som någon skrev längre ner.
Ja det gäller väl även oss som har barn med ds?
Man kan välja att inte läsa på detta snack om man känner att de funderingar som de som skriver här har berör en illa.
Var och en måste få fatta sina egna beslut och göra sin egen bedömning.
Fosterdiagnostik finns och erbjuds och därför anser jag att det är fullständigt meningslöst att skuldbelägga den som vill ventilera sina funderingar/farhågor och sin oro här. Såvida man inte har ett stort behov av att just skuldbelägga.
Vår dotter är en ljuvlig liten tjej som vi aldrig skulle vilja vara utan.
Men varför ska jag förtiga vilket rent helvete det var att gå igenom upplevelsen av en hjärtoperation med oviss utgång? Eller att jag och min man ägnar mycket tid åt att stöta på myndigheter, överklaga beslut om saker vi blir nekade fast vi har rätt till dem enligt lagen om LSS (vår överklagan om avlösare har legat hos Länsrätten sedan juli-06) eller att vi faktiskt har fler läkarbesök än de flesta föräldrar behöver hålla reda på?
Eller att vi har fått skrika och bråka för att överhuvudtaget få en dräglig situation för henne på förskolan och att andra föräldrar med ds-barn inte ens får plats på den förskola de vill för att barnet har ds?
OSV OSV...
Hur ljuvlig och underbar vår dotter än är kan vi aldrig förneka att det faktiskt inte är föräldrar på samma villkor som de med barn utan funktionshinder.
Och varför skulle vi?
Hon ger oss enormt mycket glädje; vilket alla barn gör för de är en gåva.
Men att påstå att det bara är en dans på rosor, det är att ljuga.
Det ÄR annorlunda och det är mer jobb och det ska man också vara medveten om.
Vi har haft tur; vår dotter tillhör de ds-barn som har få tilläggshandikapp och komplikationer.
Och vi anser att vi gör en bättre insats för hennes framtid och hennes plats i samhället genom att låta människor lära känna henne som den hon är än att försöka "propagera" t ex här.
Vi kan aldrig tvinga på någon vår erfarenhet eller nervärdera någon som väljer att inte anta utmaningen vi har fått.
Låt de som vill prata om sina funderingar här få göra det utan påhopp och anklagelser; det gagnar inte på något sätt våra barn att hålla på så.
1
Hänsyn och respekt som någon skrev längre ner.
Ja det gäller väl även oss som har barn med ds?
Man kan välja att inte läsa på detta snack om man känner att de funderingar som de som skriver här har berör en illa.
Var och en måste få fatta sina egna beslut och göra sin egen bedömning.
Fosterdiagnostik finns och erbjuds och därför anser jag att det är fullständigt meningslöst att skuldbelägga den som vill ventilera sina funderingar/farhågor och sin oro här. Såvida man inte har ett stort behov av att just skuldbelägga.
Vår dotter är en ljuvlig liten tjej som vi aldrig skulle vilja vara utan.
Men varför ska jag förtiga vilket rent helvete det var att gå igenom upplevelsen av en hjärtoperation med oviss utgång? Eller att jag och min man ägnar mycket tid åt att stöta på myndigheter, överklaga beslut om saker vi blir nekade fast vi har rätt till dem enligt lagen om LSS (vår överklagan om avlösare har legat hos Länsrätten sedan juli-06) eller att vi faktiskt har fler läkarbesök än de flesta föräldrar behöver hålla reda på?
Eller att vi har fått skrika och bråka för att överhuvudtaget få en dräglig situation för henne på förskolan och att andra föräldrar med ds-barn inte ens får plats på den förskola de vill för att barnet har ds?
OSV OSV...
Hur ljuvlig och underbar vår dotter än är kan vi aldrig förneka att det faktiskt inte är föräldrar på samma villkor som de med barn utan funktionshinder.
Och varför skulle vi?
