Fel snack?

[Happy Me]

Vet inte om detta är rätt sida att ta upp detta. Kanske borde vara under familj o släkt. Men...Försöker...

Min mans son sen tidigare är den enda som i princip räknas hos mina svärföräldrar.
De är farmor och farfar till två till killar, dvs min mans och mina gemensamma.
Men det verkar inte så. Känner mig ledsen just nu pga av den orättvisa behandlingen.

Vad saker gäller: Ss har varit hos oss i helgen. På lördagen lekte han med sin kusin, min mans systerbarn. När min man hämtat honom så hade han med sig en kass kläder som farmor köpt till våra gemensamma, inte nåt till ss. Jag tyckte det var ytterst underligt. Men hon har gjort så för av en enda anledning, vilken jag inte nu visste om...än...då...

Senare på kvällen var jag och en vän ute på promenad och gick inom min mans syster. DÅ fick vi (jag) veta att ss och hans kusin sovit hos farmodern i veckan.
Jaha... Schysst. Min man visste inget. Min svägerska hade ringt till min ss mamma och bokad detta. Min man känner sig verkligen liten då. Varför inte kolla med honom? Varför vet han inget? Det är ju hans barn...eller?

Detta är då efter att min man frågat om farmodern vill passa våra gemensamma en dag så de slipper vara på "reservdagis". Men nej, hon ville ha lite semster förklarade hon lite besvärad. Det vara samma visa förra sommarn. Då visade det sig att ss och kusinen bott där en hel vecka??? Fast av farmodern hette det ett par dagar. Att det var en hel vecka visste vi inte förren nyligen när ss igen frågade om han fick vara hos farmor i sommar!

Ok, våra gemensamma är mer livliga, yngre, och kräver mer. Men vadå. EN dag? Ss är, ursäkta, mesen själv, lugn, sitter gärna i farmors knä osv... Mina barn är...normala. Min ss och farmor är lika....

Men jag tycker det är så orättvist. Varför får ss vara där, sova där och varför sägs inget till oss...?

Man blir ju inte motiverad att umgås med dem precis. Och mina barn som verkligen älskar sina farföräldrar. Tur att de är så små att de inte fattar...

[chrissse]

Det kan ju vara som du säger att barnen är mindre och dessutom två. Men det är både föräldrars och det äldre gardets plikt att inte skilja på barn. Din man ska prata både med sin syster och sina föräldrar och säga exakt hur de beter sig. Det är ju möjligt att de inte inser hur dåligt det ser ut!

[Happy Me]

Min man har gjort det. Men inget händer. Och jag orkar inte starta en konflikt. Det har ALLTID varit så. Ss har alltid kommit först och ska daltas med och så... Han är ju skiljsmässobarn o så synd om honom. Våra gemensamma har ju oss alltid, visst. Men varför ska de straffas för det och inte få samma tid som sin storebror.
Det vad det min man sa till sin mamma senast han tog upp det. Om vi ska behöva skilja oss för att våra barn ska få lika mycket tid...

Känner mig bara så ledsen å mina barns vägnar...

[Blir lite ledsen]

Jag tycker att det är tråkigt att läsa när någon som barn står i beroendeställning till kallar ett barn för onormal mes. Speciellt när det jämförs med biologiska barn som i kontrast till det onormala mesiga barnet är helt normala...

[Happy Me]

Menade inget illa!
Men saken är den att ss är väldigt lugn och nöjer sig med att sitta i farmors knä o gosa med henne en hel helg. Han är 10...
Våra gemensamma är 2 o 4 och därmed inte "bara sitter"... De gör som alla andra barn gör. Leker, springer och bråkar...

JAG anser att mina barn är normala. Därmed inte sagt att ss INTE är normal. Men jag anser inte att en 10-åring ska sitta i farmors knä i flera dagar.

Jag känner att det är orättvist, och det står jag för. Farmor och ss är väldigt lika. Farmor blir nervös när de små bråkar. Men vilka syskon gör inte det!?!
Alltså är de såklart enklare med ss. Han bara sitter ju...

