Fråga om dop

[Cheyenne78]

Hej på er!

Har funderat på om jag skulle lägga min fråga på religion istället, men efter en del velande gör jag ett försök här, dels för att dopfrågor måste anses höra till föräldraskap (iaf barndop) och dels för att det är från er här som jag vill få kloka tankar Jag är inte ute efter en debatt under mer era synpunkter för att hjälpa mig reda ut mina egna tankar.

Jag har under ett tag funderat mycket på dop - alltså vad som är "rätt", barndop eller troendedop. Själv är jag barndöpt och mina barn är döpta - men nu känner jag mig lite kluven i frågan av nån anledning...

Frågan lyder alltså:

Troendedop eller barndop - vilket väljer du? Vill gärna ha Bibelstöd för motiveringen

[rosenborg4]

Jag är barndöpt och troende döpt.
Nu so här nästan 30 år senare så känner jag så här att jag tror inte Gud bryr sig så mycket om själva cermonien som vad du har ditt hjärta någonstans, om du känner dig trygg och tillfreds med ditt barndop så skall du vara det, känner du däremot att du skall bli döpt som troende var då frimodig och gör det som ett yttre bekännelse för din kristna tro. Förstår du hur jag tänker?
Var trygg med det du beslutar dig för, kort o gott

[Siv m. D&S]

barndop.

Kanske mest för att jag är "van" vid det - och jag tillhör ju Svenska Kyrkan som anser att båda är lika rätt, både barn- och vuxendop alltså. Och den vuxne är väl då troende, förmodar jag... barnet som döps får sin dopundervisning innan konfirmationen, och får ta ställning då.

Dock kan jag tycka det är fel med barndop när inte föräldrarna har någon som helst avsikt att låta barnet få lära sig nåt om kristna tron, utan bara gör det för att det är "fint" och "tradition".


Bibelstöd? Tjaaa... judarna omskär ju småpojkar, där är det ingen som frågar efter någon tro, så jag gissar vilt att de judar som blev de första kristna menade att även barnen skulle vara med i församlingen... Och jag har för mig att det står att "han döptes med hela sitt hus" - alltså alla i hushållet. Det står inte nåt om att även barnen döptes, men det står inte heller att barnen undantogs. Vill man vara petig så står det i missionsbefallningen "Gå ut och ... döp dem... och lär dem." Det står inte "lär dem... och döp dem sen".

[Valerina]

Fast det står väl också nånstans "den som tror och blir döpt"? Jag tror det iallafall.
Jag är barndöpt och vuxendöpt. Min man är inte döpt som barn, mest för att det bara inte blev av tror jag. Han är också vuxendöpt.
Våra barn är inte döpta.
Men jag tycker lite som Siv att om man döper sina barn för att man är kristen och vill uppfostra dem kristet så är det inte fel (men jag skulle inte välja det till mina egna ungar ), men att döpa bara av tradition tycker jag är fel. Och jag tycker att det är hyckleri av svenska kyrkan som går med på det. Visserligen är det svårt att veta om föräldrarna verkligen är kristna eller inte, men i vissa fall är det väldigt uppenbart. Men ja svårt för prästen att dra gränsen så det är väl därför alla får döpa sina barn om de vill i svenska kyrkan.

[Cheyenne78]

Tack för dina kloka tankar. Jag tror jag förstår hur du tänker och det låter vettigt

[Cheyenne78]

Jo, så har ju jag också tänkt - av vana tror jag med.

Jag ser dock ett bekymmer med svenska kyrkans förhållningssätt. Man döps som bebis (oftast) och sen så bekräftar man dopet vid konfirmationen. Men kruxet är att de flesta (gissar jag) nuförtiden (kanske förr också?) konfirmerar sig för presenter och traditionens skull. Själv är jag döpt och konfirmerad, men jag blev inte kristen förrän jag var vuxen. Hur gör man då? Jag kan ju inte tycka att jag har bekräftat dopet genom konfirmationen som jag ju gjorde av fel anledning. Hänger du med hur jag tänker?

