Att bli arg på barnen

[Karolina.]

Tycker ni att det är OK?

Jag är uppväxt i en familj där vi jämt och ständigt blev arga på varandra, och blev vänner igen, och ofta sa att vi älskade varandra. Därför har jag inte ens reflekterat över att man kan känna sig som en dålig mamma om man blir arg på sitt barn. Jag har alltid tänkt att det hör till. Men jag har förstått genom Aff och diskussioner irl att många har dåligt samvete för att de blir arga. Har ni det?

[Lova med tre]

Intressant fråga. Jag har vuxit upp i ett hem där man praktiskt taget aldrig blev arg (eller rättare sagt inte visade att man blev arg). När jag mötte människor som visade ilska blev jag väldigt ställd och hade mycket svårt att hantera det. Därför tror jag att det är lika viktigt för barn att se sina föräldrar visa ilska som glädje - och alla andra känslor.

Det handlar ju om HUR man visar sina känslor. Om jag blir arg på mitt barn måste jag ju anpassa mitt sätt att uttrycka mina känslor så att jag inte skrämmer barnet. Om jag inte kan hantera ilskan utan känner att jag tagit i för hårt måste jag vara vuxen nog att be om ursäkt. Barn har samma rätt till och behov av ursäkt och upprättelse som vuxna, ngt som jag tycker många vuxna verkar glömma bort.

Jag tror att om jag visar ett så brett känsloregister som möjligt (och lämpligt) så bjuder jag in mina barn till att utforska och visa sina känslor. Allt eftersom de växer upp lär de sig vilka känsloyttringar som är accepterade i vår kultur och familj och vilka som inte är OK. Vi får t.ex. inte slå varandra, hur arga vi än blir, vi svär inte åt varandra, slår inte sönder varandras saker etc. Om man bryter mot dessa normer får man givetvis be om ursäkt och försöka reparera den skada man åstadkommit.

Så, svaret på din fråga är nej. Jag får inte dåligt samvete om jag blir arg på barnen men ibland kan jag dock önska att jag visat och hanterat min ilska på ett bättre sätt.

[Lisa79]

Hej igen..
Jag är uppvuxen i en familj där vi tvärt och om från i din aldrig var "öppet" arga på varandra. De konflikter som fanns skedde lite i det dolda, min mamma är en martyrernas drottning...Det har gjort mig ganska konflikträdd, är en sån som hellre lägger mig än käftar om du förstår vad jag menar och som jag upplever det skapar det en massa frustration hos mig, att inte få förklara ilskan inom mig. Det i sig har gjort att jag vid varje tillfälle jag tillrättavisar strängt eller skäller på min son (eller man för den delen) drabbas av ett ohyggligt dåligt samvete. Den rationella männsikan innom mig vet att man ibland måste säga till och bråka, men det är svårt att hela tiden slåss med det dåliga samvetet. Att man bråkar med varandra, högljutt och stort, med barnen eller inför dem tror jag inte är något negativt, sålänge men sedan blir lika öppet sams om du förstår vad jag menar.

[Sk0rpan]

Ja man har rätt att vara arg, men det är inte OK att leva ut det hur som helst.

Ilska är ju en kännsla och man har både som barn och som vuxen rätt att ha hela registret av kännslor och att visa dem. Tricket är förståss att visa det med minsta möjliga kränkning mot den man är arg på.

Sedan är det nog så att ilska alltid döljer andra kännslor. En del säger att man blir arg för att skydda sig själv mot de andra bakomliggande kännslorna, Jag vet inte, ibland är det kanske så. Det brukar finnas sorg och ledsnad bakom, kanske inte över den sak som utlöste ilskan, men kanske något den påminde om. Så det kan löna sig att "stanna i känslan" och ta reda på vatr den leder.

Men jag har mycket svårt att föreställa mig konfliktfria familjer och i konflikter uppkommer varierande grader av ilska, så är det.

[KAJO]

okej att vara arg och att visa dessa känslor såväl som andra känslor.