Och, ursäkta för ordet mes. Menade inget illa med det!

[också ledsen]

Barn som blir kallade mes, stackars barn.

[Mustardseed]

Jag förstår att du blir besviken på dem. Samtidigt kan man ju inte göra något för att "tvinga" dem att även ha de mindre barnen. Hade de även den större killen så mycket när han var i deras ålder? Har ni frågat farmor rakt ut varför hon vill ta den stora pojken och inte era små? Jag kan på ett sätt förstå om man inte orkar barnvakta 2+4-åringarna, särskilt om hon dessutom hade 2 av de större barnen. Det som känns skumt är ju att hon inte berättar för er att pojken ska vara hos henne. Men hon kanske känner på sig att ni tycker det är orättvist?

Sen tycker jag det är väldigt tråkigt att läsa sättet du beskriver pojken på. Å ena sidan vill du mena att du inte sagt att det är något fel på honom, å andra sidan skriver du att en normal 10-åring inte vill sitta och gulla i farmors knä en vecka (vilket jag iofs tvivlar på att han verkligen gör). Det är inte HANS fel att farmor är orättvis. Sättet du beskriver honom på är lika orättvist som farmors sätt att särskilja barnbarnen.

[Happy Me]

Åter igen. Ber om ursäkt för mina valda ord ang ss.
Antar att mina känslor fick råda väl mycket.
Men jag känner att det ÄR så orättvist och jag vet att ss sitter i farmors knä hela veckan. Vi har liksom samma problem hemma. Han är en "klängare". Förlåt igen...

Ja, farmor har alltid passat ss. Även när han var baby och hans föräldrar bar gifta.

Och hon kan ha ss OCH hans kusin men aldrig att hon frågar om hon kan få ha de yngre.
Jag förstår att de yngre ÄR just yngre och kräver mer men jag har aldrig sagt att hon måste ha alla samtidigt eller ens över natten. Hon kan väl ha dem olika dagar bara under dagen eller åtmindstånde några timmar... Men det kommer aldrig på fråga.

Ja, det är konstigt att vi alltid får reda på att min mans son varit hos sin mamma långt efter att han varit där. Min man tycker det är taskigt...
Om hon nu är rädd för att VI ska tycka det är orättvist så kanske hon borde fundera på om det ÄR orättvist. Varför annars smyga med det?

Återigen... Förlåt för att jag beskrev min ss så. Men tyvärr är han sån. Om han frågar farmor om han får sova där och hon säger jag vet inte så kryper han in i hennes famn, låter så ledsen och bara ber till hon säger ja. Han gör så mot alla. Han vet hur man manipulerar folk. Han kan sin sak. Och ja, det kanske är orättvist att skriva så om ss men det är tyvärr sant. Och därför tycker ju farmor så synd om honom. Han vet hur han ska få farmor att tycka synd om honom. Liksom sin faster, mormor mfl...

Mina barn gör inte så... Kanske därför de inte får sova över eller ens vara där själva. Ss är det ju SÅ synd om...

[Happy Me]

Ok, ger upp!

[Happy Me]

Lägger till...

Jag ber om ursäkt för mitt ordval. Men jag är så innerligt trött på allt som har med ss att göra.

Han ÄR en fin kille men allt runt honom får mig att må illa.
Och han har lärt sig att ta för sig. Eller snarare få all uppmärksamhet genom att "tyck synd om mig"-sättet. Han vet hur han ska göra...

Problemet är att VI, min man och jag, går inte på det. Han vet var vi står, han litar på oss vilket oxå gör att han vill bo hos oss och vara hos oss. Hos oss känner han sig trygg - för här finns ramar!

Hos mamma, mormor, farmor o faster är det hans regler som råder. Och får han inte som han vill bölar han eller snyftande kryper upp i famnen och ger den där "tyck synd om mig"-blicken... ALLA vet det... Men ingen bryr sig. De bara spelar med...

