Ont i lederna av stress?

[Mia_m_2+Molly]

Kan man få det? Är det någon här som råkat ut för det?

I ca ett år har jag till och från haft ont i händer och fötter (fingerleder, handleder, fotleder). Nu har jag tagit prover för reumatism. Men symtomen stämmer inte riktigt in på det. Min läkare sade att sådan här värk ibland kan komma och gå utan att det går att förklara riktigt. Kanske kan det vara stressrelaterat. Vad gör man då?

Sedan måste jag upprepa min fråga som var (och är) luddigt ställd: hur vet man om man orkar jobba eller inte? Om jobbet fyller vardagen med obehag, om man blir mer argsint mot sin familj, om man blir deppig, om man inte kan koncentrera sig, om text flyter ut när man läser den.... ska man vara sjukskriven då eller vad ska man göra? Bita ihop, hitta nya arbetssätt, vänta på att det blir värre? När är det läge att be om sjukskrivning helt enkelt? Jag vet att det är en jättesvår fråga men den är sååå aktuell för mig. Efter att ha läst allt härinne så förstår jag att många av er kört huvudet rakt in i väggen och det har tagit bom stopp! Då är det ju ingen tvekan, då _kan_ man ju verkligen inte jobba. Men jag är inte riktigt där. Och vill inte heller hamna där.

[m00n]

Jättevanligt med olika smärttillstånd vid både depression och stressrelaterade besvär enligt min läkare. När jag började med min antidepp medicin så kunde jag i princip sluta med den värkmedicin som jag tagit i två år.... och det är ganska starka tabletter.

[-sl-]

Jag tycker att du är klok som vill stoppa innan du landar totalt i väggen. Jag önskar att jag hade klarat av det när jag bara var på gränsen och inte långt över den.

Jag har funderat en del över det här efteråt, om det fanns något sätt för mig att bromsa. Men, för mig tror jag inte det fanns. Jag blundade för symtomen, vägrade se.

Det är svårt att säga att du SKA vara sjukskriven. Men, kanske är deltidssjukskrivning ett sätt att komma på rätt köl igen? Kanske måste du inte vara hemma på heltid? Eller så är det hemma på heltid du behöver vara under en period för att hämta krafter och sen återkomma till jobbet i långsam takt.

Det viktigaste av allt är att nog att se hur och vad som är "fel" i din omgivning idag, försöka isolera problemet och göra något åt det. När jag precis hade kraschlandat hade jag ingen möjlighet att förstå vad jag gjorde/inte gjorde som var så fel och som gjort mig så sjuk. Det har tagit lång tid för mig att hitta orsaken och sen att förstå och slutligen att kunna göra något åt det. Men, det måste ju vara det viktigaste av allt. Att inte göra samma misstag en gång till! Och här är någon form av samtalsstöd viktigt för att hitta "problemet" och sen göra något åt det. Hitta nya sätt att handskas med världen/jobbet/familjen/kraven eller vad det är...

Jag hör till dem som inte ätit medicin. Jag har på ett sätt valt min väg i tillfrisknandet och det har varit på gott och ont. Det har säkert tagit längre tid för mig att bli frisk, men som min läkare säger: "det är aldrig någon idé att tvinga på någon medicin. Det blir aldrig bra."
Men, kanske behöver du något läkemedel för att få möjlighet att bli frisk?

Hur har du det med motion? Jag tillhör verkligen inte motionsfanatikerna, men fick förklarat för mig att när man motionerar så återbildas nervtrådar i hjärnan som "gått sönder" när man blir utbränd. Dessutom stärker motion fysiskt och det är alltid nyttigt och gör att man orkar mer sen, när man börjar friskna till. Och som jag har skrivit många gånger: det handlar inte om att man ska bli högpresterande och springa flera mil på kortast tid, utan en halvtimmas promenad i rask takt varje dag räcker. Och orkar man inte rask takt så går man långsamt. Orkar man inte en halvtimma i början så går man så långt man orkar och ökar långsamt sen. Allt med måtta och förstånd. (Fast det saknade jag i början... och fortfarande i vissa situationer...)

Ta kontakt med din läkare. Prata igenom problemet NOGA, dölj inte hur du mår, skriv upp dina symtom så att du inte glömmer, be om att få ställa dig i kö till vårdcentralens psykolog (om det finns) annars be om hjälp att få komma någon annanstans, alternativt privat.

[Anna funderar]

Hej!

Jag var jättestressade en period och fick i samband med detta ont i mina leder. Sökte läkare. Det hela slutade med att jag fick börja äta Levaxin för min sköldkörtel. hade även symtom som säkert kunde likans med depression osv. Mina provsvar var bra men jag fick ändå testa medicinen. På Thyroid.se kan du läsa mer och se om detta kan vara nåt som är värt att ta upp med din doktor.
Kram Anna

[Mia_m_2+Molly]

Intressant. Och skrämmande. Vill inte ha ont utan diagnos, har så svårt för sånt (då tror jag själv att jag är inbillningssjuk). Tack för ditt svar, skönt att du blivit bättre!

