Är det någon som är eller har varit i samma situation som jag? Jag och min kille har haft ett förhållande i ett år. För någon vecka sedan upptäckte jag att jag var gravid. Eftersom vi hade gjort en abort tidigare så var inte det något alternativ. Han(pappan) ansåg att jag inte skulle behöva gå igenom en abort igen och vi är båda i rätt ålder, vi har bra ekonomi och eftersom vi inte varit jätteduktiga på att skydda oss så har vi också vetat att detta kunde hända. En vecka efter beskedet fick han panik. Han ifrågasatte om han verkligen är kär i mig. Jag sa att utan kärlek vill jag inte ha ett förhållande med honom. Efter att han tänkt igenom allt, insåg han att han ville vara med mig, han hade inte insett vad han hade och han bad mig om att ge oss en chans. Jag litade på honom, jag litade på att det han sa var sant och vi fick en underbar vecka där allt var kanon. Vi pratade mycket om barnet och om framtiden och hur det skulle bli. Tills han helvänder igen. Först säger han att han är tveksam till barnet och att vi borde vänta, ngn dag senare säger han att han inte är kär (igen) och att han inte tror att vårt förhållande kommer att hålla. Han sover borta och vi ses efter två dygn och då vill han att vi gör slut, att jag gör abort och sen behöver vi inte träffa varandra igen. Jag säger att jag inte är säker på att jag vill göra abort och att jag tycker att vi är värda att faktiskt ge det här en chans. Att ge både oss och barnet en chans. Och om inte annat hoppas jag att han vill vara en del av det här och stötta mig och barnet även om vi inte är tillsammans. Då vill han ge det en chans men säger att han känner sig tvingad till det. Jag svarar att han inte ska vara tillsammans med mig om han känner så. Ytterligare ett dygn går och jag får höra att jag manipulerar honom till något han inte vill, jag är inte normal som försöker övertala honom att ge oss en chans ( det har hänt innan att han varit tveksam till oss och jag sagt att jag vill fortsätta och då har han gett oss en chans och ändrat sig när jag sagt att jag inte vill vara med honom utan kärlek ). Han säger också att han inte vill det här och att jag tvingar honom in i något han inte vill vara med om. Jag svarar att jag inte vill vara med honom om inte han vill och där slutade det. Jag gick därifrån och sitter nu ensam och vet varken ut eller in. Jag känner inte igen honom. Han är så arg på mig. Är jag fruktansvärd som faktiskt vill ge det här en chans? Borde jag göra abort ändå? Är jag en skurk mot honom om jag inte gör abort? Jag vill inte tvinga honom till ett barn. Men ska han kunna tvinga mig till abort? För en vecka sedan planerade vi vad barnet skulle heta, vi planerade framtiden ihop, vi bokade semesterresa. Nu är jag ingenting värd, han vill bara att jag ska göra mig av med barnet och att vi sen ska lämna varandra för gott. Vad ska jag göra? Är det ngn som har varit i samma situation som jag?
1
Lämnad, gravid i 8:e vad göra? Är det någon som är eller har varit i samma situation som jag? Jag och min kille har haft ett förhållande i ett år. För någon vecka sedan upptäckte jag att jag var gravid. Eftersom vi hade gjort en abort tidigare så var inte det något alternativ. Han(pappan) ansåg att jag inte skulle behöva gå igenom en abort igen och vi är båda i rätt ålder, vi har bra ekonomi och eftersom vi inte varit jätteduktiga på att skydda oss så har vi också vetat att detta kunde hända. En vecka efter beskedet fick han panik. Han ifrågasatte om han verkligen är kär i mig. Jag sa att utan kärlek vill jag inte ha ett förhållande med honom. Efter att han tänkt igenom allt, insåg han att han ville vara med mig, han hade inte insett vad han hade och han bad mig om att ge oss en chans. Jag litade på honom, jag litade på att det han sa var sant och vi fick en underbar vecka där allt var kanon. Vi pratade mycket om barnet och om framtiden och hur det skulle bli. Tills han helvänder igen. Först säger han att han är tveksam till barnet och att vi borde vänta, ngn dag senare säger han att han inte är kär (igen) och att han inte tror att vårt förhållande kommer att hålla. Han sover