Skrivet: 2007-06-21, 22:39
#1
psykiskt störd?
Hej på er! var längesen jag var på aff men kände ja ville skriva av mig lite och undrar...skrivit även inne på själsliga problem. .
Älskar(?) en man, som något nog inte står riktigt rätt till med...Han har ett tungt missbruk bakom sig av all sorts droger och en väldigt hård livsstil.'
Numera hyfsat ren, styrt upp livet. MEN, under vår tid ihop har det varit turbulent, han e toppen när han är bra, då e han min själsfrände,
men går något som han ej vill, han ej blir bekräftad tillräckligt av mig eller så, så har han ballat ur. Det är precis som det slår slint i skallen, han går in i nån aggressionspsykos (?) o ser helt svart. tappar allt vett, spärrar o kontroll, och hotar, stjäl , ljuger, spottar o fräser o dessa utbrott(som jag då givetvis lämnat honom vid) kan pågå i ett par dagar , bombarderar telen me hot, för att ett par dagar senare va ångerfull till tusan säger han. fast han känns ganska kall ändå, kanske skäms iofs?
Sedan verkar han inte minnas riktigt va han gjort, och kan lätt vända det till att det blir synd om han. kan tillägga att han gärna ser sig själv som ett offer, tycker ofta synd om sig själv för att dåliga saker händer han, fast han fatttar inte att det är han själv som satt sig i det.Skyller allt dåligt på alla andra kan ej se sin del i något.e precis som det finns 2 personer av han, en bra o en ARG.
som sagt han har fått ett gäng såna utbrott som gör att jag lämnar, sen kommer löften om att det aldrig mer ska hända, men ändå händer det ..konstigt nog tycker man om han men nu är jag riktigt trött på det. orkar inte "lyfta upp" han o försöka guida han hela tiden, det stjäl bara energi. Vill ej han han mer, känner mig alldeles för stark för att dras ned av en så destruktiv själ.
Undrar om han verkligen kan vara helt frisk (1 gång har han slagit men många gånger fler har han hotat o jag varit riktigt rädd för han), jag får känslan av att han har nån psykisk störning, ett resultat av missbruket o den hårda livsstilen eller medfött?
han inser absolut inte själv att han behöver hjälp heller.konstigt nog, för så mycket fint han sabbar för sig själv jämt, fast det skylle han abra på andra iofs....
Förstår att min kärlek aldrig kan rädda honom, men Kan en sån människa rädda sig själv, kan han bli "bra" nån gång, va tror Ni??? finns det räddning för såna människor, terapi , medicin...?
tacksam för synpunkter! MVH F