17
Jag är precis tvärtom, får jag inte bli arg, då mår jag dåligt. Jag tror man är olika, både jag och min sambo har temprament, vi tänder snabbt, men det går precis lika snabbt över.
Vår älskade son har ett jäkla humör, det vi arbetar mest med hemma är att han skall visa det på ett sätt som inte sårar eller skadar andra.
Jag har varit tillsammans med en kille (eller man) i flera år, som inte hade temprament, som inte klarade av vredesutbrott, men han tjurade i stället, kunde frysa ut sin omgivning i dagar ifall det behövdes, det var så de skötte konflikthantering i hans barndomshem, men att höja rösten, det fanns inte i hans värld.
Personligen föredrar jag en person som hellre höjer rösten, och att det sedan snabbt går över.
sedan håller jag inte med om att en persons ilska är över en själv, det kan mycket väl vara över en annan person, ärligt sagt, så tror jag säkert att det inte är andras fel när de blir arga, utan man kan mycket väl vara orsaken till en annans person ilska.
Däremot har jag vänner som man itne kan diskutera vilt med och ha olika åsikter, det blir väldigt kränkta och klarar inte av höjda röster. Visst, med dom undviker jag dessa diskussioner med, men med andra kan vi diskutera med brösttoner.
Jag har även suttit i konferenser mellan kund och säljare där, om jag säger så, att bordet höll är nog ett under och taket kvar på plats, men när väl den hetsiga diskussionen var över, så var det över och man var lika goda vänner igen (och då pratar jag om _hetsiga_ diskussioner med verkligen brösttoner)
Så för mig är ilska och att vara arg inget negativt och inget farligt, då jag har mött det även i sk proffisionella sammanhang.
Problemet kommer när man möter dessa situationer som jag mött och man inte är van vid det, då kan det nog bli väldigt frustrerande.
Och jag mår oerhört dåligt ifall jag med en lugn röst skall visa min ilska och i många fall är det faktiskt inte mot mig, utan att jag är förbannad och sur för att någon har gjort mig något.