psykiskt störd?

[anonymt namn]

Hej på er! var längesen jag var på aff men kände ja ville skriva av mig lite och undrar...skrivit även inne på själsliga problem. .
Älskar(?) en man, som något nog inte står riktigt rätt till med...Han har ett tungt missbruk bakom sig av all sorts droger och en väldigt hård livsstil.'
Numera hyfsat ren, styrt upp livet. MEN, under vår tid ihop har det varit turbulent, han e toppen när han är bra, då e han min själsfrände,

men går något som han ej vill, han ej blir bekräftad tillräckligt av mig eller så, så har han ballat ur. Det är precis som det slår slint i skallen, han går in i nån aggressionspsykos (?) o ser helt svart. tappar allt vett, spärrar o kontroll, och hotar, stjäl , ljuger, spottar o fräser o dessa utbrott(som jag då givetvis lämnat honom vid) kan pågå i ett par dagar , bombarderar telen me hot, för att ett par dagar senare va ångerfull till tusan säger han. fast han känns ganska kall ändå, kanske skäms iofs?
Sedan verkar han inte minnas riktigt va han gjort, och kan lätt vända det till att det blir synd om han. kan tillägga att han gärna ser sig själv som ett offer, tycker ofta synd om sig själv för att dåliga saker händer han, fast han fatttar inte att det är han själv som satt sig i det.Skyller allt dåligt på alla andra kan ej se sin del i något.e precis som det finns 2 personer av han, en bra o en ARG.

som sagt han har fått ett gäng såna utbrott som gör att jag lämnar, sen kommer löften om att det aldrig mer ska hända, men ändå händer det ..konstigt nog tycker man om han men nu är jag riktigt trött på det. orkar inte "lyfta upp" han o försöka guida han hela tiden, det stjäl bara energi. Vill ej han han mer, känner mig alldeles för stark för att dras ned av en så destruktiv själ.
Undrar om han verkligen kan vara helt frisk (1 gång har han slagit men många gånger fler har han hotat o jag varit riktigt rädd för han), jag får känslan av att han har nån psykisk störning, ett resultat av missbruket o den hårda livsstilen eller medfött?

han inser absolut inte själv att han behöver hjälp heller.konstigt nog, för så mycket fint han sabbar för sig själv jämt, fast det skylle han abra på andra iofs....
Förstår att min kärlek aldrig kan rädda honom, men Kan en sån människa rädda sig själv, kan han bli "bra" nån gång, va tror Ni??? finns det räddning för såna människor, terapi , medicin...?
tacksam för synpunkter! MVH F

[lejoninnan]

Ledsen av att höra dig berätta om denna man...Jag ger dig bara ett råd ! Lämna honom...Han kommer antagligen aldrig bli "frisk"...En riktig egoist som bara ser till sig själv, är ett "offer"...Lätt för honom att inte "minnas" när han har vart jävlig...Verkar inte tänka på hur du "tar" dessa svackor...Även fast du är stark nu så kan ett lånvarigt förhållande snart ändra på det tyvärr, blir så mycket värre att ta sig ur ett destruktivt förhållande desso längre tid det går...FORTSÄTT VARA STARK, LÄMNA NU...VÄRD SÅ MYCKET BÄTTRE....

Styrkekramar J

[anonymt namn]

låter det som. Karismatisk, speciell, översvallande varm och kärleksfull ena stunden för att i nästa växla helt. Projicerar ut sina egna fel och brister på omgivningen och har jättesvårt att se sin egen del i det som sker. Personer som han som dessutom gått ett helt liv utan att få adekvat hjälp, har inga vidare odds att bli "frisk". Mångårig terapi kombinerat med medicin kanske, men då måste han själv ha insett hur sjuk han är först och framförallt VILJA bli hjälpt.

Han är helt klart farlig för dig (jag tror mycket väl att han kan vara gränspsykotisk om han inte minns efteråt vad han sagt/gjort) och jag hoppas innerligt att du håller dig långt borta från honom!!!!!