borta och vi ses efter två dygn och då vill han att vi gör slut, att jag gör abort och sen behöver vi inte träffa varandra igen. Jag säger att jag inte är säker på att jag vill göra abort och att jag tycker att vi är värda att faktiskt ge det här en chans. Att ge både oss och barnet en chans. Och om inte annat hoppas jag att han vill vara en del av det här och stötta mig och barnet även om vi inte är tillsammans. Då vill han ge det en chans men säger att han känner sig tvingad till det. Jag svarar att han inte ska vara tillsammans med mig om han känner så. Ytterligare ett dygn går och jag får höra att jag manipulerar honom till något han inte vill, jag är inte normal som försöker övertala honom att ge oss en chans ( det har hänt innan att han varit tveksam till oss och jag sagt att jag vill fortsätta och då har han gett oss en chans och ändrat sig när jag sagt att jag inte vill vara med honom utan kärlek ). Han säger också att han inte vill det här och att jag tvingar honom in i något han inte vill vara med om. Jag svarar att jag inte vill vara med honom om inte han vill och där slutade det. Jag gick därifrån och sitter nu ensam och vet varken ut eller in. Jag känner inte igen honom. Han är så arg på mig. Är jag fruktansvärd som faktiskt vill ge det här en chans? Borde jag göra abort ändå? Är jag en skurk mot honom om jag inte gör abort? Jag vill inte tvinga honom till ett barn. Men ska han kunna tvinga mig till abort? För en vecka sedan planerade vi vad barnet skulle heta, vi planerade framtiden ihop, vi bokade semesterresa. Nu är jag ingenting värd, han vill bara att jag ska göra mig av med barnet och att vi sen ska lämna varandra för gott. Vad ska jag göra? Är det ngn som har varit i samma situation som jag?
Jag vet vad du borde göra =) SKIT I IDIOTEN!! Ta hand om dej o bebben i stället, du verkar ju vilja ha honom/henne så därför borde du inte göra abort isf. Du kommer få sååååå mycket kärlek av din lilla och du kommer vara så uppslukad av h*n när h*n kommit till världen. Att få barn är en ren skär lycka, men de verkar inte din kille vara. Strunta i honom, ta vara på den här tiden, de verkar ju ditt hjärta vilja! Du kommer verkligen att klara av de! Du är inte alls elak mot honom om du behåller, han visste ju vad han gav sej in i eftersom ni inte skyddat er... eller hur? kram
2
Jag vet vad du borde göra =) SKIT I IDIOTEN!! Ta hand om dej o bebben i stället, du verkar ju vilja ha honom/henne så därför borde du inte göra abort isf. Du kommer få sååååå mycket kärlek av din lilla och du kommer vara så uppslukad av h*n när h*n kommit till världen. Att få barn är en ren skär lycka, men de verkar inte din kille vara. Strunta i honom, ta vara på den här tiden, de verkar ju ditt hjärta vilja! Du kommer verkligen att klara av de! Du är inte alls elak mot honom om du behåller, han visste ju vad han gav sej in i eftersom ni inte skyddat er... eller hur? kram
abort mot din egna vilja, just för att göra killen nöjd, är INTE en bra lösning!
Du har redan bestämt dig för att behålla bebben och hur blir det om du gör abort då? Du kommer att bli så bitter på killen och ångra dig i resten av ditt liv!
Jag tror att killen fick panik och det är därför han reagerar som han gör.
Barn binder upp en som människa, man kan inte vara lika spontan som man var innan och man måste ta ansvar! Allt detta susade säkerligen förbi honom och hans enda sätt att uttrycka sin panik var "gör abort"! Det är inte konstigt att man heller börja funderar i de banorna om man älskar man person så starkt så man vill satsa på ett barn tillsammans!
Och nej, nu försvarar jag INTE hans beteende, jag ger bara några möjliga förklaringar till dem.
Det du ska göra, är att lyssna till ditt hjärta! Behåll barnet om du vill. Skulle det vara så att du blir ensam så är jag övertygad om att du klarar det. Bara för att man blir/är ensamstående mamma så går jorden inte under.
Det som blir tufft nu, om killen försvinner ur ditt liv, är alla känslor som fortfarande finns där. Man kan inte sudda ut en människa som funnits med ett tag och det liv du bär inom dig kommer att påminna dig dagligen.