Hon ger oss enormt mycket glädje; vilket alla barn gör för de är en gåva.
Men att påstå att det bara är en dans på rosor, det är att ljuga.
Det ÄR annorlunda och det är mer jobb och det ska man också vara medveten om.
Vi har haft tur; vår dotter tillhör de ds-barn som har få tilläggshandikapp och komplikationer.
Och vi anser att vi gör en bättre insats för hennes framtid och hennes plats i samhället genom att låta människor lära känna henne som den hon är än att försöka "propagera" t ex här.
Vi kan aldrig tvinga på någon vår erfarenhet eller nervärdera någon som väljer att inte anta utmaningen vi har fått.
Låt de som vill prata om sina funderingar här få göra det utan påhopp och anklagelser; det gagnar inte på något sätt våra barn att hålla på så.
Men din verklighet är inte alla andras. Det finns dem som faktiskt tycker att det är en dans på rosor. Också finns det dem som tycker att det är skitjobbigt men värt det ändå! Sen finns det dem som inte alls har samma syn som dig. Varför skulle de låta bli att vara här för att du säger det?
2
Men din verklighet är inte alla andras. Det finns dem som faktiskt tycker att det är en dans på rosor. Också finns det dem som tycker att det är skitjobbigt men värt det ändå! Sen finns det dem som inte alls har samma syn som dig. Varför skulle de låta bli att vara här för att du säger det?
men varför hacka på den som vill prata om sina funderingar.
Den som tycker att allting bara är en dans på rosor tror jag faktiskt inte existerar, eller så lever man i förnekelse.
3
De kan visst vara här men varför hacka på den som vill prata om sina funderingar.
Den som tycker att allting bara är en dans på rosor tror jag faktiskt inte existerar, eller så lever man i förnekelse.
Jag måste säga att jag har inga problem med min tjej med DS mer problem med den utan DS.
Men jag tycker som dig att man ska visa varandra respekt vad man än tycker.
Innan jag fick Linnéa (det är hon som har DS) så var jag rädd att få ett barn med DS. Jag var också en gammal mamma som hade försökt få barn i ca 10 år och när jag var 42 (det året jag skulle bli 43) så blev jag gravid. Det första jag tänkte på att fvp skulle jag göra för ett barn med DS vill jag inte ha och risken vara ju jätte stor att få ett DS barn var det också för det hade jag läst om.
Nu blev det så att jag hade två tjejer i magen och efter mycket om och men så beslutade min man och jag att inte göra några kontroller mer än vanliga ul för jag skulle ju inte kunna ta bort båda barnen om bara en hade DS.
Nu blev det så att jag fick ett DS barn och ett "vanligt" barn och mitt liv är toppen.
Jag har i och för sig tur att mina tjejer inte har några sjukdomar. Det enda som hände under resan var att tjejerna kom 10 veckor för tidigt men det är vanligt vid tvillingar och också äldre mammor.
Så alla har vi olika uppfattningar om våra barn så om dom är handikappade eller inte.
Men jag förstår den oro som finns hos föräldrar för just DS för det skrivs och letas mycket efter detta. Inte lika mycket i Sverige som det görs i Danmark och Italien.
/Lena
4
Jag måste säga att jag har inga problem med min tjej med DS mer problem med den utan DS.
Men jag tycker som dig att man ska visa varandra respekt vad man än tycker.
Innan jag fick Linnéa (det är hon som har DS) så var jag rädd att få ett barn med DS. Jag var också en gammal mamma som hade försökt få barn i ca 10 år och när jag var 42 (det året jag skulle bli 43) så blev jag gravid. Det första jag tänkte på att fvp skulle jag göra för ett barn med DS vill jag inte ha och risken vara ju jätte stor att få ett DS barn var det också för det hade jag läst om.
Nu blev det så att jag hade två tjejer i magen och efter mycket om och men så beslutade min man och jag att inte göra några kontroller mer än vanliga ul för jag skulle ju inte kunna ta bort båda barnen om bara en hade DS.