[Cheyenne78]

Jag håller med dig i dina tankar, tror jag (jag är ju så virrig i det här mycket viktiga ämnet!)

om du vill får du gärna berätta lite hur du tänkte när du vuxendöpte dig (så säger man väl inte?) Alltså hur ser du på ditt barndop. Jag känner lite som att om jag döper mig nu - så blir mitt barndop på nåt sätt ogiltigt och det känns inte alls bra. Hur tänkte du? Några kloka infallsvinklar tack

[ElsaB]

Massor av tankar - i en väldig oreda som vanligt.
Först - jag är själv barndöpt och levde inte alls i dopet under mina första 24 år. För mig blev det en otroligt stark sak detta att Gud hade tagit emot mig fastän jag var så liten att jag inte ens kunde gå själv - det var verkligen inte min prestation utan bara ren nåd - och den nåden var det som ledde mig tillbaka till Gud igen.
Bibelstöd? Man kan tolka det där med "hela hans familj" som att även barnen döptes i urkyrkan. Fast för mig känns just det inte så avgörande. Däremot tänker jag att det är avgörande vad man tror händer i dopet. Där tänker ju olika samfund litet olika. I svenska kyrkan tänker vi ju att barnet befrias ifrån mörkrets makt. (Och att det är ngt alla människor behöver - att det liksom inte är så att synden faller på vid en viss ålder.) Just för att vi tänker att mörkrets makt försöker hindra barnet att komma till Jesus (där är ju ett bibelord - låt barnen komma och hindra dem inte) verkar det vettigt med att döpa barnet.
För mig har förnyelsen av doplöftena i påsknatten varit ett bra stöd.

[Valerina]

Mitt barndop betyder ingenting för mig. Det var nåt mina föräldrar valde att göra av tradition. Mina föräldrar är inte det minsta troende, vi var i kyrkan när nån gifte sig, det var barndop eller konfirmation i släkten.
Det var ju samma sak med konfirmationen, de flesta i släkten gjorde ju det för tradtionen och för att få presenter.
Jag var i och för sig troende när jag konfirmerade mig så jag tog väl lite mer allvarligt på den. Ville gå kristendomsläsning i frikyrkan istället egentligen, men den var på 2 år och min mamma trodde jag skulle tröttna så jag fick inte gå den. Så då konfirmerade jag mig i vanliga statskyrkan istället.

Vuxendöpte mig gjorde jag för att visa utåt att jag är kristen (men jag var så feg att jag inte bjöd in nån släkt utan berättade det efteråt). Våra barn var med, min bästa kompis och vår hemgrupp. Min man och jag döpte oss samtidigt och gick då också in som medlemmar i den kyrka vi idag är medlemmar i. Den kyrkan hade då som regel att man var tvungen att vara vuxendöpt. Nu är det ändrat till att man får räkna sitt barndop om man "levt i sitt barndop" som de kallar det. Alltså att man som Siv beskriver,,,är barndöpt och uppfostrat kristet och levt som kristen.

[ElsaB]

Jag har tänkt så förr - men sedan kom jag på att jag nog tycker att det sorgliga är att de inte tror själva och inte lär barnen om tron. Mitt dop var ju mycket viktigt för mig trots allt.

[Cheyenne78]

Jo så är det i den kyrka jag eventuellt vill vara med i också. Men jag har ju inte levt i mitt barndop så det hjälper mig inte i det avseende.

Mina föräldrar är inte heller kristna utan döpte mig av tradition - men ändå känns det betydelsefullt för även om mina föräldrar inte trodde så var ju Gud med.

[Valerina]

Ja för mig känns inte barndopet betydelsefullt alls så för mig var det inte så svårt val
Lycka till i ditt tänkande och beslutstagande om detta
Kram

[Cheyenne78]

Tack för dina tankar också - intressanta tankar. Ska fundera - gaaah känns så svårt!! Tack iallafall för ditt svar

[Cheyenne78]

Tack!

[*Tovan 1]

Hej! (ujuj vad långt)

Jag väljer dop. Punkt.

Tidpunkt och orsak är för mig ointressant. Jag är nämligen helt övertygad om att Gud agerar i dopet. Han gör något med människan som döps, ser henne, nämner henne vid namn, räddar från mörkret.

