*Kram* Herregud, inte är det väl underligt att vi alla ibland känner det som att vi står på knäna. Självklart måste vi få ha de där förbjudna tankarna och känslorna emellanåt. De är väl ett rop på vila, om inte annat. Inte kommer det att hända ditt barn något bara för att du tänker och känner så, men jag vet att skuldkänslorna kommer som ett brev på posten om man inte lyckas vara extremt lycklig som förälder varenda sekund.
Ingen orkar vara extremt lycklig varenda sekund, när deras trotsperioder varar och varar. Man gör inget är skäller, gnatar och känner sig som välrdens sämsta mamma som inte kan vara så där genuint pedagogisk varenda sekund och dina barn lallar lyckligt på och är så snälla, söta och rara. Ens barn är ju just så där snälla, söta och rara - när de sover.
Jodå, jag har varit i den sitsen när allt kändes övermäktigt. Mitt största problem då var ju att jag var alldeles för lite ut på egen hand. Du behöver tid att få vara själv, tänka själv och inte bara agera som mamma(hjärnan snöar in helt och hållet- det är jag övertygad om
) Min räddning var en sambo som fick lov att ta lite mer ensam ansvar över barnen. Och det är inte alltid så lätt att släppa den kontrollen man har. Men ack så viktiga timmar man behöver. Börja träna, gå en kurs, träffa kompisar, eller bara ta en promenad. Allt för lite vanligt vuxenumgänge eller bara att få rensa hjärnan. Sen inte för att glömma, tiden att göra något tillsammans som partners utan barn.
Det kommer att kännas ut bättre, det lovar jag. Kanske inte imorgon eller ens om en vecka, men det kommer att kännas ut bättre.
Igen en *stor kram*, vi finns här och stöttar så mycket vi kan.