Nu blev det så att jag fick ett DS barn och ett "vanligt" barn och mitt liv är toppen.
Jag har i och för sig tur att mina tjejer inte har några sjukdomar. Det enda som hände under resan var att tjejerna kom 10 veckor för tidigt men det är vanligt vid tvillingar och också äldre mammor.
Så alla har vi olika uppfattningar om våra barn så om dom är handikappade eller inte.
Men jag förstår den oro som finns hos föräldrar för just DS för det skrivs och letas mycket efter detta. Inte lika mycket i Sverige som det görs i Danmark och Italien.
Att vädra sin åsikt är inte att skuldbelägga. Det är bara den som uppfattar det som skuldbeläggning som kanske bör tänka ett varv till kring vad som i detta fallet är fosterdiagnostik, då är man nog inte helt säker på var man står och att man gör rätt val. Är man helt säker på att man själv gör rätt val tar man nog inte illa vid sig i en diskussion heller.
Och för att kunna åstadkomma förändring i människors sätt att se på saker och ting måste man ju älta och diskutera hela tiden. Så var det säkert tex innan kvinnor fick sin rösträtt, så är det fortfarande när det kommer till kvinnors och mäns lika värde, och så gör vi här på detta forumet när det gäller fosterdiagnostik. Och det är ju självklart att det finns människor där ute som inte vill att kvinnor gör allt som de kan för att slippa ett barn just som deras - det känns djupt in i själen! Det måste vi inse och respektera.
Kanske finns det bättre sätt, bättre ställen, bättre forum att göra det på? Jag vet inte, men jag känner full förståelse för de som väljer att ta diskussionen här lite då och då. Någonstans måste man ju börja.
Och lika väl som vi ska visa hänsyn och respekt mot de som förespråkar fosterdiagnostik, måste vi väl visa respekt och hänsyn mot de som vill argumentera mot fosterdiagostik också.
Sedan vill jag bara säga med tanke på att du inte tror att någon kan ta det med ro att få ett barn med särskilda behov: Jag har stött på otroligt fina människor som verkligen har tagit det med ro. De är inte i förnekelse som du verkar tro, de har helt enkelt bara insett vad som är viktigt och relevant här i livet. Vi är få som har nått hela vägen dithän, själv hoppas jag att jag är på väg. Men vi kan väl inte misstro de få som verkligen insett livets verkliga värde. Själv beundrar jag och avundas dem, och jag försöker lära mig så mycket jag kan av dem så att jag en dag kan skatta mig lika kycklig i min situation som de gör i sin.
Respektfulla hälsningar/Tulda
5
Att vädra sin åsikt är inte att skuldbelägga. Det är bara den som uppfattar det som skuldbeläggning som kanske bör tänka ett varv till kring vad som i detta fallet är fosterdiagnostik, då är man nog inte helt säker på var man står och att man gör rätt val. Är man helt säker på att man själv gör rätt val tar man nog inte illa vid sig i en diskussion heller.
Och för att kunna åstadkomma förändring i människors sätt att se på saker och ting måste man ju älta och diskutera hela tiden. Så var det säkert tex innan kvinnor fick sin rösträtt, så är det fortfarande när det kommer till kvinnors och mäns lika värde, och så gör vi här på detta forumet när det gäller fosterdiagnostik. Och det är ju självklart att det finns människor där ute som inte vill att kvinnor gör allt som de kan för att slippa ett barn just som deras - det känns djupt in i själen! Det måste vi inse och respektera.
Kanske finns det bättre sätt, bättre ställen, bättre forum att göra det på? Jag vet inte, men jag känner full förståelse för de som väljer att ta diskussionen här lite då och då. Någonstans måste man ju börja.
Och lika väl som vi ska visa hänsyn och respekt mot de som förespråkar fosterdiagnostik, måste vi väl visa respekt och hänsyn mot de som vill argumentera mot fosterdiagostik också.