Det som för mig är viktigt är _hur_ man visar ilska. Det är aldrig okej att bete sig kränkande mot någon för att man är arg. Det är aldrig okej att bete sig hotfullt eller våldsamt. Det är heller aldrig okej att i stundens hetta göra någon annan ansvarig för att man är arg. (Det är _ditt_ fel)
Det är naturligtvis inte heller okej att helt tappa kontrollen av ilska ocg bete sig på ett för barnet skrämmande och oförutsägbart sätt.

Att ha dåligt samvete för att man varit arg kan kanske i vissa fall handla mer om vilket uttryck ilskan tog, och hur barnet reagerade på ilskan. Kanske just därför tycker jag att det är bra att försöka bejaka sin ilska på samma sätt som övriga känslor för att på så sätt kunna ladda ur utan att det går helt galet. Bortträngd ilska gör ingen människa gott.

[Zilba]

Kay Pollak, har varit inne på hans linje med att välja glädje hela mitt liv så jag blir väääldigt sällan arg på någon, allra minst på Milva. Har inte hänt än. Om jag känner irritation vet jag att det är mina känslor som egentligen inte har något med henne att göra, så då släpper jag det. Kan inte komma på någon situation där det hjälper att bli arg på sina barn.
Tror bestämt att den vrede jag känner inte är till någon nytta. Därmed menar jag inte att jag tar skit från folk, är någon elak mot mig säger jag ifrån och jag gör inget jag inte vill, men jag blir inte arg. Jag säger nej och sedan är det bra med det. Är någon arg på mig tar jag inte emot deras ilska, bara argument.
Karin

[-Kattis-]

...är också uppväxt i en familj med mycket starka känslor och där det var (och är) vanligt att vi blev arga på varandra.

Jag har själv rätt lätt för att flamma upp i ilska och har rutit i åt barnen massor med gånger. Dåligt samvete har jag haft ibland, men då inte för att jag rutit och blivit arg i sig utan mera om jag blivit arg för något barnen egentligen inte alls rådde för. Eller om jag överreagerat och blivit förbannad över något som egentligen är en skitsak.

Men ilska i sig är inte en känsla som jag försöker undvika, jag ser den som en lika naturlig del av livet som andra starka känslor - glädje, förväntan, besvikelse, rädsla, ånger osv. Ilska i sig är inte farligt tror jag, utan det som kan bli skadligt är ju om ilskan tar sig destruktiva uttryck så att man skadar sig själv eller någon annan fysiskt och/eller psykiskt. Om ilskan leder till att man kränker andra människor så är den förstås klart destruktiv.

Men jag tror generellt att det ofta är skadligare att undvika konflikter med sina barn än att vara öppen med dem och ta konflikterna s a s "här och nu".

[Mamma Erik]

har inte det minsta dåligt samvete, om ilskan är befogad. Har en grabb, som man kan be, jag vet inte hur många gånger, om en sak, eller låta bli en sak. Man motiverar, förklarar och det är som att hälla vatten på en gås. Det är först när man blir arg, som det blir en reaktion.
Sedan är jag en person som är väldigt emot avledande manövrar för att slippa ta en konflikt. Kanske skolad av min son, som redan som ettåring genomskådade allt vad ledande manövrar är. Men jag anser att det är en större kränkning att lura barnet bort från något istället för att ta konflikten.
Jag tror grunden till allt detta med dåliga samvetet inför ilska, är konflikträdsla.
Lever man ihop med andra personer, så uppkommer konflikter, hemma och på arbetet etc. Att springa undan dessa gör ju inte att orsaken till konflikten försvinner.
Fördelen med hemmet att där kan man leva ut lite mer i sina känslor, man kan få bli rosenrasande, på sitt barn, på sin sambo och även på sig själv.
Sedan är det viktigt, tycker jag, hur man uttrycker denna ilska.
Det är dock jätteviktigt att man tar tag i situationen efteråt. Min son är ytterst ovillig att prata om det, för det mesta låter jag det bero, om det inte är något väldigt viktigt, som jag anser att man bör prata igenom det hela.