Även BUP har sagt att vi inte ska dalta. Men det görs ändå. Det värsta är inte just att han med känslor spelar ut alla. Han ljuger oxå. Han kan sitta hos farmor och gråta över hur elaka vi är... Hur dum mamman är... Hur mobbad han är av sin styvbror hos mamma... och hur jobbigt det är att vara han... Det tar aldrig slut. Vi vet att det han säger inte är sant. Även då han sa att hans styvpappa slog honom. Det är INTE sant!
Ss säger bara sånt för att få uppmärksamhet. Om det är av ren elakhet eller ej vet jag inte. Men det är skitjobbigt. Och ingen annan fattar det. Det är ju alltid bara så synd om ss.........

Ss gnällde sist hos min mans syster om hur jobbigt det är att behöva leka med sin lillebror här.??? Hallå, de är typ bästisar... Han snackar skit om allt och alla för att få uppmärksamhet. Åter igen, det är ju SÅÅÅ synd om honom.

Vet inte vad jag vill få ut av detta. Mår inte så bra just nu. Känns som allt i våra liv bara kretsar kring ss. Alla bryr sig bara om ss. Det är ju så synd om lille ss...

Jag vet att detta inte låter bra. Men var ska jag få ut allt? Vem ska jag spy galla hos...?

Urk... Sorry...

[Mustardseed]

Som sagt, jag förstår din besvikelse, och undrar fortfarande om ni har pratat med farmor om varför det är så.

Men sen tycker jag du kan strunta i att be om ursäkt för hur du beskrivit pojken när du sen bara fortsätter med ÄNNU mer om hur hopplös och manipulerande osv han är. Det är rätt meningslöst att be om ursäkt om man bara tänkt fortsätta på samma sätt. Det är uppenbart att du inte tycker särskilt bra om honom, kanske därför farmor tycker synd om honom.

[Mustardseed]

Jag skulle helt ärligt, utan ironi, föreslå samtalsterapi för att på sikt bli av med behovet att spy galla. Det låter som du verkligen behöver någon att prata med, och att spy galla om hur jobbigt det är tror inte jag ger så mycket i längden - snarare lär det förvärra läget.

[ledsen]

Hur kan du tala så om ett barn som bor under ditt tak?

[bellalindadonna]

man har olika känslor på olika sätt och jag förstår inte problemet egentligen vad är det som är orättvist att den lite större brodern tillsammans med kusinen umgås med sin farmor. Vad är det som tas från dina barn kanske få de bo hos farmor oxå när de blir större. Och om jag förstått det rätt så är det biomammans tid som offras och inte "er" vecka.

[belindadonna]

Skäms

Missunna inte en 10-åring att ha egna relationer till faster och farmor. Se det istället som en paus både för dig och honom. Uppmuntra kontakten istället. Då behöver inte "allt kretsa kring honom". Varför ska inte en 10-åring få sitta i farmors knä.

[Tina40plus]

Hej Happy you!
Hamnar väl ut i snålblåsten nu men jag tror att jag förstår vad du menar. Har själv haft samma problem med 2 av mina 3 bonuspojkar; de visste precis hur de skulle säga och titta och lirka för att få vad de ville hos farmor och farfar och jag och min man tyckte att det var jätte jobbigt eftersom det ofta ledde till att de regler som vi satt upp hemma hos oss raserades gång på gång och vi hade svårt att få pojkarna att respektera våra regler här hemma! Vi har det problemet att vi bor i grannhusen och under tiden som min man var singel så var pojkarna lika mycket hos sina farföräldrar som hemma hos sin pappa.
Vi kämpade i ca 5 år men nu har vi äntligen fått farföräldrarna att förstå att barnen inte "går sönder" av att få ett nej´+ att det är VÄLDÌGT VIKTIGT med gränser!! Den mellersta pojken som inte "spelade detta spel" var mindre populär hos farföräldrarna.
Vi tyckte också att det var väldigt viktigt att pojkarna inte lärde sig att manipulera människor så som de gjorde med sina farföräldrar så jag förstår dig till 100%! Man skall inte uppmuntra och belöna dåligt beteende hos barn och jag känner också igen din "spy-känsla" eftersom deras beteende som det var då gjorde mig "spy-färdig".
Man kan också faktiskt "gulla en gosse" på ett osunt sätt; det hände äldsta bonuspojken som behandlades som om han var gjord av skiraste glas - han trodde ju själv det också och levde därefter - urk! Idag då vi brytit det osunda beroende-förhållandet mellan pojkarna och deras farföräldrar så är han en självsäker och glad kille istället för det nervösa "vraket" han mest liknade tidigare!