Sedan vill jag bara säga med tanke på att du inte tror att någon kan ta det med ro att få ett barn med särskilda behov: Jag har stött på otroligt fina människor som verkligen har tagit det med ro. De är inte i förnekelse som du verkar tro, de har helt enkelt bara insett vad som är viktigt och relevant här i livet. Vi är få som har nått hela vägen dithän, själv hoppas jag att jag är på väg. Men vi kan väl inte misstro de få som verkligen insett livets verkliga värde. Själv beundrar jag och avundas dem, och jag försöker lära mig så mycket jag kan av dem så att jag en dag kan skatta mig lika kycklig i min situation som de gör i sin.
Tack för ett väldigt fint inlägg som precis fångar vad jag skulle vilja säga men inte kan formulera lika bra som du just gjorde!
Respektfulla hälsningar tebaks
Blomman ~ storstadstjej och mamma~
6
Vilket fint inlägg, tack! Tack för ett väldigt fint inlägg som precis fångar vad jag skulle vilja säga men inte kan formulera lika bra som du just gjorde!
för ditt inlägg. Det du skriver berör starkt coh känns mycket riktigt. Jag har själv ett barn med särskilda behov, dygnet runt jour och som du skriver räkningen på läkarbesöken har jag tappat för länge sedan.
Jag skulle aldrig acceptera ett direkt påhopp på DS-barn eller någon annan grupp i samhället heller för den delen, emn som mamma till ett sjukt barn så förstår jag rädslan hos andra. Och den fanns hos mig med. Jag är gravid igen med mitt andra barn och gjorde ett fvp.
Jag och min sambo kände att ett till barn med behov utöver det vanliga är nog mer än vi klarar och vill. Förvisso är fvp ingen garanti för något men vi har åtminstone uteslutit en del. Vårt beslut har ingenting med att göra att vi har något emot DS eller känner en önskan att "rensa ut" någon.
Jag levde nära en familj med ett DS barn i många år. De var inte lyckligt lottade utan barnet hade flera tilläggshandikapp och tillvaron var minst sagt motig.
HUr som helst så var det så för oss när vi gjorde vårt fvp så var DS bara en av de kromosomavvikelser vi letade efter. Vi har också en ärftlig elaking har det visat sig så utöver vanlig analys gjorde en vidgad sökning.
Fosterdiagnostik är på gott ont, som all modern teknik. Vilken teknik är bara av godo? Alla verktyg kan användas i negativt syfte oavsett om det är skapat med de bästa intentionerna. Det är personen, individen, som väljer hur han eller hon vill använda sig av det som dagens samhälle ställer till buds.
Jag tror inte att det finns någon förälder som har ett barn med någon sjukdom, handikapp eller kromosomavvikelse som inte älskar sitt barn eller skulle vilja ha sitt barn ogjort. Det är inte det diskussionen om fosterdiagnostik handlar om, attack mot de barn som fötts. Det är en diskussion som rör de ofödda och deras familjer.
Jag tycker att du sätter bra ord på dilemmat och många mammor som känt sig ledsna över debatter som pågått härinne är nog mycket tacksamma för att du skrev!
Ha det gott!
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
7
Tack snälla du.. för ditt inlägg. Det du skriver berör starkt coh känns mycket riktigt. Jag har själv ett barn med särskilda behov, dygnet runt jour och som du skriver räkningen på läkarbesöken har jag tappat för länge sedan.
Jag skulle aldrig acceptera ett direkt påhopp på DS-barn eller någon annan grupp i samhället heller för den delen, emn som mamma till ett sjukt barn så förstår jag rädslan hos andra. Och den fanns hos mig med. Jag är gravid igen med mitt andra barn och gjorde ett fvp.
