Bråk igen

[anonymt namn]

Torsdag morgon. Jag frågar dottern om det är hon som blött näsblod i badrummet, det är blod tvättstället och fläckar på badhandduken. Neeej, blir svaret fast jag (och hon) vet att det är hon. Hon är den enda som varit i badrummet. Jag är van och just idag orkar jag inte ifrågasätta hennes lögn. Ingen mer diskussion.

Torsdag kväll. Dottern frågar om hon kan använda datorn. Jag svarar nej eftersom jag inte anser att hon skött det vi kommit överens om senaste tiden och dessutom ljugit på morgonen. Dottern blir arg och börjar bortförklara och skylla ifrån sig ang. lögnen på morgonen. Jag försöker förklara att jag inte tycker om när hon ljuger och hon blir argare och argare. Jag i min tur blir också argare och argare och till slut står dottern och gapar och skriker rätt i mitt öra och hittar på den ena ursäkten dummare än den andra om morgonens händelse.

Till slut tappar jag tålamodet och tar i henne hårt och föser upp henne i sitt rum och skriker att hon kan stanna där resten av kvällen.
Efter jag gått ner kommer hon utrusande och sliter sönder en bok och slänger ner i trappan.

Jag går upp och pratar med henne men är fortfarande arg. Hon är arg och ingen tycker om henne och alla hatar henne och alla beskyller henne för att ljuga och det ena med det andra. Hon kan inte rå för att hon blir så arg och kallar oss kärring- och gubbjävel och annat trevligt.

Jag hatar mig själv som tycker så illa om den flickan ibland.
Jag borde tycka om henne men jag blir bara arg. Hon ser sig själv som ett offer. Ingen tycker om henne, ingen vill ha henne, ingen vill vara med henne i skolan, alla säger att hon ljuger och stjäl. (Hon verkar inte se själv att om man säger fula ord till sina klasskamrater och stjäl saker för dem så blir det följden)

Hur öppnar vi hennes ögon? Att prata med henne har hittills hjälpt föga. Allt är frid och fröjd just under samtalet, men sen händer nåt igen och då är det som allt man pratat om försvinner. Hon ångrar sig och mår dåligt och säger förlåt. Ända tills nästa gång... Det är så jobbigt.

[Anonym]

Oj oj oj, känner igen mig såväl.
Här är det precis likadant med 11-åriga sonen.
Han anser att han får bete sig precis hur som helst, säger jag till honom skriker han att jag hatar honom, ej bryr mig om honom, ej tycker om honom.
Han sorgråter o skriker omvartannat när han får sina utbrott.
Han anser att jag inte får säga till el skälla på honom, han vill ha helt fria tyglar, allt från att inte borsta tänder till att slå lillebror.
Nu har han bestämt sig för att inte gå till skolan mer, vi är nyinflyttade på orten sen januari.
Han trivs ej o vägrar gå dit.
Var på möte i skolan igår som sa att de inte kan tvinga honom att komma dit.
Själv blir jag helt knäckt, orkar inte ha det såhär, är ensamstående o önskar att jag hade hjälp av en partner, snart får han väl flytta till sin pappa...
Dessa sammanbrott o draman har pågått i ca 3års tid. Jag är helt slut o orkar knappt jobba.

[mamma S]

Förstår att det är jättejobbigt, både för dig och dottern. Men en sak reagerar jag på som du gjorde, att du på torsdagkväll straffar henne med datorn pga det som hände på morgonen. Varje bråk måste ta slut och kan inte fortsätta på kvällen eller nästa dag, menar jag. Möjligen om du hade sagt redan vid näsblodsbråket att du inte tror henne och därför får hon inte använda datorn den dan (fast egentligen tycker jag inte det alls hör ihop med varann) men att plocka upp tjafset igen på kvällen är bara provocerande och onödigt menar jag.

[evinrude]

Nu tänker jag komma med kritik mot dig, kanske är den orättvis eftersom jag inte har hela bilden. Men jag tycker att du borde tänka lite mer på ditt eget beteende.
Varför tror du att din dotter förnekar att det är hon som har blött näsblod i badrumet? Är hon rädd för dig, rädd för att erkänna att hon har gjort det? Det kanske hon har skäl att vara, om du brukar bli så arg på henne som du beskriver att du blev senare på kvällen. Att ta i henne hårt och fösa upp henne på rummet och skrika åt henne är inget bra beteende av en vuxen mot ett barn.
Jag tror att du behöver arbeta på att förändra ditt eget beteende, och bygga upp en bättre kommunikation med din dotter. Då tror jag att hennes beteende också kommer att förändras.

