Vägen mot vuxenlivet

[sam56]

Jag skulle vilja att ni tar er en funderare över detta.

Vad gör jag som förälder för att mitt barn ska få en möjlighet att förbereda sig för ett vuxenliv som vuxen, med ett eget ansvar och rätten till ett privatliv.
Nu tänker jag i en skala från hjälp med allt, till ett självständigt liv, som vem som helst.

Nu är det säkert en hel del av er, som tänker, det är långt kvar innan han/hon är vuxen. Men jag tror att denna resa startar redan som barn, väldigt långt ner i åldern.

Hur ger jag mitt barn möjlighet, att fatta och hantera egna beslut, val och ta konsekvenserna av vad de gör?

Jag tänker, att man i sin iver att hjälpa sitt barn, så tar man också bort delar, som man måste stångas mot och med, för att lära sig att hantera ett liv som vuxen.

-Som att lära sig våga ta plats,
-Lära sig att ingenting kommer grattis, utan att alla måste vara aktiva, för att uppnå olika mål.
-Att ta ett eget ansvar för sitt handlande.

Bara för att ens barn fått en diagnos med bokstäverna AS betyder det inte med automatik, att de inte ska ha rätt till ett privat vuxenliv.
Varför jag tar upp denna fråga är för att jag ibland stöter på vuxna människor (över 20 år) ). Där deras föräldrar behandlar dem som mindre vetande eller som de vore små barn, som inte kan ta något eget ansvar.
Jag skulle kunna ta flera exempel, men jag avstår för att inte hänga ut någon mot deras vilja.
Om man inte får ta ansvar som barn, så kommer man heller aldrig att kunna ta ansvar senare i livet.
Om man inte får höra att det man gör är bra och duger, så förlorar man tron på sig själv.

Hur får man sina/sitt barn att växa upp till en människa, som tror på sig själva och sin egen förmåga?

[ar72]

Det där är ju jätteviktiga frågor du tar upp. Min dotter har autism som vi fick diagnos på först vid 10 års ålder. Hon föddes med ett hjärtfel och redan som liten behövde hon mycket stöd och hjälp.
Första åren gick livet ut på att hon skulle leva, äta och kunna röra sig som andra barn.

först i skolåldern kom tankarna på att hon inte är som andra och det kan inte bara vara hjärtat som är trasigt....Vi fattade då att hon måste tränas inför vad som komma skall.

men hur mycket vi än tränar henne för att bli självständig så kan vi inte lära henne allt. Oförutsedda saker sker och hon funkar ju bra i sin trygga miljö men mindre bra om något händer.

den sista frågan du ställer: Hur får man sina/sitt barn att växa upp till en människa,som tror på sig själv och sin egen förmåga?

det är jättesvårt att svara på den frågan. Vi har alltid visat mycket kärlek, kramar ,pussar och ger vårt stöd i alla väder och ändå anser hon sig vara mindre värd, har sämre självförtroende mm.

vi kan bara älska henne för den hon är och finnas till hands, mer kan vi inte göra....

Anette R

[Fjärilens mamma]

Jag känner att det nog är väldigt lätt att falla i fällan att hjälpa till för mycket, men samtidigt måste man hålla igen på kraven. En svår balansgång. Jag brukar tänka att mitt barn kanske inte blir vuxet som andra barn vid ca 18 års ålder, men kan hon fungera som vuxen vid 25 år det väl ganska OK. Hon behöver nog några fler år på sig att mogna och lära sig. När man är vuxen spelar det ju ingen roll om man lärde sig torka rumpan vid 5 års ålder eller vid 10....? Hoppas ni fattar vad jag menar.

[sam56]

Jag tror att tillåtas att reflektera, få tiden att fundera över hur och vilka val man har, är ett bra sätt att växa på, Men man ska också komma ihåg att det kan vara väldigt energi krävande. Framför allt när det gäller sin egen roll i förhållande mot andra.
Det är just denna bit, den bristande central koherens, som jag tror skapar de största hindren. Vi saknar den naturliga insikten och känslan för teamkänsla och sammanhang.

Jag är helt säker att denna sida av oss, går att utveckla, och att man kan lära sig att kompensera bristen till en viss del, just genom reflektioner. var man hamnar är individuellt , målet är alltid personligt. Jag tror också att det är minst lika viktigt att man får välja när och i vilka situationer och utsträckning, man ska kompensera denna brist, genom inlärd kompensation. För att få behålla sin egen identitet.