[En argare mamma]

Nu vill jag inte alls säga att du kommer att bli arg på ditt barn, men jag vill bara säga att ditt barn är väldigt litet. Jag tror ingen eller få blir arg på ett sådant litet barn - det finns liksom ingenting ett sådant barn kan göra som man inte genast kan härleda till sitt eget fel. Det blir betydligt svårare längre fram i barnens liv, åtminstone har jag tyckt det. Jag blev aldrig arg på mina barn innan de var 4-5 år gamla, men sedan när de i ilska slänger oboymuggen ner för trappan, river ur alla sidorna ur flera böcker innan du hinner stoppa eländet, gömmer syskonens favoritsaker osv, DÅ har jag blivit arg och det med all rätt. Jag tycker det är viktigt att visa vad som faktiskt är oacceptabelt och visa att jag reagerar! Om jag då lugnt skulle sätta mig ner och i vänlig ton förklara att sidorna ska vara kvar i boken eller att oboymuggen ska stå kvar på bordet, så tycker jag att det är en helt onormal reaktion som barnet inte kan räkna med att möta ute i verkliga världen vid ett liknande beteende.

[Nen Na]

Jag tycker att man har en skyldighet att bli arg ibland! Man är inte en bättre mamma om man lägger ett lock på sina känslor.

Däremot har jag dåligt samvete när jag skäller på mina barn när jag egentligen är arg på något annat...

[Zilba]

är det så att Milva bara är 2 år och inte så förarglig än.
Men om jag klarat av att arbeta med barn i 10 år utan att bli arg så har jag ändå en aning om hur jag brukar reagera. Och på fsk är inte barnen små änglar hela tiden direkt. Jag har blivit kallad jävla kärring för att en pojke inte fick slå en annan jag har blivit biten och sparkad. Men jag tror faktist inte jag kunde löst konflikten bättre genom att bli arg. Jag har sagt ifrån att det inte är ok och jag har visat vart gränsen går. Tycker inte att jag ska sänka mig till den arges nivå genom att vara arg tillbaka. Men själva känslan vrede i sig löser ingenting tycker jag.
Min mamma har aldrig höjt rösten åt mig och jag hanterar konflikter bra ändå som vuxen. Jag har lärt mig att ingen annan har fjärrkontrollen till mina känslor. Bara för att någon beter sig illa ska inte JAG må dåligt. Jag vill lära Milva att sätta gränser och kunna säga ifrån men oxå att man faktiskt har ett VAL om man ska bli arg eller inte. Men jag säger inte att arga känslor inte finns och jag försöker inte förtränga de känslorna hos Milva. Är hon arg ger jag respons på attt jag ser att hon är arg och att jag förstår varför. Men genom mig och Fredrik kan hon se att ingen kan trigga oss så vi mår dåligt eller blir arga. Vi väljer att må bra.
Vill du förstå lite mer hur vi och många med oss resonerar så läs Kay Pollaka bok "Att välja glädje".
Fråga gärna om du undrar något mer.
Karin

[_Maa_]

Läser dina inlägg om detta med stort intresse. Jag håller på att jobba mig igenom ett posttraumatiskt stresstillstånd (med en metod som är fysiologiskt inriktad), och så långt jag kommit hittills så är jag helt på det klara med att det är väldigt dumt att hålla inne med tårar, det ska man verkligen inte göra. (ändå uppfostrar många pojkar till det fortfarande).
Däremot har jag inte "löst" det här med ilskan, dvs inte förstått så mycket om den ännu. Den kommer upp inifrån, och ignorerar man den, kan den stanna kvar som spänningar/låsningar i kroppen, och det är ju inte bra. Jag håller på att träna på en metod där jag försöker leda ut ilskan ur kroppen med en tankeövning, och funkar hyfsat (men jag har inte tränat på det så mycket ännu). Att ha en boxboll och gå och slå på, trodde jag förr var bra, men det har jag förstått att det inte funkar, man kan lika gärna dra igång mer adrenalin och öka på ilske-känslorna på det viset.
Men jag ska läsa den bok du rekommenderar och se om jag kan få fler ledtrådar.

[Zilba]

Absolut!! Den är lättläst och ger många konkreta tips och exempel! Vet flera som säger att den helt förändrat detas liv från stress och ilska till lugn och glädje! All lycka, hör gärna av dig och säg hur det går och om du tycker om boken.
Kay Pollak. "Att välja glädje"
Jag läser allt som han ger ut. Annan favvo är Jesper Juul.
Karin

[ella64]

intressant, men samtidigt så funderar jag över vilka fler känslor som undviks? Man har givetvis alltid ett val men varför ska det vara mer fel att visa att man blir arg än att visa att man blir glad? är det ok att bli ledsen? förvånad? irriterad, sorgsen? Jag anser det finns massor av känslor som kan ge sig uttryck utan att man för den skull mår dåligt. Jag förstår inte heller din antydning om att man beter sig illa om man visar att man blir arg, varför är det så dåligt att bli arg?