[Azucena]

Varför blev du så arg om blodet i badrummet? Du visste ju att det var hon, varför frågade du om det var hon? Undrade du inte mer över varför hon haft näsblod och hur hon klarat det?

[Anonym]

Nej, helt orättvis är du inte. Fast det känns lite orättvist i alla fall. Det är är absolut inte första gången sånt här händer. Vi har såna här konflikter ständigt och jämt. Småsaker som jag tycker inte ens behöver uppkomma (kiss på toaringen, blodfläckar på handdukar och golv, mjölkpölar på diskbänken, oboyfläckar på vardagsrumsgolvet...). Som jag ser det, enbart för att hon inte ids. Jag har frågat henne varför hon ljuger, hon svarar att det är för att jag blir arg, jag försöker förklara att jag blir inte mindre arg av att hon ljuger. Riktigt arg blir jag när hon står och skriker rätt i mitt öra och är otrevlig.
Jag börjar alltid med att be henne torka upp, men hon har ju aldrig gjort det. När jag förklarar det uppenbara (att ingen varit hemma mer än hon ohc ingen annan kan ha gjort det) blir hon arg och börjar skrika.
Vad ska mitt beteende vara när jag kommer hem från jobbet trött och ser sånt här?

[Anonym]

Nej, jag vet att det var tokigt att dra det längre. Jag tänkte på om jag skulle säga redan på morgonen att det inte skullle bli någon dator på kvällen och tala omskälet, men valde att vänta och förklara i lugn och ro istället. Nu blev det ju tyvärr tvärtom, fast jag hade planerat att inte tappa humöret på kvällen. Datorn är det enda vi har att sätta emot, därför valde jag det trots att det inte har med näsblod att göra.

[Mamma Erik]

Jag förstår vad du menar. Egentligen är det inte att det sker som gör en frustrerad, utan alla femtielva bortförklaringar som man möts av.
Min egen älskade son har en förmåga att komma med bortförklaringar när det är saker som hänt. Det spelar ingen roll om det är något som han spillt ut (ren olyckshändelse) eller om det är något med uppsåt.
Så när jag blir arg, så är det ytterst sällan händelsen det rör sig om, utan mer detta att man försöker smita undan.
Vi försöker med att själva föregå med gott exempel, spiller vi något, så tar vi hand om det direkt, utan dramatik, är vi orsak, så ber vi om ursäkt etc.
Mitt tips är väl att förklara gång på gång varför du blir arg och kanske undvika att bli arg vid olyckshändelser.
Ett annat tips är att förekomma henne, fråga inte om det är hon som har lämnat oboy-fläckarn på bordet utan säg till henne att ta bort fläckarna efter sig.
Vi hade en lång diskussion igår min son och jag, han ville titta på ett program klockan 17 och jag sa till honom att då skall alla saker han tagit fram i vardagsrummet vara borta tills dess, om du vet hur många bortförklaringar han kom med innan det hände (måste tagit mer energi till dessa än att bara ta bort det) och jag var givetvis den elakaste människan på jorden, jag var kolugn och han var den som stod för brösttonerna.
Lycka till

[Mamma Erik]

Jag tror nog att det var de upprepade bortförklaringarna som man blir arg på. Inte själva händelsen

[evinrude]

Ni verkar verkligen ha det jobbigt båda två. Det verkar som att ni har fastnat i en ond cirkel av bråk och konflikter.
Det finns en bok som jag själv har haft stor nytta av för att minska konflikterna med barnen, den heter "Sluta bråka med barnen" och är skriven av Michael Nichols. Kanske kan den hjälpa dig.
Annars tror jag att du och dottern behöver hjälp av någon utomstående för att bryta den onda cirkeln.
Är hon ensam i skolan, som hon säger? Har ni i så fall tagit upp det med läraren?

[mamma S]

jag har haft mycket liknande konflikter med min son (f ö blödde han också ner överallt med näsblod, fast just det bråkade vi aldrig om :-) men han fick sedan vid 12 år diagnosen aspergers syndrom och jag fick förklaringar till mycket...

Det är hursomhelst jättetungt att hamna i dom här bråken hela tiden så mitt enda råd är, undvik dom så långt det går. Lättare sagt än gjort, visst!, men jag går många gånger därifrån när det är bråkigt om vi fastnar i bråket, och sen försöker jag ta upp det när det är lugnt igen.

