..över vår son, nästan fyra månader, som är TOTALT omöjlig just nu!!!! Jag håller på att bli knäpp av hans konstanta skrikande och gnällande. Han vill bli underhållen 24 timmar om dygnet och går man mer än en halv meter ifrån honom eller är tvungen att gå på toa (och det måste man ju ibland) fullkomligt GALLSKRIKER han och vägrar sedan lugna ner sig utan blir helt hysterisk. Det hjälper inte att bära, vagga eller whatever... Dessutom vill han inte sova på dagarna vilket gör att han blir övertrött och så blir det ännu värre. Känns som vi är inne i en ond cirkel. Jag vet inte vad jag ska göra; ibland blir jag så trött på honom att jag skriker "håll käft unge" åt honom. Jag vet, det hjälper inte och tro mig jag är inte stolt över det, men jag PALLAR INTE!!! Härrom dagen var jag så trött på honom att jag började störttjuta själv..då slutade han faktiskt gråta, blev väl chockad..
På morgonen när jag vaknar och vet att jag ska vara ensam med honom hela dagen har jag ont i magen. Detta har hållt på i ca två veckor nu och mitt tålamod är väldigt väldigt tunnslitet. Ska det vara så här??? Han verkar inte sjuk eller så, äter precis som vanligt etc. Han har haft humör från början men inte på det här sättet. Just nu sitter både jag och sambon med musik i hörlurarna för att slippa höra honom gasta i sin säng (har "nattat" honom i två timmar nu och fått nog helt enkelt-bättre lämna rummet innan man gör något man ångrar..hemskt men sant) Som det är nu vill jag knappt lämna huset med honom eftersom han för sånt himla liv att det verkligen känns som att folk tittar och undrar vad för sorts mamma jag är egentligen. Han dräglar och tuggar mycket på sina händer etc. så det är nog tänder på g men tycker det verkar orimligt att han skulle bli så här gnällig över det-eller?
Förtvivlad
1
sliter mitt hår.. ..över vår son, nästan fyra månader, som är TOTALT omöjlig just nu!!!! Jag håller på att bli knäpp av hans konstanta skrikande och gnällande. Han vill bli underhållen 24 timmar om dygnet och går man mer än en halv meter ifrån honom eller är tvungen att gå på toa (och det måste man ju ibland) fullkomligt GALLSKRIKER han och vägrar sedan lugna ner sig utan blir helt hysterisk. Det hjälper inte att bära, vagga eller whatever... Dessutom vill han inte sova på dagarna vilket gör att han blir övertrött och så blir det ännu värre. Känns som vi är inne i en ond cirkel. Jag vet inte vad jag ska göra; ibland blir jag så trött på honom att jag skriker "håll käft unge" åt honom. Jag vet, det hjälper inte och tro mig jag är inte stolt över det, men jag PALLAR INTE!!! Härrom dagen var jag så trött på honom att jag började störttjuta själv..då slutade han faktiskt gråta, blev väl chockad..
På morgonen när jag vaknar och vet att jag ska vara ensam med honom hela dagen har jag ont i magen. Detta har hållt på i ca två veckor nu och mitt tålamod är väldigt väldigt tunnslitet. Ska det vara så här??? Han verkar inte sjuk eller så, äter precis som vanligt etc. Han har haft humör från början men inte på det här sättet. Just nu sitter både jag och sambon med musik i hörlurarna för att slippa höra honom gasta i sin säng (har "nattat" honom i två timmar nu och fått nog helt enkelt-bättre lämna rummet innan man gör något man ångrar..hemskt men sant) Som det är nu vill jag knappt lämna huset med honom eftersom han för sånt himla liv att det verkligen känns som att folk tittar och undrar vad för sorts mamma jag är egentligen. Han dräglar och tuggar mycket på sina händer etc. så det är nog tänder på g men tycker det verkar orimligt att han skulle bli så här gnällig över det-eller?
Åh, gumman! Det är jättejobbigt när det blir sådär! Ni är båda inne i en ond cirkel och det är inte lätt att bryta.
Har du någon möjlighet att få avlastning på vardagarna?
Du har alldeles rätt i att han blir övertrött. Finns det något sätt att få honom att sova? Vagnen? Bilen? Sele/sjal? Vid bröstet? Gör det då, så att han får sova och du slipper få tinnitus och bli skogstokig av vrålandet. Visst, du blir låst, men ta det en 3-4 dagar.
