En riktig sk-tdag!

[anonymt namn]

Sorry att jag är anonym idag, men jag känner mig hemsk efter denna dag., blääk!

Idag har jag tom uttalat högt att jag önskar att jag aldrig fått barn. Jag älskar barnet mer än något annat på jorden men ibland så räcker inte orken till för all trots. Nu kommer jag nog straffas genom att barnet säkert blir bortrövat, överkört el liknande bara för att jag tänkt och uttalat såna hemska tankar.

Jag (vi) har bara ett barn och jag fattar inte hur jag ska stå ut med sånt här, kommer jag någonsin att få ett liv igen?

Usch allt har bara gått åt skogen idag. Jag fick en timme egen tid idag, jag behöver mer och jag fasar för hur jag ska orka med hela semestern när dagis är stängt...

[Bian]

Herregud, inte är det väl underligt att vi alla ibland känner det som att vi står på knäna. Självklart måste vi få ha de där förbjudna tankarna och känslorna emellanåt. De är väl ett rop på vila, om inte annat. Inte kommer det att hända ditt barn något bara för att du tänker och känner så, men jag vet att skuldkänslorna kommer som ett brev på posten om man inte lyckas vara extremt lycklig som förälder varenda sekund.

Ingen orkar vara extremt lycklig varenda sekund, när deras trotsperioder varar och varar. Man gör inget är skäller, gnatar och känner sig som välrdens sämsta mamma som inte kan vara så där genuint pedagogisk varenda sekund och dina barn lallar lyckligt på och är så snälla, söta och rara. Ens barn är ju just så där snälla, söta och rara - när de sover.

Jodå, jag har varit i den sitsen när allt kändes övermäktigt. Mitt största problem då var ju att jag var alldeles för lite ut på egen hand. Du behöver tid att få vara själv, tänka själv och inte bara agera som mamma(hjärnan snöar in helt och hållet- det är jag övertygad om ) Min räddning var en sambo som fick lov att ta lite mer ensam ansvar över barnen. Och det är inte alltid så lätt att släppa den kontrollen man har. Men ack så viktiga timmar man behöver. Börja träna, gå en kurs, träffa kompisar, eller bara ta en promenad. Allt för lite vanligt vuxenumgänge eller bara att få rensa hjärnan. Sen inte för att glömma, tiden att göra något tillsammans som partners utan barn.

Det kommer att kännas ut bättre, det lovar jag. Kanske inte imorgon eller ens om en vecka, men det kommer att kännas ut bättre.

Igen en *stor kram*, vi finns här och stöttar så mycket vi kan.

[space]

Du är garanterat inte sämre än någon annan förälder. Ibland orkar man bara inte, det är inget mer med det. Du behöver en andningspaus, egen tid och en chans att känna att du saknar ditt barn. Kärleken stärks faktiskt av att man är ifrån varandra lite.

Du kommer inte bli straffad och inget kommer att hända ditt barn pga av att du sade/kände så (men det vet du ju).

Ibland är det bara så himla tungt och jag har många gånger önskat både man och barn åt fanders. Jag älskar dem inte mindre för det. Jag hade bara mindre ork än jag har just idag. Vila och egentid är det man behöver. Jag hoppas innerligen att du har en möjlighet till det.

Allt gott!

[space]

Finns det inga ni kan åka och hälsa på? Oftast får man ju både trevligare som förälder och barn när man får träffa lite nya människor. Som förälder får du både vuxenkontakt och en massa avlastning. Ditt barn kommer säkert vilja leka med dem andra vuxna och ha roligt.

[bastet]

som skrev detta igår, för då var jag också så less.
Man är bara människa och de där dagarna finns, det får man nog acceptera.
Det finns ju trevlig tid däremellan, tack o lov.

[x-tjejen]

Kram på dig
Jag har inte så mycket peppande att säga men försök att ta tag i det.
Själv har jag gått ett par gånger och pratat med en psykolog för jag är helt uttröttad.
och precis som du säger en timma är gott men man skulle behöva mer
man skulle behöva semester
Låter som om du helt enkelt är nära att gå in i väggen trött och allt
lätt att säga svårt att göra men tipsen är lägg undan de där måstena som absolut inte är akuta
ta pulvermos och korv till lunch det duger gott att leva på sådan mat ett par veckor
har du en karl.. så nu bannemej får han ta sitt med han kanske redan hjälper till och det kanske ser ut som om han gör max men är det han eller du som håller på att gå in i väggen?
Är du ensamstående.. har du någon väninna som kanske kan hjälpa till
Kanske bara komma bort ifrån hemmets väggar en helg komma bort få sova en natt borta slippa se det egna stöket.
och när du ska städa grejja försök att inte stressa. Inte lätt jag vet.

Sätt på film till barnet/barnen.
sover något av barnen middag?
Bestämm dig att detta ska jag göra.. ex vika lite tvätt.. sen planera tid för att bara vara.
slappa slöa
sätt barnet/barnen att måla
samtidigt tar du en tidning och slöläser

klureriet är att hitta kryphål att slappna av i medans man ändå är med.

sen det är faktiskt ok att gråta inför barnen.. bara man förklarar lite varför
att man ex är trött eller ledsen för att ja om det nu var köttbullarna som brände vid och det var droppen som rann över
säg då att du är ledsen för att köttbullarna blev tokiga
barn förstår och kan trösta och man blir varm och det känns lättare.