Jag och min sambo kände att ett till barn med behov utöver det vanliga är nog mer än vi klarar och vill. Förvisso är fvp ingen garanti för något men vi har åtminstone uteslutit en del. Vårt beslut har ingenting med att göra att vi har något emot DS eller känner en önskan att "rensa ut" någon.
Jag levde nära en familj med ett DS barn i många år. De var inte lyckligt lottade utan barnet hade flera tilläggshandikapp och tillvaron var minst sagt motig.
HUr som helst så var det så för oss när vi gjorde vårt fvp så var DS bara en av de kromosomavvikelser vi letade efter. Vi har också en ärftlig elaking har det visat sig så utöver vanlig analys gjorde en vidgad sökning.
Fosterdiagnostik är på gott ont, som all modern teknik. Vilken teknik är bara av godo? Alla verktyg kan användas i negativt syfte oavsett om det är skapat med de bästa intentionerna. Det är personen, individen, som väljer hur han eller hon vill använda sig av det som dagens samhälle ställer till buds.
Jag tror inte att det finns någon förälder som har ett barn med någon sjukdom, handikapp eller kromosomavvikelse som inte älskar sitt barn eller skulle vilja ha sitt barn ogjort. Det är inte det diskussionen om fosterdiagnostik handlar om, attack mot de barn som fötts. Det är en diskussion som rör de ofödda och deras familjer.
Jag tycker att du sätter bra ord på dilemmat och många mammor som känt sig ledsna över debatter som pågått härinne är nog mycket tacksamma för att du skrev!
anser att jag är en fin människa då...
Jag anser bara att detta inte är rätt forum för att förändra några attityder inför våra barn.
Hur vi ska göra det är en diskussion som passar sig bättre på ds-snacket.
Oavsett om man tar saken med ro - vilket faktiskt vi också gör - så är sanningen ändå att vi inte är föräldrar på samma villkor som andra.
Jag förutsätter att dessa "fina" människor även tackar nej till vårdbidrag och LSS-insatser. Och den diskussionen tar jag mer än gärna med dig på ds-snacket.
8
Förstår att du inte anser att jag är en fin människa då...
Jag anser bara att detta inte är rätt forum för att förändra några attityder inför våra barn.
Hur vi ska göra det är en diskussion som passar sig bättre på ds-snacket.
Oavsett om man tar saken med ro - vilket faktiskt vi också gör - så är sanningen ändå att vi inte är föräldrar på samma villkor som andra.
Jag förutsätter att dessa "fina" människor även tackar nej till vårdbidrag och LSS-insatser. Och den diskussionen tar jag mer än gärna med dig på ds-snacket.
Så nu skriver jag bara att jag hoppas att någon ledsen mamma blivit stärkt.
Jag blir lite illa berörd när någon -som nyligen - undrar om det är ok att jubla för att fvp var ok.
10
Tack själv Skrev ett låångt svar som bara försvann. =)
Så nu skriver jag bara att jag hoppas att någon ledsen mamma blivit stärkt.
Jag blir lite illa berörd när någon -som nyligen - undrar om det är ok att jubla för att fvp var ok.
Jag försöker föra en diskussion som du har startat, men känner mig tyvärr inte välkommen eller direkt uppskattad. Jag uppfattar ditt inlägg som att du känner dig påhoppad av mig, men så är absolut inte fallet. Jag försöker föra en vuxen och mogen diskussion och framför därmed de argument som jag tycker är relevanta, och på ett så respektfullt sätt som jag kan.
Jag vill gärna förtydliga att jag inte på något sätt talar om "fina" människor och dess motsats. Jag tror på alla människors lika värde, och det inkluderar förespråkare till fosterdiagnostik samt motståndare till fosterdiagnostik. Jag kan ju säga att jag själv tillhör den kategorin människor som både har avstått från fosterdiagnostik, och även tackat ja vid ett annat tillfälle, så visst inser jag att det beror på många faktorer huruvida man väljer att utföra fosterdiagnostik eller ej.
