Är det verkligen lilla tonåren eller kan min dotter "lida" av nånting? Det är som om hon inte har någon energi till att möta en endaste motgång. Hon "bryter" ihop över minsta lilla. Vi försöker uppmuntra, stärka, engagera oss, lyssna, ignorera det sura men ändå bryts aldrig mönstret. Hon kan tappa humöret på 1 sekund, skrika högt att man är dumma mamma, blir helt hysterisk. Nuförtiden orkar jag inte längre utan går bara därifrån tills hon lugnat sig. Det känns inte bra att jag kan stötta henne när hon har det svårt. Men jag orkar inte alla gånger. FÖRSÖKER! När hon ska be om en grej börjar hon DIREKT med sin suraste, gnälligaste och tristaste röst. Vi försöker prata lugnt, säga att hon får försöka prata med sin "vanliga" röst om nån ska lyssna. Men HERREGUD, inget hjälper känns det som. Det här har pågått snart ett år, hon är född 2000. Vad tror ni andra? Är det bara 6-7årsåldern eller bör man söka psykologhjälp?
1
Lilla tonåren? Är det verkligen lilla tonåren eller kan min dotter "lida" av nånting? Det är som om hon inte har någon energi till att möta en endaste motgång. Hon "bryter" ihop över minsta lilla. Vi försöker uppmuntra, stärka, engagera oss, lyssna, ignorera det sura men ändå bryts aldrig mönstret. Hon kan tappa humöret på 1 sekund, skrika högt att man är dumma mamma, blir helt hysterisk. Nuförtiden orkar jag inte längre utan går bara därifrån tills hon lugnat sig. Det känns inte bra att jag kan stötta henne när hon har det svårt. Men jag orkar inte alla gånger. FÖRSÖKER! När hon ska be om en grej börjar hon DIREKT med sin suraste, gnälligaste och tristaste röst. Vi försöker prata lugnt, säga att hon får försöka prata med sin "vanliga" röst om nån ska lyssna. Men HERREGUD, inget hjälper känns det som. Det här har pågått snart ett år, hon är född 2000. Vad tror ni andra? Är det bara 6-7årsåldern eller bör man söka psykologhjälp?
Psykologhjälp är ju bra om man vill ha lite goda råd men något fel på ungen är det inte! Låt henne vara, BRY dig INTE om dåligt tålamod. Hon lär sig att hon måste klara av sina egna grejer annars kan hon ju be om hjälp. Och då om det sker med gnällig röst så kan du svara med samma gnällighet - helt seriöst. Knepet ligger i att du inte ska engagera dig i hennes utbrott och jag lovar att hon med parabolantenner uppfattar dit låtsade ignorerande. Låt henne mogna i sina egna uppgifter och när du inte tar del i det så är det inte lika intressant längre. En av mina ungar har kort stubin och vägrade ta på sig sina strumpor för det är så ju så svårt. Men när han blev tio så sa jag stopp, från och med idag tar du på dem själv och nästa gång någon hjälper dig med dem så är du gammal gubbe. Vilket liv! Men han kunde valt att gå barfota, vilket tack och lov han inte gjorde. Läxorna är ett antal kapitel som samma unge trilskas med. Men det är ju HANS läxor, inte mina. De måste ansvara själv för en hel del och vissa får man tvinga. Bryter de ihop så får de göra det och själva bita ihop, torka tårarna och försöka igen. Det finns ju gränser för allt, vi ber dem ju inte reparera tv:n precis.
