Ska ta mig tillpsykakuten idag. Ångesten har jagat mig i flera nätter och jag orkar inte länge till. Min "sambo" (han har egen lägenhet och bor här någon eller ett par dagar i veckan, de bra veckorna) tycker jag ska låta bli, för att det kan vändas emot mig. Hur skulle det kunna det, hur skulle någon få reda på det, och får advokater fråga sådant i en förhandling? Ligger i en tvist om barnen och det barkar rätt åt skogen känns det som. Jag orkar inte bemöta socialtjänsten på rätt sätt, och sedan är man värdelös som mamma i deras ögon. Det finns knappt något hopp kvar alls att jag ska få ha barnen hos mig, och ingen hjälper mig. Vad är det för samhälle som ser som mål att "ge igen" på de ensamma mammor som inte har någon ork kvar? Vem vet, jag kanske förlorar jobbet också om jag bryter ihop av att förlora barnen. Hur kunde det bli så här, och vad kan jag göra för att komma ur den negativa spiralen. Ska jag rensa bort min "sambo" som aldrig orkar ge mig stöd, eftersom han mår dåligt själv, eller ska jag ha kvar honom för att slippa vara ensam? Alla vänner har hel familj, jag känner mig bara bitter när jag hälsar på, så vill ju jag också ha det. Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka klockan och nöja mig med mitt förtryckta liv jag hade för fyra år sedan. Då hade jag ialla fall bra ibland.
Allt går så bra för mitt ex, lycklig, kär, har stöd av socialen och ett bra jobb. Fattas bara att han får en bebis också. Ja, jag är avundsjuk. Inte på hans flickvän, utan på honom som aldrig fått möta motstånd. Jag har bara större motstånd för varje vecka. Känner snart att jag inte har några vänner kvar...
Vill inte tycka synd om mig själv, men orkar snart inte annat.
Är det någon som har lite hopp att dela med sig?
1
Hoppas på hjälp Ska ta mig tillpsykakuten idag. Ångesten har jagat mig i flera nätter och jag orkar inte länge till. Min "sambo" (han har egen lägenhet och bor här någon eller ett par dagar i veckan, de bra veckorna) tycker jag ska låta bli, för att det kan vändas emot mig. Hur skulle det kunna det, hur skulle någon få reda på det, och får advokater fråga sådant i en förhandling? Ligger i en tvist om barnen och det barkar rätt åt skogen känns det som. Jag orkar inte bemöta socialtjänsten på rätt sätt, och sedan är man värdelös som mamma i deras ögon. Det finns knappt något hopp kvar alls att jag ska få ha barnen hos mig, och ingen hjälper mig. Vad är det för samhälle som ser som mål att "ge igen" på de ensamma mammor som inte har någon ork kvar? Vem vet, jag kanske förlorar jobbet också om jag bryter ihop av att förlora barnen. Hur kunde det bli så här, och vad kan jag göra för att komma ur den negativa spiralen. Ska jag rensa bort min "sambo" som aldrig orkar ge mig stöd, eftersom han mår dåligt själv, eller ska jag ha kvar honom för att slippa vara ensam? Alla vänner har hel familj, jag känner mig bara bitter när jag hälsar på, så vill ju jag också ha det. Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka klockan och nöja mig med mitt förtryckta liv jag hade för fyra år sedan. Då hade jag ialla fall bra ibland.
Allt går så bra för mitt ex, lycklig, kär, har stöd av socialen och ett bra jobb. Fattas bara att han får en bebis också. Ja, jag är avundsjuk. Inte på hans flickvän, utan på honom som aldrig fått möta motstånd. Jag har bara större motstånd för varje vecka. Känner snart att jag inte har några vänner kvar...
Vill inte tycka synd om mig själv, men orkar snart inte annat.
Är det någon som har lite hopp att dela med sig?
Hoppas det gick bra på akuten och att du fick den hjälp du behöver. Man blir inte klassad som en dålig mamma bara för att man tar kontakt med akuten, det visar att man är villig att ta hjälp när man inte orkar. Jag/vi hade en anmälan om att vi inte skötte vår dotter ordentligt och jag mådde skit, gick in och ut på akuten (det visste soc om, jag hade berättat det), tom varit inlaggd två nätter pga självmordstankar och orkade ingenting hemma. Bara satt framför datorn. Vi fick behålla barnet trots att vi BÅDA (mannen och jag) mår psykiskt dåligt. Soc kan vara skrämmande men de är rättvisa. Nu är vi tillsammans igen och soc tycker det är jättebra och tom soctjänstemannen sa att jag var en bra mamma som vågade ta emot hjälp när jag kännde att det behövdes. Det är ju för barnets/barnens skull man tar emot hjälp. Om du inte klara att säga det själv ta med dig någon från soc som kan styrka att du är en bra mamma som vågar begära hjälp när det känns tungt istället för att tiga ihjäl det och låta din ilska gå ut över barnen.