Men nu handlade ju din diskussion om hänsyn och respekt. Anser du dig själv vara en förespråkare för det tycker jag att du ska agera så även mot mig och andra som väljer att delta i den diskussion som du själv har startat.
Angående din inbjudan till en diskussion kring vårdbidrag och LSS-insatser så avböjer jag ödmjukt. Men jag kan ju säga att jag många gånger skattat mig otroligt lyckligt lottad som fått ett handikappat barn just i detta underbara landet, där vi får så mycket stöd och uppbackning, och allt utan att vi behöver betala en krona (förutom skatten). Jag tycker att det är bra att vi har sådana hjälpinsatser, och man ska inte behöva skämmas för att man tar emot dem. Det ger ju oss i vår speciella situation möjlighet att ge våra barn förutsättningar till en ännu bättre framtid.
Fortsatta respektfulla hälsningar/Tulda
11
Tack för responsen!
Jag försöker föra en diskussion som du har startat, men känner mig tyvärr inte välkommen eller direkt uppskattad. Jag uppfattar ditt inlägg som att du känner dig påhoppad av mig, men så är absolut inte fallet. Jag försöker föra en vuxen och mogen diskussion och framför därmed de argument som jag tycker är relevanta, och på ett så respektfullt sätt som jag kan.
Jag vill gärna förtydliga att jag inte på något sätt talar om "fina" människor och dess motsats. Jag tror på alla människors lika värde, och det inkluderar förespråkare till fosterdiagnostik samt motståndare till fosterdiagnostik. Jag kan ju säga att jag själv tillhör den kategorin människor som både har avstått från fosterdiagnostik, och även tackat ja vid ett annat tillfälle, så visst inser jag att det beror på många faktorer huruvida man väljer att utföra fosterdiagnostik eller ej.
Men nu handlade ju din diskussion om hänsyn och respekt. Anser du dig själv vara en förespråkare för det tycker jag att du ska agera så även mot mig och andra som väljer att delta i den diskussion som du själv har startat.
Angående din inbjudan till en diskussion kring vårdbidrag och LSS-insatser så avböjer jag ödmjukt. Men jag kan ju säga att jag många gånger skattat mig otroligt lyckligt lottad som fått ett handikappat barn just i detta underbara landet, där vi får så mycket stöd och uppbackning, och allt utan att vi behöver betala en krona (förutom skatten). Jag tycker att det är bra att vi har sådana hjälpinsatser, och man ska inte behöva skämmas för att man tar emot dem. Det ger ju oss i vår speciella situation möjlighet att ge våra barn förutsättningar till en ännu bättre framtid.
att starta diskussion, utan skrev för att förmedla att jag förstår att det finns de som känner sig illa berörda av det som har kallats "drakarna" här.
Jag skäms onekligen ibland över att tillhöra samma grupp föräldrar som en del här.
14
Hade inte för avsikt att starta diskussion, utan skrev för att förmedla att jag förstår att det finns de som känner sig illa berörda av det som har kallats "drakarna" här.
Jag skäms onekligen ibland över att tillhöra samma grupp föräldrar som en del här.
Visst kan man vädra sin åsikt på många olika ställen, men många gånger har de "vädrade åsikterna" här urartat till rena påhopp bara för att någon uttrycker oro för att barnet ska ha DS. Försvaret för dessa påhopp brukar vara att DS-föräldrar ständigt känner sig kränkta i samhället och varje dag möts av fördomar.
Precis som du tror jag att man kan hitta förklaringen till sådant agerande i just osäkerhet i var man själv står. Att mer eller mindre hätskt driva en propagandakampanj tror jag kan bottna i att man undermedvetet vill kompensera för de negativa tankar man haft om sitt barn. FÖr de flesta blir ju inte odelat lyckliga över att få ett barn med en avvikelse, _även_ om man älskar barnet.