Det du skulle behöva göra är att få ett rakt svar från killen. Finns han med eller kommer han försvinna ur sitt liv. Vill han träffa barnet osv. När du fått svaret från honom, vilket du SKA HA! så kan du gå vidare där i från. Det är tuffare om han ger dig diffusa svar att han inte vet osv så för DITT bästa bör du veta!
Du ska inte heller tillåta att killen låter ditt hjärta åka berg-och dalbana. Med det menar jag att ena dagen så lovar han guld och gröna skogar och andra dagen blir ni ovänner och han vill inte ha något med dig att göra. Ska han finnas med i ditt liv så ska han göra det, annars får han hålla sig undan till att bebben kommer.
Ge killen en liten tid till att fundera. Förhoppninsgvis så har han bara panik och inse till slut att det är dig och bebben han vill ha.
Blir det inte så, så kan jag bara önska dig lycka till med det liv du bär inom dig.
Du måste tror på dig själv, att du är STARK och att du klarar detta!
*styrkekram
"Livet är inte en resa till graven med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp. Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikande "Hoho, kan någon ge mig lift!"
3
Att göra.. abort mot din egna vilja, just för att göra killen nöjd, är INTE en bra lösning!
Du har redan bestämt dig för att behålla bebben och hur blir det om du gör abort då? Du kommer att bli så bitter på killen och ångra dig i resten av ditt liv!
Jag tror att killen fick panik och det är därför han reagerar som han gör.
Barn binder upp en som människa, man kan inte vara lika spontan som man var innan och man måste ta ansvar! Allt detta susade säkerligen förbi honom och hans enda sätt att uttrycka sin panik var "gör abort"! Det är inte konstigt att man heller börja funderar i de banorna om man älskar man person så starkt så man vill satsa på ett barn tillsammans!
Och nej, nu försvarar jag INTE hans beteende, jag ger bara några möjliga förklaringar till dem.
Det du ska göra, är att lyssna till ditt hjärta! Behåll barnet om du vill. Skulle det vara så att du blir ensam så är jag övertygad om att du klarar det. Bara för att man blir/är ensamstående mamma så går jorden inte under.
Det som blir tufft nu, om killen försvinner ur ditt liv, är alla känslor som fortfarande finns där. Man kan inte sudda ut en människa som funnits med ett tag och det liv du bär inom dig kommer att påminna dig dagligen.
Det du skulle behöva göra är att få ett rakt svar från killen. Finns han med eller kommer han försvinna ur sitt liv. Vill han träffa barnet osv. När du fått svaret från honom, vilket du SKA HA! så kan du gå vidare där i från. Det är tuffare om han ger dig diffusa svar att han inte vet osv så för DITT bästa bör du veta!
Du ska inte heller tillåta att killen låter ditt hjärta åka berg-och dalbana. Med det menar jag att ena dagen så lovar han guld och gröna skogar och andra dagen blir ni ovänner och han vill inte ha något med dig att göra. Ska han finnas med i ditt liv så ska han göra det, annars får han hålla sig undan till att bebben kommer.
Ge killen en liten tid till att fundera. Förhoppninsgvis så har han bara panik och inse till slut att det är dig och bebben han vill ha.
Blir det inte så, så kan jag bara önska dig lycka till med det liv du bär inom dig.
Du måste tror på dig själv, att du är STARK och att du klarar detta!
Tack för era svar. Han kom hem igårkväll och gjorde slut. Han vill inte vara med mig och jag får klara mig själv. När det är dags tar han sitt ansvar men innan får jag klara mig själv. Väljer jag att göra abort får jag också klara mig själv. Han säger att han mår för dåligt för att stötta mig vid en eventuell abort. Han klarar inte av att se mina tårar. Han vill bryta helt och inte ha med mig alls att göra. Jag vet varken ut eller in. Klarar jag mig själv med ett barn? Jag vet inte om jag klarar en abort till. Jag mådde så fruktansvärt dåligt vid förra aborten. Då var han ändå med mig från början till slutet och var ett enormt stöd. Nu vill han inte veta av mig. Jag känner mig så övergiven. Han sa att han borde ha gjort slut för flera månader sedan men hade svårt för det eftersom han inte ville göra mig ledsen. Han sa att han inte har rätt känslor för mig.
