hade du velat bli bemött som mamma av mig?
Alltså barnet som ditt barn alltid ger sig på?
Skall jag försöka mig på att fråga om vi kan gå föräldrakursen ihop? (hon har redan gått den...)
Mamman är ju problemet enligt mig, för det är ju jobbigt för henne och det gör henne ledsen och försvarande när hennes son får skäll.
Men som du säger - man måste ju säga till ALLA barn när de gör dumma saker.
Saken är den att hon ofta refererar till Adhd till hans handikapp -som en ursäkt liksom... te.x när han gjort något dumt - ja, det är ju svårt för honom med hans handikapp. Istället för att säga till honom att han gör andra barn ledsna och at han inte får göra så.
Hur skall jag få henne att förstå att jag inte är ute efter en syndabock och att hon inte behöver försvara sig/honom för mig?
Gudarna skall veta att jag haft lust att dänga till honom själv många gånger...men han är ett barn med ett funktionshinder och det visar sig på sätt som detta. Han brukar vara VÄLDIGT uppkäftig. Om jag hejar och frågar hur det är och hur det är i skolan får jag ofta till svar. - Skall du skita i din jävla idiot!
Hans vokabulär är inte dålig när det gäller fula ord... men som sagt jag tar det med ro även om jag inom mig blir väldigt upprörd.
Så visst måste det vara en stor sorg när ens barn inte blir ett gulligt välartat snällt litet fotbollsspelande mönsterbarn. Men man måste låta andra föräldrar sätta ner foten och också berätta för barnet att det inte är ok att göra vissa saker.
Jag är ju ingen perfekt mamma heller, men jag är mån om mitt och andras barns välbefinande. Och detta är ingen bra situation...
Tips och råd om hur man kommer förbi försvarsmuren?
Skall jag säga att jag pratat med de andra mammorna om detta med pinnlekarna?
Bara för att ytterligare få henne att förstå att jag vill lösa detta- inte skuldlägga hennes pojk.
Det är jättesvårt...
Jag skall försöka att presentera/fråga om vi kanske kan göra något!
Tack!
14
ok, bra förslag!
Skall jag säga att jag pratat med de andra mammorna om detta med pinnlekarna?
Bara för att ytterligare få henne att förstå att jag vill lösa detta- inte skuldlägga hennes pojk.
Det är jättesvårt...
Jag skall försöka att presentera/fråga om vi kanske kan göra något!
Nej jag skrev ju också att mamman gör fel som försvarar sin son när han har jagat folk med rör. Men jag tror att det är bra att se vad ens egna barn också gör? Det jag reagerade på var din mening att det skulle vara löjligt att din dotter skulle kunna vara på hennes dotter på något sätt.
Jag skrev ckså att kanske dagispersonalen kan vittna om vad som hände, då för att kunna informera pojkens mamma om vad hennes son verkligen har gjort så hon kanske fattar vad det är han håller på med.
Men som sagt också att rannsaka vad kanske ditt egna barn gör.
15
Nej jag skrev ju också att mamman gör fel som försvarar sin son när han har jagat folk med rör. Men jag tror att det är bra att se vad ens egna barn också gör? Det jag reagerade på var din mening att det skulle vara löjligt att din dotter skulle kunna vara på hennes dotter på något sätt.
Jag skrev ckså att kanske dagispersonalen kan vittna om vad som hände, då för att kunna informera pojkens mamma om vad hennes son verkligen har gjort så hon kanske fattar vad det är han håller på med.
Men som sagt också att rannsaka vad kanske ditt egna barn gör.
Du ska bara säga att du pratat med de andra mammorna om du verkligen har gjort det (vilket jag tar för givet att du ska göra eftersom dom också var med).
Lycka till
Hur usel dagen än varit, så lyser alltid stjärnorna/Dogbert
16
Du ska bara säga att du pratat med de andra mammorna om du verkligen har gjort det (vilket jag tar för givet att du ska göra eftersom dom också var med).
Lycka till
Men du målis...ta kontakt med pappan!
Varför nämns han inte alls?
Förmodligen har mamman också en bokstavsdiagnos och kan inte tänka klart i pressade situationer. Förmodligen ligger hon och gråter och har ångest över hur hon bemötte dig och vet inte hur hon ska fortsätta för att det ska bli bra...
Diagnoser ärvs väldigt ofta av ena eller båda föräldrarna, men om denna familj fortfarande är intakt trots två barn med så stora problem som du verkar se och en mamma som inte kan fungera optimalt (nu är det hur jag läser dina ord-jag kan ju ingenting om dem) så BORDE det finnas en vettig pappa någonstans i bakgrunden som kanske håller samman detta familjekaos. Kanske kan pappan prata i normal samtalston och ta till sig när du pratar med honom. Boka in ett möte med honom och kanske kan du ta hjälp av dagis och förskolepedagog eller psykolog för att det hela hände under dagistid. Hör med rektor...
Ge inte upp...men gå inte i atack för att vi också läser annat som vi reagerar på i ditt inlägg-det är bara ett försök att vidga dina vyer och för att du ska kunna se andra sidor av ett problem.