FÖr att dra en parallell: En som tycker det är jobbigt att amma offentligt brukar uppleva omvärldens blickar som negativa och fördömande. En som tycker det är naturligt och självklart att amma offentligt tar blickarna som antingen bara ett konstaterande eller som en uppskattning över den söta bebisen.
Jag har aldrig mötts av negativa reaktioner när jag varit ute med min systerdotter med DS. Aldrig någonsin! Kanske jag har haft tur, men att höra att andra möter fördomar dagligen och blir ledsna dagligen känns väldigt konstigt. Jag förnekar inte att fördomar finns eller att man måste kämpa mot myndigheter. Men myndigheter måste man kämpa med oavsett vad det är man vill ha ut av dem, det är inget specifikt för DS.
De som nått hela vägen fram och insett vad som är viktigt och relevant här i livet tror jag heller inte upplever sig kränkta varje dag och jag betvivlar att det är de som driver hetskampanjer.
Om någon sa till mig: "jag vill inte ha en dotter som din!" skulle jag bli förvånad och ledsen. Hon är mellanblond, blåögd, ganska lång... Inget som avviker direkt. Jag skulle inte förstå varför någon inte ville ha en dotter som min. Om någon istället sa "jag vill inte ha en son som din" skulle jag fråga varför. Troligen skulle svaret vara att man inte vill ha ett barn som är så tjock som min pojke är. Han är två år gammal och väger 24 kg. Klart det är jobbigt! Dels för honom, dels för mig att lyfta.
Om någon säger "jag vill inte ha ett barn med DS" så är det knappast individen de inte vill ha, utan allt extrajobb som tillkommer.
Hänsyn och respekt åt båda hållen är ett måste i sansade debatter. Därför svarar man på det som frågas och erbjuder sig att berätta mer om t.ex. vissa handikapp som frågaren är orolig för. Man hugger inte någon i strupen, varken den som frågar eller den som svarar.
Respektfulla hälsningar /Nissa, ds-moster
17
Visst kan man vädra sin åsikt på många olika ställen, men många gånger har de "vädrade åsikterna" här urartat till rena påhopp bara för att någon uttrycker oro för att barnet ska ha DS. Försvaret för dessa påhopp brukar vara att DS-föräldrar ständigt känner sig kränkta i samhället och varje dag möts av fördomar.
Precis som du tror jag att man kan hitta förklaringen till sådant agerande i just osäkerhet i var man själv står. Att mer eller mindre hätskt driva en propagandakampanj tror jag kan bottna i att man undermedvetet vill kompensera för de negativa tankar man haft om sitt barn. FÖr de flesta blir ju inte odelat lyckliga över att få ett barn med en avvikelse, _även_ om man älskar barnet.
FÖr att dra en parallell: En som tycker det är jobbigt att amma offentligt brukar uppleva omvärldens blickar som negativa och fördömande. En som tycker det är naturligt och självklart att amma offentligt tar blickarna som antingen bara ett konstaterande eller som en uppskattning över den söta bebisen.
Jag har aldrig mötts av negativa reaktioner när jag varit ute med min systerdotter med DS. Aldrig någonsin! Kanske jag har haft tur, men att höra att andra möter fördomar dagligen och blir ledsna dagligen känns väldigt konstigt. Jag förnekar inte att fördomar finns eller att man måste kämpa mot myndigheter. Men myndigheter måste man kämpa med oavsett vad det är man vill ha ut av dem, det är inget specifikt för DS.
De som nått hela vägen fram och insett vad som är viktigt och relevant här i livet tror jag heller inte upplever sig kränkta varje dag och jag betvivlar att det är de som driver hetskampanjer.
Om någon sa till mig: "jag vill inte ha en dotter som din!" skulle jag bli förvånad och ledsen. Hon är mellanblond, blåögd, ganska lång... Inget som avviker direkt. Jag skulle inte förstå varför någon inte ville ha en dotter som min. Om någon istället sa "jag vill inte ha en son som din" skulle jag fråga varför. Troligen skulle svaret vara att man inte vill ha ett barn som är så tjock som min pojke är. Han är två år gammal och väger 24 kg. Klart det är jobbigt! Dels för honom, dels för mig att lyfta.