[En månad sedan]

känner igen det där, har en del av dessa drag hos mig själv och jag försöker verkligen, har en del kontakter med vården och hoppas det skall fungera men det har varit segt

Jag vill gärna ha bekräftelse, rutiner och struktur. Detta med två personer känner jag igen, eller att jag hjar uppfattats så. tyvärr. och det gör mig ledsen. Sitter och gråter då jag tänker på det och vill bli räddad för jag försöker på alla de vis men i bland vet jag inte vad göra då jag får dubbla signaler

Mår skit av det, och klarar inte av ensamheten

[xxxxxx]

Hur göra då det blivit fel, då man försöker rätta till det hela, försöker göra saker och ting bra igen men det av olka anledningar blir fel igen - trots att man verkligen försöker, då det känns som att vad man än försöker med så blir det värre, att man inte kan rättta till det för att man är inne i en riktig veritabel soppa och att man inte kan rätta till det trots att man på alla de sätt verkligen vill att det skall fungera.

Hur göra då man får höra att det förekommer rädsla för en, något som är det sista man vill, då man egentligen blir synnerligen ledsen av att höra det, då det enda man vill är att det skall vara så att man bidrar med lugn och trygghet.

Har försökt med läkare, men personen i fråga har inte velat tala med en sådan med mig.

Jag vet inte alls, Det får mig att känna vanmkat, hopplöshet och sorg, jag vill inte ha det så här. Jag försöker verkligen

[anonymt namn]

måste man nog tyvärr inse att man inte fungerar i en relation så länge man har de här problemen... Låter hårt, men om partnern är rädd för en och då man inte har förmågan att kontrollera sig själv/sin ilska så måste man själv söka hjälp först. Om du verkligen vill förändras så lämnar du din partner i fred och fokuserar på att förstå dig själv och ditt beteende med psykiatrins hjälp. Den biten kan inte din partner hjälpa dig med, det måste du klara själv. Det kan krävas mångårig terapi för att lära sig hantera sina egna svårigheter. Men att du inser att du har problem och VILL göra något åt dem är ett gott tecken tycker jag! Sedan är det lång väg kvar förstås...

[xxxxxx]

det har jag väl insett men samtidigt så ser jag inte längre att jag har något att kämpa för om det är som Du skriver att jag inte hör hemma i en relation så varför ens försöka mer?

[Flippen+3]

svårt att förstå, varför man inte skulle vilja kämpa, för sin egen skull, för jag känner igen de tongångarna. "Blir det inte vi 2 så pundar jag ihjäl mig/tar livet av mig/tar livet av dig". Varför kämpar man inte med sig själv FÖRST, sen ber om en ärlig chans. Chansen att man vill leva med en så labil människa är ju noll om man fortsätter i samma mönster som man alltid gjort.
Det går ju inte, man tappar ju empati för en människa som klantar sig så gång på gång utan att fatta att man behöver hjälp/eller förstår det men struntar i det.

Om man tar tag i sitt liv istället för sätter sig på röven o tycker synd om sig själv så vinner man ju själv på det i längden! Att fortsätta sitt destruktiva beteende kommer bara sluta i att man blir ännu ensammare o olyckligare, istället för att söka hjälp kan man vinna massor till slut. Jag vet det är ingen rolig resa me rannsakning av sig själv, mycket gör ont, men sen till det bättre. Men det är samtidigt nåt de flesta människor gör för eller senare i sitt liv och det kommer så mycket gott utav det! Hjälpert inte att stoppa huvet i sanden o inbilla sig att man är ett offer, det förlorar man alltid på.......så frågan är, vill man bli harmonisk för sin egen skull först, för att sedan kunna gå in i en relation, eller vill man fortsätta sitt osunda beteende och förbli ensam, man kan välja själv........

[xxxxxx]

jag de facto har försökt ta tagi det hela, har nu försökt under et år och ju mer jag försöker desstovärre blir det. Det blir bara värre, och det har kostat för mycket redan. I dagsläget så känns det inte som det finns något kvar och att då kämpa känns synnerligen tungt då jag i alla fall FÖRSÖKER

En person som INTE kämpar ja det är en sak, men jag vet inte längre om jag orkar och inte ensam.

[xxxxxx]

men INTE pundare...

