årskont.dep... ang barnlängtan

[Wingtear]

Den 26:e denna månad ska jag på årskontroll till gynekologiska polikliniken.
Wee-hoo...
Fast jag har för första gången samma läkare två gånger i rad (eller över huvud taget för den delen) Han var jättetrevlig förra året, och för första gången var det inte förseningar. Han var helt enkelt snabb och effektiv men endå nogrann och jag kände att han utan att stressa mig hann fråga det nödvändiga väldigt snabbt.
Fick höra senare av min mamma (som jobbar på sjukhuset och har deltagit i operationer han har gjort) att han jobbar här bara på somrarna under sin semester och i USA resten av året.

Det som gör mig lite deppig är ju att jag i år igen ska säga att det inte är dags ännu. Skulle ju SÅ gärna vilja säga att det är dags att köra igång med hormoner eller sprutor eller vad f*n som helst bara jag skulle få bli gravid.

Men nästa år, då ska jag få säga det!
Sambon "godkände" mitt "krav" på läkarledda bebisförsök senast december -08. Måste bli vid jul då han pluggar borta och inte kan vara hemma, och är han inte det så går ju det mesta bort. Jag vill ju inte heller lura honom, ta hormoner och bli gravid. Han skulle ju veta direkt vad jag hade gjort eftersom jag har berättat exakt vad mina problem är. Han vill ju dessutom vänta för att inte behöva missa bebistiden och allt som händer så fort då. Han är inte värd att förlora bara för drömmen om barn.

Blir ju bara lite deppig eftersom jag vill NU!!!
Håller på och tvinnar fram och tillbaka i mitt huvud om jag ska försöka övertala honom att börja nu, men jag är rädd... Är rädd att han ska tycka att jag tjatar FÖR mycket (pratar nästan konstant om bebisar, graviditet, småbarn m.m. redan som det är) och backa helt samt göra tvärstopp. Han är yngre och har inte mitt bebisbehov, han vill göra grejjer innan han blir pappa, medans jag har väntat på det sen jag var sexton, och allt jag ville var att bli en ung mamma (innan 20...) nu är jag nöjd "bara" jag blir mamma.

Förlåt att detta blev så långt, det rann lixom bara över när jag väl började skriva. Och säg inte att jag hör hemma i nya barnlängtangruppen. Där diskuteras (vad det verkat när jag kikat in där) mest hur länge man ska vänta efter förlossning innan man blir gravid igen... pallar inte att läsa sånt, det gör jag inte.

Tack för att ni finns tjejer! Ni är overderliga!

[lillatina]

Klart du hör hemma här vännen, även om ni inte försöker ännu så har du ju problem att bli gravid. *lycka till nu och hoppas året går snabbt för dig*
Kram

[ullen]

Men vännen, klart du hör hit. Du lider av PCO, inte sant? Detta gör att du har svårt att bli gravid och det är ju det detta snack handlar om, exakt det !!
Jag vet hur det känns att vänta på att mannen ska bli redo att börja försöka med "läkarhjälp" för att bli gravid. Satt i samma sits jag med ett tag. Men det var värt väntan för det är just den mannen jag vill ha mina barn med, så då får man försöka vänta och stå ut. Jag försökte också att inte tjata för mycket men det var svårt för man tänker ju på det hela tiden då man längtar så mycket !! Kram vännen !

[Wingtear]

Tack. Ibland känns det ju som att jag inte hör hemma någonstanns eftersom jag har problem att bli gravid (PCO, varken spontan äl eller tant över huvud taget) men endå inte försöker. Mitt "tillstånd" upptäcktes när mitt ex och jag försökte få smått. Det som är jobbigast är ju att jag trots att det inte är dags än, och jag nu äter p-piller för att hålla tanten i skick, så blir jag ika ledsen varje gång hon kommer. Fast jag vet att om jag blir gravid på p-pillrena jag äter (DianeNova) så måste jag göra abort.
Usch, nu blev det långt igen, skulle ju bara skriva ite
Återigen, tack för att ni finns, ni är ett overderligt stöd! Kram

[Wingtear]