Kram och tänker på dig!
Skriv hur det går!
2
Hoppas det gick bra på akuten och att du fick den hjälp du behöver. Man blir inte klassad som en dålig mamma bara för att man tar kontakt med akuten, det visar att man är villig att ta hjälp när man inte orkar. Jag/vi hade en anmälan om att vi inte skötte vår dotter ordentligt och jag mådde skit, gick in och ut på akuten (det visste soc om, jag hade berättat det), tom varit inlaggd två nätter pga självmordstankar och orkade ingenting hemma. Bara satt framför datorn. Vi fick behålla barnet trots att vi BÅDA (mannen och jag) mår psykiskt dåligt. Soc kan vara skrämmande men de är rättvisa. Nu är vi tillsammans igen och soc tycker det är jättebra och tom soctjänstemannen sa att jag var en bra mamma som vågade ta emot hjälp när jag kännde att det behövdes. Det är ju för barnets/barnens skull man tar emot hjälp. Om du inte klara att säga det själv ta med dig någon från soc som kan styrka att du är en bra mamma som vågar begära hjälp när det känns tungt istället för att tiga ihjäl det och låta din ilska gå ut över barnen.
Kram och tänker på dig!
Skriv hur det går!
Du ska absolut inte vara rädd för att säga att din kraft är slut. Det kommer inte användas emot dig. Hur skulle de ens få reda på att du varit i kontakt med psykiatrin om du inte själv berättar? Det är tystnadsplikt. Se till att få den hjälp du behöver så att du får en chans att må bättre. Känns din sambo som att han är mer last än hjälp så tycker jag att du gott kan be han backa undan ett tag.
Kram
3
Du ska absolut inte vara rädd för att säga att din kraft är slut. Det kommer inte användas emot dig. Hur skulle de ens få reda på att du varit i kontakt med psykiatrin om du inte själv berättar? Det är tystnadsplikt. Se till att få den hjälp du behöver så att du får en chans att må bättre. Känns din sambo som att han är mer last än hjälp så tycker jag att du gott kan be han backa undan ett tag.
Kram
Ja, hur går det så långt... det är ju soc som vill ta ifrån mig barnen, så aldrig att jag skulle be dem om någon hjälp. Jag fick insomningstabletter på psykakuten, men såsom tidigare får jag inte antidepressivt eftersom man anser att det är en krisreaktion och inte depression. Magen bara knyter sig, och jag fasar för vilken makt socialen sitter på. Vad är det för störda människor som inte ser att jag som mamma är ovärdelig för sina barn? Jag har aldrig sagt och gjort de saker som de (min exsambos uppgifter) påstår, jag har vittnen som kan motbevisa flera av deras påståenden, men jag får inte ens chansen att bemöta kritiken! Är det ett rättssamhälle??? Kämpar efter halmstrån att gripa i, försöker med allt, men får bara kommentarer av expertisen att skaffa en bra advokat. Ja, och advokaten säger att det ser illa ut. Vad har jag då för chans? Vad ska jag ta mig till?
4
Ja, hur går det så långt... det är ju soc som vill ta ifrån mig barnen, så aldrig att jag skulle be dem om någon hjälp. Jag fick insomningstabletter på psykakuten, men såsom tidigare får jag inte antidepressivt eftersom man anser att det är en krisreaktion och inte depression. Magen bara knyter sig, och jag fasar för vilken makt socialen sitter på. Vad är det för störda människor som inte ser att jag som mamma är ovärdelig för sina barn? Jag har aldrig sagt och gjort de saker som de (min exsambos uppgifter) påstår, jag har vittnen som kan motbevisa flera av deras påståenden, men jag får inte ens chansen att bemöta kritiken! Är det ett rättssamhälle??? Kämpar efter halmstrån att gripa i, försöker med allt, men får bara kommentarer av expertisen att skaffa en bra advokat. Ja, och advokaten säger att det ser illa ut. Vad har jag då för chans? Vad ska jag ta mig till?
Har bett sambon backa lite, han vill själv det också. Men han lägger ofta till "I morgon vill jag inte prata med dig, jag måste koncentrera mig på jobbet", och det fastän han vet att jag har jobbiga samtal inplanerade (eller kanske just därför). Känner mig som den mest ensamma i hela världen.
Tack ändå för uppmuntran!
5
Har bett sambon backa lite, han vill själv det också. Men han lägger ofta till "I morgon vill jag inte prata med dig, jag måste koncentrera mig på jobbet", och det fastän han vet att jag har jobbiga samtal inplanerade (eller kanske just därför). Känner mig som den mest ensamma i hela världen.
Tack ändå för uppmuntran!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