Vidare; ge honom alvedon och tandgel (hoppas jag att det finns i Sverige också om inte: messa mig din adress så skickar jag!) ett partre dagar, utan att överdosera. Det gör _ingen_ skada!
Om du känner att du vill slänga utom honom genom fönstret, lägg ned honom på golvet eller i vagnen och gå och kasta litet porslin eller bara vråla i ett annat rum. Eller gråt. Det är inte farligt och ganska normalt och vanligt.
Du ska se att det går över om et litet tag. Försök att få någon som kan ge dig en paus ett par timmar även en vardag.
massor av kramar! DU klarar det här. Det _blir_ bättre!
2
Åh, gumman! Det är jättejobbigt när det blir sådär! Ni är båda inne i en ond cirkel och det är inte lätt att bryta.
Har du någon möjlighet att få avlastning på vardagarna?
Du har alldeles rätt i att han blir övertrött. Finns det något sätt att få honom att sova? Vagnen? Bilen? Sele/sjal? Vid bröstet? Gör det då, så att han får sova och du slipper få tinnitus och bli skogstokig av vrålandet. Visst, du blir låst, men ta det en 3-4 dagar.
Vidare; ge honom alvedon och tandgel (hoppas jag att det finns i Sverige också om inte: messa mig din adress så skickar jag!) ett partre dagar, utan att överdosera. Det gör _ingen_ skada!
Om du känner att du vill slänga utom honom genom fönstret, lägg ned honom på golvet eller i vagnen och gå och kasta litet porslin eller bara vråla i ett annat rum. Eller gråt. Det är inte farligt och ganska normalt och vanligt.
Du ska se att det går över om et litet tag. Försök att få någon som kan ge dig en paus ett par timmar även en vardag.
massor av kramar! DU klarar det här. Det _blir_ bättre!
Jag hade gått till BVC och bett om hjälp. Har ingen aning om de är bra på sådant där, men det låter som du har nått gränsen för vad du/ni klarar själva. När man får barn så är man inte "färdig" förälder. Man kan inte klara allt själv. Jag tror att det bästa du kan göra är att försöka skaffa hjälp så ni orkar igenom denna jobbiga period. För hans beteende kommer säkert förändras, men just nu så har ni kommit in i en ond cirkel som du beskriver det och då kan man behöva hjälp för att ta sig ur den.
Ta och gå och prata med någon vettig sköterska på BVC och se om hon kan ge dig tips/råd eller referera dig till någon som kan (kurator, läkare etc).
Om du har familj eller någon nära vän du kan prata med så gör det och be även där om hjälp, kanske kan någon vän komma och avlasta er en timma eller så, så att ni kan få lite andrum och lugn och ro en stund. Om man inte får vila ibland så blir ju allt så mycket tyngre!
Hoppas du kan få stöd av din omgivning och var modig och be om hjälp! Det tjänar både du, din man och din son på tror jag! Kom ihåg den är stark som vågar be om hjälp!
Stor kram
Emmerly
3
Be om hjälp ! Jag hade gått till BVC och bett om hjälp. Har ingen aning om de är bra på sådant där, men det låter som du har nått gränsen för vad du/ni klarar själva. När man får barn så är man inte "färdig" förälder. Man kan inte klara allt själv. Jag tror att det bästa du kan göra är att försöka skaffa hjälp så ni orkar igenom denna jobbiga period. För hans beteende kommer säkert förändras, men just nu så har ni kommit in i en ond cirkel som du beskriver det och då kan man behöva hjälp för att ta sig ur den.
Ta och gå och prata med någon vettig sköterska på BVC och se om hon kan ge dig tips/råd eller referera dig till någon som kan (kurator, läkare etc).
Om du har familj eller någon nära vän du kan prata med så gör det och be även där om hjälp, kanske kan någon vän komma och avlasta er en timma eller så, så att ni kan få lite andrum och lugn och ro en stund. Om man inte får vila ibland så blir ju allt så mycket tyngre!
Hoppas du kan få stöd av din omgivning och var modig och be om hjälp! Det tjänar både du, din man och din son på tror jag! Kom ihåg den är stark som vågar be om hjälp!