2
Psykologhjälp är ju bra om man vill ha lite goda råd men något fel på ungen är det inte! Låt henne vara, BRY dig INTE om dåligt tålamod. Hon lär sig att hon måste klara av sina egna grejer annars kan hon ju be om hjälp. Och då om det sker med gnällig röst så kan du svara med samma gnällighet - helt seriöst. Knepet ligger i att du inte ska engagera dig i hennes utbrott och jag lovar att hon med parabolantenner uppfattar dit låtsade ignorerande. Låt henne mogna i sina egna uppgifter och när du inte tar del i det så är det inte lika intressant längre. En av mina ungar har kort stubin och vägrade ta på sig sina strumpor för det är så ju så svårt. Men när han blev tio så sa jag stopp, från och med idag tar du på dem själv och nästa gång någon hjälper dig med dem så är du gammal gubbe. Vilket liv! Men han kunde valt att gå barfota, vilket tack och lov han inte gjorde. Läxorna är ett antal kapitel som samma unge trilskas med. Men det är ju HANS läxor, inte mina. De måste ansvara själv för en hel del och vissa får man tvinga. Bryter de ihop så får de göra det och själva bita ihop, torka tårarna och försöka igen. Det finns ju gränser för allt, vi ber dem ju inte reparera tv:n precis.
Hej!
Jag har ennkille född 2000 han visar samma tendenser som din tjej men det verkar som att det börjar avta nu.Det var som värst för ett halvår sedan.Minsta lilla motgång resulterar i skrik,gap och gråt och mamma du förstår ju ingenting eller mamma fattar du inget eller?Tror absolut inte det är något onormalt men visst är det JOBBIGTet jag har gjort är att verkligen föröska t mig tid att lyssna på vad han säger och förklara VARFÖR jag tar de beslut jag tar eller förklarar för honom varför det blev som det blev.För min kille så fungerar det bra .Tyvärr har man ju inte alltid ork eller tid med två mindre syskon som också kräver sitt och då kommer utbrotten och kivet med mellansystern.
Tror inte din dotter behöver psykologhjälp men ibland kan man känna behov för en själv;-)
Martina med B+V+G
3
Hej!
Jag har ennkille född 2000 han visar samma tendenser som din tjej men det verkar som att det börjar avta nu.Det var som värst för ett halvår sedan.Minsta lilla motgång resulterar i skrik,gap och gråt och mamma du förstår ju ingenting eller mamma fattar du inget eller?Tror absolut inte det är något onormalt men visst är det JOBBIGTet jag har gjort är att verkligen föröska t mig tid att lyssna på vad han säger och förklara VARFÖR jag tar de beslut jag tar eller förklarar för honom varför det blev som det blev.För min kille så fungerar det bra .Tyvärr har man ju inte alltid ork eller tid med två mindre syskon som också kräver sitt och då kommer utbrotten och kivet med mellansystern.
Tror inte din dotter behöver psykologhjälp men ibland kan man känna behov för en själv;-)
Martina med B+V+G
på att bryta ihop när min dotter var i 6-årsåldern o liksom dig trodde jag att det var nåt fel på henne. Jag vet att det inte är kul att höra men det går faktiskt över. Det enda du kan gör aär att härda ut men visst kan du konsultera någon hur du ska bemöta konflikterna på bästa sätt. För det är inte det lättaste, tålamodet ställs på sin spets! men det du beskriver tycker jag låter som vanligt beteende för en 6-åring. Är du orolig så prata med bvc eller skolan, beronde på var hon går. Ett tips jag körde med var att hålla om o krama henne hårt när hon har ett utbrott och låta henne sätta ord på känslorna. Själv rustar jag för barn nr 2 som fyller 6 i sommar men jag tror int ehan blir lika extrem som dottren var, det beror ju mkt på personlighet också.
"Lyckan är inte en station som man kommer fram till, utan ett sätt att resa"
M. Runbeck
4
Jag höll på att bryta ihop när min dotter var i 6-årsåldern o liksom dig trodde jag att det var nåt fel på henne. Jag vet att det inte är kul att höra men det går faktiskt över. Det enda du kan gör aär att härda ut men visst kan du konsultera någon hur du ska bemöta konflikterna på bästa sätt. För det är inte det lättaste, tålamodet ställs på sin spets! men det du beskriver tycker jag låter som vanligt beteende för en 6-åring. Är du orolig så prata med bvc eller skolan, beronde på var hon går. Ett tips jag körde med var att hålla om o krama henne hårt när hon har ett utbrott och låta henne sätta ord på känslorna. Själv rustar jag för barn nr 2 som fyller 6 i sommar men jag tror int ehan blir lika extrem som dottren var, det beror ju mkt på personlighet också.