[Mia_m_2+Molly]

Hmmm... ja du, det var ju en hel del på symtomlistan som stämde in på mig. Kanske borde ta upp detta med min läkare, tack för tipset! Och kram tillbaka!

[Mia_m_2+Molly]

Tack för ditt långa svar, det gör mig glad för det visar mig att jag är på rätt väg (jag har läst det du skrivit här tidigare och du verkar vara en klok människa full av insikt, så jag litar på dig ).

Jag har kontakt med en bra (eller nåja, någorlunda bra) läkare som kan min historia. Han har lovat sjukskriva mig om det behövs, och jag tänkte själv att halvtid kanske skulle vara bra. Så kan jag testa mig fram. Han har också satt upp mig på kö till en psykolog som ska börja på deras vårdcentral i höst, hon ska också kunna KBT så det blir bra hoppas jag.

Motion, ja, jag tog tag i det där för ett par månader sedan och mådde klart bättre. Men sedan har jag inte orkat / haft lust / hunnit / känt för det.... Ska ta mig i kragen snart igen! Men det är svårt att hinna måste jag säga. Hoppas på att det kan bli bättre till hösten när min minsting börjar dagis.

Vad gäller större förändringar i livet: orsaken till att jag blev dålig var att min mamma blev sjuk och gick bort. Så det problemet finns inte kvar, så att säga, även om sorgen förstås finns där. Barnen tar ju mycket kraft, men de växer och snart kanske även den minsta kan sova på nätterna . På den punkten är det ju mest bara att stå ut som gäller.

Det som kan ändras och som jag funderar över är dels mitt arbete (egen företagare, vet inte om jag orkar fortsätta driva det) och vårt boende (villa, för mycket jobb för mig / oss?). Skulle gärna vilja ha ett fast jobb men det finns inte inom min branch. Dessutom vill jag absolut inte jobba heltid just nu, och vem vill anställa mig då? Boendet är svårt att ändra på just nu känner jag, för det kräver ju också en massa ork. Plus att det skulle vara ett hårt slag för sonen om han tvingades flytta.... vill inte göra det mot honom. Maken och jag har bestämt att ge huset ett tag till och se om vi kan trivas här och lära oss hur man hanterar allt som måste göras när man är två personer med tummen mitt i handen....

Oj vad det blev långt och svamligt! Tack för ditt svar i alla fall (och för att du läste ända hit om du nu gjorde det )!

[ajilie]

Jag tycker att ditt svar var väldigt klokt och tänkvärt. Tror att många skulle ha nytta av att läsa det!

[-sl-]

ser läkaren till att ta prover på sköldkörteln redan första gången man kommer till vårdcentralen eftersom en underfunktion i sköldkörteln ger samma typ av symtom som utbrändhet/utmattningssyndrom.

Läkaren på vårdcentralen gjorde det första gången jag kom dit. Och när jag sen blev remitterad till "stressmottagning" så togs nya (och sen många många fler) prover. Sköldkörtelproverna var normala, snarare på gränsen till överfunktion men så har jag alltid legat... (labråttenörden vet hur hennes normalvärden är på flera olika prover och inser också att normalvärden inte måste betyda normala referensintervallet *S*)

[-sl-]

Klart att jag läste hela inlägget! =)

Jag tycker att du är väldigt sund och klok och har en stor portion sjukdomsinsikt "redan nu" och det kommer att hjälpa dig, det är jag säker på!

Jag vet inte om jag är full av insikt, men jag har tvingats lära mig massor om mig själv och ibland funkar de "sanningarna" även på andra. Och jag vill verkligen inte att någon annan ska behöva gå igenom detta helvete som jag har gjort de senaste åren, så kan jag få bara en enda att stoppa i tid är det värt hur mycket som helst!

Jag hade också min mammas sjukdom och död (hjärntumör) med mig i bagaget när jag blev sjuk, även om det låg några år tillbaka i tiden. Jag hade aldrig bearbetat det utan bara stängt in och stängt av, som med väldigt många andra saker. Jag visste inte hur man gjorde på annat sätt och det har jag varit tvungen att ta itu med nu, flera år senare.
Jag tycker att det verkar jättebra att du ska få hjälp av psykolog. Jag kan tänka mig att det blir än mer komplicerat att behöva gå igenom en sån sak under tiden man är gravid och sen har en liten bäbis. *kramar om*

Att inte få sova, sen om det beror på bäbis eller om det har andra orsaker är fruktansvärt och det gör att man blir ännu mer stresskänslig och ännu mer sjuk =( Och jag gissar att det är svårt att göra något åt sömnproblemet med sömntabletter när man har liten bäbis. (själv har jag avstått även sömntabletter men det är mitt val)

Det låter också jättebra att du har en bra läkare som vet och förstår vad du går igenom. Det kommer att hjälpa dig framöver. Och som sagt, så är du på rätt väg. Helt klart! Du kommer genom det här. Men, pressa dig inte för hårt, var inte duktig. Kör inte över dig och var rädd om dig. Du är viktigast i ditt liv. *floskler*

[-sl-]

.