Nu lämnade han mig alltså och barnet är mitt problem. Jag får stanna kvar i röran ensam och försöka besluta mig för hur jag ska göra och det är bara mitt problem. Jag är så besviken och ledsen och vet inte hur jag ska klara av det här.
4
Tack för era svar. Han kom hem igårkväll och gjorde slut. Han vill inte vara med mig och jag får klara mig själv. När det är dags tar han sitt ansvar men innan får jag klara mig själv. Väljer jag att göra abort får jag också klara mig själv. Han säger att han mår för dåligt för att stötta mig vid en eventuell abort. Han klarar inte av att se mina tårar. Han vill bryta helt och inte ha med mig alls att göra. Jag vet varken ut eller in. Klarar jag mig själv med ett barn? Jag vet inte om jag klarar en abort till. Jag mådde så fruktansvärt dåligt vid förra aborten. Då var han ändå med mig från början till slutet och var ett enormt stöd. Nu vill han inte veta av mig. Jag känner mig så övergiven. Han sa att han borde ha gjort slut för flera månader sedan men hade svårt för det eftersom han inte ville göra mig ledsen. Han sa att han inte har rätt känslor för mig.
Nu lämnade han mig alltså och barnet är mitt problem. Jag får stanna kvar i röran ensam och försöka besluta mig för hur jag ska göra och det är bara mitt problem. Jag är så besviken och ledsen och vet inte hur jag ska klara av det här.
blev oplanerat gravid (pappan var vansinnig och krävde att jag gjorde abort) så träffade jag en kurator för att reda ut vad JAG ville.
Det var så rörigt inom mig och jag är rätt övertygad att om jag inte träffat den underbara kvinnan så hade jag med stor sannolikhet gjort abort, för pappans skull. Kom då ihåg att jag haft 5 år av ofrivilligt barnlöshet bakom mig MEN den mannen var såå viktig i mitt liv och även om han sagt en hel del saker och knäckt mitt hjärta så var jag livrädd att förlora honom.
I alla fall, rådet jag fick av min kurator var att jag var tvungen att känna efter vad jag ville med hjärtat. Jag skulle INTE låta förnuftet tala till mig.
Vad hjärtat sa till mig...det "resultatet" sitter just nu i soffan och tittar på tv och blir 7 år om drygt en månad :-)
Totalt så gick jag hos henne 3 ggr. Jag fick rådet att tänka mig att se in i framtiden, gick jag själv med barnvagn, gick jag med killen och barnvagn osv.
Det enda jag såg var att om jag valde barnet så gick jag själv, om jag valde abort så gick jag ändå själv längre fram i framtiden. Och idag, flera år senare så ser jag nu att jag hade rätt, jag gick själv och då med barnvagnen...
Du skrev ju att du blev ledsen då du gjort abort innan. Låt inte denna man *läs karlusling* knäcka dig och tvinga dig till något du INTE vill!!
Boka tid hos en kurator och hitta din egna svar i hur DU VILL göra!!
Om du vill maila mig privat så är det helt okej!
"Livet är inte en resa till graven med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp. Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikande "Hoho, kan någon ge mig lift!"
5
När jag... blev oplanerat gravid (pappan var vansinnig och krävde att jag gjorde abort) så träffade jag en kurator för att reda ut vad JAG ville.
Det var så rörigt inom mig och jag är rätt övertygad att om jag inte träffat den underbara kvinnan så hade jag med stor sannolikhet gjort abort, för pappans skull. Kom då ihåg att jag haft 5 år av ofrivilligt barnlöshet bakom mig MEN den mannen var såå viktig i mitt liv och även om han sagt en hel del saker och knäckt mitt hjärta så var jag livrädd att förlora honom.
I alla fall, rådet jag fick av min kurator var att jag var tvungen att känna efter vad jag ville med hjärtat. Jag skulle INTE låta förnuftet tala till mig.
Vad hjärtat sa till mig...det "resultatet" sitter just nu i soffan och tittar på tv och blir 7 år om drygt en månad :-)
Totalt så gick jag hos henne 3 ggr. Jag fick rådet att tänka mig att se in i framtiden, gick jag själv med barnvagn, gick jag med killen och barnvagn osv.
Det enda jag såg var att om jag valde barnet så gick jag själv, om jag valde abort så gick jag ändå själv längre fram i framtiden. Och idag, flera år senare så ser jag nu att jag hade rätt, jag gick själv och då med barnvagnen...
