Jag har tre barn och funderar ibland på om de hjälper till för lite hemma. Jag gillar inte riktigt att tjata så det brukar bli så att de hjälper till när de är pigga och har lust. Annars får det vara och jag och min man tar tag i sakerna själva. Jag brukar tänka på om de kan resultera i att de blir slarviga när de själva blir stora eller om det - tvärtom - leder till att de utan dåliga erfarenheter från bråk och tjat kommer städa med ro. Att man liksom automatiskt vill ha ordning omkring sig när man är vuxen, särskilt om man sett sina föräldrar ha ording (hyffsat...). Deras oförmåga att vilja hjälpa till gäller främst lite större projekt som vid helgstädning. I vardagen är de nog så där lagom slarviga och kan tex slänga grejer omkring sig, men plockar bort det när vi säger till. Så egentligen känns det inte som ett problem i vardagen utan mer en som en fundering av konsekvenser för framtiden. Det är klart att man ibland drömmer om att ha små änglabarn som håller ording och hjälper till av sig själva som i amerikanska filmer, men det viktigaste för mig är att de känner sig trygga, respekterade och bekräftade.
1
Hjälpa till hemma Jag har tre barn och funderar ibland på om de hjälper till för lite hemma. Jag gillar inte riktigt att tjata så det brukar bli så att de hjälper till när de är pigga och har lust. Annars får det vara och jag och min man tar tag i sakerna själva. Jag brukar tänka på om de kan resultera i att de blir slarviga när de själva blir stora eller om det - tvärtom - leder till att de utan dåliga erfarenheter från bråk och tjat kommer städa med ro. Att man liksom automatiskt vill ha ordning omkring sig när man är vuxen, särskilt om man sett sina föräldrar ha ording (hyffsat...). Deras oförmåga att vilja hjälpa till gäller främst lite större projekt som vid helgstädning. I vardagen är de nog så där lagom slarviga och kan tex slänga grejer omkring sig, men plockar bort det när vi säger till. Så egentligen känns det inte som ett problem i vardagen utan mer en som en fundering av konsekvenser för framtiden. Det är klart att man ibland drömmer om att ha små änglabarn som håller ording och hjälper till av sig själva som i amerikanska filmer, men det viktigaste för mig är att de känner sig trygga, respekterade och bekräftade.
att man påverkas starkt av de känslor som förmedlas och jag tror du är inne på rätt väg.
När jag var liten var min mamma mycket noga med att städa och att jag skulle hjälpa till, men all städning var starkt påverkad av att min mamma alltid var så frustrerad över stök och smuts. Hon var ofta irriterad när jag skulle hjälpa och inte gjorde det med glädje utan fick tjatas igång.
Nu märker jag att jag är noga som hon och att jagh även fått med mig känslorna: jag har SMULFOBI tex, och blir tokig om det är smutsigt i köket. Jag har inte någon inbyggd förmåga att entusiasmera eller undervisa barnen i detta utan jag uttrycker samma irritation och missnöje med mina barn när de måste tjatas igång....så det fortsätter liksom.
Jag blev tjatad på och nu tjatar jag. Allt som har med städning att göra är starkt kopplat till opbehag, så¨pass att jag inte kan koppla av i vardagen utan att associera till allt jobb jag måste göra: ser jag en macka, tänker jag "smulor", hoppar barnen på mattan eller i soffan tänker jag "damm". Går barnen in med skorna tänker jag "grus" och jag blir IRRITERAD över alla dessa triggers....
Enda lösnignen som jag ser det nu är att jag försöker anstränga mig att dölja irritationen, hellre som du säger göra allt själv om jag inte klarar att få barnen att hjälpa till utan att irriterat tjata.
Men orkar jag det?
2
jag tror att man påverkas starkt av de känslor som förmedlas och jag tror du är inne på rätt väg.
När jag var liten var min mamma mycket noga med att städa och att jag skulle hjälpa till, men all städning var starkt påverkad av att min mamma alltid var så frustrerad över stök och smuts. Hon var ofta irriterad när jag skulle hjälpa och inte gjorde det med glädje utan fick tjatas igång.
Nu märker jag att jag är noga som hon och att jagh även fått med mig känslorna: jag har SMULFOBI tex, och blir tokig om det är smutsigt i köket. Jag har inte någon inbyggd förmåga att entusiasmera eller undervisa barnen i detta utan jag uttrycker samma irritation och missnöje med mina barn när de måste tjatas igång....så det fortsätter liksom.