Det kan ju vara så att din dotter någon gång för något år sedan har sagt till hans lillasyster att hon inte vill leka med henne för att hon är ful (små barns sätt att felaktigt resonera ibland) och så går storebro igång med samma försvarsställning som hans mamma och ser din dotter som sitt hatobjekt resten av livet. Min egen son fick en planka kastad i huvudet när han gick på dagis och än idag kallar han denne pojke med hatiska ord fast han nu ska börja i högstadiet. Ibland låser det sig för våra pojkar och då kommer de inte vidare så lätt utan stort stöd...och att ni skulle hitta på något kul tillsammans som att gå på äventyrsbad eller så tycker jag verkar vara en ypperlig idé för att få barnen att komma ur det statiska "Jag är snäll-du är dum" som de verkar ha hamnat i...
17
Men du målis...ta kontakt med pappan!
Varför nämns han inte alls?
Förmodligen har mamman också en bokstavsdiagnos och kan inte tänka klart i pressade situationer. Förmodligen ligger hon och gråter och har ångest över hur hon bemötte dig och vet inte hur hon ska fortsätta för att det ska bli bra...
Diagnoser ärvs väldigt ofta av ena eller båda föräldrarna, men om denna familj fortfarande är intakt trots två barn med så stora problem som du verkar se och en mamma som inte kan fungera optimalt (nu är det hur jag läser dina ord-jag kan ju ingenting om dem) så BORDE det finnas en vettig pappa någonstans i bakgrunden som kanske håller samman detta familjekaos. Kanske kan pappan prata i normal samtalston och ta till sig när du pratar med honom. Boka in ett möte med honom och kanske kan du ta hjälp av dagis och förskolepedagog eller psykolog för att det hela hände under dagistid. Hör med rektor...
Ge inte upp...men gå inte i atack för att vi också läser annat som vi reagerar på i ditt inlägg-det är bara ett försök att vidga dina vyer och för att du ska kunna se andra sidor av ett problem.
Det kan ju vara så att din dotter någon gång för något år sedan har sagt till hans lillasyster att hon inte vill leka med henne för att hon är ful (små barns sätt att felaktigt resonera ibland) och så går storebro igång med samma försvarsställning som hans mamma och ser din dotter som sitt hatobjekt resten av livet. Min egen son fick en planka kastad i huvudet när han gick på dagis och än idag kallar han denne pojke med hatiska ord fast han nu ska börja i högstadiet. Ibland låser det sig för våra pojkar och då kommer de inte vidare så lätt utan stort stöd...och att ni skulle hitta på något kul tillsammans som att gå på äventyrsbad eller så tycker jag verkar vara en ypperlig idé för att få barnen att komma ur det statiska "Jag är snäll-du är dum" som de verkar ha hamnat i...
Min dotter gör inget idetta fallet. Men som sagt hon kan hon med - jag vet.
Att jag tog upp det var mer för att påskina att mamman är i en otrolig försvarsställning. Jag vände mig till eftersom ni vet hur det är att vara mamma till barnet som alla andra skäller på eller vad man skall säga?
Jag vill lösa problemet - inte fundera på om min dotters existens är fel eftersom den provocerar en 7 årig pojke!
Hon gör alltså inget. Punkt.
19
självklart är inga barn felfria.
Min dotter gör inget idetta fallet. Men som sagt hon kan hon med - jag vet.
Att jag tog upp det var mer för att påskina att mamman är i en otrolig försvarsställning. Jag vände mig till eftersom ni vet hur det är att vara mamma till barnet som alla andra skäller på eller vad man skall säga?
Jag vill lösa problemet - inte fundera på om min dotters existens är fel eftersom den provocerar en 7 årig pojke!
Tack! Det klart det kan vara så... vad jobbigt.
Alltså, pappan verkar ok, men nästan lite rädd för mamman (hon är ca 15 år äldre än honom). Det är mamman som bestämmer tror jag.
Jag tror att min dotter säkert kan ha sagt till flickan (min dotter är ju lite lillgammal och retar säkert gallfeber på en del)någon gång att hon är dum. För hon är inte särskilt snäll, hon kan frysa ut barn och delar inte med sig. Vid ett sådant tillfälle kan min flicka mycket väl säga att man skall dela med sig annars är man inte snäll. Vilket är helt rätt! Men det skall ju inte ge upphov till att bli jagad med järnrör...
Jag skall försöka prata med pappan.
Jag har förstått det att det kan låsa sig, men det måste ju gå att lösa? Som du säger med att te.x göra något tillsammans.
Frågan är vad ? Jag vågar helt ärligt inte åka och bada med honom.
Frågan är om min dotter vill... hon är rädd för honom och undviker ju honom.
tack för lite nya infallsvinklar!
20
Tack! Det klart det kan vara så... vad jobbigt.
Alltså, pappan verkar ok, men nästan lite rädd för mamman (hon är ca 15 år äldre än honom). Det är mamman som bestämmer tror jag.
Jag tror att min dotter säkert kan ha sagt till flickan (min dotter är ju lite lillgammal och retar säkert gallfeber på en del)någon gång att hon är dum. För hon är inte särskilt snäll, hon kan frysa ut barn och delar inte med sig. Vid ett sådant tillfälle kan min flicka mycket väl säga att man skall dela med sig annars är man inte snäll. Vilket är helt rätt! Men det skall ju inte ge upphov till att bli jagad med järnrör...
Jag skall försöka prata med pappan.
Jag har förstått det att det kan låsa sig, men det måste ju gå att lösa? Som du säger med att te.x göra något tillsammans.
Frågan är vad ? Jag vågar helt ärligt inte åka och bada med honom.
Frågan är om min dotter vill... hon är rädd för honom och undviker ju honom.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