Precis som ElsaB är jag barndöpt men har inte levt i mitt dop förrän senaste året. Mina föräldrar (som de liberaler de är, ElsaB , *ot, se Religion* lät döpa mig för att de själva var icketroende och ville ge mig en vettig chans att bestämma min egen väg i livet. Man kan tycka vad som helst om det, men jag är bara tacksam för att Gud använde dem för att nå mig i dopet, och för att de var tillräckligt kloka för att gå med på det.

Jag tar mig dessutom friheten att _nu_ leva i det dop som många kanske anser vara "förbi bäst-före-datum" men som jag anser vara en kärlekshandling av Gud, som står utanför tiden. Mitt dop är giltigt i Guds Nu, liksom.

Jag kan inte tänka mig att döpas som vuxen, eftersom jag redan är döpt. Att låta döpa mig igen vore att underkänna det Gud redan har gjort.

Bekräftar mitt dop gör jag varje dag genom att ha ett väl synligt kors runt halsen, berätta om varför det hänger där och aldrig, om det hänger på mig, missa en mässa. Helst skulle jag (som jag alltid vill när fantastiska saker händer) vilja klättra upp på ett högt berg och hojtande bekräfta mitt dop inför hela världen, men jag har för dålig kondis. Tur att det finns kors att ha om halsen istället.

Att andra väljer att döpas som vuxna har jag full förståelse för. Dopet i sig är det viktiga.

[Cheyenne78]

Ja, vi har ju pratat om det här förut Det är ju också kloka tankar - varför gör ni det så svårt för mig genom att säga olika saker *skämt åsido* Tackar även för dessa bra tankar och funderar vidare.

[Ia-74]

Jag döpte mig när jag var 11 år för att visa att jag ville följa Jesus. Min man är barndöpt men han valde att döpa sig som vuxen för att visa sin tro. Det står ju i bibeln ( Mark. 16:16) att den som tror och blir döpt skall bli frälst. Vi har haft barnvälsignelse för våra barn, även det står i bibeln ( Mark.10:14-16) Jesus sa ju "Låt barnen komma till mig" .... o sen står det att "han tog dem upp i famnen och la händerna på dem och välsignade dem."
Mina barn får döpa sig när de känner att nu vill jag visa för omvärlden att jag menar allvar med Jesus.
Det här är hur jag känner inför dopet.

[Cheyenne78]

Tack för dessa tankar - det låter också väldigt klokt, och Bibelhänvisning hade du också. Det tackar jag för! Funderar vidare!

[*Tovan 1]

Jag är så trött just nu att jag orkar skriva fler ord än jag orkar prata... Hade nog aldrig klarat att hålla tråden så där i ett samtal. Oj vad jag rescenserar mig själv positivt, märker jag... Det är vårt gemensamma jobb att sätta myror i huvudet på varandra, faktiskt.

[Cayenne-73]

För mig är det glasklart
Ett dop är ett dop - när det än genomförs!

Jag är troendedöpt och mina barn är barndöpta. Mitt dop och mina barns dop har samma betydelse för mig.

I dopet är det inte människan som gör något, utan Gud. När man blir döpt, får man ett vattenmärke, och det kan man aldrig tvätta bort. Hur lite man än lever i sitt dop. En gång döpt - alltid döpt! För barn brukar jag förklara dopet med att man får sitt namn skrivet i Livets bok hos Gud. Dopet ser jag som en gåva från Gud. Han vill ge oss detta. Även om man är liten, så får man ta emot denna fina gåva att hamna i Guds bok. Jag behöver inte göra något i dopet, men det jag själv ska göra, är att leva i mitt dop. Som barn är det faddrar och föräldrar som ska hjälpa barnet att leva i sitt dop, men i 15-årsåldern i samband med konfirmationen är det personen själv som har ansvaret att elva i dopet.

Vem är jag att döma om konfirmanderna säger ja till att leva i sitt dop för att få presenter eller för att hon har fått insikten i vad kristen tro handlar om? Det är något mellan Gud och ungdomen.

Omdop vill jag inte befatta mig med. Det är att ogiltigförklara Guds makt.

Som döpt kan man dock göra en dopförnyelse. I Svenska kyrkan görs det ofta på påsknatten, men man kan även ha en enskild dopförnyelse. För att aktualisera sitt dop, men inte göra om det!