Jag har en dotter som är 5½ och hon är också jättejobbig just nu, trotsig som en tonåring. Får raseriutbrott som inte är av denna världen, där hon skriker allt möjligt dumt. En gång var hon så arg och ledsen så hon satt och sa att hon ville dö och inte tyckte att det var roligt att leva osv. När hon lugnat ner sig brukar vi alltid prata om vad som hänt och då säger hon själv att hon säger saker som hon egentligen inte alls vill, men att det bara kommer när hon blir så arg och ledsen. Mellan varven är hon hur glad och rolig som helst, men så händer det något som går henne lite emot och så blir det så där igen. Jag tror att det är ganska normalt i den här åldern och tror inte att du behöver oroa dig så mycket. Bara barnen får höra om och om igen hur mycket man älskar dem i alla fall, trots att de betett sig så här, så tror jag nog att de tar sig igenom den här fasen också.
5
Jag har en dotter som är 5½ och hon är också jättejobbig just nu, trotsig som en tonåring. Får raseriutbrott som inte är av denna världen, där hon skriker allt möjligt dumt. En gång var hon så arg och ledsen så hon satt och sa att hon ville dö och inte tyckte att det var roligt att leva osv. När hon lugnat ner sig brukar vi alltid prata om vad som hänt och då säger hon själv att hon säger saker som hon egentligen inte alls vill, men att det bara kommer när hon blir så arg och ledsen. Mellan varven är hon hur glad och rolig som helst, men så händer det något som går henne lite emot och så blir det så där igen. Jag tror att det är ganska normalt i den här åldern och tror inte att du behöver oroa dig så mycket. Bara barnen får höra om och om igen hur mycket man älskar dem i alla fall, trots att de betett sig så här, så tror jag nog att de tar sig igenom den här fasen också.
Jag har två stycken som befinner sig i en liknande tonårsaktig fas,en kille som fyller åtta i sommar och en tjej som fyller 6 i december.
Killen spelar mina gamla Nirvanaskivor högt,tjafsar med sina syskon,tramsar och flamsar varvat med tjuriga miner och gapig ton.Ibland vill han inte ens svara på tilltal utan låtsas som han inte hör.Det verkar inte vara något problem i skolan eller något,han har många kompisar,systern likaså,och är utåtriktade.
Ibland vill man nästan slita sitt hår när man får be om samma sak för femtonde gången och får ett grinigt svar,men det är nog bara att bita ihop och vänta ut det med en god portion tålamod
6
Jag har två stycken som befinner sig i en liknande tonårsaktig fas,en kille som fyller åtta i sommar och en tjej som fyller 6 i december.
Killen spelar mina gamla Nirvanaskivor högt,tjafsar med sina syskon,tramsar och flamsar varvat med tjuriga miner och gapig ton.Ibland vill han inte ens svara på tilltal utan låtsas som han inte hör.Det verkar inte vara något problem i skolan eller något,han har många kompisar,systern likaså,och är utåtriktade.
Ibland vill man nästan slita sitt hår när man får be om samma sak för femtonde gången och får ett grinigt svar,men det är nog bara att bita ihop och vänta ut det med en god portion tålamod
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
et jag har gjort är att verkligen föröska t mig tid att lyssna på vad han säger och förklara VARFÖR jag tar de beslut jag tar eller förklarar för honom varför det blev som det blev.För min kille så fungerar det bra .Tyvärr har man ju inte alltid ork eller tid med två mindre syskon som också kräver sitt och då kommer utbrotten och kivet med mellansystern.