Jag tror att bristen på central koherens, finns hos alla. Det är bara det att den inte visar sig hos de, som vi brukar kalla NT- befolkningen, för att de redan befinner sig i en miljö som är rätt för dem, i detta fall den samhällsnorm som styr vårt samhälle idag.
Om man nu vänder på allt och en NT-person, ska fungera på en AS persons sätt att tänka och se på världen. Så skulle troligen NT individen ha samma eller liknande problem att klara sig i ett AS samhälle.
Därför tror jag att rätt hjälp och stöd, har en tendens att utgå från ett "normaltänk" och den norm som de flesta är trygga och fungerar med, som en mal för hur ett liv bör/ska vara och vad det bör/ska innehålla.
Det är lätt att bygga stödet och hjälpen, utifrån ett NT-sätt att tänka och fungera. Jag tror att det ofta sker omedvetet.

Jag tror att det är väldigt viktigt att man ser AST problematik, ur diagnosinnehavarens perspektiv, varför händer detta, istället för, vad som händer, det som ögat ser och uppfattar.
Men också att man lyfter fram de styrkor som finns på ett mer medvetet plan, än vad man brukar göra i vanliga fall, där vi tar det som en naturlig och en självklar bit i vår vardag. Jag tror att vi är väldigt beroende av denna feedback för att våga ta en plats.
För att få den hjälp och stöd man vill ge att fungera, och bli en del av mottagaren. Behövs nog ett anorlunda tänkesätt för att nå fram till målet.
•Det är aldrig fel att ta emot hjälp eller be om hjälp och stöd. Jag tror att det är väldigt viktigt att man får detta med sig, oavsett om man har en diagnos eller inte.

Men hur hittar man en bra balans när det gäller hjälp och stöd?
Hur ser ett fungerande föräldrastöd ut för en vuxen inom AST?
När är det ok ,att ingripa eller styra upp?

[mammadonna]

Det är otroligt tufft för mig att släppa min son. Jag är oroligt för både hans väl och för alla han möter :O), (inte att han ska göra illa någon men att han ska vara pinsam.)

Detta har jag jobbat väldigt mycket med. Att våga släppa och låta honom ha ett eget privat liv samtidigt som jag måste kunna hålla huvudet högt och inte vara oroligt för att folk ska tro att vi struntar i honom och vad han gör.

När Joshua började i svedenskola började fröken prata om skolresorna. I början åkte han taxi, som ett paket i minst 45 minuter, 2 gånger om dan. Då började fröken lite smått prata om att låta joshua träna att åka kommunalt till skolan. Jag så, aldrig i livet men insåg att Joshua mådde dåligt av att åka i taxi, han blev handlingsförlamad. Efter mycket träning(mest för mig i konsten att kunna släppa) åker han helt själv till skolan. Nu har fler i hans klass börjat också. Det är hans fröken som fick mig att inse att Joshua kommer att vara vuxen en dag och det är nu vi måste träna hans självständighet.

Nu är joshua väldigt självständigt och han åker kors och tvärs över hela stockholm, men han fixar det. Han måste få leva sitt liv på sina villkor.
Jag påminnr mig själv ofta -att bara för att jag tycker något betyder det inte att det måste vara så. Som att man inte får äter leverpastej och ost ihop och absolut inte får varma dessa mackor i mikron. Detta är min åsikt inte lagen eftersom Joshua tycker att man kan gärna äta leverpastej och ost och varma dessa mackor i mikron.
Hoppas att ni förstår poängen

[sam56]

mammadonna:
>tufft..
Det är otroligt tufft för mig att släppa min son. Jag är oroligt för både hans väl och för alla han möter :O), (inte att han ska göra illa någon men att han ska vara pinsam.)

>Jag påminnr mig själv ofta -att bara för att jag tycker något betyder det inte att det måste vara så. Som att man inte får äter leverpastej och ost ihop och absolut inte får varma dessa mackor i mikron. Detta är min åsikt inte lagen eftersom Joshua tycker att man kan gärna äta leverpastej och ost och varma dessa mackor i mikron.


Jag tycker att du är väldigt modig som vågar berätta. Jag tro att du delar detta med många.
Tack för att du delade med dig .
/sam