Jag blev tjatad på och nu tjatar jag. Allt som har med städning att göra är starkt kopplat till opbehag, så¨pass att jag inte kan koppla av i vardagen utan att associera till allt jobb jag måste göra: ser jag en macka, tänker jag "smulor", hoppar barnen på mattan eller i soffan tänker jag "damm". Går barnen in med skorna tänker jag "grus" och jag blir IRRITERAD över alla dessa triggers....
Enda lösnignen som jag ser det nu är att jag försöker anstränga mig att dölja irritationen, hellre som du säger göra allt själv om jag inte klarar att få barnen att hjälpa till utan att irriterat tjata.
Jag tänker så här … det viktigaste är att föregå med gott exempel.
Jag vill att mina barn ska hänga upp sina kläder, ställa undan skorna, regelbundet plocka undan i sina rum, hålla skrivbordet fritt så att de får plats med läxor, hjälpa till med matlagning och städning, ta undan sina tallrikar när vi har ätit … osv. Listan kan göras lång.
Därför gör jag själv allt detta - jag bäddar, hänger upp mina kläder, städar köket varje kväll, har rutiner innan jag går och lägger mig och när jag går upp osv, osv. Då visar jag mina barn att det inte bara är enkelt utan också självklart att hålla ordning omkring sig.
Jag tror att det är steg ett när man vill lära sina barn någonting: att man själv föregår med gott exempel. Sedan handlar det mycket om att orka motivera dem till önskvärt beteende - även om de inte har "lust"! Då kanske man måste tjata lite ibland …
3
Jag tänker så här … det viktigaste är att föregå med gott exempel.
Jag vill att mina barn ska hänga upp sina kläder, ställa undan skorna, regelbundet plocka undan i sina rum, hålla skrivbordet fritt så att de får plats med läxor, hjälpa till med matlagning och städning, ta undan sina tallrikar när vi har ätit … osv. Listan kan göras lång.
Därför gör jag själv allt detta - jag bäddar, hänger upp mina kläder, städar köket varje kväll, har rutiner innan jag går och lägger mig och när jag går upp osv, osv. Då visar jag mina barn att det inte bara är enkelt utan också självklart att hålla ordning omkring sig.
Jag tror att det är steg ett när man vill lära sina barn någonting: att man själv föregår med gott exempel. Sedan handlar det mycket om att orka motivera dem till önskvärt beteende - även om de inte har "lust"! Då kanske man måste tjata lite ibland …
Tack fö era funderingar!
Jag känner igen det där med en trött och irriterad mamma från när jag var liten och har definitivt valt att försöka bryta mönstret. Visst blir det tjat ibland, men jag försöker att hantera irritationen som finns någonstans inom mig och det går bättre och bättre med åren.
Och att föregå med gott exempel är väl det bästa man kan göra, antagligen, inför deras framtid. Och samtidigt uppmuntra och visa uppskattning för minsta lilla de gör. Men ilaska och irritation leder nog alltid till någon form av dålig erfarenhet för barnet. Så det ska men nog jobba med hos sig själv - speciellt om man vill bryta ett dåligt socialt arv.
Och det där med att motivera barnen är ju väldigt bra. Har man inte energi till det så är det väl i alla fall viktigast att det inte går ut över barnen.
4
Tack fö era funderingar!
Jag känner igen det där med en trött och irriterad mamma från när jag var liten och har definitivt valt att försöka bryta mönstret. Visst blir det tjat ibland, men jag försöker att hantera irritationen som finns någonstans inom mig och det går bättre och bättre med åren.
Och att föregå med gott exempel är väl det bästa man kan göra, antagligen, inför deras framtid. Och samtidigt uppmuntra och visa uppskattning för minsta lilla de gör. Men ilaska och irritation leder nog alltid till någon form av dålig erfarenhet för barnet. Så det ska men nog jobba med hos sig själv - speciellt om man vill bryta ett dåligt socialt arv.
Och det där med att motivera barnen är ju väldigt bra. Har man inte energi till det så är det väl i alla fall viktigast att det inte går ut över barnen.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
). Deras oförmåga att vilja hjälpa till gäller främst lite större projekt som vid helgstädning. I vardagen är de nog så där lagom slarviga och kan tex slänga grejer omkring sig, men plockar bort det när vi säger till. Så egentligen känns det inte som ett problem i vardagen utan mer en som en fundering av konsekvenser för framtiden. Det är klart att man ibland drömmer om att ha små änglabarn som håller ording och hjälper till av sig själva som i amerikanska filmer, men det viktigaste för mig är att de känner sig trygga, respekterade och bekräftade.