Du skrev ju att du blev ledsen då du gjort abort innan. Låt inte denna man *läs karlusling* knäcka dig och tvinga dig till något du INTE vill!!
Boka tid hos en kurator och hitta din egna svar i hur DU VILL göra!!
Kommer här och så vill jag bara berätta hur det var för mig. Vi blev gravida och allt brast. Visst hade vi lekt med tanken men det var inget vi verkligen planerat. Jag är dock så funtad att jag inte ville ha barnet om vi inte fick det tillsammans, och då vi redan bestämt att det inte fungerade för oss så valde jag att ta bort det.
Jag hade absolut ingen lust att vara ensam mamma, en kärnfamilj har alltid varit viktigt och jag visste att jag hade fått ta 100% ansvar själv om graviditeten gått vidare. Jag grät och pratade mycket med kurator på KS (Sthlm) och hon rådde mig aldrig vad jag skulle göra, bara lyssnade.
Det jag framförallt var besviken på var att det inte "blev som jag tänkt mig". Jag skulle inte alls bli gravid, jag ville inte ha barn ensam - och varför i h-e tog det slut med killen för ?!? Först när jag fått vara besviken och ledsen bestämde jag mig för att ta bort det och börja om. Det är ju ett sådant bra system i Sverige att man får välja, och det finns ingen som har rätt att välja åt en. Det är så jag ser det idag, X antal år senare är jag gift och vi har två barn tillsammans och jag har aldrig ångrat att jag inte gick vidare med den första graviditeten.
Men jag antar att få barn ensam var aldrig aktuellt för mig - hur bra det än går för alla andra ensamma mammor - så är jag inte en av dem ...
6
En jättekram :) Kommer här och så vill jag bara berätta hur det var för mig. Vi blev gravida och allt brast. Visst hade vi lekt med tanken men det var inget vi verkligen planerat. Jag är dock så funtad att jag inte ville ha barnet om vi inte fick det tillsammans, och då vi redan bestämt att det inte fungerade för oss så valde jag att ta bort det.
Jag hade absolut ingen lust att vara ensam mamma, en kärnfamilj har alltid varit viktigt och jag visste att jag hade fått ta 100% ansvar själv om graviditeten gått vidare. Jag grät och pratade mycket med kurator på KS (Sthlm) och hon rådde mig aldrig vad jag skulle göra, bara lyssnade.
Det jag framförallt var besviken på var att det inte "blev som jag tänkt mig". Jag skulle inte alls bli gravid, jag ville inte ha barn ensam - och varför i h-e tog det slut med killen för ?!? Först när jag fått vara besviken och ledsen bestämde jag mig för att ta bort det och börja om. Det är ju ett sådant bra system i Sverige att man får välja, och det finns ingen som har rätt att välja åt en. Det är så jag ser det idag, X antal år senare är jag gift och vi har två barn tillsammans och jag har aldrig ångrat att jag inte gick vidare med den första graviditeten.
Men jag antar att få barn ensam var aldrig aktuellt för mig - hur bra det än går för alla andra ensamma mammor - så är jag inte en av dem ...
Tack så hemskt mycket för era svar. Jag undrar också som du, BloggeriBlogg, varför tog det slut för? För tre veckor sedan innan vi fick veta så var vi ju tillsammans och när jag fick veta att jag var gravid var hans första kommentar att vi skulle behålla barnet. Han får kalla fötter men ger mig blommor dagen efter och säger att han vill vara med mig. 1,5 vecka senare lämnar han mig. Jag förstår inte. Helt plötsligt har han inga känslor och säger att han borde ha lämnat mig mycket tidigare men inte ville såra mig. Han bord eOch jag lämnas kvar med alla beslut. Det är ju bådas ansvar. Varför ska det här vara mitt problem, mitt ansvar? och jag behöver ju hans stöd nu. Jag förstår inte hur en människa kan göra såhär mot någon annan. Jag trodde inte att min kille (ex-kille från igår) inte skulle ta ansvar. Han är ändå 38 år. Hela dagen har varit upp och ner. Jag försöker arbeta på på jobbet och får panik titt som tätt när jag tänker på det. Var precis inne på kontorets toalett och grät en skvätt för att ingen ska se hur dåligt jag mår. Och det enda som maler i huvudet är. Hur kan han göra såhär. Hur kan han bara lämna mig? Jag vill som du ville, BloggeriBlogg, ha en familj. Jag vill inte börja som ensamstående mamma vid 29 års ålder. Det är inte rättvist. Men en abort känns påtvingad. Påtvingad av honom för att han bara lämnar mig. Jag vet varken ut eller in. Och det känns som jag bara maler och maler samma frågor om och om igen. helst vill jag bara att allt ska vara en mardröm och när jag vaknar ska han vara kvar. Hur kan jag vilja ha honom kvar trots allt han har gjort mot mig den senaste tiden. Jag bara ältar och ältar.