Att andra kan trigga igång olika känslor hos en är väl inget konstigt eller onaturligt, snarare tvärtom, jag ser det inte heller som att "sänka sig" om man är arg, att vara arg och våga visa ilska är ingen sämre känsla än någon annan.

Jag kan tycka att det är lika ok och lika bra att lösa en konflikt med ett rejält rensande gräl som att lösa det med mesig, tonfallslös argumentation.

[Zilba]

sagt att det inte är ok att bli arg. Jag skrev att jag inte försöker förneka de känslorna hos Milva utan tar hennes vrede på allvar.
Visst får man bli arg och mår man bra av det så kör på. Men jag och många med mig mår inte bra av själva känslan vrede. Det tar massa energi och man gör saker man nte menar. Som att skälla på sina barn för något de egentligen inte rår för eller gnälla på mannen för något ovidkommande.
Självklart har man rätt till alla sina känslor men jag har tex valt bort att vara svartsjuk eftersom det inte är en känsla som gör mig gott, jag känner inte hat mot någon eftersom det inte leder till något gott, jag talar inte illa om folk eftersom jag väljer att inte vara sådan och jag har VALT att inte bli arg.
Blir jag arg så låter jag det inte gå ut över någon annan utan minns att det är mina känslor som inte har något med personen att göra.
Jag tror att man kan lära sig något av personer som gör en upprörd. Så iställer för att försöka ändra på andra tar jag det som en spegel och funderar på varför jag blir upprörd av det beteendet.
Jag och Fredrik höjer inte rösten åt varandra för vi har inget problem med hörseln någon av oss. Vill vi säga något så säger vi det men inte i vrede. Så har vi heller aldrig kallat varandra elaka saker, vi har inte kommit med oövertänkta ultimatum eller har medvetet sårat varandra. Jag vill att Milva i framtiden söker sig till ett förhållande som är bra för henne och att hon inte tar skit och jag tycker att vi ger henne bra förebilder för det.
Är det tex bra att bli fly förbannad över att någon tagit sista toapappret eller att skorna inte står i ordning i hallen? Är det viktigt att känna vrede över det?
Är det viktigt att känna vrede när någon behandlar mig illa? Har jag på något sätt bevisat för personen att jag har rätt då? Eller mår jag bäst av att ta till mig argument som kan göra mig till en bättre människa och helt enkelt strunta i resten,. För en annan människas vrede är inte egentligen riktad mot mig utan mot sig själv.
Alla försöker leva sina liv på ett sätt som gör dem och sina nära lyckliga. Såhär väljer vi att leva.
Karin.

[ella64]

fast vänta lite nu... vem har pratat om att bli "fly förbannad" över att någon tagit sista toapeppret? Och om nu någon skulle bli irriterad över det, vad är det för fel i det?
vad gäller svartsjuka så är jag inte heller det, men det är inget jag medvetet valt bort, jag är bara inte svartsjuk, thats it.

Och sen förstår jag inte varför du sätter likhetstecken mellan att vara arg och säga elaka saker till varandra och att medvetet såra varandra. För mig har det inget att göra med att vara arg. Man kan vara lika elak och sårande mot någon utan att vara arg, utan att höja rösten.

För mig blir ditt resonemang ungefär som att blir jag glad så visar jag ingen det eftersom det är mina känslor, så om jag gör om din mening..."Blir jag glad så låter jag det inte gå ut över någon annan utan minns att det är mina känslor som inte har något med personen att göra."

För mig är alla känslor lika viktiga, så ilska är lika viktigt som glädje, sorg, förvåning, lycka etc.....och jag tycker det är fullständigt naturligt att kunna dela alla dessa känslor med mina nära och kära.