Stor kram
Emmerly
så mycket ni orkar, precis som TTUK och EMM skriver så försök få avlastning, hjälp varandra och vila när ni kan! Många bebisar har ju en intensiv utveklingsfas runt 4-5 månader då de blir oroliga, sover sämre, äter sämre och är allmänt missnöjda.Barn går igenom olika utvecklingsfaser i livet och blir ibland MYCKET jobbigare och skrikigare än vad man är van vid. Även om det låter som ett tröstlöst råd så BLIR det bättre!
Många kräver också mer mat runt den här åldern och är "ständigt" hungriga suger på sina händer och visar sitt missnöje.Ibland funkar det att amma oftare och gå långa promenader med vagnen så att han får sova längre pass, en bebis som inte sover blir gnällig!
Hoppas att ni kan få avlastning och komma ifrån ibland för det behöver man!
Många kramar till dej!
♥♥3 prinsessor & 1 liten prins♥♥
4
Håll ut! så mycket ni orkar, precis som TTUK och EMM skriver så försök få avlastning, hjälp varandra och vila när ni kan! Många bebisar har ju en intensiv utveklingsfas runt 4-5 månader då de blir oroliga, sover sämre, äter sämre och är allmänt missnöjda.Barn går igenom olika utvecklingsfaser i livet och blir ibland MYCKET jobbigare och skrikigare än vad man är van vid. Även om det låter som ett tröstlöst råd så BLIR det bättre!
Många kräver också mer mat runt den här åldern och är "ständigt" hungriga suger på sina händer och visar sitt missnöje.Ibland funkar det att amma oftare och gå långa promenader med vagnen så att han får sova längre pass, en bebis som inte sover blir gnällig!
Hoppas att ni kan få avlastning och komma ifrån ibland för det behöver man!
Många kramar till dej!
Håller med de övriga som svarat dig...försök att få lite avlastning om det är möjligt. Du o pappan kanske kan turas om ibland för att få lite egentid...? Bara att få lämna över ansvaret och åka iväg o göra nåt enbart för sig själv om så bara för nån timme, brukar kunna göra underverk.
Min äldsta son var sådär när han var liten...en period då verkligen INGET dög. Jag såg framför mig ett helt liv fullt av barnskrik o att aldrig någonsin få sova, och var helt på det klara med att ALDRIG skaffa fler barn! MEN det gick över. Minns inte hur länge det höll i sig för det är lääänge sen, idag är han 14år. Och jag mamma till 5!! Det trodde jag aldrig då...
Så håll ut! Det går över! Massa styrke kramar.
5 barnsmamma. Minstingen Malin född 061020 i v.24+3.
Håller med de övriga som svarat dig...försök att få lite avlastning om det är möjligt. Du o pappan kanske kan turas om ibland för att få lite egentid...? Bara att få lämna över ansvaret och åka iväg o göra nåt enbart för sig själv om så bara för nån timme, brukar kunna göra underverk.
Min äldsta son var sådär när han var liten...en period då verkligen INGET dög. Jag såg framför mig ett helt liv fullt av barnskrik o att aldrig någonsin få sova, och var helt på det klara med att ALDRIG skaffa fler barn! MEN det gick över. Minns inte hur länge det höll i sig för det är lääänge sen, idag är han 14år. Och jag mamma till 5!! Det trodde jag aldrig då...
Tillägg.. Idag är sonen på 14år lugn som en filbunke, så den mest viljestarka, envisaste, kinkigaste barnet är inte alls säkert att det blir så i framtiden!
hemskt jobbigt. mitt barn hade oxå en period då det bara var gråt gråt gråt. ja förstod ingenting, inget hjälpte. bebis va oxå övertrött då sova var en av de värsta gråt tillfällena, ville absolut inte sova! allt var fel. ja kände mig helt kass och värdelös. vad ja än försökte med så gick inget hem. ja erbjöd bröstet...nej tack...försökte söva... bara skrik.... inget gick.... idag funderar ja på om d var hungern som gjorde det. att min mjölk inte räckte till trots allt. det var ju inte så att det åts rejält vid några tillfällen för att sedan klara sig några timmar utan d var en ständig gissningslek om när det var mat eller sova typ och inget av det var bra. nu är det helr annat, började me ersättning för att få koll på maten och nu när det äts ordentligt så är allt mycket bättre. men den perioden var fruktansvärd!! så jag förstår dig. vet inte om detta är till nån hjälp för din bebis kanske äter duktigt. men hur det än är. försök få hjälp precis som de andra skriver! Det kommer bli bättre! Hoppas jag!