7
Tack så hemskt mycket för era svar. Jag undrar också som du, BloggeriBlogg, varför tog det slut för? För tre veckor sedan innan vi fick veta så var vi ju tillsammans och när jag fick veta att jag var gravid var hans första kommentar att vi skulle behålla barnet. Han får kalla fötter men ger mig blommor dagen efter och säger att han vill vara med mig. 1,5 vecka senare lämnar han mig. Jag förstår inte. Helt plötsligt har han inga känslor och säger att han borde ha lämnat mig mycket tidigare men inte ville såra mig. Han bord eOch jag lämnas kvar med alla beslut. Det är ju bådas ansvar. Varför ska det här vara mitt problem, mitt ansvar? och jag behöver ju hans stöd nu. Jag förstår inte hur en människa kan göra såhär mot någon annan. Jag trodde inte att min kille (ex-kille från igår) inte skulle ta ansvar. Han är ändå 38 år. Hela dagen har varit upp och ner. Jag försöker arbeta på på jobbet och får panik titt som tätt när jag tänker på det. Var precis inne på kontorets toalett och grät en skvätt för att ingen ska se hur dåligt jag mår. Och det enda som maler i huvudet är. Hur kan han göra såhär. Hur kan han bara lämna mig? Jag vill som du ville, BloggeriBlogg, ha en familj. Jag vill inte börja som ensamstående mamma vid 29 års ålder. Det är inte rättvist. Men en abort känns påtvingad. Påtvingad av honom för att han bara lämnar mig. Jag vet varken ut eller in. Och det känns som jag bara maler och maler samma frågor om och om igen. helst vill jag bara att allt ska vara en mardröm och när jag vaknar ska han vara kvar. Hur kan jag vilja ha honom kvar trots allt han har gjort mot mig den senaste tiden. Jag bara ältar och ältar.
Har inte så mycket tid att skriva, men jag vill framförallt skicka en jättekram till dig. Och du måste verkligen få någon att prata med. Bara för att du ringer kvinnokliniken på det skjukhus du tillhör behöver inte alls resultera i att du slutligen gör en abort - men det är så skönt att få prata av sig.
Det tog ett tag för mig men när jag satt ensam på kvällen hemma så började alla tankar mala i mitt huvud och till slut blev "hans dj-a abort" till mitt fortsatta liv och det var då jag bestämde mig. Jag ville verkligen ha någon att dela graviditet och småbarnsjobbet med - så jag gjorde mitt val.
Du måste tänka på dig själv. Om du väljer att fullfölja graviditeten så har du ju ett barn med en man "som kanske mognar" en vacker dag och du startar på dag 1 med ev. delad vårdad och försörjnings-tjafs.
Som sagt, jag vet inte alls hur du ska göra - men om du ser dig själv i framtid 1 (utan abort) och framtid 2 (med abort) - då kanske det är lättare att försöka föreställa sig hur man skulle vara lyckligast.
Man kan omöjligen se in i framtiden - men man kan försöka leva sig in i hur det skulle vara.
Och vad beträffar gubben så är det bara att konstatera - omogna män finns det för många av ....
JÄTTEKRAMAR !!!!!!!!!!!!!!!!!!
8
Har inte så mycket tid att skriva, men jag vill framförallt skicka en jättekram till dig. Och du måste verkligen få någon att prata med. Bara för att du ringer kvinnokliniken på det skjukhus du tillhör behöver inte alls resultera i att du slutligen gör en abort - men det är så skönt att få prata av sig.
Det tog ett tag för mig men när jag satt ensam på kvällen hemma så började alla tankar mala i mitt huvud och till slut blev "hans dj-a abort" till mitt fortsatta liv och det var då jag bestämde mig. Jag ville verkligen ha någon att dela graviditet och småbarnsjobbet med - så jag gjorde mitt val.