Tack Ullen! Vet inte hur mitt stackars huvud skulle hålla ihop om jag inte fick ha er här som säkerhetsventil när känslotrycket blir för stort.
Du har helt rätt, jag har PCO, dessutom den varianten så att jag helt saknar tant om jag inte äter p-piller medans jag väntar. Och fast jag vet att jag om jag blir gravid när jag äter dem så måste jag göra abort, för de är testo-hämmande, så blir jag endå ledsen/besviken varje gång tanten kommer...
Varför ska livet vara så jobbigt ibland?
Nej, nu ska jag fara på jobb och försöka klara mig utan att gråta ikväll, sambon får ju ångest över att han vill ha sin utbildning klar och ett jobb innan han blir pappa. Jag som är fastanställd sen tre år tillbaka med ett jobb där jag trivs har ju inte det bekymmret, fast jag pluggade iof aldrig
Tack för att du finns vännen! Du skulle bara våga flytta härifrån, då skulle jag ju måsta jaga rätt på dig i de andra snacken du håller till i. Kram

[ullen]

Nja jag är ju kvar här... Jag kommer ju alltid tillhöra denna grupp. Jag har ju svårt att bli gravid, onekligen. Har man stopp eller dålig passage i äggledarna ja då hör man ju hit. Så visst, både du och jag hör ju hit med allra största säkerhet.
Måste vara jobbigt att sitta i din situation då du längtar så mycket. Man får helt enkelt överleva och vänta tills mannen blir redo. Det är svårt och man är inte alltid på bästa humör. Har din kille förstålse för att du har det jobbigt i och med din längtan? Så du får stöd trots att han behöver tid på sig?
STOR KRAM

[Wingtear]

Jag har ju tur på det viset, han förstår min längtan och stöder mig så mycket han kan. Fast han brukar ju känna sig ganska hjälplös när jag kan spendera en kväll med att gråta i kudden för att allt är så orättvist...
Det är ju det som gör honom värd att vänta på, hade han inte varit den underbara person han är så skulle jag nog inte orkat vänta, den där klockan de pratar om ibland, den har lixom övergått från att ticka till att ringa på högsta volym...
Det är därför det är så skönt att sidor som denna finns, där man får vara förtvivlad och folk förstår varför man kan vara det fast man i övrig är lycklig i sitt förhållande. KRAM

[ullen]

Åhh vännen. Jag känner igen mig så mycket i det du beskriver. Jag var ju där för inte alls så länge sedan. Jag väntade på att min sambo skulle bli redo att ställa oss i kö till ivf.... Nu blev har redo kring årsskiftet och vi har genomgått alla tester som behövdes och hamnde i kö från april ungefär.... Detta lättade mitt liv mycket, bara att veta att vi nu är med i leken, vi är med i kön. Fast det var fortfarande jobbigt för kön är ju 1 år och 9 månader cirka. Nu hände ju ett mirakel som jag fortfarande inte riktigt vågar tro på.... men vi står självklart kvar i kön till ivf så länge vi inte har vår baby här.
Det är oerhört jobbigt att leva som du gör.... man har baby i tänkarna hela tiden och ska försöka leva under tiden man väntar på sin partner, inte lätt !! Tänker på dig. Hör av dig om och när du behöver prata.
Styrkekram till dig !!

[Wingtear]

tack för att du finns!
Bara en fråga, är inte så insatt i hur det funkar med ivf och sånt, får ni vara kvar i kön även om bebis kommer? Med tanke på syskon menar jag, även om en bebis är allt man önskar just nu kan det ju vara bra att veta.
Ha en underbar helg! Kramar!

[ullen]

Den kö vi står i är ju till landstingsbetalda ivf-försök. här i sthlm har man 2 försök gratis men då får man inte ha några barn sedan tidigare. Så kommer denna graviditet gå bra så hoppasr vi ju ur kön, då har vi ej rätt att stå kvar längre. Skulle vi nu få detta barn och vi sedan vill ha ett syskon så kan vi göra ivf men måste då betala det själva, då är inte kön lång, inte i dagsläget i alla fall. Tror man kan få hjälp då på bara några månader, men oj så dyrt det är !!!