Vi har slutat nästan helt och hållet att bråka nu. En del saker funkar bra, andra har jag accepterat att det aldrig kommer att funka bra, dvs att han gör som han ska. När jag slutade gräla och tjata och istället gick ifrån med förklaringen att jag inte orkar bråka och inte heller orkar städa efter honom just nu, så började han faktiskt ta större hänsyn. Fast han ju hunnit bli 15 förstås, det är ju skillnad mot en 11åring.

[Anonym]

Ja, det är stor skillnad mot vår 13-åring. H*n förstår mer att vi vuxna inte orkar vara betjänter. Fast h*n har förstås aldrig haft ett sånt humör och dåligt språk som 11-åringen.
MEn det känns som om vi nån gång MÅSTE ta de här bråken. Jag kan ta ett exempel; vi hade kommit överens om att vissa saker skulle skötas för att man skulle få använda datorn. När vi kollar om så är gjort säger hon ja och hon får använda datorn.

När vi sen kollar visar dte sig att hon INTE gjort det hon skulle och vi drar in datortiden nästa gång.
Hon förhandlar på det sättet att hon vägrar göra något innan hon fått löfte om datortid igen. Vi säger att så fort hon visar att hon sköter sig får hon det. Nej, hon kommer inte att sköta sig förrän hon fått sin datortid, säger hon. Så går vi runt i cirkel.

[Anonym]

Precis så gör hon också. Hon använder en enorm mängd energi till att strida om saker.
Om man säger till henne att t.ex. ta bort oboy-fläckar så blånekar hon till att det var hon som orsakade dem. Jag kan inget bevisa, men jag vet ju att det var hon. Jag har pratat så många gånger om att jag inte vill att hon drickr oboy i vardagsrummet och fläckar ner men hon struntar fullkomligt i det när jag väl inte är hemma och ser henne. Kanske borde jag istället säga att om hon dricker oboy i vardagsrummet och fläckar ner får hon torka upp efter sig? Fläckar verkar jag ju få oavsett.

[Anonym]

Den lånade jag men hann inte läsa riktigt. Det lilla jag hann blev jag lite irriterad på att det var mycket lyssna in och hålla med och bekräfta att det var si och så, men inga exempel på vad man ska säga elelr göra sen. Fast nu läste jag ju inte hela.. Ska kanske göra ett nytt försök.

[sisla]

Alltså måste ni kolla ordentligt att hon gjort det hon ska _innan_ hon får datortid. Att hon kontrar med att säga "jag tänker inte göra det förrän efter jag fått min datortid" behöver ni ju inte bry er om, för i slutändan blir det ju hon som förlorar på det (dvs om ni står fast vid att hon inte får någon datortid utan att ha gjort det hon ska). Om ni däremot går med på hennes villkor lär ni ju henne att det är hon som bestämmer i hemmet och det tror inte jag är bra för en 11-åring. Ni behöver stå fast vid det ni sagt, oavsett hur lång tid det tar innan hon gör det som överenskommits.

[sisla]

Att bekräfta och lyssna minskar motsättningarna. Ofta trappas konflikter upp för att barnen inte tror att man _hört vad de sagt_

Redan när barnen är 2-3 år kan man börja med att
1.bekräfta
och sedan som nummer 2. tala om vad som gäller

Det är en stor skillnad för ett barn som ylar i glassaffären om den vuxne säga
-ja, du vill ha glass!!! men nu ska vi gå hem, vi kan köpa glass en annan dag.

Om barnet fortsätter yla svarar man igen
-jag märker att du är JÄTTESUGEN på glass! På lördag är det glass-dag, då kan vi gå tillbaka hit och köpa glass, men NU ska vi gå hem.

Sen kånkar man ut ungen ur affären och fortsätter inte tjafsa mer.

Principen går ut på att låta barnet förstå att man tydligt och klart uppfattat vad det är barnet vill. Sen använder man sin vuxenauktoritet och gör det man själv planerat. Men barnet har fått uttrycka sin åsikt OCH bli hörd.

Att bekräfta och lyssna på sitt barn _innan_ man är auktoritär och sätter gränser, stärker relationen. Om barnet känner sig respekterad, lyssnad på och bekräftad av den vuxne så ökar barnets vilja att följa den vuxnes regler. Om det blir ett ställningskrig så ökar istället konflikten och barnets vilja att lyda minskar.