Du måste tänka på dig själv. Om du väljer att fullfölja graviditeten så har du ju ett barn med en man "som kanske mognar" en vacker dag och du startar på dag 1 med ev. delad vårdad och försörjnings-tjafs.
Som sagt, jag vet inte alls hur du ska göra - men om du ser dig själv i framtid 1 (utan abort) och framtid 2 (med abort) - då kanske det är lättare att försöka föreställa sig hur man skulle vara lyckligast.
Man kan omöjligen se in i framtiden - men man kan försöka leva sig in i hur det skulle vara.
Och vad beträffar gubben så är det bara att konstatera - omogna män finns det för många av ....
Jag önskar för din skull att du behåller barnet, kroppen får otroligt mycket stryk av att gå igenom en abort, senare i livet när du har funnit din prins så kan det finnas risk, att du inte kan få barn en gång till. Så se till dig själv och gläd dig över ditt barn och var stolt över det. En abort är väldigt jobbigt att komma genom har "bara" fått 4 missfall = ofrivillig abort och jag tror att det är inte lättare att besluta sig för en abort du vet ju vad du har gått igenom förut vill du göra det en gång till för din sambos skull?
Nä behåll barnet! Sagt i kärlek och omsorg till dig
9
Jag önskar för din skull att du behåller barnet, kroppen får otroligt mycket stryk av att gå igenom en abort, senare i livet när du har funnit din prins så kan det finnas risk, att du inte kan få barn en gång till. Så se till dig själv och gläd dig över ditt barn och var stolt över det. En abort är väldigt jobbigt att komma genom har "bara" fått 4 missfall = ofrivillig abort och jag tror att det är inte lättare att besluta sig för en abort du vet ju vad du har gått igenom förut vill du göra det en gång till för din sambos skull?
Nä behåll barnet! Sagt i kärlek och omsorg till dig
Hej du kommer att fixa detta, ta hand om dig o bebben i magen nu. När jag var 19 år och blev garvid fiick min dåvarande kille också panik och sa att jag skulle göra abort osv, jag sa bara dra iväg stick om du inte vill vara med, jag klarar detta. Höll mig undan den kvällen efter hans tjat om abort, Jag hade åkt till hans kusin och var med dem ute på kvällen, han hade letat efter mig hela natten o varit orolig, sen kom han krypandes o ville vara med. Det var ju bra, men även om han var med så var han inte mogen för barn jag växte i min roll som mamma, har iofs alltid haft små syskon osv runt mig är van vid barn, men iallafall. Jag stod för det mesta vad som gällde våran dotter , han tränade och umgicks med sina kompisar, Men jag hade min mamma som stöttede mig i vått o torrt det hjälpte, samt att en kompis till mig blev gravid ngr mån innan, så det var en UNDERBAR tid, trots jag bara var 19 år fyllda inget jobb men jag klarade mig. Det gör du med, du har viljan du vill ju ha detta barn se till att ni får en härlig framtid ihop det kommer bli ditt allt.
kram på dig o lycka till med vad du nu väljer...
10
Hej du kommer att fixa detta, ta hand om dig o bebben i magen nu. När jag var 19 år och blev garvid fiick min dåvarande kille också panik och sa att jag skulle göra abort osv, jag sa bara dra iväg stick om du inte vill vara med, jag klarar detta. Höll mig undan den kvällen efter hans tjat om abort, Jag hade åkt till hans kusin och var med dem ute på kvällen, han hade letat efter mig hela natten o varit orolig, sen kom han krypandes o ville vara med. Det var ju bra, men även om han var med så var han inte mogen för barn jag växte i min roll som mamma, har iofs alltid haft små syskon osv runt mig är van vid barn, men iallafall. Jag stod för det mesta vad som gällde våran dotter , han tränade och umgicks med sina kompisar, Men jag hade min mamma som stöttede mig i vått o torrt det hjälpte, samt att en kompis till mig blev gravid ngr mån innan, så det var en UNDERBAR tid, trots jag bara var 19 år fyllda inget jobb men jag klarade mig. Det gör du med, du har viljan du vill ju ha detta barn se till att ni får en härlig framtid ihop det kommer bli ditt allt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