Kan förstå att man inte förstår vad du menar ifall man inte själv varit med om något liknande men det finns faktiskt sund kärlek och osund kärlek och det kan vara knepigt att veta skillnaden, speciellt så här var det bara uttrycks i ord utan att någon bevittnat sjävla skeendet.

Vad kommer till 2- och 4-åringen så förstår jag att farmor inte orkar med dem. Jag är "bara" 40+ och skulle ha svårt att orka med så små men kanske jag känner annorlunda sedan då jag, hoppeligen, får egna barnbarn.

Sköt om dig och fortsätt skriva här, kram!!

[Antis]

Jag antar att du inte säger till barnet rakt till hans ansikte: "du är en onormal mes!"? Nej det tror jag inte du gör. Du skriver det här för att beskriva någonting som du känner, och det tycker jag att du ska få göra. Min killes son är också ett mycket märkligt barn och både jag och min kille blir ibland så fruktansvärt frustrerade så vi vet inte var man ska ta vägen när han håller på med sina tyvärr sjukliga konstigheter. Jag tycker man ska få skriva av sig här utan att vara duktig och använda korrekta uttryck, jag tror du är jättebra med din ss och det är ju här du kan få ösa ur dig lite känslor!! Så kör på! Jag förstår verkligen vad du menar med att han sitter i ss knä osv, det låter verkligen inte normalt och bidrar till hela frustrationen, låter som att det är mycket knepigheter runt den där pojken...

[Antis]

Jag tror inte happy me är det minsta behjälpt av att alla säger "SKÄMS!" och fy och läxar upp. Hon mår ju redan dåligt av det som är, gud vilka krav det är på det här forumet, kan man inte bara få skriva av sig ibland??? Hon är säkert jättefin och gör sitt bästa med ss i övrigt så vad är problemet???

[Tokfian]

Men nu är ni väl ändå lite väl taskiga???

De har ju tydligen ett verkligt problem med detta och har tom fått diriktiv från BUP...

Jag förstår att det kan vara lite jobbigt med denna "tycka synd om mig" mentalitet. Min bonus är också djupt i det stadiet ibland och vi försöker alltid att få honom att se saker ur en positiv synvinkel men det är inte alltid lätt, det krävs en del arbete.

Tråkigt är att inte alla i er familj förstår vikten utav att arbeta med detta hos killen, tyvärr kan det påverka hans liv mycket i framtiden... Samhället ser ju faktiskt inte ut så sedan och det kan bli svårt för honom senare i livet...

Hoppas att ni orkar hålla i och göra det som är bra för killen!!!

[Mustardseed]

Det är väl klart man får skriva av sig, men man kan knappast räkna med att alla nickar och håller med. Vi har alla olika syn på vad som är ok och vad som är konstruktivt. Så länge det här är ett öppet forum får man nog finna sig i att alla inte stryker medhårs och håller med.

Jag tycker inte om att läsa när barn beskrivs på det sättet, och jag förstår inte vilket gott som i längden kommer av att man bejakar den typen av känslor. Är det så man känner för ett barn man lever med så tror jag helt ärligt att alla skulle må bättre om man fick hjälp att komma ur de känslorna, istället för att förstärka dem här.

Det betyder inte att man inte får tycka att det är jobbigt med styvbarn eller skriva om vad som känns jobbigt. Men det finns helt uppenbart en gräns mellan när man fokuserar på hur jobbigt och onormalt barnet istället för hur man ska komma vidare.