Man vill ju inte bråka med dem man älskar, det vill ingen. Upprepat tjat, gnäll och tjafs gör man bäst i att bara ignorera. Inte låta sig provoceras utan bara låta det rinna av en, slå dövörat till helt enkelt På detta sätt kan man också minska många konflikter.

Boken i fråga har jag iofs inte läst, så det kan hända att det jag skrev nu inte alls motsvarar det som står i boken. Men jag ville iaf beskriva en aspekt av hur bekräftande och lyssnande kan minska konflikterna.

Kram på dej!

[evinrude]

Jo, det är precis vad boken går ut på, med många konkreta exempel så att man verlkligen förstår.
När det gäller bråket om datorn hade man kunnat stanna upp och säga "oj, du blev verkligen arg för att du inte får använda datorn. Vad skulle du göra med datorn?". Och så uppmuntra dottern att berätta. Lyssna med uppriktigt intresse. Sen säga: Jag förstår att det hade varit roligt. Men du får göra det en annan dag."
När jag har använt det sättet själv har jag blivit förvånad över hur bra det fungerar.

[Mamma Erik]

Fast egentligen är det ointressant vem som satt dit fläckarna, så egentligen är nog det att få henne inse att hon sakta men säkert måste börja vara en del av familjen.
Egentligen skulle det vara intressant, att en dag (eller några till) sätta allt på sin spets, jag tvättar bara min tvätt, jag plockar bara undan min tallrik, dvs man med handling visar vad som händer ifall alla resonerade på samma sätt, börja använda miljoner bortförklaringar varför inget blev gjort.
Ett ännu bättre expriment vore att t.ex lämna mjölken framme, så den blir sur och äcklig och då blåneka stenhårt, när klagomålen kommer.
Mest ett tankeexprement, men när min sötnos hemma påstår att jag är lat, när jag t.ex sitter ner (vilket han aldrig skulle våga säga ifall pappa var hemma) så växer hornen i pannan och jag har en god lust att strejka *ler*.
Nu skall jag säga till min sons försvar att det är mer och mer sällan han beter sig på det sättet, men det kommer perioder då jag har lust att köpa en enkel biljett till ett solparadis och lämna allt därhän, för när min sambo sätter fart på sonen, då fungerar det jättebra (mycket orättvist, hrmpf )

[*H-n*]

Ja, säkert jättejobbigt för Dig men ännu, ännu jobbigare för din dotter. Det är inte säkert att hon "ljuger" medvetet. Hon kanske inte upplever det så.

När det gäller blodet i badrummet så undrar jag även: Brukar hon blöda näsblod? Är det något som bör kollas upp, kanske? Mina barn blöder aldrig näsblod och jag tror inte det är "normalt" att göra det ofta. Jag skulle nog snarare bli orolig än arg om mina barn började blöda näsblod titt som tätt.

Jag tycker inte att du föregår med särskilt gott exempel när du tar i henne hårt och blir så arg hela tiden. Nu menar jag inte att fördöma dig, för det finns säkert en orsak till detta, men från din dotters synpunkt så är kanske ilska och hårda ord det normala mönstret i er familj och hon har tagit efter det.

Du antyder att hon även har det lite jobbigt med kompisarna. Har du frågat henne om detta och visat att du bryr dig om henne och hur hon mår?

När du skriver att det är svårt att tycka om henne ibland, så tänker jag att det nog är något hos dig själv som du inte gillar och som du ser i henne också. Att du skriver och frågar här visar ju att du bryr dig om henne ändå och vill hitta ett bättre sätt.

Jag tror inte du kommer någon vart med hot, straff och hårda ord. Du gör henne bara hård. Jag tror mycket mer på att du ska försöka nå fram till henne och få hennes förtroende och även att du måste inse att hon är den hon är, och inte ett "önskebarn". Hon har inte valt att bli till eller bli den hon är. Du har som ditt föräldraansvar att hjälpa henne klara sig här i världen med de förutsättningar hon fått, och hon har fått dem av Dig och sin andra förälder.

[*H-n*]

Men varför blir ni så arga på bortförklaringarna? Jag blir mera full i skratt när barnen blånekar till saker som de uppenbarligen har gjort. Jag brukar fråga om det är våra inneboende spöken eller kanske guldhamstern som har spillt o´boy på golvet, för det är ju knappast jag eller min man eftersom vi aldrig dricker o´boy. Då brukar även mina barn bli fulla i skratt.