Den enda kemikalie som jag använder är Alvedon eller någon gång då och då sömnmedel så jämförelsen var kanske inmet helt korrekt

[Flippen+3]

nej alltså, nu syftar jag ej på dig personligen, jag vet ju ej vem du är.....utan det är jag som skrivit inlägget från första början där _jag_ ber om råd, utifrån MIN situatioN.
Jag vet ju inte vilka problem Du har. Men sannerligen låter det jobbigt o targiskt att leva så. finns det verkligen ingen hjälp som gör att Du klarar av vardegaen me dess problem och relationer bättre?? E jättebra att du försöker kämpa, ge inte upp!!

[anonymt namn]

men som sagt var, ensam är INTE stark, inte alltid och det spelar in, för jag vet inte om jag orkar kämpa ensam hur länge som helst

Går INTE att skriva med den anonyma "signatur" jag använde nyss

[Flippen+3]

ps. går nog tyvärr ej att dra in någon annan part i detta, detta tror jag är problem man måste lösa själv. en partner skulle nog förlora sig själv av att vara så behövd hela tiden ,och vara en ständig stöttepelare. vem skulle stötta henne/honom när han/hon mår dåligt. av erfaranhet gör sannerligen inte den "sjuka" det utan drar ner en ännu längre och vänder det tillslut så det blir synd om sig själv och då får man än en gång försöka lyfta upp människa, o tillslut blir man själv helt urlakad och tom själsligt.
tro mig, önskar det fanns nåt sätt som gör att det går leva med en sk psykiskt störd själ men tror tyvärr ej det e möjligt...

[anonymt namn]

då skall jag försöka igen, som jag jort det senaste året och stånga pannan blodig och det har knappast fungerat under det senaste året

Som sagt var det är jobbigt och LITET uppmuntran hade varit bra men Du säger att det kan/ska jag inte ha

Spelar ingen roll numera...

[Flippen+3]

vet ej om du missuppfattar mig nu....jag vet ju som sagt inget om dig och dina problem, kan omöjligen råda dig till vad du ska göra och inte göra. Tro mig, själv har jag varit deprimerad och fick kämpa med mig själv, det tog minst 3 år, trodde nog aldrig det skulle bli bra, men efetr många års kämpande kom belöningen, så tror visst det kan gå!!men det är jobbigt att kämpa man vill ge upp men gör ej det! Har någon professionell sagt att du är ett hopplöst fall eller vad?
Missförstå mig rätt när jag säger att det inte är bussigt att suga energi utav en partner för att själv bli räddad. vem räddar han/henne när han/hon mår dåligt sen då? en relation, vilken som helst måste vara på lika villkor tror jag, man måste ge tillbaka lika mkt energi som man tar....inte bara åt ena hållet.
Kämpa på!! MVH

[anonymt namn]

och det är inte första gången...

och jag fösökte hela tiden vara där och stötta då hon behövde, och imte ta energi, tyvärr så misslyckades jag väl med det också

[Anonym]

har du fått någon diagnos eller så? vet Du vad problemet är, har du inte fått några tips om hur du kan underlätta ditt liv, hur man stärker psyket o tyglar sitt humör..?

[anonymt namn]

det var ju en i mars, det vet Du, sedan har det bollats runt en del och gått i stå och det har kanske lett till en det frustrationr, och fått mig att bli ledsen. Träffade en i dag, och vi får se vad det innebär, följs upp nästa fredag.

[Anonym]

du skriver som om att vi skulle veta vem du är..?vet ju ingenting om Dig..

[anonymt namn]

var det vad Du själv skrev, det allra sista orden i Ditt förra inlägg som fick mig att tro det.

men samma som i mars, och jag arbetar på, på alla sätt jag kan, men ... det är snart ett år nu och jag vet inte om det är värt det? Berätta Du, är det idé att jag fortsätter?

Skulle ju eg haft ett möte med en läakre under denna period en läakre som ringde upp en annan person men där det uppstod visst problem med kontakten, en sådan som aldrig riktigt blev av så det mötet blev inte av, vilket jag anser var synd, hade gärna haft detta,

En ny chans? På mer än ett sätt?