Har du en sambo eller make så prata mycket försök hitta tid till att prata
och utnyttja tiden då barnen somnat.
ta en halvtimma bara för dig själv lungt utan krav.

Sedan kan du även försöka tänka på
vad är det som gör mig _för_ arg.. när uppstår det??
hur kan jag förhindra det??
ta dig lite tid att tänka anteckna kanske

själv blir jag arg om jag blir för stressad och jag samtidigt har ont i kroppen vilket jag har varje dag
så jag måste verkligen planera att jag ex rotar framm alla kläder barnen ska ha på sig innan vi går ut så de ligger klara så de stora lätt kan ta på sig själv och de minsta har sina kläder på bordet så jag kan sitta skönt samtidigt.
då slipper jag springa runt några gånger extra och därmed slipper jag få lite extra ont
samt att jag många gånger utnyttjar de större barnen till att hämta saker
3.5 ¨åringen hon får ibland gå och hämta blöja till bäbisen
och hon hämtar sina egna kläder skor och tar på sig

så släpp in barnet/barnen att göra mer. oftast tycker de det är kul att vara hjälpsamma.
även om det går långsamt om ex barnet ska leta fram sina klä'der själv så kan du ju ta det lungt under tiden

mycket varierar ju utifrån vad du har för barn och personlighet på barnet förståss

och ta bort samvetet.
käranån jag har sagt att jag bannemej ska kasta ut ungen.. då hon skrikit i trots.... så i viss mängd är sådana felsägningar ok det är långt emellan tanke och handling.

krama om varandra

[annamedgus]

Att ha en treåring är att ha ett intensivt liv! Jag förstår dig helt och fullt. Lever ju själv med Gus i 190 under vardagar o helger. MEN - skillnaden för mig = överlevnad - är att jag har barnledigt varannan helg. Har det nu och jag sitter här framför helgen och känner mig som om jag vore överkörd av en bulldozer. SÅ himla trött. Inte förrän på söndag kväll vaknar jag till liv igen och är redo för två nya veckor.

Jag vet inte vem du är (men gissar det) och jag vet vad du går igenom på hemmaplan. Att vara ensam i ett förhållande är oerhört tärande, det är värre än att vara själv. Säger jag, som vet. Så, ta hand om dig min vän, se till att bygg in egen tid i schemat (för jag gissar att det är just så din man gör).

Puss i pannan
annamedgus

[Annika m M&V]

.... vilket gott sällskap du är i!!! Jag har inte haft en sådan dag just idag, men flera stycken bara de senaste veckorna. Skäms för mina tankar, mina ord, gillar inte mig själv som mamma, är rädd för mig själv och mina känslor när jag känner så här... men ibland orkar man bara inte. Det har inte blivit någon egentid alls för mig senaste månaderna känns det som. Bara sjukdom och sömnlöshet och fruktansvärt trotsig treåring och bestämd ettåring!

Men det ÄR viktigt med egentid. I onsdags var jag på krogen med kollegorna. Lever på det än!!!!!

[QueenOfNight]

KRAM till dig!!!
Hoppas att dagen har varit bättre än gårdagen.
Det är inte roligt när allting känns på tok.......... har inga kloka ord just nu, för jag är alldeles trött.
Men kraaaaaaaaam!!!

/Morgana

[justEmmie]

Usch så jobbigt det måste vara! Kram!
Ett barn är inte så bara heller, den stora skillnaden är ju att förändra sitt liv och anpassa det till ett barn öht och den skillnaden kan ju vara olika beroende på vilket liv man levt innan. Vad är ett liv för dig? Vad skulle krävas för att du skulle känna dig lycklig och levande igen? Kanske kan du komma en bit på vägen genom att fundera på det.

Semestern.. ja hehe, jag kör med trix för att få lugn och ro, badpoolen upp, gå till lekparken (byt lekpark det gör susen) ofta med bekanta och/eller en bra tidning, små utflykter m.m.
T och E trotsar inte, men jag känner ändå att jag går på knäna för det mesta.. Jag har ju heller ingen direkt avlastning bortsett från de få timmar T går på dagis och VV sover hon en natt hos C sedan några gr tillbaka.
Bara det att det blir varmare ute får mig att se ljus i tunneln, jag har ju svårt att vara ute när det är kallt.
Hoppas det snart känns bättre! Kramar.

[stello]

Var det jag som skrev det där?!?

Nä, det kan det inte ha varit för när det skrevs så låg jag ute i en segelbåt på Mälaren och sov som en stock! Men det kunde ha varit jag! (och jag misstänker att många trodde att det var jag... )

Jag är bitvis så kräkless på att vara mamma att jag faktiskt blir en riktigt dålig mor. Egentid vet jag inte vad det är, jag har nästan 100% ansvar för hemmet och barnet och på nåt konstigt sätt även våra tre JAKThundar...

Stundvis så kreverar även jag, jag ORKAR bara inte. Jag tycker inte om mig själv och jag tycker knappt om mitt barn, men det är korta stunder och ångern är stor efter ett utbrott! Skönt att höra att jag inte är ensam!

[bastet]

jakthund och det räcker till. Så jag beundrar dig att du överlever. =)