Styrke kramar!
7
hemskt jobbigt. mitt barn hade oxå en period då det bara var gråt gråt gråt. ja förstod ingenting, inget hjälpte. bebis va oxå övertrött då sova var en av de värsta gråt tillfällena, ville absolut inte sova! allt var fel. ja kände mig helt kass och värdelös. vad ja än försökte med så gick inget hem. ja erbjöd bröstet...nej tack...försökte söva... bara skrik.... inget gick.... idag funderar ja på om d var hungern som gjorde det. att min mjölk inte räckte till trots allt. det var ju inte så att det åts rejält vid några tillfällen för att sedan klara sig några timmar utan d var en ständig gissningslek om när det var mat eller sova typ och inget av det var bra. nu är det helr annat, började me ersättning för att få koll på maten och nu när det äts ordentligt så är allt mycket bättre. men den perioden var fruktansvärd!! så jag förstår dig. vet inte om detta är till nån hjälp för din bebis kanske äter duktigt. men hur det än är. försök få hjälp precis som de andra skriver! Det kommer bli bättre! Hoppas jag!
Jag förstår din frustration men tycker det vore bättre om du kan försöka att "bara lämna sonen ifred" och kanske lämna rummet och gråta ut/skrika ut... bebisar är ju ganska känsliga så att man skriker åt dem kan göra dem livrädda! Har du bra kontakt med din BVC-sköterska? Isåfall bör du prata med henne och be om råd! Hoppas det här är en fas som går över snart!
8
Jag förstår din frustration men tycker det vore bättre om du kan försöka att "bara lämna sonen ifred" och kanske lämna rummet och gråta ut/skrika ut... bebisar är ju ganska känsliga så att man skriker åt dem kan göra dem livrädda! Har du bra kontakt med din BVC-sköterska? Isåfall bör du prata med henne och be om råd! Hoppas det här är en fas som går över snart!
Försök inte leva "som vanligt" när det är så här. Planera med din man och lägg upp ett "schema" för hur ni bär honom och om ni inte har det så skaffa sjal/bärsele och bär honom. Försök inte få honom att vara som en "normal" bebeis just nu. Acceptera att det ser ut så här nu och se till att få äta ordentligt och sova (kanske i skift ?). I bland är det på det här viset och det går över men så länge det håller på kan man inte leva som vanligt. Var rädd om dig och kör inte slut på dig själv. Min äldsta hade svår kolik i 7 månader och mycket jobbigt med magen ända upp till 14 månader. jag var hemma med honom medan sambon jobbade heltid. Dumt ! Han borde ha sjukskrivit sig. Är det nåt din man kan göra? Det är värt det. Nu är vi båda hemma med yngsta sonen. Mitt villkor för att få ett andra barn. Jag gör aldrig om det jag gjorde med den äldre. känner precis igen det du skriver om ångesten över "en hel dag själv med ungen".
Hoppas det går över snart. Kram!
9
Försök inte leva "som vanligt" när det är så här. Planera med din man och lägg upp ett "schema" för hur ni bär honom och om ni inte har det så skaffa sjal/bärsele och bär honom. Försök inte få honom att vara som en "normal" bebeis just nu. Acceptera att det ser ut så här nu och se till att få äta ordentligt och sova (kanske i skift ?). I bland är det på det här viset och det går över men så länge det håller på kan man inte leva som vanligt. Var rädd om dig och kör inte slut på dig själv. Min äldsta hade svår kolik i 7 månader och mycket jobbigt med magen ända upp till 14 månader. jag var hemma med honom medan sambon jobbade heltid. Dumt ! Han borde ha sjukskrivit sig. Är det nåt din man kan göra? Det är värt det. Nu är vi båda hemma med yngsta sonen. Mitt villkor för att få ett andra barn. Jag gör aldrig om det jag gjorde med den äldre. känner precis igen det du skriver om ångesten över "en hel dag själv med ungen".
Hoppas det går över snart. Kram!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