Om någon säger "jag vill inte ha ett barn med DS" så är det knappast individen de inte vill ha, utan allt extrajobb som tillkommer.
Hänsyn och respekt åt båda hållen är ett måste i sansade debatter. Därför svarar man på det som frågas och erbjuder sig att berätta mer om t.ex. vissa handikapp som frågaren är orolig för. Man hugger inte någon i strupen, varken den som frågar eller den som svarar.
Precis det du säger försöker jag själv föra fram, fast min synvinkel råkade vara andra sidan av exakt samma mynt. Jag hade lika gärna kunnat vända på myntet och fört fram samma argument.
Tack för ett sansat inlägg skrivet med mycket hänsyn och respekt, något vi alla behöver träna på.
Tulda
18
Precis det du säger försöker jag själv föra fram, fast min synvinkel råkade vara andra sidan av exakt samma mynt. Jag hade lika gärna kunnat vända på myntet och fört fram samma argument.
Tack för ett sansat inlägg skrivet med mycket hänsyn och respekt, något vi alla behöver träna på.
Ja, visst! Ju bättre balans man är i själv, desto lättare är det att ta hänsyn och visa förståelse för andra. Det går att visa hänsyn utan att för den skull köra över sina egna åsikter.
Det tråkiga här tycker jag brukar vara att ingen förståelse visas för att de som frågar här rimligen är oroliga och dessutom ofta saknar kunskap i ämnet. Visste man redan allt och vad man vill ha ut av fosterdiagnostiken finns ju liksom ingen anledning att fråga... I sådana lägen kan det vara bra att sitta en stund på händerna innan man svarar, så att man på ett vänligt sätt kan hjälpa till.
Tack själv för ett trevligt inlägg!
19
Ja, visst! Ju bättre balans man är i själv, desto lättare är det att ta hänsyn och visa förståelse för andra. Det går att visa hänsyn utan att för den skull köra över sina egna åsikter.
Det tråkiga här tycker jag brukar vara att ingen förståelse visas för att de som frågar här rimligen är oroliga och dessutom ofta saknar kunskap i ämnet. Visste man redan allt och vad man vill ha ut av fosterdiagnostiken finns ju liksom ingen anledning att fråga... I sådana lägen kan det vara bra att sitta en stund på händerna innan man svarar, så att man på ett vänligt sätt kan hjälpa till.
Så tröttsamt är det, mamma Gyril, att bli dragen över en kam. Om jag inte minns fel har du själv uttryck motvilja mot det, och tex valt att inte delta i downföreningens aktiviteter för att du inte vill buntas ihop med andra föräldrar med ds.
Jag kan ta åsikter som inte är lika mina egna och gör mitt bästa för att förhålla mig saklig i ett ämne som jag tycker är intressant och som berör mig. Faktiskt tycker jag inte jag gjort mig förtjänt av att kallas påhoppare av dig bara för att mitt barn har ds.
Och kanske det bästa sättet att lägga ned en diskussion man inte gillar är att sluta dra upp den?
20
Så tröttsamt är det, mamma Gyril, att bli dragen över en kam. Om jag inte minns fel har du själv uttryck motvilja mot det, och tex valt att inte delta i downföreningens aktiviteter för att du inte vill buntas ihop med andra föräldrar med ds.
Jag kan ta åsikter som inte är lika mina egna och gör mitt bästa för att förhålla mig saklig i ett ämne som jag tycker är intressant och som berör mig. Faktiskt tycker jag inte jag gjort mig förtjänt av att kallas påhoppare av dig bara för att mitt barn har ds.
Och kanske det bästa sättet att lägga ned en diskussion man inte gillar är att sluta dra upp den?
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