[Mamma Erik]

Jag är precis tvärtom, får jag inte bli arg, då mår jag dåligt. Jag tror man är olika, både jag och min sambo har temprament, vi tänder snabbt, men det går precis lika snabbt över.
Vår älskade son har ett jäkla humör, det vi arbetar mest med hemma är att han skall visa det på ett sätt som inte sårar eller skadar andra.
Jag har varit tillsammans med en kille (eller man) i flera år, som inte hade temprament, som inte klarade av vredesutbrott, men han tjurade i stället, kunde frysa ut sin omgivning i dagar ifall det behövdes, det var så de skötte konflikthantering i hans barndomshem, men att höja rösten, det fanns inte i hans värld.
Personligen föredrar jag en person som hellre höjer rösten, och att det sedan snabbt går över.
sedan håller jag inte med om att en persons ilska är över en själv, det kan mycket väl vara över en annan person, ärligt sagt, så tror jag säkert att det inte är andras fel när de blir arga, utan man kan mycket väl vara orsaken till en annans person ilska.
Däremot har jag vänner som man itne kan diskutera vilt med och ha olika åsikter, det blir väldigt kränkta och klarar inte av höjda röster. Visst, med dom undviker jag dessa diskussioner med, men med andra kan vi diskutera med brösttoner.
Jag har även suttit i konferenser mellan kund och säljare där, om jag säger så, att bordet höll är nog ett under och taket kvar på plats, men när väl den hetsiga diskussionen var över, så var det över och man var lika goda vänner igen (och då pratar jag om _hetsiga_ diskussioner med verkligen brösttoner)
Så för mig är ilska och att vara arg inget negativt och inget farligt, då jag har mött det även i sk proffisionella sammanhang.
Problemet kommer när man möter dessa situationer som jag mött och man inte är van vid det, då kan det nog bli väldigt frustrerande.
Och jag mår oerhört dåligt ifall jag med en lugn röst skall visa min ilska och i många fall är det faktiskt inte mot mig, utan att jag är förbannad och sur för att någon har gjort mig något.

[-Allis-]

Min bror och jag är uppvuxna i en anda av ständigt diskuterande och yviga politiska konflikter. Mina släktingar (varav merparten inte lever längre) var av alla politiska färger och det var diskussioner *jämt*, och aldrig var de sansade sådana.

Blev vi bättre på konfliktlösning genom det, min bror och jag? Ja, säkert. Vi har fortfarande yviga diskussioner och sedan fick jag ju ett yvigt barn också så ja, här finns alla röstlägen representerade.

Jag skulle förmodligen få extremt dåligt samvete om mitt barn blir rädd för mig men så uppfattar jag aldrig att det blir, vi blir arga på varandra helt enkelt och sedan blir vi sams. Jag älskar min unge till vansinne och emellanåt driver han mig till vansinne också *skratt*.

[Zilba]

inte att du sagt de exemplen jag tog upp då många blir irriterade, jag tog dem som exempel på tillfällen då man inte vinner något på att bli arg.
Jag tror att där våra åsikter skiljer sig åt är att du tycker att ilska kan vara en nyttig känsla och att jag inte gör det.
Funkar det för er att vara arga utan att må dåligt så go for it.
Skulle inte funka för oss.
Så länge man känner att man mår bra och att man lever sitt liv som man vill är allt väl.
Har sagt det jag vill ha sagt innom detta ämne men om du är mer nyfiken på hur jag menar så läs boken jag nämner ovan eller fråga.
Karin.

[KAJO]

du beskriver ilska på visar att du har en ganska negativ uppfattning om den typens känslor och känsloyttringar. Något du "valt bort". Jag är lite nyfiken på vad som händer om din dotter skulle råka bli en väldigt arg individ, trots att ni andra runt henne inte är det. Man påverkas såklart av sin omgivning, men exempelvis temperament är till stor del medfött och styr till viss del hur man påverkas av sin omgivning. Därtill kan läggas en rad andra faktorer som kan bidra till att man blir en explosiv person med nära till starka, svåra känslor (som ilska kan vara) och då är min fundering:

Om er dotter skulle råka vara en person med mycket ilska, tror du att det blir möjligt för henn att hitta uttryck för sådana känslor utan att känna att de är fel om ni andra ser det som något negativt och något man bör välja bort?